Varför taxar är olämpliga husdjur

Det är en grov missuppfattning att alla hundar lämpar sig som husdjur. Ett av de mest övertydliga exemplen på detta är taxen. Bortsett från att hundrasen rent generellt tror att den är en slags katt och därför inte behöver lyda människor eller ta hänsyn till någonting överhuvudtaget och att de är omöjliga att ha med sig på en joggingtur då de, lösa, springer bort för att leta efter benknotor eller bara försvinna ett dygn eller, kopplade, stannar var femtionde meter då de, hannarna, lyfter på benet och låtsas att de ska lätta på blåsan fast de i själva verket bara ska stå och nosa på en illaluktande fläck i en eon eller två.

Värst är dock att befinna sig ensam hemma med husets hundar, upptäcka att taxen rymt och nu står på utsidan av staketet och vill ha hjälp att komma tillbaka in och då du ger dig iväg på en undsättningsexpedition inser du redan då du närmar dig utbrytarkungen att denne luktar apa eller i vart fall som någon slags rutten vildsvinsavföring. Självklart är taxen både stolt och lycklig över detta i högsta grad självförvållade tillstånd varför den viftar glatt med svansen och hoppar och vill gosa så att du också ska lukta riktigt gott.

Hustrun! Kom hem! Taxen behöver dig! Hovawarten och jag har fått nog!

Take it, Povel!

Varning för köttets grå skyar!

Kanske var det hybris efter den genomlidna matlagningskursen härförleden, kanske var det ett slags Bror Duktig-anfall baserat på en Hustrun-kommer-bli-stolt-över-mig-tanke. Kanske var det ren och skär dumhet. Alldeles oavsett vilket var det inte bra.

Så här: Hustrun bortrest. Jag hungrig. Får för mig att en köttbit vore gott. Åker och handlar. Inser vid köttdisken att jag inte har en aning om vad jag ska köpa för kött. Ber damen bakom disken om det dyraste. Får en hygglig bit av det (säger det är till ”drygt två” – ja, tanten tittade lite frågande, jag såg neutral ut, vad kan man annars göra? – fast bara jag ska äta). Den för några veckor sedan med fasa genomförda dietveckan drev mig mot frysdisken i jakt på grönsaker (istället för de saftigare och godare potatiskroketterna). Hittade en lämplig påse. Åkte hem. Letade efter en stekpanna. Hittade fyra. Obegripligt. Vad ska man med fyra stekpannor till? Tog en med ett slags upphöjningar på. Inbillade mig att det skulle göra så det blev fina ränder på köttbiten. Satte järnet på spisen och spisen på järnet för jag ville minnas att nötkött ska stekas på hög värme. Letade efter smör att smöra stekpannan med. Hittade bara smörgåsmargarin. Tog det. Klickade i. Slogs av eftertankens kranka blekhet ”Tänk om flottet inte räcker och allt bränner fast, har hänt förr!”. Hällde på en större mäng olivolja. Ungefär då började det bubbla och fräsa i pannan. I med köttet. Då! Varning, varning, kära kock-villbliare! Exakt vad som var fel i allt det där lär en framtida vetenskap då människan är så mycket klokare än idag kunna klargöra. Idag vet vi bara att det började ryka utav bara fan. Hela köket blev till ett Lützen där jag försökte rida ut stormen i sadeln på min tappre Streiff. Trots svårigheten att se något annat än rök och trots de andningssvårigheter som infinner sig i överdriven tjocka lyckades jag, efter att först ha fått retirera med bortvänt ansikte, kämpa mig tillbaka till spisen och vända på köttbiten. Då rök det ta mig tusan ändå mer! Fick panik. Tog pannan av spisen och slängde allt i vasken. Och då. Då rök det om möjligen ändå mer än ändå mer nyss. Som om naturens alla element gjorde sitt yttersta för att med gemensamma krafter kasta mig ur sadeln och fälla den tappre Streiff till marken!

En kamp var det! Men Streiff och jag gick segrande ur striden! När pannan väl var slängd i vasken och efter en stund sansat sig och jag vacklat till ett fönster och öppnat det och kommit på att det här förmodligen är ett tillfälle då man ska använda köksfläkten och därför satt på den, då låg den där, möjligen en aning onödigt svart och skorvig men ändå så fin så fin, Streiffs och min lilla köttbit. Men vi var inte klara! Slet pannan ur vasken och satte den på spisen igen. Tänkte att här gällde det att smida medan järnet bokstavligen var varmt och pannan full av flott. Snabbt till frysen. Hämtade påsen med grönsaker. Hällde dem i pannan. Visst rök det nu också, men inte som med köttbiten, varför vi drar slutsatsen att det i första hand är köttbitar man ska passa sig för i köket. Lät det ryka och puttra ett par minuter. Hade förstås kunna läsa påsens instruktioner men det kändes onödigt. Hällde upp grönsakerna vid sidan om köttbiten som redan räddats till en tallrik. Skar av en knaprig bit kött till Streiff alias hunden Davidoff och en mindre men lika knaprig bit till lilla taxen som vi glömde bort i dimman då han var och är för liten för att synas under sådana omständigheter, och så, äntligen! satte vi oss till bords köttbiten och jag. Gott? Jag har ätit bättre kött men det knaperstekta var bara på utsidan av köttbiten, inuti var den knallröd, och grönsakerna var det ungefär likadan med, lite flottigt goda på utsidan och uppfriskande kalla inuti. Om jag längtar efter Hustrun? Lite.

The Equals.

Ny hundattack! eller Den kvidande hussen    

Så du går där lugnt med din stora hund på en morgonpromenad när du ser två lösa, små vita skottar. Du stannar. Inser att du inte kan springa och gömma dig för dem. Hoppas att deras husse, som skymtar bakom dem, ska ta sitt ansvar och kalla hem dem. Du ställer dig mellan din hund och den första superaggressiva och inte så lite självmordsbenägna skotten och säger på din mest tyska franska ”Arrête! Non!” – sådant som normala hundar lystrar till. Dock ej ouppfostrade skottar, med en mesig husse som i bakgrunden hörs kvida (jo, kvida) något i stil med ”gubben, guuubben”. Du ser din hovawart lugnt stå där och titta på den lilla trasselsudden som i en allt snabbare takt rusar mot honom och både han och du inser att skottens brist på hjärnkapacitet tydligen av naturen balanserats med en imponerande aggressivitet. Bara en sådan sak som vad ska skotten göra när han kommer fram? Bita hovawarten i benet? Försöka hoppa upp mot nacken?Han försökte med det där sista och då öppnade bara hovawarten gapet och stängde det igen så satt skotten där, och då denne fortsatte utmana ödet genom att bjäfsa, morra och försöka bita började hovawarten lite trött skaka runt på det lilla livet. Minst lika trött var jag som än gång såg mig nödsakad att försöka rädda livet på en den här gången förvisso korkad och aggressiv men i grunden oskyldig hund. För att få slut på skakandet som snart skulle bringa skotten av daga lade jag mig så på hovawarten så vi alla tre, hovawarten, skotten och jag, låg där stilla på marken. Skotten i hovawartens mun och hovwarten under mig.

Plötsligt dök den inkompetente hundägaren upp med sin andra skotte. Emedan den sistnämnde inte var lika korkad som sin kompis höll den sig på avstånd. Det gjorde däremot inte hussen. Plötsligt låg han, så gott det gick, över sin hund och medan han höll sitt ansikte fem centimeter från hovawartens käftar stönade han ”Ska jag slå honom?”och menade slå hovawarten. Tröttast av alla svarade jag då ”Nej, det hjälper inte, se bara till att få undan er hund när min släpper, det gör han snart om alla tar det lugnt, och så kan ni kanske hålla undan ert ansikte från krigszonens centrala plats, bara ett tips”.

”Men han gör honom illa!” utbrast då den redan sedan tidigare kvidande hussen och började lipa. På riktigt. Högt och ljudligt med sådana där ååååh-ljud inlagda i lipet. Det var då jag tog fram stoikern i mig och visade vilken fin människa även jag i korta ögonblick kan vara. Istället för att örfila upp karln – vilket för övrigt hade varit svårt med tanke på den komplicerade ormgrop vi befann oss i – sa jag lugnt till honom och hans hjärnbefriade hund ”Såja, det går snart över, snart släpper min hund och ni, Monsieur, då tar ni bara er hund och allt blir bra, det är inte det som sker nu som är konstigt utan att ni går runt med en lös hund, rent av två, som ni inte har koll på”.

Lite senare. Vi har lämnat en hyperventilerande och snyftande husse med två trasselsuddar – den ena med ett veterinärbesök att se fram emot, dock inget allvarligt – och gått hem, hovawarten och jag. Nytt besök hos doktorn i Lorgues. Den lilla skotten hann få in ett bett innan vi hamnade på marken. Inte alls så allvarligt som i påskas (läs här och här) men det behövde åtgärdas. Nu suckade min läkare och sa ”Alltså, du måste skaffa dig vapen så du kan hålla de där löshundarna på avstånd” och så ordinerade han en elpistol och en tårgasgrej. ”Och,” tillade han, ”inte en sådan där liten flaska som damerna har i handväskan, utan en stor, rejäl sak!” – han måttade härvid upp ett par-tre decimeter i luften – och ja, så får det nog bli, och hinns det inte med att pysa ut gasen före eller under själva bataljen kommer det åtminstone ligga en viss skönhet och rättvisa i att få pysa ut flaskans innehåll i den ansvarslösa hussens, i förekommande fall mattens, nia när den tror att det är över.

Bob Hund.

Hustruskolans dietveckas effekter

I en stund av tillfällig sinnesförvirring, obetänksamhet och missledd välvilja undslapp sig er utsände i diethållarnas lugubra skafferi ett ”Jamen, jag hänger på nästa vecka!”. Detta innebar att han utan någon som helst insikt i dieternas av slukhål, yrande och hunger fyllda vakuum lovade Hustrun att hänga på hennes sommardiet den andra och avslutande veckan. Hustrun stannade för en sekund upp och undslapp sig ett ”Du?”. ”Jag!” svarade då den ofantligt korkade, inte utan viss stolthet, sådär som människor kan känna sig uppfyllda av godhet, fast de bara är uppfyllda av sig själva, efter att sagt något de tror ger medvind i livet.Nu efter ett drygt dygns dietande kan den ovan nämnde konstatera att det här med dieter är något direkt farligt och att det, om det alls ska vara tillåtet, bara bör vara tillåtet under förutsättning att det är vuxna människor som av fri vilja och under överinseende av läkare samt efter en psykologisk utredning ägnar sig åt det och själva recepten som används måste vara förbjudna till dess att Livsmedelsverket och Socialstyrelsen godkänt dem.

”Okej, vi börjar i morgon!” sa Hustrun med ett leende i söndagskväll, och på måndagsmorgonen bröt helvetet lös hemma hos oss. När er utsände infann sig för sina vanliga frukostmackor av sötat, vitt bröd dränkt i ost och skinka stod Hustrun där som en bellona och fräste ”Hupphupphupp, nejnejnej, idag får vi ett glas citronvatten till frukost! Men misströsta ej, vi får dricka hur mycket kaffe som helst!”

”Kaffe? Magen?”

”Ja, du har väl omeprazol och imodium hemma om det skulle vara så?”

På den vägen fortsatte det. Två salladsblad och lite kyckling till lunch. Spenatsoppa till middag.

”Inga mellanmål!” sa Hustrun

”Men älskling, den där dieten är gjord för sådana som du som är en tvärhand höga och lever på 1000 kalorier om dagen, jag som är dubbelt så stor och stark och äter bastant frukost, lunch och middag och minst två rejäla mellanmål samt glass och godis en masse eventuella tevekvällar, måste ha minst, minst!, 6000 kalorier om dagen för att inte svimma.”

”Dumheter!” sa Hustrun och väckte oss idag med en minimal granola. Men, granola! Hipstermat! ”Ja, men du får dricka hur mycket kaffe som helst,” tröstade Hustrun och förklarade att den yrsel, svaghet och huvudvärk som infunnit sig hos hennes hulde make inte berodde på svält och en pågående och akut nära-döden-upplevelse utan vätskebrist.

Nåväl, nu har somliga av oss varit ute på dagens löparrunda med hunden och kan konstatera att kroppen på ett dygn gött av dumhet blivit så svag att vänster fot, trots medveten styrketräning av densamma efter välkomna råd från kunniga HR:are, vek ner sig redan efter ett par kilometer med påföljd att löparen ifråga tvingades släppa sin lufsande hund och rusa framåt med väderkvarnsviftande armar ett tjugotal meter innan balansen återfunnits; tveklöst en av de där situationerna då huvudpersonen är glad om ingen ser på.

Nog av. Kontentan av det ovan sagda, kära HR:are, kan inte vara annat än ett omedelbart förbud mot dieter.

Herman’s Hermits sjunger Graham Gouldman.

Förbud mot kymiga kaniner!

Den som joggar i normal springfart befinner sig alltid vid en viss fas i steget varandes utan kontakt med marken. Kort sagt hänger löparen för ett litet ögonblick i luften. Om då personen i fråga, den nyss nämnda löparen till exempel, råkar vara kopplad till en hovawart-hanne på 40 kg och om den hannen, just som löparen ska till att hänga sig i luften, får syn på en vid joggingspåret lömskt gömd, tarvlig kanin, som, då den blivit upptäckt, sätter av i en rasande skutt, varpå hovawarten exploderar i ett häftigt ryck, uppföljt av en förtvivlad jakt på inte bara kaninen utan också acceleration, trots den efterhängsna blacken, om detta, inte alls osannolika, inträffar, då kan det leda till, och leder högst sannolikt till, att löparen i fråga bringas ur balans och att hen faller platt till marken.Frisk hundHar nu allt detta skett och du, om vi nu utgår från att du är den omkullvälta pjäsen, ligger där med skrubbsår och ömmande leder och ställs inför valet att fortsatt ligga kvar och få nya småsår allt medan du försöker få stopp på hovawarten, eller att helt enkelt få slut på den extra plågan samtidigt som du släpper hovawarten som då också, inte att förglömma, kommer ge den nedriga kaninen vad den förtjänar, vad gör du då? Släpper du vovven eller håller du i?Kaninbild

Det sägs att då du är på väg mot vad du tror är döden så hinner du både skriva dina memoarer och tänka ut en massa listiga lösningar på mänsklighetens problem i stort och smått. Då er utsände bland de bokstavligen flygande vinmakarnas illustra skara låg där på marken, skrubbad och öm, och höll i den rasande hovawarten, stod det klart att det där skulle bli ett inlägg, vilket det för övrigt är nu när du läser detta, och det är ett bevis gott som något att de där sista tankarna är utomordentliga, förutsatt att personen överlever den kreativa situationen. Det stod också klart att om det blev ett inlägg skulle Hustrun läsa det, och om hon sett hovawarten komma hem med blod på hakan och kaninpäls i mungipan skulle hon genast ha dragit slutsatsen att ni vet vem släppte vovven på kaninen. Vill därför här och nu och en gång för alla tydliggöra att hovawarten inte fick jaga efter den gemena kaninen. Däremot kräver vinifierat en gång för alla ett förbud mot lömska kaniner!

Kaninsång. Kaninmusik.

Förbud mot förrädiska joggingstigsrötter! samt viktigt meddelande till Hustrun

På förekommen anledning vill vi å det bestämdaste framföra ett krav på ovillkorligt förbud mot förrädiska joggingstigsrötter! Den som gör sig omaket att anlägga en stig för joggning bör också se till att den är fri från förrädiska rötter som kan få även den vaksamme motionären på fall. Om så inte sker ska den joggingsstigsansvarige sättas i stupstock vid joggingstigens mest förrädiska rot där denne högt och ljudligt ska varna var och en som närmar sig den lömska utväxten. ”Varning! Lömsk rot! Femtio meter!”, ska han skrika när den godtrogne löparen befinner sig på femtio meters avstånd.IMG_0570

Vill på eventuellt förekommen anledning meddela min vän Rehabexperten att inga åtgärder krävs från hans sida den här gången. Allt är lugnt, det var inte en så farlig vurpa och inga pinsamma scener utspelade sig i skogen.IMG_0574

Sist en rad som bara får läsas av Hustrun, som opassande nog är på affärsresa: Slog en förfärlig kullerbytta och slog i handleden och fem fingrar och fick en sten in i ryggen, jag tror jag är skadad.IMG_0570

(Bilderna visar en joggingstig fri från lömska rötter samt en hund som fått nog av förrädiska rötter på allmänna skogsvägar.)

Spencer Davis Group.

Faran med fortspringning i oinkörda Asics & förbud mot odisciplinerade fotinvik

Asics Gel-Kayano 21 är med sina smäckra och fasta former och gröna fartränder kanske den snyggaste joggingsko som gjorts (nej, Asics sponsrar inte det här inlägget, men borde göra det). En sak är helt säker: Asics Gel-Kayano 21 är tveklöst den snabbaste joggingsko människan byggt. Precis som med allt annat jättesnabbt gäller det därför att se upp med de här skorna. Särskilt då de är nya och du ännu inte hunnit vänja dig vid den fart som de ger dig och, allra mest särskilt, om du har odisciplinerade fötter som i  olämpliga ögonblick kan få för sig att vika sig, in under övriga kroppen (om detta tilltag kan vi säga att fötterna, såvida det inte är en fots normala tillstånd att vara suicidal, är fruktansvärt korkade som beter sig på det här viset i och med att det är säkert som amen i kyrkan att den snart kommer få hela övriga kroppen över sig och inom kort vara förvandlad till en lika uppblåst som ömmande punkt i kroppen och synnerligen illa sedd av resten av lekamen, som kommer tusenfalt förbanna foten för dess dumhet som nu satt ner hela kroppens funktion och sprider smärta och elände).IMG_0874

När er utsände i de fasansfulla farternas virvlande värld häromdagen skulle ta en lugn runda i ett par ännu inte inkörda Asics Gel-Kayano 21 bar det sig inte bättre än att skorna drog iväg på sitt sedvanliga vis med löparen och när det gick som bäst och fortast i en nedförslöpa och testpiloten, ja ni vet vem, i tanken jublade ”jag är skogens konung, backarnas kejsare och joggingspårets Mo Faraaaaah!” så bar det sig inte bättre än att en av de odisciplinerade, och sannolikt korkade, fötterna vek sig in under kroppen och fick joggingspårets Mo Farah på fall varpå den sedvanliga förnedrande backrullningen följde innan allt blev stilla. Tyst. Stilla. Tills Hovawarten kom fram för att med nosen lugnt kolla att liket levde – han har ju vart med förr – och då det gjorde det fortsatte vovven strutta framåt, outsägligt trött på att ha en joggingpartner som går sönder med jämna mellanrum. Nåväl, var det då värt denna förnedring – vi har inte ens talat om den kvidande returen till hemmet några kilometer bort – och smärta? Ja, det var det, men vinifierat vill ta tillfället i akt att varna sina HR:are för att ge efter för Asics Gel-Kayano 21 så länge skorna är oinkörda, det är på tok för lätt att det går alldeles för fort om man inte ser upp. Samtidigt är det hög tid att kräva förbud mot odisciplinerade fötter, särskilda sådana med invikningstendens!

Om inte taxen når upp, nå inte ner

Vingårdsvännen dök upp för att ta en bira i den aningen bleka men ändå värmande novembersolen. När vi satt där och hade det som trevligast dyker så, plötsligt, en obekant, yngre herre upp. Senare skulle det visa sig att han ville låna en domkraft enär han fått punka en bit bort. Men just då visste vi inget om detta och det som hände var att två av hundarna, den pyttelilla dvärgtaxen och den jättestora hovawarten sprang honom till mötes. Den lille smågläfsande, den store med rest ragg och ett allmäntTaxen Iton hotfullt uttryck som underströks av ett dovt muller i strupen. När så hovawarten ställde sig på bakbenen och lät sitt muller gå direkt från strupen in i den nu ganska spaka, unga mannens ena öra, ansåg sig er utsände i de vaktande hundarnas blodstörstande värld manad att säga något klokt. Det blev ”Stå still! Ta ner händerna!”. Detta gjorde dessvärre den aningen bleka, unga mannen och därnere väntade dvärgtaxen som påpassligt tog ett rejält tag i ena labben och tryckte till så den förskrämde ynglingen ylade. Om det finns någon sensmoral i detta så är det väl att du inte ska gå in på ett revir där du inte har att göra om där finns en stor och en liten vakthund för hur du än försöker se upp så måste du också se ner, vilket leder till ett omöjligt dubbelseende som lätt slutar med en blödande hand. Vad som skedde sen? Självklart skällde jag ut ynglingen för att han provocerat hundarna, men han fick låna en domkraft trots att han varit dum.