Stephen Fry: Hippopotamus

Stephen Fry är med sin utomordentligt goda språkkänsla och -behandling en njutning för örat när han till exempel leder QI eller då man får honom i lagom skriftliga doser. När det drar ut på det blir det lätt pratigt och prat för briljerandets skull – det går så geschwint att Fry inte kan hejda sig. Hur briljant detta nu än är får läsaren, i alla fall er utsände i de språkliga ekvilibristernas understundom lätt ekivoka men mer sällan av lapidarism fyllda vardag, i långa loppet lätt nog om det långa loppet tillåts förlängas in absurdum. När Frys över 20 år gamla Hippopotamus nu åter blivit aktuell sedan den filmatiserats och vi därför läst den, visar det sig att nämnda bok förvisso bjuder på språklig briljans en masse och att den trots sömnpillerliknande passager ändå lyckas fånga in den läsare som inte ger upp inför de språkliga nonsensutvikningarna som bara finns där för sin egen skull och för att Fry inte kunde låta bli – varför har redaktörer så svårt att se till så författarna håller sig i skinnet och stryker, stryker, stryker? – men trots detta är den långtifrån ett toppbetyg, för Frys intellektuella status till trots är detta knappast att betrakta som något annat än ett typiskt brittisk vältrande i det egna språket och den egna överklassens behagliga vardag.

God Save The Queen! Queen! Monica Queen! Acid Queen! Dancing Queen! The Queen!

Sparks!

 

Rör inte mitt flipper!

Vissa saker i livet accepterar vi tyst, lidande, med gråten i halsen, väl medvetna om att det som sker, det är fel, men det sker i alla fall, vi står handfallna inför utvecklingen och blir spetsade på realitetens bittert smakande stål. När flipperspelen försvann ett efter ett, med sitt klinkande och klonkande, detta härliga bakgrundsljud på grillbaren, i ölhallen, på cafeterian, till och med på färjans mellandäck, när det försvann med sitt frispelssmällande och sitt färgsprakande blinkande som lyste upp varje bar, varje tivoli, varje lobby på fjällhotellet, som lyste upp och satte klonk på tillvaron varhelst man befann sig, när flipperspelen försvann utgick vi från att det var som när dinosaurierna utrotades; vi förstod inte varför, det bara skedde, som ett evolutionärt och historiskt, hånfullt faktum. Döm då om vår förvåning när vi i detta nådens år, anno 2016, får oss till livs en text (här!) som avslöjar att allt är tjuv- och rackarspel, ett kontra-evolutionärt övergrepp från statsapparaten på den lilla människan!IMG_0992Det som hände, då för 30 år sedan, visar det sig, var att en ny lag infördes i syfte att utrota flipperspelen och den uppbyggliga kulturen kring dessa. Istället för att förstå den intellektuella utväxling en för stunden förlorad flipperspelare får av sitt spel, menade lagstiftaren, och mer explicit den imbecilla fyrkantshjärnan som samlat underlag för detta övergrepp på en minoritet, att ”… en flipperhall … är en olämplig miljö, även om det inte förekommer andra ’olämpliga’ aktiviteter vid sidan om”. Ergo: flipperspelet är roten till allt ont. Sätt din fot på en flipperhall och det är en tidsfråga innan du sitter på Kumla, spela flipper en gång och du röker crack innan spelets bumprar hinner blinka.IMG_0992I förarbetena till lagstiftningen står att läsa ”… Det bästa för området vore att flipperspelen togs bort och ersattes med andra sällskapsspel, till exempel schack”. Som gammal juniormästare i schack men också inbiten flipperspelare och helt ren från crack och voltor, tillåter jag mig konstatera att ett schackspel, även om det utrustas med blinkande pjäser och klonkande ljud då en pjäs flyttas, aldrig kan ersätta ett flipperspel. Passusen är ett uttryck bland många för hur långt utredarens intellektuella förfall gått, och att en riksdag kunnat rösta för den lag som senare följde är ett uttryck för hur det går när de folkvalda inte tänker själva och, i förekommande fall, viceversa.IMG_0992vinifierat sällar sig helhjärtat till dem som nu kräver att flipperspelet avregleras och vill samtidigt bolla upp tanken på en sanningskommission som kan ställa ansvariga utredare och riksdagsledamöter till svars för det övergrepp på intet ont anande flipperfantaster och andra oskyldiga och på sin höjd snusande och inte alls brottsligt crackrökande eller på något vis samhällsomstörtande nördar de begick då för 30 år sedan! Låt oss samlas under fanan #rörintemittflipper, låt förtryckarna, de kontra-evolutionära och flipperförbudstillskyndarna smaka på vår multiballs stål!

Pinball wizard! Tommy-bonus.

 

 

Test: Moscatel öppen sedan 25 år!

På den gamla goda tiden var Gourmet, möjligen med Allt om Mat vid sin sida, störst och bäst på vin i Sverige. På den tiden drevs vinavdelningen av legendariska radarparet Jan Samuelsson – Oz Clarke. Glädjande är att magasinet enligt uppgift nu försöker bli som i fornstora dagar. Kanske kommer då också ”Winemaker of the year” dyka upp igen.IMG_0541”Winemaker of the year” var en titel som Gourmet förärade vinmakare som till del kunde anses som redan välförtjänta och till del som viktiga för vinets framtid. När till exempel Miguel Torres Jr fick priset i slutet på 1980-talet var det framsynt och flera år innan Decanter kom på att utse samma person till årets vinpersonlighet. Som en katt bland hermelinerna utsågs er utsände i de behängda vinmakarnas illustra skara till ”Winemaker of the year” 1990. Även om det känns bra att få berätta det där om vem som blivit årets vinmakare och i vilket sällskap det skett är huvudsyftet med det här inlägget ett annat och för att komma dit måste vi fortsätta prata om 1990 och ni vet vem.IMG_0540Den fina utmärkelsen delades ut i samband med en makalös middag på Erik Videgårds dåvarande stjärnkrog Coq Blanc. Det åts kalvdans från en namngiven kalv och bland middagsgästerna återfanns tungviktare som Michael Broadbent som som den gentleman han är talade vänligt och uppmuntrande till den prisbehängde ynglingen vid bordet. För att understryka att det här inte var något billigt hittepå-pris fick årets vinmakare ett diplom och en finfin karaff och nu börjar vi närma oss pudelns kärna ity den sistnämnda fylldes vid hemkomsten till Frankrike med billig Moscatel de Sitges och där har vinet blivit kvar under alla år då karaffen flyttats runt bland hus och hyllor och piedestaler och den stora frågan som slog oss häromdagen var: hur smakar det där vinet efter 25 år på karaff? Självklart var vi tvungna att testa detta. Resultatet är minst sagt sensationellt!IMG_0543Färgen är brun, för att inte säga maderiserad, doften är… fantastisk! Stor, fin, komplex doft med lätt oxidativt inslag, massvis av allehanda nötter, honung, torkade fikon, muskat och karamell, smaken är som doften, mycket sött, bra balans, lång, förvånansvärt ren eftersmak (vinet jag hällde i karaffen måste varit bättre än jag trodde) med tydlig nötighet och behaglig karamellton som lever kvar i en lång, ren evighet!IMG_0541

Rädslan för att karaffen ska ha fällt ut en massa bly under åren gör att jag trots det positiva provningsresultatet inte kommer dricka vinet själv. Har däremot besök av ett par skräpvinsdrickare om någon vecka. De ska få det här i deras värld relativt hälsosamma vinet.

Sensation!

 

Lätt svavelosande generationsmöte eller När en spoling undgick Den stora förnedringen med en hårsmån

Var runt på lite näringsställen i Sverige i samband med Jul och Nyår. I Stockholm hände det sig att vi i vårt sällskap beställde in ett naturvin från Anjou. Hustrun som fick vinet blint i sitt glas utbrast genast ”Nej, det här tänker inte jag dricka, smakar som ett naturvin som gått vilse!”. När Hustrun är på det där humöret är det bäst att göra henne till viljes. Således kallade er utsände i storstadsdjungelns självutnämnda händelsecentrum på den trevlige sommelieren och förklarade att ”damen här måste genast ha lite svavel och gärna i bubblande form”. Inga problem, däremot började den unge mannen tala om naturvin och mitt i allt det där undslapp han sig, medan han tittade på Hustrun, ”det är en generationsfråga”. Hustrun, som inte alls är lik den man hon fått på sitt livs lott för sina synders skull, log då bara ett snett leende istället för att spydigt och sågande säga som det var, att hon var medtillverkare och provade osvavlat vin redan då den lika osnutne som patetiska slyngeln låg i sin kuvös och att problemet här i hennes näsa var att vinet inte hade en tillstymmelse till druvkaraktär och att det drogs med en obehagligt odefinierbar doft, ungefär som när man går runt med en hundbaja under skon. För egen del noterade jag att allt går runt i den eviga cirkeln och att det enda som egentligen hänt avseende vin de senaste hundra åren är, typ, Peynauds renlighetstankar och Nya världens arbetsmetoder som startar med en marknadsundersökning istället för att lära folk vad de ska tycka om. Generationsmusik samt i original.The Who

Who´s Who?

Det är ytterst behjärtansvärt, och möjligen en aning makabert, att någon, enligt uppgift,

Keith Moon med vänner

försökt få Keith Moon, från The Who, att uppträda i samband med OS i London i sommar. Med tanke på att denne en av rockhistoriens, i vinifierat.se:s tycke, två bästa trummisar och helt säkert en av de roligaste och mest underhållande, varit död i 35 år kan det bli svårt. En sådan tur då att vinifierat.se finns så att ni kan njuta av Keith Moon och hans vänner här. Möjligen kan man lägga till, att de visste hur man skulle avsluta ett TV-uppträdande på den tiden.