Den som vill känna sig lite hipp och från ovan se ut över floden Seine samtidigt som den äter en god bit mat från ett hyggligt medvetet och modernt kök kan med fördel söka sig till 1, rue du Pont Neuf i Paris. Där, högst upp i tårtbitshuset, ligger krogen Kong – ett kul ställe som smakar bra.
Äntligen har vinifierat.se tagit steget från det spartanskt sparsmakade till det klatschigt kitschiga och för första gången i bloggens historia visas därför här och nu ett
par ukrainska vittofflor (storlek 43) på bild. Det är nu inte vilka vittofflor som helst utan ett par med smyckad flärp och dito häl – hälen har dessutom försetts med en praktisk och vacker dragplös – samt lufthål på ovansidan. Spetsen kunde varit mer markerad, men man kan inte få med allt på första bilden. På det hela taget ett snyggt hantverk som tar oss raka vägen till Koktebel.
Inte mindre än 60 % av fransmännen gör det. Vet inte hur det ser ut i Sverige, men själv ska jag definitivt prova årets skörd idag, tredje torsdagen i november. Om någon mot förmodan fortfarande diskuterar kvaliteten på Beaujolais Nouveau så, nej, det är bara en kul grej, inget annat, men det är verkligen en kul grej, om man låter det vara det, så dumma er inte, bara gör det.
I samband med konferensen i Zürich gavs tillfälle, i form av en minimässa, att prova en uppsjö naturviner, av vilka flera gjorts utan tillsatser av svavel. Det är uppenbart, att samtidigt som det svavellösa vinmakeriet ökar såväl odlarens risk som spännvidden i utfallet, ger det också konsumenten tillfälle att bli kastad mellan hopp och förtvivlan, alltmedan denne förflyttar sig från producentbord till producentbord för att få en sniff och en munfull av vinerna som ställs ut till allmän beskådan. Upptäckte några riktigt spännande och bra producenter, som Luca Orsini på Podere Le Cinciole (Chianti), Marino Colleoni på Podere Santa Maria (Toskana) och Sébastien Riffault (Sancerre), samt några häpnadsväckande stolpskott. 
Mest uppseendeväckande var en producent vars namn naturligtvis ska skyddas, när jag anlände till hans bord stod där en kvinna och ojade sig något alldeles förskräckligt över den fantastiska kvaliteten. Man blir nyfiken! Stoppar snoken i glaset och upptäcker en härlig mix av en gammal Fordson Major, oljig och otvättad, och en Trabant som kör förbi på gatan, lämnandes efter sig ett blågrått, doftrikt moln. Tar en sipp av vinet och… nej, min själ, omöjligt att snurra runt i munnen, ut med det snarast! Utan tvekan det äckligaste vin jag någonsin stött på. Obeskrivligt otäckt! Men kanske blir det bättre av att ligga fem år till i producentens källare – i vilket fall som helst berättade denne nöjt, sedan jag i likhet med den ojande damen livligt berömt hans vin, att han inte tänkte börja sälja vinet förrän om fem år då det legat till sig.
Ytterst, menar många med Isabelle Legeron MW i spetsen, och med kraftigt eldunderstöd från Lydia och Claude Bourguignon, handlar naturvin om att fånga terroiren och då i ordet mest ursprungliga betydelse, den som användes innan man för vid det här laget ganska länge sedan kom på att ”utan människa ingen terroir” och raskt infogade denna nödvändiga faktor i begreppet. De gamla munkarna, säger Claud B, tittade dessutom mer på berggrunden, jordmånen och topografin än klimatet när de planterade sina vingårdar och till exempel kom fram till lysande lösningar som Pinot Noir i Bourgogne och Grenache och Syrah i Rhône-dalen. När man idag anlägger nya appellationer genom att utgå från klimatet är man helt fel på det och den som anstränger sig till det yttersta med utvald jäst, ekspån och tannin och annat gör inget annat än skyler över det faktum att vinet i fråga saknar såväl av- som uttryck från sin terroir, eller så gör man vad man kan för att undvika att ta hänsyn till naturens påverkan på druvan och vinet.
Har varit i Zürich på en utmärkt konferens om naturviner. Vad är då naturvin? Av konferensen att döma finns ingen precis och allena rådande definition, och, underströks det flera gånger, den här typen av odlare tycker inte om att fångas i snäva regler. Självaste Jonathan Nossiter var på plats för att förklara, att om man satt snäva regler på den italienska filmen på 1950-talet hade vi inte fått se ett av filmhistoriens mest spännande skeenden äga rum och, fortsatte han sitt resonemang, sätter vi för snäva regler på de här kreativa människorna inom naturvågen riskerar vi att passivisera en Rossellini. Dock kan man säga, att naturvin bör vara småskalig produktion och med en odlingsfilosofi som tangerar de ekologiska och biodynamiska regelverken och man ska, i likhet med alla seriösa odlare, sträva efter att tillsätta så lite svavel som möjligt till musten och vinet. Flera tillverkare av naturviner går till och med så långt att de inte tillsätter något svavel alls. Helst ska man inte heller tillsätta jäst för att få musten av jäsa. Somliga menar dock att det är ungefär som att få en deg att spontanjäsa, varför de har egenodlad jäst som de tillsätter, jäst som ”fångats” i den egna vinkällaren eller vinodlingen.
Krisen i Europa, som, som brukligt är i sådana här skeenden, till största delen är en lika hysterisk som onödig och psykisk åkomma, kommer inte bara att stärka Europa utan, låt vara på sikt, också kontinenten som en kultur- och idébärare där det ges utrymme för frihet, jämlikhet och broderskap, vilket förtjänar att upprepas i tider då somliga tycks ha fått för sig att kulturskymningens Kina, en gedigen förtryckarapparat som skapar ett samhälle där alltför många är rädda för att räcka en hjälpande hand, skulle kunna vara något slags alternativ till de europeiska idealen, som så väl sammanfattades redan då, för drygt 200 år sedan.
Fick igår tillfälle att för första gången på några månader prova en av Clotilde Davennes Bourgogne Blanc från 2009. Buteljen i fråga hade lagrats cirka sex månader i en garderob (ca +22). Vilken utveckling! Man kan kanske sakna den stålhårda syran och det där, men å andra sidan har vi nu ett mer utvecklat och moget vin, som belönar den som stoppade undan några pannor. Den som planerar sitt vinutbud ser till att köpa på sig rikliga mängder av 2010:an innan den tar slut, vilket, ska i sanningens namn erkännas, inte kommer ske de närmaste månaderna, men det kan kanske vara dumt att chansa och sitta där utan garderobslagrad Bourgogne Blanc fram i vår när alla andra har det?.
Sedan några år tävlar flera av landets sommelierskolor om att bli bäst på Rioja. Bakom tävlingen står ”Det nya Rioja”. Statusen på tävlingen är hög. Här har flera av landets sommelierer eller blivande sommelierer fått sitt elddop och trots att flera av deltagarna inte hunnit studera ämnet ”sommelieri” särskilt länge är kvaliteten på de tävlande hög. De svåra frågorna, och de knepiga praktiska momenten, till trots, klarade sig årets tre lag – från Restaurangakademien, Gustibus och Grythyttan – mycket bra. Allra bäst klarade sig laget från Grythyttan och vi gratulerar det till segern! Och ni andra får här ett Rioja-tips att suga i er vid första bästa tillfälle – går att lagra i förfärligt många år, men är trots det gott att dricka redan nu.
Pugulismens storhetstid, i alla fall den jag har möjlighet att ha någorlunda koll på, dvs 20:e och 21:a århundradets pugilism, inföll någon gång i höjd med populärmusikens dito 1965 – 1975. Häftigast var matcherna mellan Ali och Frazier och det förefaller inte riktigt framgå idag hur bra Ali var och hur bra man måste ha varit för att slå honom – något Frazier som en av ytterst få lyckades med, låt vara att Ali då var lite ringrostig sedan den amerikanska staten vanärat honom sedan han tagit ställning mot kriget i Vietnam och försatt honom i en situation där de flesta andra skulle ha lagt av med sin sport. Man må tycka vad man vill om boxning, men två rejäla och färgstarka kämpar var de och hade det inte varit för i första hand Ali, men också, i högsta utsträckning, Frazier, hade Foreman, Ellis, Bugner, Cooper och alla de andra haft den platsen i pugilismens historia de förtjänar.