Bandet Fleetwood Mac, ursprungligen Peter Green’s Fleetwood Mac, blev
mest känt under 80-talet och med sättningen med Lindsey Buckingham och Stevie Nicks, men ursprungsformeringen med bland annat Peter Green hann på mycket kort tid med att skapa fler toppar än bandet sedan gjort under resten av sin mycket långa karriär. Vi lyssnar på Abatross och då kanske alldeles särskilt på den så samstämda rytmsektionen.
Är ni i Zaragoza eller någon annanstans inte alltför långt ifrån Bureta, som närmare bestämt ligger mitt i Campo do Borja, 65 km väster om Zaragoza, på vägen mot Logroño och Bilbao, måste ni bara göra en avstickare till den pyttelilla byn Bureta. Här kan ni äta gott, och billigt, på Casa Palacio de los Condes de Buretas restaurang, eller ta en fino eller en lokaltillverkad öl och utmärkt Iberico och hemgjord ost i samma ställes bakficka
El Condes vespa påpassligt parkerad i entrén
eller, sist men inte minst, gå den guidade turen i palatset. Även innan krisen satte klorna i Spanien struntade myndigheterna i de historiska skatterna som finns i Casa (o s v). Det är dagens Conde, en synnerligen sympatisk och alldaglig eldsjäl vid namn Antonio, som tar hand om rubbet. Här kan ni se rum som i princip stått orörda sedan sekler eller varför inte ta del av ett brev författat av Christopher Columbus? Stället är nedlusat med korrespondens författad någon gång mellan nyss och pre-Columbus. Ett måste för alla med undantag för obildbara tölpar som åker på semester för att supa ner sig och rapa och ha sig.
En sådan här musikhistorisk resa som vinifierat alldeles oförhappandes
hamnat på blir knappast fullständig om inte Derek And The Dominos Layla kommer med. Om någon av vinifierats HR missat att låten är ganska lång uppmanas hen att lyssna på allt. Eric Clapton och Duane Allman i högform: Layla.
Det är inget mindre än ett avskyvärt hån, alla de här oöppningsbara engångsförpackningarna till våtservetter, tandpetare och annat livsviktigt när du sitter där i planet och är kladdig både om händerna och mellan tänderna. Som att få en fint inslagen julklapp som, visar det sig vid en närmare undersökning, inte går att öppna. Fint och tämligen meningslöst. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot oöppningsnbara förpackningar! Kommen så här långt i texten dyker Hustrun upp, läser småleendes över axeln (avskyr när folk läser över axeln), låter leendet stelna och lämnar mig med kommentaren ”Mycket dumt har du skrivit, men det där… alla vet att öppningarna är utmärkta med ett litet streck eller så och det ligger mer hos brukaren än avsändaren om det där inte fungerar”. Kanske det, men det spelar ingen som helst roll. vinifierats krav inte bara kvarstår, det ökar tiofalt i styrka efter detta påpekande ity uppenbarligen har de skamliga avsändarna av de oöppningsbara förpackningarna varken vett eller tillräckligt djupa känslor för att på ett fullgott sätt märka ut var öppningen eventuellt finns om det mot förmodan nu skulle vara så som Hustrun antyder att det alls finns öppningar på de oöppningsbara förpackningar. Förresten så hörs det på namnet, oöppningsbara förpackningar, att det inte finns några öppningar. Förbud!
På tal om alla livealbumen på 70-talet. The Whos Live at Leeds var ett av
de första livealbumen och de la ribban högt för resten av decenniet . Vi lyssnar på den minst sagt klassiska versionen av My Generation från Live at Leeds.
Äta myror? Ha! Mowglis juvenila undran är sedan länge besvarad av
Aphrodite i Nice, och många andra. Klart man ska äta myror. Och maskar. Och larver. Och gräshoppor. Och andra kryp. För att nu inte skrämma bort Mowgli om han mot förmodan kommer traskandes där på Boulevard Dubouchage i centrala Nice, har Aphrodite sett till att baka in insekterna i diverse godis och faktum är att småkrypen mest bara upplevs som någon slags konsistens snarare än smak. Rent allmänt är annars umaminivån hög på stället, servicen bra och sommelieren och hans vinpaket att lita på.
Ett av 70-talets bästa liveband var Humble Pie Performance. Bortsett från Steve Marriots mystiska förkärlek för att sjunga sina mellansnack och påannonser var det bara att gilla och imponeras, inte minst av deras grymma covers, som när de visar Rolling Stones hur Stones borde spelat Honky Tonk Women om de bara kunnat (från livealbumet Eat It), originalet här, eller när de tar Ray Charles med storm och river av en oförglömlig Hallelujah I Love Her so på Rockin’ The Filmore, originalet här.
Endast den som känner sig ensam är ensam, vi andra är i gott sällskap med oss själva. PS Grattis alla Gustaf!
Med smygstart på sena 60-talet var det under 70-talet en hederssak för varje band värt sitt namn att ge ut ett livealbum, helst dubbelt, och det var
viktigt att versionerna av låtarna skilde sig från studioverken. vinifierat sammanfattar 70-talets livealbum med Stormy Monday från tidiga Allman Brothers Bands At Filmore East och Cowboy Song från Thin Lizzys sena Live and Dangerous.
Vad betyder egentligen ”Old Vine”? frågar sig HR:en, klämmer till om hakan och tror sig frammana ett ansiktsuttryck påminnande om ett levande frågetecken som om sådana funnes. Ha! Det gör de inte. Men för all del. Vi kan besvara frågan i alla fall. ”Old Vine” är ”struntprat” översatt till vinspråk. I Gamla Världen menar vissa gammaldags fransmän att för att du på etiketten ska få sätta ”Old Vine” eller 
”Vielles Vignes”, som det heter på hjältarnas språk, måste stockarna vara minst 30 år gamla och tänk!, de flesta är så om sig och kring sig i Frankrike att det där brukar stämma, och samma sak gäller i länder som Spanien och Italien. Står det Cepas Viejas, Vielles Vignes eller något sådant innebär det lite äldre stockar. Men annars är det bara att ljuga på. ”Det här vinet görs på 80-åriga stockar”, jahaja, vem kollar det? Du? Finns ens stockarna? Och om de gör det, hur vet vi att det är de som används? Eller att de är i ett sådant skick att de kan producera bra druvor? Jag menar, hur många av er känner skillnad på stockar på 10, 30, 50 och 80 år? Eller tränar ni ofta på det? Nej, det är bara att stå på för oss producenter så länge vi är i Nya Världen eller så länge vi inte bli påkomna i Gamla Världen. Eller påkomna och påkomna, det är inte olagligt att tala om gamla stockar även om rankorna är unga. Allt är relativt. Talar vi Nya Världen verkar en stock som överlevt den obligatoriska ”fruktexplosionen utan ryggrad” då den fyllde tre år uppfylla kraven för Old Vine. Och ja, vad spelar det för roll? 99 % av konsumenterna känner ingen skillnad men blir glada av storyn. Sedan ska ni veta att ju äldre stockarna blir desto mer koncentration och komplexitet brukar de ge under förutsättning att de skötts korrekt under sin livstid och står i vad den tycker är god jord. Därför är det dels trist att se hur alltför många planterat stockar i jakt på högre avkastningen de senaste decennierna
med påföljd att rankor dör i förtid (tidigare omtalat här på vinifierat), dels är det trist att ni konsumenter luras på ”the real thing”, alltså äkta ”Old Vine”, för visst känner man skillnad till skillnad från vad som ovan lite raljant kastats i ansiktet på er – däremot är det få förunnat att verkligen kunna pricka in det där av det enkla skälet att det finns så mycket bluff-Old Vine i omlopp. Med detta sagt ber vi att få rekommendera ett pinsamt billigt Old Vine Garnacha. Ett vin som, som vinifierat tidigare berättat om, boostats inför den sista tappningen av årgången 2012 (i butik nu, El Rey Old Vine Garnacha, varunr 2260, pris 69 sek) och som garanterat görs av druvor från gamla stockar, vilket tydligt känns.