Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.
När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.
Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.
Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).
En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.
Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.
fungerar inte som lag, Italien som vanligt bra, Sverige kanske EM:s sämsta lag hittills, Island har vi inte sett än men räknar kallt med att de kommer göra ett strålande mästerskap, huliganerna särskilt de ryska en skam för fotbollen i allmänhet och respektive land i synnerhet, 
Har alltid ogillat låten Twisting by the pool med Dire Straits. En av de där låtarna som är mer Mark Knopfler än Mark Knopfler själv så han måste så klart bara göra den, och när man tänker efter är den väl inte alldeles kass. Men ganska. Fast Knopfler är ju bra. Och så föll det sig inte bättre än att jag fick en ingivelse häromdagen när vi twistade vid poolkanten och
I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.
”Vi började se förändringar i vingården runt sekelskiftet. Det var mycket torrt och vinstockarna led på ett sätt som de inte gjort tidigare. Då bestämde vi oss för att gå över till ekologisk odling. Syftet var förstås att göra plantorna tåligare och redo att möta tuffare tider,” berättar Xavier Gramona, som sedan många år äger cava-producenten Gramona tillsammans med sin farbror. Xavier som är ett vandrande uppslagsverk (”vi i familjen har alltid stått den akademiska världen nära och vi försöker alltid att vara de första att ta del av nya forskningsrön”), fortsätter: ”När vi väl tagit steget till det ekologiska blev jag nyfiken på Lydia och Claude Bourgognions idéer om biodynamisk odling. Idag är hälften av vår odling ekologiskt certifierad och hälften biodynamiskt.”
Tankprovet av Les Lauzeraies 2015 efter en vecka finns tidigare omskrivet här på vinifierat (mer precist 
2. 
3. 
2. 