Mitt i smeten, vid vattnet, med bästa utsikt över San Franciscos skyline ligger Barrel House Tavern. Kör ut ur SF, över Golden Gate och ta strax av till höger. Där. Schysst mat. Fina Kumamoto-ostron. Vinlistan helt i sin ordning. Fullt acceptabel prisbild. Rekommenderas. Stairway To Heaven.
Östra delen av staten Washington, eller Eastern Washington som det också heter, är mest öken och ingenting, men rätt som det är dyker det upp ett hus. Eller två. Eller något grönt. Eller ett hus med ett bilvrak och en hängande fönsterlucka. Eller en redneck. Eller en tätort. Eller två. En av de där tätorterna är Walla Walla. Inte mindre än runt 45 000 pax samlas här i ett tappert försök att likna en stad med omnejd och de lyckas bra. Staden är ganska 
mysig och det finns både ett och annat att locka med. Som en livaktig vinindustri. Och därmed en massa vinerier och tasting rooms. Och några matställen av hygglig klass. Som Brasserie Four. Mitt i sta’n. Här syns en och annan lokal vinmakare beblanda sig med folk som vore hen en vanlig människa. Personalen är urtrevlig och professionell. Maten bra och till och med ofta mycket bra i traditionell fransk brasseriestil. Här hittar du allt det där du knappt kan få tag på i Frankrike nuförtiden. Trevlig prisbild. Bra vinutbud. Både lokala och internationella, inte minst franska, viner. Klart vi ger högt betyg och rekommenderar stället! Purple Guy.
Det händer, då man dissar andras, som Hustrun, märkvärdigt lättviktiga smak för litteratur, musik och film, att de, de dissade, på ett direkt löjeväckande vis, kontrar med, typ, ”ska du säga som tycker om Dum, dummare och bröderna Farrelly”, som om det faktum att en person funnit filmkulturens Graal skulle kunna vändas mot hen, nej avundsjuka är vad det
är fråga om!, avundsjuka från den som inte lyckats svinga sig upp på filmhistoriens Mount Everest. Omutifallatt någon i filmens värld högkulturellt stående skulle ha missat Dum, dummare 2 kan vinifierat i all enkelhet och utan att ge sig in på några mer djuplodande analyser meddela att den är ytterligare ett mästerverk av bröderna Brothers och att såväl Jim Carrey som Jeff Daniels, för att nu inte tala om Kathleen Turner, i vanlig ordning står för en inte bara habil utan rent briljant insats och som om det inte räckte med det vet vi redan att Todd Rundgrens musik, eller åtminstone Todd själv, borde få Oscar Life Time Award. Vacker, rolig, spännande och kort sagt ytterligare en milstolpe i Filmens historia från Farrellys.
Alla turister i Barcelona hamnar förr eller senare på Placa Real och om de tycker att det är turistiskt är det bara förnamnet och än värre är Rambla Catalonia som de just gått på för att det ska man ju göra, och visst ska man det, och Placa Real är läcker och det finns faktiskt matställen där som är helt okej, till exempel Mariscco som serverar utmärkt Aroz/Paella med hummer (eller havskräftor, ca 20 €), urbillig, drickbar hus-rosé (ca 11 €) och schysst kaffe (även carajillo con brandy eller, i förekommande fall, con Tia Maria). Tämligen nyöppnade El Nacional är ett annat alternativ för den som vill ha lite upplevelse och hygglig mat utan att bli skinnad eller gå i en fälla. Här samsas ett flertal alternativ för den törstige och/eller hungrige och priserna är hutfasta (eller vad nu motsatsen till hutlösa kan vara). Ett betydligt dyrare alternativ som dock är billigt i sitt slag är Arola på Hotel Arts. Här finns även den av vinifierat tidigare omskrivna stjärnstjärnkrogen Enoteca (läs här) och Arola får väl betraktas som småsyskonet till Enoteca. Utmärkt mat, inte minst Tapas-avsmakningsmenyn, men smakar det så kostar det, närmare 90 € för menyn (på Enoteca går menyn på en hundring till), å andra sidan finns här ett finfint exempel på Prieto picudo-druvan i Dominio de Tares/Dominio DosTares Cumal 2007 för under 50 pengar. Bilderna nedan kommer från Arola (blommorna), Marisco (Salvador Dali) och El Nacional (övriga.). Antoine Tato Garcia.
Det är så härligt med människor som går från klarhet till klarhet. Ni vet de där fallen då ingen kan undgå att se att här händer det saker; här har vi en människa som utvecklas på ett så frapperande vis den inte skulle bli mer uppmärksammad om den så gick runt i Kalle Anka-outfit, vilket med tanke på den uppmärksamhet en halvnaken människa vanligtvis får om den cyklar ner till snabbköpet och handlar ett kilo kaffe inte vill säga lite. Med andra ord lyser hela jag; det syns i ögonen, den släta hyn och leendet som spelar spratt med munnen som okontrollerat far iväg uppåt så snart någon tilltalar mig. Man kan också se att något hänt på sättet jag talar till små barn och folk som nyser; istället för att sparka till ungarna i smyg när föräldrarna inte ser klappar jag de små liven på huvudet och säger saker som ”åh, en så’n liten snyggo!” (har på Fb lärt mig att man ska skriva/säga snygging/snyggo närhelst någon lägger ut en bild på sig själv och jag utgår från att föräldrar gärna vill att deras avkommor beskrivs på samma vis) och när någon nyser glor jag inte hatiskt på dem och gör stor teater av saken, istället ler jag och säger ett glatt ”prosit! hehe”. Skälet till den endorfinkick som måste ligga bakom mitt ologiska och i grunden förkastliga men i allmänhetens ögon trevliga beteende är att jag tagit mig upp från påstortelliniträsket och numer gör all möjlig slags mat. När Hustrun nu senast övergav hemmet för att ladda batterierna så hon orkar med er utsände i de gnälliga gubbarnas grådaskiga vardag tog jag mig före att tillreda allehanda rätter på vilka bildbevis bifogas. Om jag ska säga något om de olika rätternas hemligheter och de problem hemmakocken kan tänkas stöta på vid tillredandet så är det följande:
Det ser förvisso mycket läckert ut med äggen i den där gröna soppan men du ska veta att äggen inte finns med i tetrabricken som soppan levereras i, tvärtom måste de likt batterierna till leksaken inhandlas separat. Till skillnad från batterierna till leksaken måste äggen dessutom tillredas, kokas tio minuter eller så, innan de kan skalas, delas och placeras i soppan.
Ett annat sätt att hantera ett ägg är att knäcka det och låta innehållet rinna ut i en varm stekpanna med lite smör. På nolltid blir det genomskinliga i ägget vitt och det gula gulare. Lätt som en plätt. Låt dock inte ligga för länge. Då blir ägget säkert som amen i kyrkan brunaktigt och hårt och smakar mindre gott än, till exempel, Hustruns ägg.
Potatis finns inte bara i pulverform, färdig av vispas ner i mjölk eller vatten för att bli ett mos, utan också som potatis (i grönsaksdisken, ibland under andra namn som Bintje, men låt er inte luras, en potatis är alltid en potatis och kärt barn har många namn som de visste redan på 1700-talet då de kallade potatis för jordpäron). Den här potatisen kan kokas i lite vatten, tjugo minuter eller så, och den som är riktigt på det skivar sedan den kokta potatisen, sedan den kallnat, och steker den! Ja, det är kaka på kaka, men den som vill få rykte om sig som varandes en vandrande kockfena får då och då göra en eller annan uppoffring även då det hela verkar skitdumt.
Det enda deblacet under den senaste gärsänklingsperioden är ett nytt försök med den där påsen från Findus med Poêlée Savoyarde. Den slutsatsen vi kan dra efter två försök som båda resulterat i att halva påsen sitter fast i stekpannan är att Findus påsar innehåller köttsklister som rinner ut i pannan vid upphettning. Skandal! Ottmar Liebert.
Det finns inte ord för den cynism TV-människorna visar när de låter en person som skrivit något så farligt och onödigt som en kokbok för barn få breda ut sig – dessutom tillsammans med en hel drös barn som, uppenbarligen, tvingas se lyckliga ut – i rutan med mat och recept i ett slags låtsaskök i studion (TV4 morgon-TV). Knappt har vi fått ut kvinnorna ur köket
förrän det är dags att sätta dit barnen! Med vilken rätt, frågar sig vän av ordning, tillåter sig den här författaren att ta barndomen från ungarna? Tänk när de små liven som lastgamla 25-åringar sitter där och summerar sin barndom och lyssnar till vännerna som idrottat, spelat TV-spel eller varit coola på riktigt och till exempel spelat el-gitarr, varit rebeller och haft tonårsproblem, vad ska de då säga? Att de med välbehag minns sin barndoms egentillverkade raggmunkar? Att de tycker att Electrolux induktionshäll modell 2015 är den bästa som gjorts? Att alla kanske inte vet det men olivolja har en kokpunkt? Och vad ska de göra när de andra barnen i ettan storögt bläddrar i boken om hur ett barn blir till? Bläddra storögt i en bok med kostcirkeln? Kort sagt: det blir inga nobelpristagare av barn som tvingas ägna sin uppväxt åt att stå i köket. vinifierat kräver förbud mot kokböcker för barn och ansvarslösa TV-människor! Television.
Sofia är en stad stadd i förvandling. Det går inte tokfort men staden har under de 15 år jag
följt skeendet ändrats undan för undan. En fördel med att det inte går tokfort är att stadens gamla charm lever kvar sida vid sida med det nya, moderna. Bland de trevliga matinrättningar som tillkommit finner vi konceptet La Bottega, som finns i form av små, fina Italien-inspirerade enoteca på några olika platser i Sofia. Schysst mat, bra vinlista med inriktning på Italien. Klart överkomliga priser för den som reser med euro eller sek. Fanfare Ciocârlia spelar Balkan. Fransk musik med bulgariskt ursprung.
Kära Findus,
i Frankrike säljer Du en fryspåse med ”Poêlée Savoyarde”, en slags pytt-i-panna med den klassiska raclettens beståndsdelar: potatis, ost och skinka. På påsen står det att hemmakocken, i det här fallet tillika Gräsänklingskocken, ska hälla upp innehållet direkt i en stekpanna, sätta värmen på mittimellan och värma tio minuter, utan att tillsätta något
ister eller annat stekflott. Nu till mina frågor: Om jag nu gjort som Du säger och resultatet är att allt fastnat i stekpannans botten samtidigt som potatistärningarna fortsatt är frusna i mitten, är det så den här rätten ska vara? Om ja, ska den då ätas direkt från stekpannan? Hur gör man lämpligast för att få loss hela bitarna från stekpannans botten? Sist men inte minst: Hustrun kommer snart hem och som det är nu sitter en massa grejer kvar i stekpannans botten, trots att jag diskat och diskat, och Hustrun är inte att leka med, ersätter Du mot kvitto om jag köper en ny stekpanna innan Hustrun hinner hem (det är Dig hon kommer ge sig på när hon ser stekpannan för det är Ditt recept jag följt)? Ser fram emot ett skyndsamt svar. Hälsa Pettson. Bästa hälsningar Din utsände i gräsänklingskockarnas ömkliga värld av brända aromer, oätlig mat och förstörda stekpannor.
I dessa semletider kan det vara på sin plats att tydliggöra vad de olika semlorna heter och vem de är till för.
Drumla för drumlar.
Ramla för den som halkat omkull.
Strimla för styckmördare.
Mumla för den som inte pratar ur skägget.
Humla för den som hummar.
Rumla för festprissen.
Fumla för den som har tummen mitt i handen.
Gemla för kontoristen.
Tamla för musiknörden.
Himla för den religiöse.
Gamla för asätare.
Kumla för interner.
Bull- och semlesång: Tamang Song Semla Nangsal (Mann Ko Diyo) Chaubandi Choli Mero
Emedan vinifierat, som den moderna röst i tidsflödet den är, kan tänka sig att bejaka alla käcka små upptåg som påstortelliniwraps, marängsuissepizzor och algbullar, måste er utsände i köksenvirongernas lugubra skrymslen och tankesmedjor protestera och kräva ett förbud när den gamla hederliga fastlagsbullen, understundom även kallad fettisdagsbulle,
Fastlagsbulle i sitt rätta element samt konsument redo att göra processen kort med nyss nämnda föremål.
säljs under ett så nedsättande epitet som semla – att kaféer i delar av Värmland dessutom säljer bullen som Semla Lagerlöf gör verkligen inte saken mindre upprörande, tvärtom visar det på en okunnighet och en okänslighet både inför en av vårt lands främsta författare någonsin och generationer av skickliga konditormästare. Vid sidan av denna förklenande devalvering av fastlagsbullens namn och status till ”semla”, ett ofog som med förbud måste stoppas så snart Riksdagen öppnar i morgon, måndag, är det i sanningen hög tid för att sätta P för de alltmer accepterade övergreppen på rättsstaten som det innebär att fordomens säsongsvaror plötsligt säljs året runt, vilket gör att du kan äta kräftor och lussekatter på påsk, surströmming på Alla hjärtans dag och fastlagsbullar i samband med valvakan i september. Som rättsmedvetna medborgare måste vi kräva ett förbud. Nu! Var sak har sin tid. Så har det alltid varit och därför ska det fortsätta vara så. Det vet alla moderna människor.Tidlös musik sedan över 40 år.