Lyckligtvis läste jag en munter recension av Claire-Louise Bennets ”Damm” och hittade på så vis fram till boken. Hade jag bara läst den inbundna upplagans omslag, hade jag aldrig köpt boken. Hör bara: ”Thoreau hade sitt Walden; berättaren i den här boken framlever sina dagar i avskildhet, i ett litet hus med halmtak. Genom en vindlande monolog framträder en kvinna som brutit upp från något och försöker börja om: ett medvetande i rörelse. Sinnesintrycken är fysiska och påtagliga, världen full av liv, former, skeenden. Hennes envisa uppmärksamhet på krypen, korna, päronen och häckandet sträcker ut och böjer tiden, och något nytt framträder.” Ja, skitnödigt är bara förnamnet och ordet ”boooring” kan ersätta hela den krystade harangen.Desto bättre sammanfattar The New York Times Book Review: ”En skarp, rolig och excentrisk debut…” och Los Angeles Review of Books: ”Det här är en samling för de bitska och knäppa, en katedral av märkliga meningar… Damm skimrar av begåvade meningar… en underbar bok.” Just så. Varken mer eller mindre. En vimsig Lauras hjärna utan spärrar och då blir texten precis så här underhållande. Bitvis tröttsamt svamlande men mestadels mycket underhållande och, som sagt, meningarna är understundom briljanta, som (inledningen av kapitlet ”Strax före sju”): ”Det första jag gjorde den morgonen var att göra rent i öppna spisen, och när jag vinklade askspaden nedåt så att askan föll ner i hinken stördes jag plötsligt av en iakttagelse som på det hela taget var lustig, men samtidigt djupt oroande: jag känner sällan något intresse för det motsatta könet när jag inte är full.”.
Kategoriarkiv: Litteratur
Marcel Proust: Le mystérieux correspondant
En nyutgiven bok med outgivna noveller av Marcel Proust och med initierade för- och efterord av litteraturprofessorn vid Universitetet i Strasbourg Luc Fraisse – Julafton för den litteraturintresserade! Uuuh, nää. Professor Fraisses kommentarer är förstås synnerligen initierade, ibland så till den milda grad att han inte helt framgångsrikt kokar soppa på en spik. Vad Prousts noveller anbelangar så skrev han dem mestadels på 1890-talet, före det stora romanverket påbörjades. Professor Fraisse menar att så gott som allt handlar om Prousts homosexualitet i allmänhet och homosexuellas situation i det franska 1890-talet i synnerhet. Det gör det kanske och det är förstås både intressant och viktigt, men som tidsdokument fungerar det så där och för förståelsen av de homosexuellas situation i 1890-talets Frankrike inte alls. Här får vi istället billig melodram och hjärta och smärta och Starlet knappa 100 år före Starlet och möjligen en förklaring till att så många fransmän älskar att frossa i medlidande med sig själv, även då det är den i ens närhet som håller på att dö det är mest synd om. Faktum är att Proust som novellist före det stora romanverket inte är något att hänga i julgranen. Gå vidare, här finns inget att läsa.
Vi lyssnar på musik av Prousts polare Reynaldo Hahn. Och här då, någon som hör lite Abba i den här låter av Hahn?
Terapeuten & pomologen
–Det är en trädgubbe, en man i ett träd, en slags torso invuxen i trädet, mitt emellan grenarna, alltså just där grenarna delar på sig och trädet blir en slags krona, ja jag vet inte vad jag ska säga riktigt, sa jag och tittade bort mot terapeuten i en fåtölj vid namn ”Ägget”, ritad av Arne Jacobsen och av varumärket Fritz Hansen. Värd miljontals kronor. Det hade terapeuten berättat för mig långt innan jag blev hennes klient, på en smokingmiddag för skogsägare i den södra änden av landet; vi kände inte varandra, hade blivit placerade intill varandra, vi åt anka och drack ett förfärligt uselt vin från Bourgogne, ”anka och bourgogne, canard et un rouge de bourgogne, det är sedan gammalt”, sa värden tämligen intelligensbefriat när han skänkte i våra glas och trodde kanske själv att det gällde all slags anka och all slags bourgogne. Vi slutade tala med varandra vid den där middagen sedan terapeuten iförd en gredelin festblåsa och afrofrilla och glasögon från 1970 berättat om sin fåtölj. Jag tyckte hon var pretentiös och hon tyckte nog att jag var oerhört tråkig i mitt icke-i-behov-av-en-terapeut-tillstånd och mitt orange jag-är-grovarbetare-och-därför-en-rejäl-karl-ställ. Det hade kanske blivit annat ljud i skällan om jag sagt att jag var livrädd för trädgubben.Hennes fåtölj står någon meter snett till vänster från min Berlin, en enkel, stoppad säng, och vid sidan om hennes förvånansvärt enkla skrivbord från Ikea, mest plast och metallrör, står ett urval pinnstolar i färgglada mönster och väggarna, klädda i tapeten ”Terapi”, förmodas kanske invagga mig och andra klienter i en passande stämning, eller om det möjligen är terapeuten som behöver vaggas av tapeterna, hursomhelst består ”Terapi” av väldiga, naiva solrosor i svart på en vit bakgrund och här och där dyker som på måfå små färgklickar upp mellan de svarta strecken. Gröna, orange, gula, lila, olivgröna, grå och beige. En direkt fånig tapet, och det har jag också sagt till terapeuten. ”Tapeten här är hemsk, nej, den är fånig!” sa jag. Hon satt tyst ett tag med benen i kors i Ägget, och ett anteckningsblock och en blyertspenna i knät. ”Skrämmer den dig?” frågade hon sedan.
–Trädgubben ser ut som Freud, sa jag och tittade upp i det vita taket, som en vit öken sedd från hög höjd, det sa jag också och då frågade terapeuten ”Får trädgubben, Freud, dig att tänka på en öken?”. ”Nej,” svarade jag, ”taket ser ut som en vit öken sedd från hög höjd.” Terapeuten satt tyst en stund, med benen i kors i Ägget. ”Vad tycker du om taket?”. Jag funderade en stund. ”Inget. Det är vitt. Som en öken. Sedd från hög höjd. Neutralt och ganska slätt. Det har inget med trädgubben att göra. Eller Freud. Det skrämmer mig inte. Som trädgubben. Och Freud. Jag drömmer aldrig om taket. Har aldrig drömt att jag gått vilse i det, att jag förlorat mig i det, gått ner mig i allt det vita, försvunnit i en sanddriva i ett vitt veck i färgen eller som det kan se ut från hög höjd, från en satellit, en rymdfarkost på väg bort och där sitter jag och tittar ut genom det lilla raketfönstret och ser Jorden försvinna under mig, och där ser jag en öken, en vit öken, fast glaciärerna smälter och isen i Arktis och ja det är skrämmande, men inte så skrämmande som det måste vara för isbjörnarna och inte på långa vägar så skrämmande som trädgubben, tänk dig att ha en trädgubbe i trädgården! Ett träd med en gubbe! En gubbe som är ett träd! Ett träd som är en gubbe!”
–Jag hör ju att du blir upprörd nu, och att det finns en koppling mellan allt det vita, Freud och trädgubben, sa terapeuten och det var då jag såg hur hon sakta förvandlades till Freud. Blev en man. Och vit. Benigt ansikte med skägg. Och kort hår. Mer grått. Nyss var hon ganska ung och väldigt brun i hyn och hade svart hår, en leverfläck på ena kinden, som en öde ö i en ocean fylld av skeppsbrutna. Jag måste ha sagt det, ”skeppsbrutna”, för plötsligt säger hon ”Skeppsbrutna? Vem är skeppsbruten?”, och jag kommer alldeles av mig och vet inte alls vad jag ska säga.-Det är nog dialektalt, säger jag till slut och ser att det börjar växa ut grenar ur hennes huvud, det låter som att jag säger trägubbe. Men jag säger trädgubbe. För det är en trädgubbe. En gubbe i ett träd, en gubbe som är ett träd.
-Är gubben inte gjord av trä? frågar terapeuten. De knotiga grenarna som emanerar från hennes huvud har vuxit sig stora och starka. Först såg det ut som att hon hade en hjorts väldiga krona på huvudet. Liksom. Nu förbinder grenar stabbiga som stammar henne med taket. Händer inget snart kommer hon växa genom taket. Till lägenheten ovanför. Vad förvånade de ska bli där då, de som bor där. Eller är det också en slags mottagning eller klinik där? En annan terapeut, eller kanske en äktenskapsrådgivning eller en fastighetsmäklare eller ett hemligt rum som säkerhetspolisen använder för avlyssningsändamål?
-Det är väl klart att trädgubben är av trä, han är ju ett träd! svarar jag ilsket för hon börjar gå mig på nerverna den satans terapeuten och hennes byngliga kropp: grenar från huvudet växer upp till fastighetsmäklaren, och hennes armar har nu blivit alldeles odugliga till att skriva med, hon har tappat blocket och sitter där med svajande armar som förlängts med smala grenar som hon med svårighet kan hålla uppe utan stöttor och fötterna har vuxit fast i marken. Dumma människa. Trädgubbe kan hon vara själv. Eller trädkärring iallafall.
-Finns det träd på de skeppsbrutna ö? frågar hon då och det är då jag går ut och hämtar motorsågen och fäller henne, herr domare.
-Återigen: jag är inte domare, inte ens rådman, jag är åklagare och ni står åtalad för att brutalt ha dödat och styckat doktor Stanford, har ni glömt det, Moritzen-Nilsson? säger den som det förefaller oerhört trögfattade domaren.
-Det där är så dumt att jag inte vet vad jag ska säga, säger jag. Om alla som har ihjäl träd skulle dömas i domstol skulle landets rättsinstanser inte ha tid med annat än att döma julgransplantageägare, julgransmånglare och julgranstorskar, för att inte tala om alla skogsbolag som skulle ställas inför rätta! säger jag och får till det riktigt bra, det där kan inte ens den enerverande domaren argumentera mot. Eller, jodå, det kan han visst, där han trampar på i sina ullstrumpor i ett gyttjebad av mörkast tänkbara dumhet:
-Ni hade ihjäl en människa, Moritzen-Nilsson, inte ett träd…
-Det där kan diskuteras, herr domare, såvitt jag vet fällde jag ett byngligt träd, sedan kommer ni plötsligt här och gapar om mord. Mord?! Snälla ni, akta er ni så ni inte begår övergrepp i rättssak och justitiemord, säger jag och det är nu jag ser hur domarens huvud börjar knoppas, och så armarna, som vide på våren, och plötsligt bara allt slår ut, domaren växer i raketfart upp i rättssalens tak och får sina fötter fast förankrade i golvets frodiga parkettmylla. Som tur är är jag på plats och ser det ske. Någon motorsåg har jag dessvärre inte till hands men jag är stark som ett troll och jag drar mig inte för hårt arbete så fortare än videknoppen brister har jag kastat mig ur mitt bås och börjat slita grenar och armar och öron och annat som härbärgerar de ondskefulla fröna och knopparna ur kroppen på den stackars domaren.
JAG skriver in sig i samtiden
Kapitel fyra
JAG vaknade sent. Mådde illa. Kräktes i sängen. På det blommiga påslakanet från Ikea. Gick upp. Tvättade sängkläderna i tvättstugan i fastighetens källare. Det luktar mögel där. JAG var hungrig. Hittade inget annat att äta än en skorpa. Åt den. Kände MIG kåt. Knackade på hos grannen. Konstnären som målar naglarna svarta och fallna änglar. Frågade om vi skulle knulla lite. Det skulle vi.
Bad konstnären sedan göra omslaget till min kommande bok. Det ville konstnären. Tack sa JAG, du är den ende som någonsin brytt sig om MIG. Men vi känner ju knappt varandra sa konstnären. Tänkte på pappa som tog min hund bara för att JAG var allergisk och astmatisk. JAG hade nästan dött av ett anfall sedan JAG sovit med hunden. Men iallafall. Ingen frågade MIG vad JAG ville. Mamma hade inte tid. När pappa gett bort hunden gick vi på bio. JAG fick popcorn. Har inte kunnat äta det sedan dess.
Drack kaffe med grannen och åt ett kokt ägg. Det var grönt i kanterna. Gick ner på centrum. Köpte sprit och tabletter. Tog några tabletter. Gick hem och skrev på boken. Berättade om när mamma inte hörde MIG under hela min uppväxt. Fick ont i magen. Kräktes. Drack lite sprit. Kände MIG kåt. Knackade på hos grannen. Grannen höll på med en målning på canvas. Fallna änglar på en brinnande äng. Fin sa JAG. Ska vi knulla sa konstnären. Så då knullade vi lite. JAG bjöd på sprit. Bästa dagen den här veckan.
Ali Smith: Public library
Med 1842 års folkskolestadga följde en skyldighet för prästerskapet att uppmuntra inrättandet av sockenbibliotek. Syftet var att upprätthålla i skolan vunnen kunskap samt att främja vidare kunskapsspridning och utvecklingen av den enskilde medborgaren. 1868 fanns 1437 sockenbibliotek i vårt land. Efter första världskriget började så biblioteken på allvar ta plats i samhället, och det med ett uttalat stöd, också ekonomiskt, från samhället och den gemensamma kassan sprungen ur skatteintäkter.Förvisso fanns bibliotek också tidigare men det var då, i början av förra seklet, de tog steget ut till alla. Långt från de otillgängliga boksamlingarna i klostren och patriciervillorna. Nu fanns böckerna och bildningen där för alla. Medborgarna fick tillgång till kunskap på ett tidigare aldrig skådat vis och detta drev på samhällets utveckling och bidrog till grundadet av den nya välfärdsstaten med dess ökade rättvisa och frihet för de allra flesta, och vi såg medelklassen födas.Kort sagt är det få av oss, dagens medborgare, som kunnat ta oss dit vi nu är utan tillgång till goda skolor, bibliotek och annat som hjälpt oss bygga såväl oss själva som vår samtid och vårt samhälle. Obegripligt nog hotas nu allt detta. Biblioteken är utsatta för både nedskärningar och nedläggningar.Vid ett ytligt påseende utgörs hoten av klåfingriga och trångsynta politiker och räknenissar med ett inte helt välavvägt mått begåvning. Satt under luppen handlar det, som alltid, om trångsynta och naiva väljare. Kanske inte om dig och mig, men eventuellt och dessvärre om folk vi kanske känner, eller åtminstone känner till. Bekanta vi kan tala vett med, och politiker vi kan avstå från att rösta på. För vart tar allt det goda våra föräldrar byggde upp vägen om vi börjar montera ner den allmänna kunskapen? Vad händer om vi utlämnar vårt samhälle till den alltmer utbredda byfånementaliteten i de sociala medierna, dokusåporna och, till del, inom politiken?För att nu inte tala om biblioterapi. Alltså terapiformen där läsning av böcker och samtal kring dessa ligger i fokus, eller som terapi för den som ligger sjuk, eller för den som behöver hjälp med att bearbeta ett trauma av något slag. Hur bedriva biblioterapin på våra vårdinrättningar om böckerna inte finns där?Public library (eller ”Bibliotek” som boken heter på svenska) av Ali Smith handlar om bibliotekens betydelse för samhällets och medborgarnas utveckling de senaste cirka hundra åren. Vittnesmål från författare, kritiker och kreti och pleti varvas med noveller av Smith. Flera av vittnesmålen är rasande angrepp på idioterna som spar korvören på bekostnad av vår gemensamma samlade kunskapsmassa och mindre bemedlades möjlighet att förkovra sig i böcker, tidskrifter och allt annat som de moderna biblioteken erbjuder sina besökare.”That’s what public library means: something communal”, säger Kate Atkinsons dotter Helen Clyne och tillägger att det är en plats som är öppen och gratis för alla, och, skulle man kunna tillägga, fylld av upplevelser och kunskap för den som söker detta. Andra berättar om vad det lokala biblioteket, eller i förekommande fall skolbiblioteket, betydde för just dem när de växte upp, åter andra talar om sjukhusbibliotekets vikt. De många novellerna sprider understundom kunskap om författare som Katherine Mansfield och Olive Fraser eller är bara Ali Smith-bra som avslutande ”And so on”. Ja, det är en viktig bok och Ali Smith är alltid bra.
Viktigt meddelande!
November. De som är tidigt ute, de som åt semlor i juni och kräftor i mars och tände adventsstaken i februari, plockar nu fram midsommarstången och söker förgäves efter blomster att maja den med. Herregud! Folk är inte kloka! Maja stången i november?! tänker du och många med dig. Men är det inte en sak ni glömt, upptagna som ni är med att håna den som är om sig och kring sig? Har ni alldeles missat att Julen närmar sig med stormsteg? Nu gäller det att hänga på tåget innan det gått och tiden sprungit ifrån oss. Ja! Det ÄR hög tid att köpa ett hårt paket eller två till Jul. Självklart vet vi att ge råd om vad det hårda paketet bör innehålla: ”Bränna vass och andra berättelser” av Lars Torstenson.”Man vet var och hur de Torstensonska novellerna börjar men aldrig var och hur de slutar. I den till synes fridfulla vingården går en seriemördare lös. På NK i Stockholm blir en man ihjälslagen när han inte kan skilja på gummi och gummi. I fransk teve gör poeten Francois Villon bort sig när han tafsar på programledaren. Från en krypta sänder de döda radio och moraliserande lyrik. Lars Torstensons texter tar ofta avstamp i en vardag vi alla känner igen. Men de slutar lika ofta på högst oväntade sätt. Ibland blir det rent absurt. Precis så som vardagen är om vi förmår att se den genom dess eget raster. Kanske ska det kallas absurd realism, denna blandning av skrattretande absurdism och allvarliga passager i realismens fåra.””Lars Torstenson är inte bara vinmakare, han är författare också. Den senaste boken Bränna vass är en novellsamling med företrädesvis korta, absurda noveller med knorr. Många berättelser lockar till överraskade gapskratt medan andra stämmer till eftertanke.””Absurd realism. Kanske det. Underhållande och finurligt är det iallafall.”
Provläs. Musik som inte har med saken att göra.Mer musik som inte har med saken att göra. Fast här börjar det brännas.
Han Kang: The White Book
Han Kang är geniförklarad av många, bland annat Lisa McInerney, och The Guardian tycker att The White Book är ”brilliant” och som grädde på moset var nämnda verk nominerat till Man Booker International 2018 – ett pris författaren redan vunnit med The Vegetarian. Allt borde alltså vara frid och fröjd och skönhet när du slår upp den här vackra boken och börjar läsa Han Kangs korta betraktelser över ett barn som bara lever i två timmar, ett syskon (hon själv), modern, liv och livet och en hel del annat och det kan, som bokens omslag föreslår, ses som ”a stunning investigation of the fragility, beauty and strangness of life”.Nåväl. Vissa betraktelser är verkligen så där briljanta. Annat ligger farligt nära pekoralen. Ska införskaffa The Vegetarian och ge författaren en ny chans med den. The White Book känns inte som en nödvändighet för någon av er, med undantag för den som har en väldigt massa tid över och gärna vill använda den tiden till att sjunka in i sig själv och tystnadens djup, där mitt i Livsgåtan.
karinsmirnoff jagfornertillbror
Jag köpte den här boken. Gick in på hedengrens och tog den från hyllan. Sedan åkte jag hem och läste den.
Noterade snart att här saknas skiljetecken meningarna bara pågår. Egennamn och annat som eventuellt borde förses med en initial versal får finna sig i att vara gemena. Egennamn skrivs också ihop karinsmirnoff.
Meningarna är korta styckena likaså.
Det fungerar utmärkt snart är läsaren inne i karinsmirnoffs värld och sätt att berätta.
Glesbygd norrland vinter snö kyla kalla hus som värms med ved familj mörka hemligheter inavel. Då och nu. Eländes elände och original. Som vilken håla som helst fast nu är vi i smalånger.
Bra bok läs den gärna. Jagfornertillbror pekar rakt in i nästa bok och den heter viforuppmedmor.
Gissning kommer vad det lider som serie gjord av svtdrama.
Alla säger det är så kul att åka hölass därför att de aldrig har åkt hölass
Alla säger det är så kul att åka hölass därför att de aldrig har åkt hölass. Legat däruppe, ovanpå all den nyslagna och grönskimrande väldoften och varit livrädd att trilla av. Att slå sig fördärvad mot marken, skrapa upp sår och få grus i dem, att bryta en arm i fallet eller att få ”Tvärilsken” Johansson efter sig, drängen på Lillgården. Normalt skulle han, i likhet med historiens alla andra drängar på Lillgården, kallas ”Lillgårdadrängen”, men saken är den att ”Tvärilsken” Johansson har ett rasande humör. Oss barn brukar han inte slå, bara skrämma eller halvt dra öronen av när vi ibland varit dumma och brutit en arm i fallet från hölasset eller lekt krig med rovor, alltså hoppat runt och kastat rovor och fuktig jord på varandra istället för att lydigt lägga de nyskördade rovorna i de för ändamålet utställda korgarna som guppar runt som lysbojar i farleden på rovfältets väldiga hav.
För de vuxna är det sannolikt etter värre. Nu åker de inte hölass så ofta och brukar veterligt aldrig kasta rovor och fuktig jord på varandra istället för att ägna sig åt skörden, och tur är det för det vete gudarna vad ”Tvärilsken” skulle ta sig till med en vuxen som är oförsiktig nog att trilla av hölasset. Halvt avdragna öron skulle inte förslå långt då. Men jag vill inte tänka på hur illa det skulle kunna gå. Det räcker med att veta att det inte är för inte han kallas ”Tvärilsken” och att han är livsfarlig.
Kort sagt finns det vreda och skräckinjagande och rent av livsfarliga personer, och så finns ”Tvärilsken” Johansson. Redan som liten gjorde han rätt för sitt tillnamn. Hade tiderna varit mer moderna hade han säkert satts på anstalt när han slog flickan Söderström sönder och samman sedan hon lurat i honom nyspulver, som hennes äldre bror köpt på postorder från Hobbex. När flickan Söderström och ”Tvärilsken” började småskolan ett halvår senare, vägrade hon gå till skolan om de båda sattes i samma klass. Detta hörsammade skolledningen, och då det bara fanns en klass med årskurs ett till tre och en med årskurs fyra till sex ledde detta till att ”Tvärilsken” fick hoppa över lågstadiet, vilket i sin tur lett till att han förblivit analfabet. Det enda han var bra på i skolan var att stöta kula och hiva iväg slungbollen, vilket han däremot gjorde med den äran.
Det där som flickan Söderström gjorde då för länge sedan är något som fyller oss alla, också de vuxna, med fasa bara vi tänker på det. Ingen skulle våga sig på något sådant idag, att utsätta ”Tvärilsken” för nyspulver. Ingen har vågat sig på något sådant sedan det hände. Det räcker med att titta på ”Tvärilsken” för att förstå att det inte är läge för skoj och glam och ändå mindre att reta honom.
Potatisnäsan, väldig och färdig att läggas på plåten och bakas i ugnen, sitter intryckt i plytet just ovanför munnens väldiga och runda omfång; ett svart hål med utspridda tänder i gult, beige och brunt var gång han öppnar truten för att svärja över något eller någon som gått honom emot. Ve den som går honom emot. Den låga pannan, knappt skönjbar mellan det orange hårfästet och de buskiga ögonbrynen, som ett par apelsinklyftor ovanför de svarta och elaka ögonen, skrynklas så gott den lilla ytan tillåter ihop till en knottrig del av en månkrater, de håriga och köttiga öronen, röda ända ut i snibbarna, rör sig lika oroväckande som den afrikanska elefantens öronlappar just före attacken och från djupet av hans enorma bröst kommer en illavarslande morrning som kan skrämma ett hungrigt lejon på flykt, den enorma slokmustaschen som endast i ringa omfattning har sitt ursprung i den försumbara överläppen utan snarare i de väldiga näsborrarna vibrerar oroväckande. Så kommer hans händer, dessa gigantiska ramar, farande från ingenstans och slår problemet både med häpnad och kraft, så till den grad att också den störste bland bjässar genast faller till marken och blir liggande med sprängande huvudvärk och ringande öron och i värsta fall spräckt skalle. Så frustar han ur den ugnsbakade potatisen till näsa och grå ånga kommer ur de köttiga öronen och han lyfter en av sina släggor till fötter för att avsluta det ramarna påbörjat och nu gäller det att ta till flykten om livet är en kärt.
Det är lätt att förstå ”Tvärilskens” ilska när barnen ger sig ut på krigsstigen istället för att plocka rovor på höstlovet. Svårare att acceptera hans ilska över den som råkar trilla av hölasset. Kanske är det för att han själv aldrig åkt hölass. Han har aldrig legat däruppe på toppen av lasset, med flera meter ner till marken, och desperat försökt hålla sig fast i det lösa höet som rör sig i takt med vägens håligheter och gupp. Han tror att det är kul att åka hölass och är bitter i sitt innersta för att han aldrig fått uppleva den lyckan och hyser därför ett för omgivningen outgrundligt hat mot både själva hölasset och dess passagerare.
Harry Martinson: Nässlorna blomma
En kombination av omognad, ointresse och en inkompetent ciceron till lärare fick den unge läsaren av Harry Martinsons ”Nässlorna blomma” att vända författaren ryggen flera decennier framåt. När boken nyligen dök upp på hyllan i en bokhandel var det äntligen dags att trots visst motstånd ge Martinson en ny chans. Vad tycker den fortsatt omogne men nu mer intresserade flera decennier senare om verket?
Jo, alltså det är en ganska tråkig tillställning. Det beror dels på att handlingen i sig är tragisk, trist och tradig, dels på att Martinsson inte nödvändigtvis är en muntergök. Å andra sidan är den välskrivna texten fullkomligen tryfferad av härliga och pricksäkra liknelser och uttryck (”…såg han framför sig likt ett stomatolborstat hål i luften Syster Malins gapande mun”). Kanske för mycket till och med, för det mesta är ”som någonting” eller ”likt någonting” som funnes det ingen morgondag. Eller nej, så är det inte, texten är underbar och dessutom på sin tids svenska vilket innebär voro och gingo och annat vackert en masse, och dessutom ord som fleno, zittra och bygdetosing. Självklar läsrekommendation.
Påminner i sammanhanget om David Foster Wallaces The Pale King.
Nässlorna blomma utkom 1935, då var bland annat den här musiken populär, och The Pale King utkom 2011 och spelades bland annat det här.