I veckan var er utsände i de sippande skribenternas understundom väldokumenterade environger och världsdelar på ett intensivt kort-besök i Malmö. Till det minst intressanta från visiten hör de utsvävningar av mer privat art som utspelade sig. Om dessa finns det egentligen inget att säga. Ja, förutom att ett fullständigt unikt vin inmundigades av ett glatt och om stundens storhet fullt införstådda vinvänner och det vill vi förstås gärna berätta om. Inte för att vara retlig eller irriterande eller för att få någon att sukta, nej inte alls. Vi gör det av ren människokärlek; vi som fick uppleva detta, vi upprepar, extremt unika vin, känner oss förpliktiga att dela med oss av hur fullständigt sanslöst bra det här unikt unika vinet var.
Vinet var en Twoson Barbaresco Starderi 2005 på magnum från ett unikt, på plats och för tio år sedan utvalt (Taransaud-)fat, ett fat som buteljerades enkom för Twoson Club The Torstenson Hanzon Collection. Ja, det är lika exklusivt som det låter. Av de knappt 130 magnum som gjordes torde mindre än hälften finnas kvar. I hela världen. Och Giorgio Rivetti, Signore La Spinetta alltså, tycker själv att den här versionen är bättre än den egna. Och han vet vad han talar om. Ville bara säga det.
Vin
I övrigt då? Jo, en dags föreläsning på Gustibus Sommelierskola. Gör detta en gång om året sedan tio år. Vad skolan och eleverna egentligen tycker om detta är svårt att mer exakt veta, men för den i den första meningen på det här inlägget nämnde har detta blivit en kär tradition, där frågvisa studenter vill veta mer och därmed får föreläsaren att tala om sådant som inte ingår i vanliga föreläsningar.
Vin & Litteratur
En premiär var det emellertid att tala om Litteratur & Vin, och mer explicit romanen Kronos väv respektive ”Ekologiskt och annat vin”, på WG Film i Malmö. Ett drygt femtiotal entusiaster infann sig för att få höra om alla kannibaler och alternativa sanningar som förekommer i Kronos väv och för att prova ett knippe viner och få sig serverade sanningar en masse om ekologiska och andra viner och få diverse fördomar komna på skam, fördomar som lätt uppkommer då vinets värld är fylld av om inte charlataner så i vart fall folk som mer än gärna uttalar sig om sådant de egentligen inte vet tillräckligt för att uttala sig och det gör de för sådana som kan för lite för att förstå att de inte borde lyssna på personen i fråga. Ungefär som att tycka någon spelar piano bra för att den kan spela Kalle Johansson aka Fröken Johansson. Vinerna som provades var Les Lauzeraies Tavel 2015, nr 2724, 115 sek (ekologiskt), Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek (hållbart/Terra Vitis), ”Le Comptoir” (Brescou) 2013, säljs inte i Sverige (hållbart/Terra Vitis, natur), Robert Sinskey Vineyards (RSV) Pinot Noir 2011, nr 78814, 299 sek (biodynamiskt).
Film
Som vi var på med rätta framgångsrika WG Film passade de vakna filmmakarna där på att visa en trailer för ”Dead donkeys fear no hyenas” och berätta att de i veckan startar en Kickstarter för att dra in pengar för att kunna sprida den här viktiga filmen i världen. Ett lovansvärt initiativ, som vinifierat på alla sätt och vis vill stötta varför alla HR:are med ett perspektiv bara aningen längre än den egna näsan uppmanas att bistå med en liten slant – alla bidrag mottages enligt uppgift tacksamt, låt vara att 100 sek är bättre än 1 sek. Dead donkeys fear no hyeans (trailer här) är enligt WG Film tillsammans med uppmärksammade Bananas* den farligaste film bolaget gjort. Folk har fått leva under jorden för att kunna göra den, andra med koppling till filmen har hamnat i fängelse. Och så vidare, som det brukar vara när någon upptäckt något orätt som den som gör orätt tjänar stora pengar på och därför för nästan allt i världen vill mörka. Nej, hörni, de här dokumentärfilmarna, som är så långt från alternativa fakta och kändisreportage vi kan komma, de inte bara förtjänar att stöttas, de ska stöttas (gör du här), det är en demokrati-fråga och ett viktigt slag för det fria ordet i civilisationens kamp mot den avgrundsdjupa ignorans som dväljs i trollskogen.
Ja, vad säger man? Lysande. Finurligt. Välskapat. Språklig glädje. Egensinnigt. Fast allra mest sagolikt. I dubbel bemärkelse. För här kastas vi in i en värld där myter och sägner möter faktisk historia och, högst sannolikt, alternativt faktisk historia (ja, ni vet). Föredömligt kort. Bara att läsa. Och gilla. (Enligt 
Enligt er utsände i de välskrivna, upplysta och viktiga romanernas fantastiska och viktiga värld landar 
Zadie Smith har (nästan) haft som genomgående tema i sina böcker diskussioner kring ras, ursprung, klass, globalisering och alienation – alltså sådant som upptar vår samtid i allra högsta grad. Samtidigt berättar hon märkvärdigt mänskliga historier om människor med fel och brister även då de är alldeles fantastiska. Så och i Swingtime, där hon på ett slugt vis jämför en känd Madonna-lik artists snabba adoption av ett barn i Afrika med Sarah Forbes Bonetta som en engelsk sjökapten (Frederick E. Forbes) tog med som en present till drottning Victoria på den tiden det begav sig. Då flickebarnet Sarah visade sig vara intelligent trots att det var svart bestämde sig drottningen för att upphöja det till guddottter. Men det handlar också om hur artisten med blandad framgång försöker hjälpa till i Gambia, om bokens huvudpersons – under lång tid assistent åt artisten – komplicerade förhållande till barndomsvännen Tracey, om huvudpersonens mors kamp för att som svart i förorten kunna bilda sig och ta plats i parlamentet och mycket annat. Självklart ska ni läsa Swingtime och Zadie Smiths alla andra böcker.
När jag gjorde mig redo för att köra nerför den pist jag valt ut inför mitt fjärde åk för dagen, tänkte jag just på hur perfekt allt var. Jag blickade ut över de kringliggande bergstopparna och bara njöt. Och inte en människa i den nypistade nerfarten. Jag kastade mig iväg och kom väl en knapp kilometer innan något hände, vad vet jag inte, men jag bröt nog inget ben, så där som man gjorde förr, snarare tänjde jag ut ett ledband och så bröt jag helt säkert flera revben och jag hade ont. Ont. Jag kunde inte göra annat än att ligga där jag hamnat, i en hög mitt i nerfarten. Jag vet inte hur länge jag låg där, eller hur länge jag låg avsvimmad, innan en åkare kom nerför backen. Det tog ett tag, för det var, som sagt, inte många ute och åkte.
Han har täckbyxor och täckjacka i rött och blått, och en röd toppluva och skidglasögon med en reflekterande yta. Säkert skönt när solljuset är så starkt som idag. Åka kan han. Han stannar med en sladd och skvätter snö på mig. Jag skänker honom ett leende av det tappra slaget och håller upp en hand som snart gör en menlös gest över kroppen samtidigt som ögonen tittar menande ner över bröstet. Det är förstås för att tala om att jag är skadad, att jag har ont, att jag inte kan röra mig.
Men Wittgenstein då, vad med honom? Jo, han verkar ha varit en social katastrof men ganska snäll också fast elak mot de unga herrar som följde honom inte bara på rummet utan också ville se galna ut och gå i säckiga kläder och mumla dunkelheter. Han samlade medaljer på hög under första världskriget då han försökte döda sig själv mest för sin egen skull och i mindre utsträckning för kejsaren och Österrike-Ungern. Och så vidare. Ett levnadsöde värt en bok.
Hans filosofi finns samlad i Tractatus och mer behövde han väl inte skriva. I Tractatus framgår tydligt vad allt handlar om och att det väsentliga är det som vi inte kan sätta ord på, bara handling. Säkert har även den som är måttligt road av österrikiska filosofer och filosofi över huvud taget någon gång hört ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” (om det man inte kan tala, måste man tiga).
”Nej, det tror jag inte, att du är elak,” sa jag och tänkte att jag också skulle vara irriterad om min resa till Tällberg förbistrats av kroppslig skröplighet och oförstående konduktörer på tågen med alltför korta stopp för den som ville hinna på. Eller av. 
2. Grande Rue där 
Självklart måste vi också slå ett slag för 