Jung Chang: Vilda svanar & Iggy Pop

Typ 100 år efter er andra har vinfiierat äntligen läst Jung Changs klassiker Vilda svanar, denna det kanske första vittnesmålet från Kinas 1900-talshistoria som i stor, bästsäljande skala nådde väst. Kort sagt får vi följa Jung Chang och hennes mor och mormor genomVilda svanar större delen av Kinas 1900-taleshistoria och det är mycket bra; välskrivet, välberättat och bitvis väldigt spännande. Omfattningen av Maos & co vansinniga framfart under Det stora språnget och, ändå värre, Kulturrevolutionen, framgår med all oönskvärd tydlighet och dessvärre var det ganska eländigt för kinesen i gemen, och alldeles särskilt för kvinnorna, både före och efter varje sådan där helvetesomgång också. Om Mao & co lyckades frammana människans sämsta sidor under Kulturrevolutionen så var förtrycket, förtryck av alla slag, förhärskande både före och efter detta mörka kapitel i 1900-talets historia. Om någon mot förmodan ännu inte läst Jung Changs framförallt spännande, initierade och upplysande vittnesmål är det på tiden att den gör det. Rekommenderas starkt. Iggy Pop.

Nick Hornby: A long way down

Någon mörk, inre kraft drev mig att köpa ännu en Hornby-bok, där jag stod och tvehågset glodde in i bokhandelshyllan. Medan hela mitt Yttre jag skrek ”nejnej, gör det inte! Hornby är en lättviktare, sådant där som Hustrun läser, du läser inte Hornby nuförtiden!”, viskade en annan mildare stämma, inte helt olik Hustruns ”men Lars, du har väl alltid gillat Hornby, du tycker han är underhållande, att han skriver bra och att han har något att säga, älskade du inte Fever pitch till exempel…” Typiskt Hustrun att dra upp Fever pitch som fårNick Hornby A long way down mig att tänka på Trevor Francis och den hemska morgon i St Tropez då jag gick och köpte Var Matin medan Hustrun tog ett bord vid Place de Lice och satt där och pratade med en störig engelsman när jag kom tillbaka, självklart vecklade jag demonstrativt upp tidningen mellan mig och engelsmannen, utan att säga God morgon ens på svenska, bara för att när han och Hustrun plötsligt började prata fotboll inse varför engelsmannen var bekant, det var ju Trevor Francis och ni kan ju tänka er vilken total förödmjukelse jag sedan fick gå igenom för att också få bli hans vän (eftersom Trevor, som jag vill kalla honom, är en mogen man gick det bra). Nog av. Visst hade Hustru-rösten en poäng, men likväl var jag negativt inställd då jag satte ögonen i ”A long way down”. Hornby. Måbragubben. Om självmord. Njaeee. Men, självklart fungerar det, och det med bravur. Hornby är må bra, men lagom må bra, och han kan ta sig an de mest varierande ämnen med äran i behåll. Den här boken har några år på nacken men håller lika bra idag som då den kom ut. Underhållande och välskriven så till den milda grad att vi kan skratta gott åt de ömkliga självmordskandidaterna i boken och samtidigt få oss en tankeställare om både det ena och det andra. Rekommenderas. Och om utifallatt jag skulle få för mig att kalla Hornby lättviktig igen ska jag ha stryk – låt vara att han tar sig an tungviktsproblemen som vore han en welterviktare. Joy Division.

Erlend Loe: Fvonk (& Maad)

Sin vana trogen skriver Erlend Loe personligt, han tänker i egna banor när han bygger sina meningar, och det gör han här också när han skriver om okultur och gravida. Dessutom Erlend Loe Fvonkoch kanske framförallt handlar det om när statsministern Jens flyttar in hos Fvonk, även statsministrar kan bli utbrända, så man kan säga att det är politik också, fast inte, och det handlar om hur svårt det är att bli djurtolk i Norge och om Äppelkvinnan, vänskap och serbiska svordomar och det är ganska småskruvat mest hela tiden och tragiskt. Och kul. Ett problem är att boken skrevs före Utöya och fått anpassas i efterhand, nu fungerar det i alla fall, men den som menar sig velat ha haft en bättre bearbetning av den djupt tragiska händelsen, när den nu ändå så att säga är med, har en poäng. Maad.

Förbud mot kokböcker för barn & ansvarslösa TV-människor! & Television

Det finns inte ord för den cynism TV-människorna visar när de låter en person som skrivit något så farligt och onödigt som en kokbok för barn få breda ut sig – dessutom tillsammans med en hel drös barn som, uppenbarligen, tvingas se lyckliga ut – i rutan med mat och recept i ett slags låtsaskök i studion (TV4 morgon-TV). Knappt har vi fått ut kvinnorna ur köketTelevision Marque Moon förrän det är dags att sätta dit barnen! Med vilken rätt, frågar sig vän av ordning, tillåter sig den här författaren att ta barndomen från ungarna? Tänk när de små liven som lastgamla 25-åringar sitter där och summerar sin barndom och lyssnar till vännerna som idrottat, spelat TV-spel eller varit coola på riktigt och till exempel spelat el-gitarr, varit rebeller och haft tonårsproblem, vad ska de då säga? Att de med välbehag minns sin barndoms egentillverkade raggmunkar? Att de tycker att Electrolux induktionshäll modell 2015 är den bästa som gjorts? Att alla kanske inte vet det men olivolja har en kokpunkt? Och vad ska de göra när de andra barnen i ettan storögt bläddrar i boken om hur ett barn blir till? Bläddra storögt i en bok med kostcirkeln? Kort sagt: det blir inga nobelpristagare av barn som tvingas ägna sin uppväxt åt att stå i köket. vinifierat kräver förbud mot kokböcker för barn och ansvarslösa TV-människor! Television.

Joanna Drevinger: Matnostalgi & musik 1970 – 2010

En besynnerlig bok i min samling, Joanna Drevingers Matnostalgi 1970 till 2010. Så kom den också till mig utan att jag bett om det. Snarare var det så att någon behagade skämta med mig och överlämnade den, förtäckt till julklapp. Nåväl, er utsände i de oväntade böckernas meningslösa värld är inte sämre än att han kan bita ihop och ägna några timmar av sitt liv åt total meningslöshet. Nu är det gjort. För att göra boken rättvisa ska sägas, att den säkert är jättekul för den som inte upplevt något av de i boken penetrerade decenniernaJoanna Drevinger Matnostalgi mellan 70 – 10. För oss som var med är den inte fullt så ”kvick och humoristisk” som Litteraturmagazinet vill göra gällande. Kanske därför att vi gamlingar inte tycker att 70-talet var fullt så skrattretande töntigt eftersom vissa av oss var skitcoola då.

Finns det då inget värde alls för den som är torr bakom öronen? Jo, det gör det. Boken är lättsamt skriven och den fångar upp en hel del av det som hänt under de här åren. Ett slags komplement till annan historieskrivning – låt vara att texten bara handlar om vilken musik töntarna lyssnat på och vilken mat de ätit. Kort sagt behöver den här boken en sidekick i form av en förteckning över den musik och mat som de coola ägnade sig åt. Mot det sistnämnda kan man möjligen invända att det är töntarna som haft roligast under resans gång eftersom de inte varit så fullt upptagna med att inte vara töntiga och därför haft kul när de varit töntiga medan vi coola haft rätt trist när vi retat oss på att de töntiga trott att de haft kul när de haft kul. Således kan boken rekommenderas yngre människor och töntar och för er övriga som vill läsa den kommer här kompletterande musik, ett tips per årtionde, så att ni med bevarad coolhet kan ta er verket an. Samt, förstås, några coola mattips, ett per årtionde. 1970: musik och korv med bröd. 1980: musik och makaroner med ketchup. 1990: musik och trestjärnig krogmat. 2000: musik och påstortellini. 2010: musik och ägg och bacon.

Bengt Liljegren: Winston Churchill (del 2. 1939 – 1965)

Winston Churchills över 4000 sidor långa memoarer är kända för författarens stilistiska ekvilibrism. Dessvärre befinner sig inte den här tämligen ihopklippta boken på samma drivna nivå. Detta hindrar nu inte att den likväl är läsvärd. Den blandar högt och lågt och visar inte bara den där typiska Churchill-bilden: den beslutsamma minen, cigarren, hatten, flugan, v-tecknet. Den orubbliga mannen med de många knivskarpa citaten. Mannen som vann Andra världskriget.

Faktum är att det bestående intrycket av Sir Winston efter genomläsningen av den härChurchill boken boken är bilden av en allt som oftast badande svammelpelle med alkoholproblem. En man som skäller på folk och är otrevlig i största allmänhet samtidigt som han pådyvlar sina skickliga generaler och amiraler en massa tokiga militära äventyr som inte kan gå annat än fel. Som att bygga hangarfartyg av is. Jo, det var en av idéerna han trodde på. Projekt Habbakuk kallades det.

Vid flera tillfällen får vi ta del av citat ur de höga militärernas dagböcker. Där förfasar de sig över premiär- tillika försvarsministerns okunskap, farliga projekt och allmänna tokigheter samtidigt som mer än en funderar över det flitiga drickandet och de stunder då premiärministern bokstavligen talat trillar av stolen. Roosevelt orkade inte med Churchills eviga pladder och än värre blev det när Truman tog över rodret i USA. För att nu inte tala om när Eisenhower blev president – denne försökte såvitt man kan bedöma undvika möten med Churchill så gott han kunde.

Finns det då ingen sanning alls i efterkrigstidens bild av Churchill som en av historiens största – en bild som för övrigt formats av huvudpersonens egna memoarer, skrivna medChurchill Tommy Gun hjälp av en enorm stab medarbetare, historiker och andra, och ersatt med motsvarande 100 miljoner kronor i förskott redan innan texten var klar? Jo, han var trots allt den där figuren som gick runt och såg bestämd ut, gjorde v-tecknet (i början felvänt!) och rökte cigarr och han blev Symbolen för motståndet, för alla som inte gav upp och det är förstås mycket värt i sig.

Hans vältalighet då? Jodå, den bedyras gång på gång i texten och visst finns det många äkta, och en del falska, citat att gotta sig åt och visst höll han några viktiga och väl genomförda tal både i parlamentet och i mindre utsträckning i radio, men lika ofta lyfts här i boken halvdana tal och framträdanden fram. Bland annat torde hans tal under valkampanjen direkt efter kriget ha bidragit till att Tories mot alla odds förlorade. Till exempel jämförde han då Labour och sin fram till nyss duglige minister Atlee med Gestapo.

Tydligt är att Winston Churchill var en fullfjädrad imperialist och att hans mål alltid var att främja det brittiska imperiet. Något han misslyckades kapitalt med. Dels genom att vara Churchill cigarrmed och hetsa in landet i Första världskriget. Dels genom att missbedöma Hitlers basala syn på att Brittiska imperiet var något denne kunde leva med medan huvudfienden var Stalin och Sovjetunionen. Med andra ord körde Churchill sitt eget imperium i diket och la grunden till Kalla kriget. Om man vill vara elak. Vill man vara snäll offrade han sitt eget imperium för att befria en stor del av världen från Hitler och hans mördarkadrer. Att det innebar att Stalin tog ett grepp om Östeuropa kan knappast Churchill lastas för. Han försökte nog mer än någon annan att stoppa den utvecklingen.

En annan god sak att säga om den här mannen som de facto godkände den huvudlösa terrorbombningen av det civila Tyskland i krigets slutskede är att han å andra sidan hadeChurchill nära till känslorna och mitt i sina hänsynslösa beslut kunde se det elände som människan ställdes inför. Å tredje sidan är det också mannen som så sent som på 1950-talet svarade Eisenhower, när denne föreslog att Churchill skulle avsluta sin långa politiska karriär – vid det här laget försökte även det egna partiet bli av med honom – med att fasa ut den omoderna kolonialismen, ”Jag är lite tveksam till att ge hottentotter allmän rösträtt”.

Musik.

Patrick Modiano: Dans le café de la jeunesse perdue

Att läsa Modiano är, att långsamt gå genom Paris, en stad utan tid, och se samma sak ur nya vinklar. Hela tiden. Stämningen på botten, kaféerna flertaliga. Böckerna går in i varandra. In och ut. Personerna blir lätt många och metron är aldrig långt borta. Huvudvärk och yrsel förekommer och pharmaciet, med sin gröna skylt, ett kors, ligger längre bort på gatan. Tempot är lågt. Om möjligt än lägre på originalspråket, på franska. Det är vackert. Även på svenska. Kan du läsa franska är det en bra idé, att möta Modiano på hans modersmål. Såvida du inte är student, och studerar orientaliska språk. Vid ett orientaliskt institut, i Paris. Du Unknownkanske läser en bok, på ett kafé som heter Condé. Eller något annat. Där du är en av många, figurer. Modiano måste vara Hipsterns hippaste författare. Som ingen annan inbjuder hans verk, nya som gamla, med svartvita omslag eller inte, till att skaffa en lustig hatt, och odla skägg och bära glasögon, vare sig du behöver det eller inte, att lyssna på gamla franska chansoner. Är du kvinna kan skägget bjuda vissa svårigheter, att odla ett eget. Kanske är det då bättre att köpa en kappa, med stora knappar, och anlägga ett svårmodigt uttryck, i ansiktet. Slokar axlarna på vägen mellan metron och kaféet, på gatan, gör det sitt till. Modiano har ont och lyckas som få förmedla sitt svårmod och sin långsamhet, ut i sina texter. När han pratar, i intervjuer, kommer han aldrig till punkt. För han har ont, säger en del, och då är det svårt att prata. I böckerna kommer han till punkt. Däremot tar hans böcker aldrig slut. De bara blir nya böcker, med svartvita omslag och fyllda av samma gator, metrostationer, kaféer och människor, och än en gång förekommer yrsel, apotek, svek och stängda dörrar. Bara namnet: Den förlorade ungdomens kafé. Vill du sitta i ett hörn, med en tom kopp kaffe, och se svår ut, på konditoriet, är det här boken för dig. Boken att visa upp. Att försjunka i. Du får allt det svartvita omslaget lovar. Des deux entrées du café, elle empruntait toujours la plus étroite, celle qu’on appelait la porte de l’ombre. Elle choisissait toujours la même chanson de Léo Ferré, assis a côté la même table, au fond de la petite salle. Un pas du metro. Et Rue Quelque Chose.(Oui, j’ai fabulé un peu là. Ce n’était pas des mots de Modiano pure et simple.)

Mer om semlans rätta namn & semlesång

I dessa semletider kan det vara på sin plats att tydliggöra vad de olika semlorna heter och vem de är till för.

Drumla för drumlar.

Ramla för den som halkat omkull.

Strimla för styckmördare.

Mumla för den som inte pratar ur skägget.

Humla för den som hummar.

Rumla för festprissen.

Fumla för den som har tummen mitt i handen.

Gemla för kontoristen.

Tamla för musiknörden.

Himla för den religiöse.

Gamla för asätare.

Kumla för interner.

Bull- och semlesång: Tamang Song Semla Nangsal (Mann Ko Diyo) Chaubandi Choli Mero

Lesley-Ann Jones: Freddie Mercurey

Vad är det med alla dessa rock-biografier som gör att författarna går ner sig i ett ointressant, segt träsk någonstans mitti? Efter en intressant och som det förefaller väldokumenterad första del av boken klafsar även Lesley-Ann Jones omkring i det där träsket, som i hennes fall innebär att fokus flyttas från vad läsaren kan tycka är intressant till en massa citat och intervjuer med sådana som författaren uppenbarligen talat med ochMercurey därför vill ha med i boken trots att det inget tillför utan tvärtom bara tröttar. Nåväl, i likhet med så många andra rock-biografier tar det sig på slutet igen och slutet i det här fallet innebär det hjärtskärande slutet för Freddie Mercurey, som Lesley-Ann Jones lyckas skildra på vad som verkar vara både ett respektfullt och korrekt vis. Men ska man då alls läsa den här biografin? Ja, det ska man! Bortsett från delen som borde redigerats bort är det här en både kunnig och detaljerad och respektfullt skriven historia, där läsaren får veta tillräckligt om Freddie Mercurey och för oss som tycker om Queens och Mercureys musik är boken en bra ursäkt att åter lyssna igenom all fantastisk musik bandet gjort. För egen del insåg jag när jag återlyssnade på skivorna att jag kraftigt underskattat den sista postumt utgivna Made In Heaven, medan min stående favorit Queen II fortsatt är lika bra och Bohemian Rhapsody magisk. Vi avslutar med Mercureys svanesång A Winter’s Tale (lyssna på Mays gitarr) och Monserrat Caballe och D’Amor sull’ali rosee, som var Freddie Mercureys favortistycke och – artist, vilket boken bland mycket annat lär oss.

Skördeoffer & barbariet

Den vakne HR:en har upptäckt att sedan några dagar går det att ladda ner er utsändes i de sökande skriftställarnas lika versala som gemena värld roman ”Skördeoffer” genom att klicka på bokens omslag härintill. Gör gärna det och läs boken. Nedan en liten snutt ur ”Skördeoffer”. I boken är det en text skriven av en av romanfigurerna och heter ”Natt i Nimes”, men den titulerades ursprungligen ”Natt i Eskilstuna”. Jag skrev den någon gång kring sekelskiftet och att det blev just Eskilstuna beror på att en person vid den här tiden utan anledning slagits ihjäl mellan restaurangen och hotellet (se texten). Möjligen undrar någon över stiländringen mellan del 1 och del 2 och den kanske lite originella interpunkteringen i del 2 och varför allt blir så läbbigt. Sådant är lättare att ta till sig för den som läser hela boken, som är skriven i flera olika stilar, exakt vad som inspirerats av vad är upp till läsaren att fundera över, men en ledtråd till del 2 nedan är Antonio Lobo Antunes. Att jag väljer att lägga ut just den här textsnutten som en aptitretare är förra bloggposten ”Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället”.skördeoffer_250jpg

Natt i Eskilstuna del 1

När jag var i Eskilstuna härom veckan och var på väg till hotellet från restaurangen där jag ätit, stötte jag ihop med ett par ynglingar som frågade om jag hade en cigarett. ”Nja, vill du verkligen ha en cigarett eller är du ute efter en orsak för att slå ner mig eller är det här likväl början på misshandeln?” frågade jag den gänglige och ljushårige ynglingen som bett om ett rökverk. Han tittade på mig som om jag inte var klok, eller så där ni vet, som folk gör för att få någon att inse att han eller hon är särdeles dum i huvudet; han lät underkäken hänga ner samtidigt som han grimaserade lite med det övriga ansiktet och blängde med stora ögon så att han såg ut som en spegelbild av hur jag rimligen såg ut om jag var dum i huvudet enligt hans sätt att se på saken. ”Är du dum i huvudet, eller va?” frågade han sedan. ”Nja”, svarade jag, ”det är bara det att när jag var ung brukade jag gå omkring och slå ner folk och det kunde börja med att jag gick rakt på någon och stötte till denne någon i förhoppningen att han skulle vända sig om och se arg ut eller ändå bättre säga något adekvat, vilket snabbt skulle ge mig den sista lilla adrenalinkicken som jag behövde för att fullt ut kunna njuta av det förestående skådespelet och för att jag skulle bli hundraprocentigt effektiv i min våldsutövning, eller så trillade personen nästan omkull och just då han tittade upp med förvånade ögon kunde jag ursinnigt skrika ’se dig för för helvete’ och sannolikt också lägga till honom på direkten eller så gick jag fram och frågade efter en cigarett, förhoppningsvis rökte inte dumhuvudet eller ändå bättre: han sade ’nej, det får du inte’, eller, vilket var sämre: ’ja visst’, men oavsett vad han sade så var det ett skäl att nita den fan för om han till exempel sade ’ja visst’ så skulle han ha pack för att han försökte få mig att röka ihjäl mig, och allt det där var ju bara en fråga om att ladda upp det rätta adrenalinet, eller hur?”

Så mycket mer blev inte sagt om detta för nästa steg i Eskilstuna blev att den gänglige och ljushårige ynglingen laddade av en knogjärnsförsedd vänster mot min käke, som gick av, det kände jag alldeles tydligt. ”Det var tur för dig”, försökte jag mumla fram, ” att du hade ett knogjärn, för du vet väl att det är vansinnigt dumt att slå med bar knytnäve mot en haka; hakan är så hård att man lätt skadar handen. Har man inget knogjärn är det bättre att skalla, slå med armbågen, sparka eller slå med handen mot någon annan del av kroppen, men det vet du väl eftersom du hade knogjärn?” Och jag funderade på det där med adrenalinet därför att hela situationen var fånig. Fylld av adrenalin hade jag misshandlat en massa typer, men någonstans på vägen tog adrenalinet slut och är man inte laddad med adrenalin får man alltid stryk. Och så var det nu: jag var garanterat större och säkert även starkare och snabbare än de båda, rimligtvis hade jag bättre teknik också till följd av alla slagsmål jag varit inblandad i, men om man inte är adrenalinspäckad gör slagen ont, man reflekterar för mycket och man anfaller inte i blint ursinne. Det är alltid det som avgör bataljen. ”Det här känns lite djävligt”, sluddrade jag, ”därför att jag har inget adrenalin i kroppen, det gör alltså ont, jag är rädd får man väl säga och jag har ingen lust att slåss, medan ni har ett jätteövertag, därför att ni är inte bara likgiltiga inför detta mitt armod: ni är adrenalinspäckade och ni njuter av detta, kort sagt är ni närmast oövervinneliga just nu.”

Och med det var det slutpratat. Den andre ynglingen, den lite kortare och kraftigare med mörkbrunt hår, drog ett järnrör i mitt huvud och det träffade så illa att jag dog.

Natt i Eskilstuna del 2

Jag vaknade upp i en krypta, damm, jord, smuts och spindelväv klamrade sig fast vid väggarna, i taket, i hörnen, mer jord på golvet, kistor lite varstans, i sten, i trä, på jordgolvet eller stenfundament, slem och avfall och förmultnade kroppar i kistorna och där satt jag upp i min stenkista med en mikrofon framför munnen och ett par hörlurar över öronen, Kontakten med teknikern, som satt bakom en stor, dammig glasruta full av fastkletade kryp, och i direkt anslutning till studion, var bra, vi inte bara såg varandra, Vi stod även i förbindelse med varandra via hörlurar, högtalare och mikrofoner Vårt problem var inte alls vi själva, Vårt problem och frågan som vi båda brottades med, teknikern och jag, var hur man får folk att lyssna när de inte vill lyssna Jag hörde en gång en idiot säga att det är nyhetsmakarna som snuttifierar världen och ger folket oseriöst korta upplysningar om vad som händer i världen, eller så talar de om haltande katter i Torshälla istället för svältande barn i Sudan, Men, Herregud, sade jag, det hör du väl själv att det låter betydligt mer gripbart och engagerande med en haltande katt i Torshälla än ett svältande barn i Sudan, redan bara det faktum att det inte är i Juba eller Karthoum, utan, Sudan, hela djävla Sudan, det vill inte säga lite det och tänk så många svältande barn det finns där, medan det inte finns så många haltande katter i Torshälla, i alla fall inte som får uppmärksamhet i media Det är klart att det är en mycket större nyhet, Alltså The public gets what the public wants, Snuttifieringen är ett tillmötesgående från nyhetsmakarens sida, han eller hon har insett att det är snuttar som säljer till folket, Ingående läsar- och konsumentundersökningar visar att människan vill ha snuttar och haltande katter i Torshälla och sidor med nyfödda och sedan ändå mer snuttar och så en icke ringa andel sex och våld och detta vet förlagshusen, detta vet tidningsmakarna och detta får den lära sig som vill arbeta för någon av de etablerade tidningarna Så nu måste jag snuttifiera, insåg jag där jag satt och försöka tala till de döva öronen runt omkring mig.

”Folk klagar på våld och otrygghet”, sade jag och log mitt dödskallelaktiga och läpplösa leende mot mikrofonen framför mig, ”men det har alltid funnits våld och otrygghet, nästan jämt och överallt, det hjälper inte – bortsett från på kort sikt och avseende ett begränsat område – med fler poliser eller medborgargarden, därför att så länge det finns folk som inte har något att förlora eller rent av inget har överhuvudtaget, så länge kommer våld och kriminalitet att finnas.”

”Det hjälper inte”, fortsatte jag och försökte suga lite på kinderna vilket naturligtvis var omöjligt och endast resulterade i ett väsande som inte heller det fick döingarna runt omkring att reagera, ”att den som upplever sig ha inte är i behov av kriminalitet, därför att det finns så många som med all rätt upplever sig inte ha och att de därmed också är i behov av kriminalitet, Så långt borde allt vara ganska klart, problemet uppstår när någon upplever sig inte ha, trots att han eller hon faktiskt, utifrån en objektiv bedömningsgrund faktiskt har så pass att han eller hon inte är i behov av kriminalitet, men detta problem skulle vara oändligt litet i förhållande till dagens situation, där väldigt många med viss rätt upplever sig vara i behov av kriminalitet.”

”Det hjälper inte i längden”, sade jag och sög på en av mina ruttna tänder medan de andra i kryptan uttråkat och likgiltigt iakttog mig, ”att vi som har alltid varit mästare på att uppfinna eller utnyttja religioner, ideologier och samhällsströmningar för att hålla de som inte har lugna, Men blott ett hjälper och det vet vi egentligen allihop – för vad är det väl i all världen som de som inte har bråkar om? Jo, Envar måste ha något. Är vi som har inte beredda att dela med oss består våldet och kriminaliteten och vi måste ha fler poliser och medborgargarden och högre murar runt husen och fler larm och vi kommer att hålla oss inne allt tidigare på dygnet”, avslutade jag den redan alltför långa pratan, de redan döda åhörarna hade för länge sedan slutat lyssna likgiltig och återgått till att putsa sina kryptor eller peta i sina guldtänder eller så hade de, skrämda, dragit kistlocket över sig, och satte på lite musik för att liva upp programmet något

As long as there are

people that have lost

everything

As long as there are

people who have nothing

to lose

As long as there are

people worth nothing

Life´s dangerous

Till min förvåning fick musiken det att spritta av liv i benranglen, de samlades i grupper kring dammiga kandelabrar, behängda med spindelväv och blodtörstiga spindlar, och drack ur dammiga och mögliga vinpavor fyllda av unken vinäger och i ett slag hade de enats om att så här kunde det inte få fortgå, något måste göras åt saken, Vänligt men bestämt bad de mig sluta på Kryptradion som de tog över i den goda målsättningen att förändra och det fungerade så länge den nye radiomannen kåserade kring den haltande katten i Torshälla som alla andra nyhetssändningar toppade med.

Slut

Musik: Neil Young hjälper oss på vägen.