Patti Smith & Robert Mapplethorpe: Just Kids

Är man det minsta intresserad av Patti Smith, Robert Mapplethorpe eller Andy Warhols och Hotel Chelseas New York ska man inte missa Patti Smiths bok ”Just kids”. Visst, hon har lätt att gräva ner sig i årsdagar, framförallt dödsdagar, och att (över)dramatisera, men hon har så otroligt mycket att berätta också och, som den poet hon är, gör hon det alltid på ett vackert sätt. Musik som anknyter till boken: Paths That Cross och About A Boy.

Tintin i Europa & Nya Världen

Med anledning av att det idag är Europa-premiär för den senaste filmen om Tintin publicerar vinifierat.se en låt som vid det här laget är gott och väl 15 år gammal och som bland annat fanns, och rimligtvis fortfarande finns, med i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell”.

The awake of Tintin

A/ Em
Tintin went to the New World
A/ Em
to find adventure
A/ Em
but he found life itself
A/ Em
and it was pitiful and (quite) scary

Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em

A/Em…
No more escaping for Tintin/ stucked in real life/ No more playing for Tintin/ stucked in pity and fear

Bm /Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em

A/Em…
Puzzled by his instincts/ Tintin searched for love/ Amazed that the woman (he found)/ was his mother

Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em

A/Em…
Weighed by awareness
He wanted peace and justice

Dm/C/Am//
To long stunted himself/ by keeping the trigger/ of his cells locked/ To long blinded/ by not wanting to see

A/Em…
Tintin propelled into motion/ what a beautiful sight/ If he can live through the first day/ what miracles can’t he do?

Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em

A/Em…
Listen to Mother Earth:/ Go then, life’s wonderful/ child, take on to your vision,/ and leave all else beside

Bm/Bm-/Bm Em Bm/Bm-/Bm Em

A/Em…
Even if your heart attracts/ the general misery/ of the world:

Dm/ C/ Am//
Don’t cry/because/ that´s good/ Don’t cry/ just do something about it/ Don’t wait for it to come/ do something about it

Latin chorus: Dm/ C/ A#/ A

Avslutningsvis ett lättburet vin för Tintins äventyr.

Kristin Hersh vs 50 Foot Wave & förklarad rosé

Så det kan det låta om Kristin Hersh. Här har vi hennes original av Your Ghost (med Lenny Kaye som producent) och här har vi hennes cover på sig själv med den ena av hennes två grupper, 50 Foot Wave. Här kan vi höra henne i Throwing Muses. Och med detta avslutar jag min månadslånga kampanj för rosévinet Les Lauzeraies. Skälet till den kampanjen är inte bara att jag scoutade vinet utan att jag dels tycker att det är ett synnerligen seriöst, välgjort och bra rosévin med stringens, struktur och elegans och det har vi sannerligen inte många av i det ”ordinarie” svenska sortimentet, som domineras av lätt obalanserade, lätt orena drick-mig-snabbt-och-kallt-roséer tillverkade i en ganska brutal, huvudvärksframkallande skola med en förvisso synnerligen intagande och förledande fruktighet på näsan, som med hjälp av väl utvald jäst fanns där redan när vinet köptes in bara några månader efter skörden; dels att om vi nu ändå ska börja dricka rosé i Sverige kan vi lika gärna göra det som fransmännen hela året, för ska man upptäcka rosévinet ska man verkligen upptäcka det och inte bara sippsupa i bersån sommartid. Många roséviner är förvisso gjorda för att konsumeras snabbt och utan vare sig till- eller mottugg. Tavel-rosé, särskilt den från lera/kalk-jordarna är om inte lagringsviner så i vart fall roséviner som vanligtvis inte är utvecklade förrän fram mot slutet av sommaren som följer på skörden. Ofta är de inte färdigutvecklade förrän ännu senare. Med andra ord är det mer lämpligt att dricka ett vin som Les Lauzeraies 2010 nu än det var i juni, då vinet fortfarande var knutet och oförlöst. Repetition av recept på väl utvalda ackompanjemang till Les Lauzeraies.

Ryan Adams, Americana & Country?

Vet inte hur Ryan Adams ska klassificeras egentligen, eller om man alls behöver klassificera honom, men jag måste konstatera att även för den som skyr country som han skyr joggare med knälånga strumpor så är Ryan klart lyssningsbar och i dagarna har ett nytt bra album släppts (Ashes & Fire). I brist på bra, nya youtubeklipp – de som finns från nya albumet är blott akustiska och det vore synd att missa Ryans fina elgitarrspel – håller vi till godo med det här: Ryan 1, Ryan 2, Ryan 3.

Revolution & skörden i Provence 2011

Provence och Provence. Jag talar egentligen om Côtes-de-Provence, som är en appellation i Provence. Det ingår ett flertal appellationer i ”Provence” och en av de största har inte ens ordet Provence i sitt namn (Côteaux Varois). Så det kan bli. Nog av. Årets skörd i området ser riktigt bra ut. Lurig inledning på säsongen med stor mjöldaggsrisk efter de senaste årens häftiga attacker och fjolårets översvämningar, svalt och ganska nederbördsrikt i juli, sedan värme och sol, faktiskt fortfarande över +25 på dagarna och regn har vi inte sett till på långliga tider. Med andra ord har skörden varit enkel att hantera. I fredags körde vi in de sista Carignan-druvorna för rött vin på Château L´Arnaude. Full mognad. På det hela taget har vi lyckats prickat mognaden perfekt på de flesta druvsorterna i år. Något enstaka fält drabbades av galopperande mognad efter välkomna, kortare regn i september, men som den fenoliska mognaden samtidigt är närmast perfekt här också, är det lätt att hantera dessa fåtal ”övermogna” fält i blendningsarbetet. Rosévinerna ”Cuvée Nuits Blanches” och ”Cuvée Therese” är redan klara (!), men går inte på butelj förrän i januari. Båda utmärkta (juli gjorde nytta här…), om jag får tycka det själv. Hur vitvinet blir och hur de olika röda kommer att ta sig ut är ännu för tidigt att säga något om – först ska vinerna jäsa färdigt alkoholiskt och malolaktiskt. På återhörande således. (Om skörden blev rekordtidig? Nej, den skedde ungefär vid samma datum som vanligt.) Revolution.

Roddy Doyle & The Dead Republic & Rory Gallagher

Som vakna vinifierat.se-handarounds noterat inhandlade jag tidigare i år ”The Dead Republic”, tredje och sista delen i Roddy Doyles trilogi om Henry Smart, Irland och irländarna. Den som läst de två första böckerna måste, givetvis, läsa även den här. Inte lika bra som lysande ”A star called Henry”, men bättre än fullt godkända ”Oh, Play that thing”. Här får vi veta hur det går för såväl Henry som den irländska republiken. Smart, underhållande, intressant och skrivet med stor närvaro på typiskt Doyleskt manér. Man kan läsa den utan att ha läst de två första delarna – även om det är lite synd. Irländsk rock.

Våga handla i oktober & King Crimson

I det omdiskuterade oktobersläppet hittar vi bland annat Viña Collado levererad i den synnerligen löjliga PET-flaskan – som påstås vara miljömedveten, vilket jag inte är helt hundra på att den på sista raden verkligen är, men som kan vara bra att ha i ryggsäcken eller på båten eller varför inte i en karaff? Det här vinet var jag nere i Campo de Borja och blandade till tidigare i år sedan min kompis Miguel Merino Navajas satt mig på spåret och sedan den svenska importören bett Miguel hitta ett bra ställe att blanda Syrah, Cabernet och Garnacha på. Ganska nybuteljerat och blir bättre den närmaste månaden, annars inget lagringsvin. Vi hittar vidare det första vinet någonsin från höghöjdsappellationen Maipo Andes i Chile: Perez Cruz Cabernet sauvignon. Här har jag inte varit delaktig på annat sätt än att jag gett German Lyon, Perez Cruz vinmakare, lite tips om stilen. Huruvida han brydde sig om vad jag sa vet jag däremot inte. Hursomhelst är vinet ett utmärkt uttryckt för sitt ursprung. I samtliga systembolag på lördag. Pictures of a City.

Nick Cave & Bunny Munros död

Nick Cave är en muntrare gök än man kan få för sig vid ett första ögonkast eller öronintag och han är inte bara en bra musiker och låtmakare, han skriver bra böcker också. Har nyss plöjt den lika hemska som bitvis underhållande ”Bunny Munros död”, som handlar om det titeln indikerar att boken ska handla om, men trots det och trots att Bunny är en usel äkta make och far – endast överträffad av sin egen förskräckliga far – förekommer den gamle odalmannens ord för glänta, och i förekommande fall för våt träskmark, flitigt inte bara i texten som sådan utan också i Bunnys tankar och vardag – kort sagt är han besatt av föremålet i fråga – och då blir det ändå ganska underhållande. NIck Cave sjunger och spelar.