Gillar Loe. Har låtit den här boken bara vara efter genomläsningen. Inventering. Någon
vecka. Vill gärna tycka den är bra. Försöker diskutera ålder. Kritik. Bland annat. I alla fall lite grann. Allt presenterat i lite kul Loe-format. Men nej. Det lyfter inte. Håller inte. Blir en oförarglig lättviktare. Känns mer som ett utkast. Än färdig bok.
Ken Hensley. Bonus: Uriah Heep. Och Uriah Heep. Och Uriah Heep.
Det är inte helt osannolikt att en majoritet av viniferats HR känner till att redaktören under perioden 1988 – 2005 drev och vinmakade allt som hade med Rabiega att göra (Domaine Rabiega, Clos Dière, Château d’Esclans (95-03), Rabiega ”r” (96 – 05)). Vid sidan om de mer kommersiellt anpassade produkterna genomförde vi många experiment med allt från skördetillfället via skalurlakningens betydelse till lagringen på ekfat.
Bortsett från en massa kunskap som skickades vidare till moderbolaget Vin & Sprit och intresserade vinskribenter och andra som kom på besök för att följa arbetet resulterade det där experimenterandet i ett fåtal produkter sålda under samlingsnamnet ”Série des dégustateurs”. Det första vinet som lanserades i den serien var ett avfärgat rödvin som passerade som rosé för den som inte visste bättre, mer exakt kallades detta första vin för vinnördar ”Vin expérimentale” när det lanserades 1988. Några år senare följde ett osvavlat vin med samma namn och ungefär i samma veva släpptes ”La Suèdoise”, ett vin lagrat på svensk ek.
De mest uppmärksammade produkterna i ”Série des dégustateurs” var provlådorna ”Rabiega The Oak Case” och ”Rabiega The Cork Case”. Det förstnämnda var en låda om sex flaskor innehållande samma vin lagrat på sex olika ekfat exakt lika lång tid. Det senare var samma idé men nu med sex olika förslutningar, alltså dyr naturkork, billig naturkork, syntetkork och så vidare. Tanken var att den intresserade skulle kunna prova och själv se hur olika ek och förslutningar påverkar slutresultatet. Mest uppmärksamhet av alla våra ”nörd-produkter” fick tveklöst The Oak Case, som under några år till och med fanns att beställa i Sverige.
På den tiden det begav sig höll inte minst jag själv ett antal provningar med The Oak Case. Få lyckades pricka mer än två ektyper rätt. En enda person satte alla sex (en sommelier på en av stjärnkrogarna härnere). Nu är inte det där så konstigt. För att sätta sådant här måste man rimligtvis ha arbetat med det. Populärast i blindprovningarna brukade slovensk och svensk ek vara medan mer än en gärna ändrade sig och flyttade sin preferens till fransk ek sedan facit visats. Fast sanningen är att den franska eken oftast fick minst röster när provarna preferensröstade.
Till all glädje har några sådana här eklådor överlevt och jag hade själv tillfälle att prova en för inte så länge sedan. Under 2015 har dessutom tre olika personer hört av sig och delat med sig av sina upplevelser då de öppnat en gammal ”The Oak Case” (i samtliga fall lådan med årgången 1999, ett vin som gjordes på Château d’Esclans och som bland annat såldes via beställningssortimentet i Sverige några år senare).
Det mest frapperande när jag själv höll i en provning av en gammal eklåda var det förväntade att nu blev den franska eken mest populär i preferenstestet och fler kunde nu plocka ut den amerikanska eken (när vinet var ungt sökte alltför många efter den vanilj som inte är så utmärkande för amerikansk ek som brukar påstås; dessutom är det stor skillnad på ”amerikansk ek” beroende på varifrån i USA den kommer och hur faten gjorts).
Från de ”svenska” provningarna i år noterar jag inte minst det Tommy Bergkvist twittrat ”Provade nyligen; Amerika (insmickrande), Ryssland (kärvt) och Sverige (tillknäppt) – som folket?”. Övriga provare har bland annat noterat att samtliga viner fortsatt håller ihop, alltså ingen större betydelse vilket fat som använts, och att vinerna överlag var behagliga att dricka samtidigt som skillnaderna mellan faten tveklöst fanns där även efter så lång tid som 15 år.
Mick Wall gör bra biografier över rockikoner. Han snaskar runt i skvaller och annat men gör också mycket seriös research och så har han sina egna upplevelser att falla tillbaka på. Därför klarar han även av att berätta om Lou Reeds liv och boken rekommenderas till alla och särskilt den som på minsta sätt någonsin lyssnat på något av Reed eller som bara är intresserad av kompromisslösa konstnärers liv och leverne.
Invändningar finns dock. Inte minst går det lite väl snabbt på slutet, att Wall tycker de där drogdimmiga åren är så mycket mer intressanta än de många fler nyktra. Dessutom går Wall även här vilse i sin diskografi kan somliga av oss tycka, inte minst då han totalsågar Rock ’n’ Roll Animal, ett album som många av oss som var Reed-fans på den tiden det begav sig var minst sagt överförtjusta i (bara Lady Day är albumet värt) – för egen del tycker jag fortsatt det är en höjdare med en förvisso trasig Reed på sång men med ett grymt band med alltid lika briljanta Steve Hunter och Dick Wagner i spetsen. Hur många är vi inte som tagit oss an deras version av Sweet Jane?
En annan sak är att Wall tycks mena att Reeds karriärs berg och dalbanor bara berodde på drogerna och så var det väl delvis så länge Reed knarkade (rejält), vilket han gjorde under sisådär 15 år. Å andra fortsatte han svänga hejvilt i sina uttryck även sedan han blivit ren, och ren var han under många decennier då han fortsatte skapa stor musik. Saken är den, och det betonas inte nog i boken, att Reed var en konstnär som följde sin egen kompass, både då han gjorde mainstream, om det nu kan kallas det, och då han gjorde saker som Metal Machine Music, alltså sådant han visste knappast var bra för karriären eller framtida förhandlingar med skivbolagen, och det är inte minst därför han är värd att respekteras och högaktas. Att han dessutom gjort en radda av fantastiska låtar gör det inte sämre. Sist men inte minst är det befriande med en sådan som Lou Reed som är cool livet igenom för det kostar på att vara cool och inte dansa utan hellre sitta sur i ett hörn och irritera sig på världen.
Under åtminstone snart en människoålder har vinvärlden till del drivits av en hyllning av rebellen. Personen som ger etablissemanget fingret och revolutionerar tillvaron i vinglaset så till den milda grad att det kan tyckas blåsa storm där. Så mycket fingergivande eller storm är det nu sällan fråga om och rebellerna brukar, om man klämmer lite mer på dem, vara ganska beskedliga figurer som har mer gemensamt med nörden än upprorsmakaren, mer gemensamt med de tysta och fina i klassen är prat- och bråkmakarna längst bak.
Likväl fungerar fortsatt rebell-konceptet i vår lilla värld. Det fungerar att kalla ett vin för ”Rebelle”, ”Revolution”, ”Guerilla” och annat som – kanske slutar det på ”istas” – låter, får vi gissa, tufft och uppkäftigt i de blidas skara. Eftersom flertalet som rapporterar om vin tillhör samma välartade grupp i livet blir de förstås lite imponerade av någon med en lustig hatt eller ett stort skägg eller en utmanande tatuering eller en konstig idé eller någon som säger ”f-ck” eller lyssnar på tuff musik eller som gör snart sagt vad som helst som går stick i stäv med det gängse och allt det där är helt i sin ordning, rent av bra, för någonstans får det väl saker och ting att röra på sig och ifrågasättanden att bli till verkliga grepp i förlängningen av den våg som den i sig beskedlige roddaren satt igång med sin eka.
Till exempel ifrågasätts alltmer hur bonden skyddsbehandlar sina odlingar och vad som dväljs i ett billigt skräpvin, fast vid närmare eftertanke drivs de frågorna i första hand av konsumenterna och inte producenterna.
Så vad är det då som är bra med vinets rebeller? Det finns säkert många bra svar på den frågan och redan om en enda vinrebell kan få en försiktig människa att känna sig som att den glad till sinnes och med ett litet pirr i magen står mitt i vinstormens öga räcker det.
Rebellisk revolutionsmusik.
Er utsände i de dyrkade rockhjältarnas allt annat än vardagliga vardag tar sig i skrivande stund an Mick Walls ”Lou Reed Ett liv” och finner sig därför föranledd att ge HR:arna en omgång Reed från 1958 och framåt (ni som inte hört honom som doo-wopare har något att se fram emot):
The Jades (ja, han hette Lewis Reed på den tiden och skrev den här låten med Phil Harris, låt vara att gitarrspelet inte är typiskt Reedskt men rösten finns där redan och visst är det cool för oss Reed-fans att höra den så här?).
Lewis Reed (mer doo-wop från det sena 50-talet).
The Beachnuts (från när Reed producerade låtar på löpande band åt andra och spelade undantagsvis en hotrod-låt som denna).
The Primitives (ett bus från Reed när han skulle skriva hits åt andra, tanken här var att lansera en ny dans typ Chubby Checkers ”The Twist”, notera, bortsett från den omöjliga dansen och avsaknaden av en på riktigt trallvänlig refräng, det stulna basriffet...).
Sound of Symphony (Andy Warhol…).
The Velvet Underground & Nico.
The Velvet Underground (efter Nico).
The Velvet Underground (efter John Cale).
Nu har inte mindre än tiotalet HR:are hört av sig och undrat vad för viner som serverades i samband med att Svenska Vinakademien presenterade årets pristagare, Ia Orre Montan. Kort sagt frågar de sig, och mig, varför er utsände i de bortskämda snyltarnas mest framgångsrika snikningars förlovade himmelrike där bäckarna flödar över av den finaste Bourgogne, bergen består av de bästa Bordeauxernas torrextrakt och kolsyran i coca-colan kommer från Comtes de Champagne, varför denne inte inkommit med en retlig rapport från årets tillställning. Svaret är enkelt. Orkade inte. Hade alltför mycket att stå i, vilket var och en kan förstå då den ser Svenska Vinakademiens officiella dryckeslista från 2015 års hittills bästa försök att skilja kreti från pleti:
1990, Champagne Deutz Rosé; 2002, Champagne Legras & Haas; 1990, Champagne Perrier Jouët, Belle Epoque (Magnum); 1976, Champagne Ruinart, Cuveé Dom Ruinart (Magnum); 2001, Asinone, Vino Nobile de Montepulciano, Poliziano (Magnum); 1996, Yakima Valley Merlot, Chateau St. Michelle (Magnum); 2007, La Forge Corbière, Gerard Bertrand (Magnum); 1997, Grans Muralles, Torres (Magnum); 1990, Château Pape Clement; 1977, Napa Valley Cabernet Sauvignon, Sterling Vineyards; 1981, George de Latour B.V. Private Reserve; 1976, George de Latour B.V. Private Reserve; 1975, Château Montrose; 1995, Cornas, August Clape; 1984 Napa Valley Cabernet Sauvignon, Mondavi; 1989, Romanée St. Vivant, Dom. de la Romanée Conti; 1985, Amarone Vaio Armaron, Masi; 1997, Clos St. Hune, Trimbach; 1990, Domaine de Chevalier Blanc; 1961, Château Climens; 1971, Erdener Prälat Auslese, Berres; 1976, Bernkasteler Badstube, J.J Prüm; 1970, Vintage Port, Fonseca.
Eftersom det här frosseriet – för annat kan inte denna backanal som inte står de värsta fyllekalasen i det gamla Rom efter kallas – rimligtvis sticker i ögonen på både en och annan vill vi skyndsammast tillägga att allt inte bara handlade om att dricka mest: för säkerhets skull hade preses också kallat in några av Sveriges bästa kockar som såg till att ingen behövde dricka i tomme.
På bilderna ser vi bland annat köksteamet, tidigare pristagare, Richard Strauss och några av vinerna som inmundigades.
Partymusik.Festmusik. Japansk festmusik.
Omslaget till Martina Montelius ”Oscar Levertins vänner” utlovar en ”högst osedlig erotisk thriller, eller lika gärna en universell berättelse om skuld, nåd och längtan efter närhet”. Trots att allt det där stämmer till punkt och pricka täcker det ändå inte in allt som bör
sägas om den här utmärkta romanen ity den är vansinnigt underhållande också. Man kan tänka sig att Montelius använder sin obetalbara humor för att göra en ganska hemsk bild ur vardagen inte bara ätbar utan rent av aptitlig, något att hungra efter. Vad boken handlar om? Framförallt den av livet i obegränsad utsträckning illa men även i vissa avseenden väl behandlade kulturtanten Boel, hennes litterära sällskap Oscar Levertins vänner, sex och längtan och trauman, hustrumisshandel, incest och det mesta som kan påverka människors psyke negativt. Och det är, som sagt, vansinnigt kul. Dessutom blott 155 sidor vilket får en att längta efter mer och inte efter slutet på boken. Rekommenderas varmt.
Hexagone är en ny krog med stora stjärnambitioner på Avenue Kléber i centralaste Paris. Mannen bakom verket är Mathieu Pacaud, som son till Bernard Pacaud (l’Ambroisie) född rakt in i det innersta av krogvärldens smörhala gräddhylla.
Fin miljö. Bästa tänkbara service. Lika bra kök. Helt enkelt utsökt. Bra vinlista med löjligt dyra priser.
Som tur är är sommelieren medveten om detta och rekommenderar snyggt glasvisa viner till överkomliga priser (den som vill slå på stort glasvis ska vara informerad om att till exempel Château Haut-Brion finns på glas).
Lunchmeny från 49 €, möjlighet att få halva rätter, annars dyrt och det här är en bra sammanfattning: fantastiskt bra och dyrt (men man kan gå på lunchmenyn och glasvis vin och komma undan med plånboken i behåll och utan att behöva diska). Rekommenderas varmt.
Hollywood Vampires tar sig an My Generation på bästa sätt, låt vara att det är omöjligt att matcha Entwistle.
Ibland kan det kännas frestande att lägga ner det här med att tänka själv. Lägga ner att se flera sidor av saken; att förstå det lilla mer den kan förstå som anstränger sig att följa samtiden det allra minsta. Det måste vara befriande enkelt och bekvämt att ge efter, att sluta tänka och bara stå i en skränande flock och säga vilka dumheter som helst, ju högre desto bättre, ju enklare och fånigare budskap desto större genomslag.
Slogs av detta när jag idag på Facebook hittade följande passus: ”Löfvén var är du ditt jävla as? Folk blir slaktade till höger och vänster och av dig syns inte ett spår. Är du så jävla feg att du inte vågar se det svenska folket i ögonen? Är du så jävla feg att du inte vill ta ditt ansvar för dina egna tillkortakommanden?…”
Bortsett från det faktum att Löfvén till skillnad från skribenten faktiskt ser det svenska folket i ögonen ganska ofta och att han i likhet med alla andra demokratiskt valda politiker i samband med varje val tar ansvar för sina tillkortakommanden kan man inte låta bli att undra hur det är beställt med den som inte bara skriver häpnadsväckande dumheter om de nyss nämnda faktiska förhållandena utan också på något vis gör en fascinerande koppling mellan Löfvén och folk som slaktas till höger och vänster – att Löfvén dessutom tycks ligga gömd någonstans medan detta sker gör texten än mer spännande.
Nu kan man lätt få för sig att skribenten bakom denna lika mystiska som fascinerande och högljudda text sitter inspärrad någonstans och att orden härrör från en vetenskaplig rapport om stackars sinnesförvirrade hjärnor, men så förefaller inte alls vara fallet och det är väl där det hela blir lätt skrämmande, för den här människan går lös mitt ibland oss och massproduceras via Facebook. Måtte Löfvén komma fram ur sitt gömställe och sätta Säpo och psykvården på denna uppenbart störda och av sjukliga fantasier ridna individen innan den börjar slakta folk till höger och vänster.
Ni vet sådana där rock ’n’ roll-vrål? De där som inte är skrikiga pip ”iiiiiii”, kraxande ”iiiiiörrggh”, cowboyaktiga ”jiihaa” eller enkla fylletjut? De där som förenar ett manligt ”jääääääähhh!” med ett slags fyllestönvrål ”ööööh!” och ett högst personlig rock ’n’ roll-uttryck som bara står att finna i ett klassiskt rock ’n’roll-vrål av förtjusning över något synnerligen bra och musikaliskt som just då sker på scenen, där framme, framför den andäktiga skaran åhörare? Sådana kan inte jag göra. Därför brukar jag ödmjukast överlåta det där skrikande åt sådana som kan få till det.
Kom att tänka på det där just i inledningen av King Crimson-konserten på Olympia i Paris härförleden. Eller inledning och inledning. Det här kultförklarade bandet och dess allt annat än alldaglige och mitt i fåran-vandrande ledare, Robert Fripp, gör inget så som någon annan skulle göra det. Således äntrades scenen exakt två minuter före utsatt starttid för uppträdandet av en man som sa ”Om exakt två minuter början akt ett av dagens föreställning, den heter Soundscape” och exakt två minuter senare släcktes Olympia ner och en strålkastare riktades mot Robert Fripps tomma stol, gitarr, frippotronic och annat i ena hörnet av scenen och den ljuvliga musiken av ”Soundscape” flöt ut och fyllde både lokalen och de redan förlorade dyrkarna med välbehag.
Förprogrammerad musik. I på sekunden 20 minuter. Och när den delen av ”Soundscape” var över meddelade en högtalarröst att ”nu blir det paus i 20 minuter, exakt 20 minuter” och exakt 20 minuter senare började bandets medlemmar prata ut i lokalen från alla håll och kanter. De sa saker som ”snälla ni, njut av föreställning, sitt inte och filma med era mobiler, ni missar för mycket då, men nu: let’s party!!!!!” (följt av ett litet äkta rock ’n roll-vrål). Sedan ingenting. Och det var då en sådan där som jag (notera en sådan som jag, inte jag), som inte borde försöka sig på ett offentligt rock ’n’ roll-vrål gav sig till att skrika så det hördes över hela Olympia, ”iiiööörrrggghhh”. Förfärligt. Ett luftsatt försök som kraschlandade i ett förfärligt antiklimaxkrax innan det kommit vidare från ”iii” till det där rock ’n’ rolliga. Och just som hela Olympia satt där i chocktillstånd över detta övergrepp på allt som heter god rock ’n’ roll-sed och andäktig högtidsstämning gjorde bandet entré och jublet visste inga gränser och på den vägen fortsatte det, för King Crimson hade oss alla i ett säkert grepp redan från den stunden vi fick nys om att de skulle uppträda på Olympia i Paris. Som att stjäla godis från sovande småbarn. 
Robert Fripp har som vanligt med sig sin lika eleganta som fantastiska basist Tony Levin men i övrigt har årets uppsättning av Crimson inte mycket att göra med den senaste – den för runt tio år sedan, då de senast var ute på turné – med Adrian Belew och Bill Bruford och Tony Levin. Alldeles fantastiskt är att den makalöse Mel Collins, från ursprungsättningen, är med och tutar åt det värsta och bästa i sina lurar medan Jakko Jakszyk sjunger som en blandning av Greg Lake och John Wetton. Och Bill Bruford, ja, honom har Fripp ersatt med tre trummisar – vem annars hade kommit på den idén? Och det fungerar otroligt bra! Att ingen kommit på det förut. Konserten är en enda rytmisk orgasm.
Att Adrian Belew lämnat plats åt den som gitarrgud betraktat mindre begåvade Jakko Jykzyk är på gott och ont. Man kan sakna den magnifike Belew. Å andra sidan innebär det att Fripp själv tar större ansvar för ljudbilden och det, ja, det innebär i sin tur att det här var en konsert som går till historien som en av tidernas bästa, kanske den bästa. Kort sagt är karln sanslös. När Jakko Jykszyk inte klarade av alla baktakterna som Crimsons låtar kryllar av, ja, då drog ljudteknikern bara lite snyggt och diskret ned hans gitarr samtidigt som Fripp snabbt la om sitt eget körschema och lirade vanlig gitarr så det stod härliga till.
Låtlistan var en utsökt blandning av Crimsons låtar sedan starten 1969 fram till nu toppat med omöjliga versioner av Epitah, Starless, Catfood och mycket, mycket annat.
King Crimson drar nu vidare till Kanada och Asien och ni som är musikfreakar och inte upplevt detta har bara att packa väskan och börja jaga flygbiljetter och platser i konserthusen.
