Det som är så speciellt med Jimi Hendrix är att han inte bara var en gudomlig gitarrist, han uppfann dessutom massvis med tekniker och ljud
och spelade på ett sätt som förvisso går att imitera men inte utveckla av den enkla anledningen att det krävs en musiker av Hendrix kapacitet för att göra det och någon sådan har vi inte sett sedan Jimi Hendrix, vars briljans väl sammanfattas i det som fortsatt är elgitarrkompositionernas essens och mest lysande verk: Voodoo Chile.
Det här med mat- och vinpaket kan vara himmel eller helvete. Talar vi lite mer finkrog och en seriös krögare, som inte i första hand behöver rensa i källaren, och en begåvad och kunnig sommelier, som faktiskt kan para
ihop mat och vin utifrån egen känsla och inte en manual, kan det bli hur bra som helst. Det sistnämna gäller i allra högsta grad för Benu, downtown San Francisco. Yoon Ha är en av världens bästa sommelierer och det är ett nöje att bli vägledd av denne ödmjuke Bacchus tjänare. Lyhörd, diskret och kunnig förklarar han med fingerspetskänsla sina idéer och vinval – val som i bästa mening förmår överraska och, inte minst, behaga. Utmärkt, molekylärinspirerad mat, perfekt service och en världsstjärna bakom vinerna. Klart ni ska gå på Benu nästa gång ni är i Bay Area. San Francisco. (Gammal intervju med Ha för hugade)
När Queen dök upp i början av 1970-talet var det inte helt lätt att se
bandets framtida utveckling eller hur stora de skulle bli – låt vara att de helt fräckt påstod att de skulle bli störst i världen. Helt klart stod de dock för ett eget musikaliskt och framåtlutat uttryck som dittills aldrig hörts. En föraning kom på första albumet och exploderade på Queen II varifrån vi hör The March Of The Black Queen.
vinifierat menar att det är räcker med att kända kändisar, okända kändisar och så kallade TV-profiler får shaka loss i Let’s Dance. Sverige behöver inte att kända kändisar, okända kändisar och så kallade TV-profiler bakar loss i Let’s Bake dessutom. Måtte det här programmet få de sämsta tittarsiffrorna i henminne så att vi kan få tillbaka vår tro på den svenska mänskligheten. The Baker Brothers.
När vinerna från Chateau Montelena lanserades i Sverige förra året blev de en omedelbar succé med sin klassiska Napa-stil, som lutar mer åt Europa
än många av de Napa-viner som lanserats de senaste 20 åren. Den positivt lagda skulle säga att vinet representerar det bästa av två världar: europeisk elegans och balans och amerikansk frukt och rondör. I dagarna har den nya årgången, 2011, av Chateau Montelena Napa Valley Cabernet Sauvignon, varunr 71926, pris 299 sek, börjat rulla ut till Systembolagen. Om 2011 matchar 2010? Tveklöst, men prova själv vet jag. I en butik nära dig och skulle det inte finnas därför att ditt bolag är undermåligt och har nollkoll på vinvärldens väsentligheter kan du enkelt beställa hem vinet. RHCP.
Då och då dyker de där rasande kompetenta banden upp och skapar sound och byggen som några år senare spelas av tusentals coverband och
som hörs både här och där i mindre innovativa kompositörers alster, för att nu inte tala om hur brett och fräckt det används i reklam, trailers och liknande sammanhang. Muse har ända sedan debuten haft en särställning och fullkomligt sprutat ur sig musik och album som aldrig stannar upp trots att allt i stora stycken hålls inom samma ramar. Stockholm Syndrome från tredje albumet Absolution är ett utmärkt exempel på vad Muse handlar om.
Det är inte utan att vinifierat undrar vad som händer med Carisma från Domaine de Brescou. På bara några veckor har vinet fått full pott i Sydsvenskan och Allt om Vin och börjat röra på sig i Sverige. Inte så att vinet inte förtjänar det, tvärtom!, om vi får tycka så trots vår synnerliga inblandning i produkten. Grejen är att det är så glädjande att ett så här
pass ”oinbjudande” vin får så bra omdöme i sin prisklass – en klass där tillrättalagda, mjuka och mer eller mindre söta produkter dominerar både i bedömningarna och i försäljningen. Carisma är ett ursprungstypiskt vin från mini-appellationen Languedoc-Pézenas, några mil väster om Montpellier, klassat som IGP eftersom en del av druvorna kommer från jordlotter som hamnat utanför appellationsgränsen, vilken går rakt igenom Domaine de Brescou. Med carignan som uttrycksfull huvuddruva bjuder Carisma på för området typiska garrigue-toner och för huvuddruvan påtagliga mixen av röd frukt med en klick mörka bär på toppen. Mycket försiktigt ekat dominerar frukt och ursprung såväl vinets doft som smak. Gården odlar enligt principerna för Terra Vitis och precis som alla andra viner från Brescou är det lågsvavlat och rent. Carisma, nr 70921, 79 sek (beställningssortimentet). För övrigt har det varit alldeles för lite klockor och pipsång i låtarna på vinifierat de senaste åren, vi fixar det här och nu med Jay & The Americans.
När populärmusikscenen höll på att stöpas om som värst 1976 – 1978 dök det också upp vad som skulle kunna kallas bakåtsträvare eller i vart fall
sådana som hellre utvecklade mer FM-baserad, melodiös och snäll hårdrock än hängde på punken i dess engelska eller amerikanska form eller alla de retronydanande grupperna och musikerna, som vände arenarocken och monsterbanden ryggen. Ett av de banden var Boston, som med låten More Than a Feeling fick till en hit av stora mått och som gjorde deras debutalbum till en riktig dundersäljare. Samtidigt är det här ett exempel på ett band som fick till en låt som lever kvar i musikhistorien, men knappast två.
Det går inte att överskatta Pixies i allmänhet och gruppens höjdpunkt ”Doolittle” i synnerhet. Kort sagt haglar det av klassiska avtryck i 
rockmusikens historia här och inte minst är influenserna för kommande storheter som Nirvana och många, många andra uppenbara. Det går alltid att diskutera vilken av sångerna som är albumets ”The song” och även om det inte är utan viss smärta albumets alla övriga låtar ställs åt sidan faller vinifierats val med fjäderlätt sinne på den blytunga ”Hey”. (Bör avnjutas på hög volym)
Colosseum, och för den delen även den senare upplagan Colosseum II, var ytterligare en ”supergrupp” sammansatt av kända musiker som John
Hiseman, Dave Greenslade och Chris Farlowe. En höjdpunkt i Colosseums andra sättning med bland annat Dave Clempson var ett livealbum som spelades in i Manchester 1971. Snart sagt allt från den här konserten är klassiker och vi lyssnar på Lost Angeles, inte minst för att den lika magnifikt briljanta som irriterande ofta bortglömde Clempson får visa lite grann av vad han kan göra för att förgylla vår vardag med sin gitarr och wahwahpedal.