Vinexpo 3.0 – bildpotpurri
Svara
Kategoriarkiv: Musik
Bergs Lars spelar Birger
Vinskribenten med mer, Bergs Lars Hansson, är också en utmärkt gitarrist med ett förflutit i diverse band på den tiden det begav sig. Häromdagen bar det sig inte bättre än att en av hans gamla musikkompisar fyllde jämnt och det inspirerade Bergs Lars till att komponera den lilla trudilutten ”Birger”, vilken den kan höra som 1. Klickar in sig på (alternativt, och mest sannolikt, kopierar och klistrar in) den här länken http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=494 2. Söker sig till ”Sök och Finn” från 14:e juni (snett ner till höger) 3. Klickar på Lyssna 4. Spolar fram till 1 tim 16 min (där börjar Bergs Lars prata lite) och framförallt 1.19 (där börjar Bergs Lars lira lite; han har gjort sång/prat och gitarrpåläggen medan han har hjälp med basen och trummorna). Underbart, tycker vinifierat och tackar Bergs Lars för länken!
Vinexpo 2.0, Cüneyt Arkin & Sylvie Vartan
Försökte förstås också hinna med något av alla de intressanta seminarier som varje år arrangeras i samband med Vinexpo. I år hamnade en del fokus på Turkiet, som tillsammans med Libanon och Georgien tog mer plats än de brukar, inte minst med tämligen väl synliga ”samlingsmontrar”. En master class med Tim Atkin, som kommit att bli en ambassadör för de turkiska vinerna, visade ungefär det förväntade, att det finns mycket ambition och goda förutsättningar för att göra vin i Turkiet – ett av världens äldsta vinänder
för övrigt. Till det nyss nämnda kan läggas ett gäng inhemska druvsorter av varierande kvalitet och potential. Samtidigt som vinifierat applåderar ambitionerna och arbetet, inte minst med de egna druvorna, är det uppenbart att den turkiska vinnäringen har en bit kvar. Idag är alltför många produkter uttorkade och/eller överekade till följd av ett mer ambitiöst än skickligt vinmakeri, något som, rimligtvis, tiden lär råda bot på om inte den alltmer diktatoriske Erdogan i Ankara skjuter det öppna Turkiet i sank. Tim Atkin avslutade med att konstatera, att den som dricker turkiskt vin stöttar det öppna Turkiet och det har han nog rätt i så låt oss dricka mer turkiskt vin än vi borde. Vi avslutar med en uppfriskande, klassisk actionscen med Cüneyt Arkin och en rivig låt med bulgarisk-franska yé-yé-sångerskan Sylvie Vartan.
Hundöverfall på joggare!, kärlek? & Snoop Dogg
Nu har det hänt igen: galna hundar har attackerat er utsände i joggingspåret! Här kommer vi – Fadern, Sonen och Hovawarten – fredligt, joggandes längs vägen, när, plötsligt, fyra hundar – Stora Boxern, Lilla Boxern, Konstiga Vintafghanhunden och Bjäbbande Hunden – rusar mot oss. Hovawarten svarar då med att springa mot den korkade flocken, som tar till flykten. Då ropar Fadern på Hovawarten, som, lydigt, börjar jogga tillbaka mot Fadern.
Husses stolthet, vildsvinsbane, uppfostrare av Dumma Schäfern och ändå dummare Stora Boxer.
Då! sker det mest korkade sedan Dumma Schäfern hoppade på Hovawarten: Stora Boxern vänder, springer efter Hovawarten och biter denne i baken! Klart Hovawarten blir urarg, vänder sig om och sätter sin, tämligen kraftfulla, käft i Stora Boxerns, nu ganska ynkliga, nacke. Och där satt den till dess Fadern och Sonen lyckats få loss den. Detta tog sin tid och det var inte så att Fadern gick helt skadelös ur striden, så pass att både wanadoo och hotmail vägrar förmedla bilden av Faderns hand direkt efter överfallet så den slipper ni se. Allt finns kvar på handen men åtminstone ett finger är en ganska, ja, osmaklig, är nog ordet man måste använda, sörja. Med andra ord var det i alla fall lite synd om Fadern. Dock. När kvällsmaten strax därpå – efter dusch och egenutförd rengöring och omplåstring, som även omfattade ett hugg i benet – inmundigas och själva händelseförloppet, sakligt, gåtts igenom, funderar Hustrun lite grann, sedan säger hon: ”Jaa, jag hoppas verkligen Stora Boxern mår bra och inte har ont, hundbett kan vara farliga”. Snoop Dogg.
Svenska bästsäljare – flaskutvärdering, Archies & Nature
vinifierat fortsätter utvärdera svenska vin-toppen. Vi är nu komna till flaskorna. Rött: vid första ögonkastet många relativt sett dyrare viner. Kul. Men. 30 procent är någon form av appassimento eller ripasso. Nåja, det är den svenska smaken. Ett av dessa har kommit in via BS (Castelforte Ripasso, Winepartners, med 8 g/l socker och upp en tia i pris sedan lanseringen i vanliga sortimentet). Övriga röda, 90 procent, är inköpta av SB. Två av
vinerna kostar mindre än 50 sek, Campos de Luz och Down Under Shiraz Cab. Det sistnämnda, importerat av Oenofors, har prissänkts från lanseringens 55 sek år 2004 till 49 sek, med andra ord en cirka tioprocentig sänkning på ett vin som redan återfanns i lågprissegmentet för nästan tio år sedan. Anmärkningsvärda är de höga sockerhalterna, 60 procent ligger på mellan fem och 13 g/l: Gnarly Head 5g (Hermansson), Tommasi Graticcio 8 g (Hermansson), Palazzo Mio 10 g (Oenofors), Mauro Primitivo 11 g (Oenoforos) och, mästaren på området, Selvarossa Salice Salentino 13 g (Enjoy). Att gemene hen nu som på 1960-talet vill ha ett smakrikt, mjukt och runt vin (med lite sötma) är kanske inte så mycket att säga om, men aningen beklagligt är det och det är, tveklöst, ytterligare ett uttryck för hur stillastående den svenska vinmarknaden i själva verket är. Vitt: Ett vin har kommit in via BS, Viña Maipo Chardonnay 59 sek, importerat av Concha y Toro. Övriga, 90 procent, är inköpta av SB. Inga prissänkningar, däremot flera höjningar, vilket förefaller logisk om man ska hålla kvaliteten när priserna runtom går upp. De här vinerna har
lanserats mellan 1987 och 2009. 80 procent av vitt tio-i-topp lanserades före 2005. Rosé: Samtliga viner har kommit in via SB:s offertförfarande. Priser från 55 sek till 89. Enligt uppgift från SB återfinner vi här vad som måste vara topplistornas äldsta viner: Mateus Rosé och Perlerose. Dessa ska enligt informationen till vinfierat ha lanserats 1955, men det låter mer sannolikt att det var någon gång på 1970-talet (?). Alldeles oavsett är det en imponerande livslängd på de här vinerna och att de är kvar på rosévinernas topplista visar än en gång att samtidigt som toppen på den svenska vinpyramiden rör på sig, händer inte mycket i botten av den, vilket också innebär att svensken i gemen inte bryr sig eller är omedveten om de moraliska aspekterna av vinhandeln och att monopolet inte lyckats lyfta den här kategorin – detta sagt utan att peka ut just Mateus och Perlerose i sig, viner om vars tillkomst vinifierat inte har riktig koll. Noterbart är också att medan det går en modevåg av ljus rosé/Provence genom delar av marknaden är den här topplistan fortsatt rik på mer brutala, snarare ljusröda än rosa viner. Vi kan också notera några av sockerhalterna: Mulderbosch 6 g/l, Puycheric 8 g/l, Jacob’s Creek 8 g/l, Perlerose 11 g/l, Mateus 14 g/l och, den överlägsne mästaren som i likhet med rödvinsmästaren ovan kommer från Enjoy, Lord Zinclair 25 g/l.. En topplista som i likhet med röda topplistan innehåller mycket socker. Sugar Sugar. Nature.
Svenska bästsäljare – en boxutvärdering & SNL
Som utlovat återkommer här vinifierat med en första utvärdering av Sveriges bästsäljande viner. Rött, box: Samtliga treliters, åtta kostar mindre än 200 sek. Den bäst säljande, Umbala, kostar 159 sek – vid lansering 2008 kostade den, enligt de uppgifter vinifierat fått från SB,… 128 sek. J P Chenet och Gato Negro lanserades på 1990-talet, Il Conte och Foot of Africa 2001, övriga 2006 – 2011. Il Conte, J P Chenet och Gato Negro har, sedan lanseringen, prissänkts med tio procent eller mer, rimligtvis för att hålla sin position, en radanmärkning här är att man knappast kan gå ner så mycket på sådana här lågmarginalprodukter med mindre än att man också sänker kvaliteten eller drar åt tumskruvarna bakåt i ledet en hel del. Av de bästsäljande, röda boxarna har hälften kommit in efter offertförfrågan från SB, hälften har tryckts in av importörerna. Man kan, sannolikt, här konstatera, att det finns olika typer av importörer i Sverige: de som trycker in boxar via BS och de som inte gör det. De som arbetat via BS här är Oenoforos (2),
Winepartners, Stellan Kramer och Vinunic. Systembolaget svarar, via sina offerter, för resterande 50 procent av lanseringar på den röda box-toppen. Vitt, box: Samtliga treliters, åtta kostar mindre än 200 sek. Den bäst säljande, Zumbali, kostar 144 sek – vid lanseringen 2010 låg den på… 129 sek. Det här vinet liksom den röda bästsäljaren visar, rimligtvis, att den som bestämmer sig för att ta sig in med lågt pris på den svenska marknaden kan göra det om den är tillräckligt stark finansiellt. Ytterligare en trelitersbox kostar under 150 sek (Tre Apor 149 sek). Robertson Chardonnay, som nu ligger på 189 sek, prisade sig in på 149 sek. Enda prissänkningen på vitt är Chapel Hill som gått ner från 187 till 175 sek, detta är också det ”äldsta” vinet bland de vita, lanserat 1999. Två viner har hittat in via BS, Zumbali (Oenoforos) och Lindemans (Treasury Wines). 80 procent av de vita boxarna har kommit via SB:s offerter. Rosé, box: Trots att rosé bör vara ett vin som inte nödvändigtvis mår jättebra av att hanteras i box, hittar vi, tämligen pinsamt för oss vinsvenskar, flera välsäljande roséboxar på marknaden. Alla utom Lindemans (Treasury Wines) har kommit in efter offertförfrågningar från SB. Priserna ligger, aningen paradoxalt, något högre än för rött och vitt, mellan 179 och 209 sek. Ingen förfaller ha sänkt priset för att hålla sin position, å andra sidan är de flesta boxarna lanserade 2009 eller senare. Äldst i gården är René Barbier, som släpptes 1998 och alltså var en ”tidig” box på den svenska marknaden. Sammanfattning: SB har via offertförfarande fyllt på med 50 procent av alla röda bästsäljande boxar, 80 procent av de vita och 90 procent av de rosa. Övrigt har tryckts in av Oenoforos, Winepartners, Stellan Kramer, Vinunic och Treasury Wines. Kommentar: vinifierat lägger ingen värdering i det faktum att SB efterfrågar somligt och att importörer trycker in annat. Det är så marknaden ser ut. I övrigt kan man bara hoppas att konsumenten i allmänhet, undan för undan, lär sig skilja vinagnarna från vinvetet. DiB.
Årgången 2013 & Eurythmics
Hela Frankrike, och för den delen stora delar av Europa dock ej Skandinavien, har i år haft mycket nederbörd och ovanligt svalt väder. Här i södra Frankrike påminner året så här lång mycket om 2002. Medan områden som Champagne och Bourgogne fick till riktigt bra viner, blev det mesta tämligen mediokert i södern, där vinmakarna var ovana vid att
Minervois 10 juni 2013
hantera så ”sval” frukt, till vilket också kunde läggas hagelskador på många platser – gällde till exempel Domaine Rabiega, som jag då skötte, där gjorde vi inget toppvin, Clos Dière, det året; på närliggande Château d´Esclans, som vi då arrenderade, gick det bättre, inget hagel, och vinerna var, i likhet många bordeauxer, ganska trevliga i en lätt och enkel stil. Kanske rättar sig vädret till nu och då kan säkert 2013 bli ett hyggligt år, men risken finns att det fortsätter med svalare och blötare väder än normalt och då lär vi, åtminstone här i södra Frankrike, få se ett nytt, tråkigt, 2002. Vissa gårdar har, åtminstone i de sydöstra delarna, redan drabbats svårt av hagel och det står klart att de drabbade producenterna inte kommer göra några höjdarviner i år. Var i Minervois igår och kunde konstatera att man där ligger ett par veckor efter normal utveckling, vilket, måste man säga, är något ovanligt. Helt klart ett år då det är viktigt att gallra och hålla växtligheten stången och den som pangat på med mycket kväve de senaste åren har det inte så kul just nu – fast det är å andra sidan ganska rättvist: som man bäddar får man, som bekant, ligga. Årgångsmusik.
1975: Vin & Sång
I anslutning till ett par inlägg något inlägg bakåt förekommer en viktig djupdykning i vad som bör höra till allmänbildningen, nämligen vilka album som är att betrakta som milstolpar, eller åtminstone epokgörare, i musikhistorien och som har ett konvolut dominerat av vitt eller åtminstone ljust. Detta har lett oss till många fina återseenden och, i förekommande fall, självklarheter och lite så där på egen hand har er utsände i
musikhistoriens vindelgångar kommit fram till att 1975, i likhet med så gott som alla år på 70-talet, var ett fantastsikt skivutgivningsår, inte nödvändigtvis därför att Thorleifs gav ut ”Gråt inga tårar” och gick upp i topp på Norge-toppen eller därför att Kiss gav ut klassiska ”Alive” eller för att Ulf Lundell, tro det eller ej, gjorde en svensk epokgörare i och med ”Vargmåne”, utgiven till och med före romandebuten ”Jack”, utan därför att Queen gav ut ”A night at the opera” (vitdominerat omslag), Bruce Springsteen gav ut sin hittills bästa skiva ”Born to run” (också vitdominerat omslag), King Crimson gav ut sin makalösa ”Live USA”, Pink Floyd ”Wish you were here” (också vitdominerat konvolut), Led Zeppelin ”Physical graffiti” och David Bowie ”Young Americans”. I övrigt kan man, bland mycket annat, notera att album som Kebnekajse III, AC/DC ”TNT” och ”High Voltage” och Frank Zappas ”One size fits all” också såg stereoanläggningarnas ljus detta år. Och i Bordeaux gjorde man viner som, med få undantag, skulle komma att tokhajpas för att sedan, när även den mest lättledde tokfransen började ana ugglor i sin dyrt inhandlade vinflaska, dissas rejält då de fortsatte vara ”lovande” och stenhårda år efter år efter år.
Hedges Family Estate maj 2013: Cabernet franc & annat samt Stomu Yamashta
Årgången 2012 utvecklar sig som förväntat och skänker er utsände i västerled stor glädje. Det är inte sällan det blir så där, att ett varmt, ”normalt, år som följer på ett eller, som i det här fallet, två svala år, får allt, d v s både kraft, frukt, elegans och balans. Kanske är, än en gång, Malbec den druvan som toppar kvalitetstegen, men allt är bra och avseende Syrah kanske det bästa året någonsin – 2006 var enormt för Syrah-druvan men då var planteringarna yngre och vi gjorde inte så mycket ”ren” Syrah. Blendade den här gången tre fat Merlot Limited, tre fat Malbec Limited och fem fat Cabernet sauvignon Limited. Utöver detta fick jag i ett samfällt uppdrag från Hedges och nya importören i Sverige glädjen att sätta ihop en volym motsvarande två ekfat Cabernet franc – ett vin som
Sarah Goedhart hämtar vin åt mig – fin arbetsordning.
kommer att säljas exklusivt i Sverige vad det lider. Oerhört kul. Hittills har jag endast fått göra ren Cabernet franc på stället för Twoson-projektet. Skälet till att Hedges inte vill göra ren Cab franc för USA är att ingen direkt efterfrågar druvan där. Nåja, kan det hjälpa oss att göra en special för Sverige och få den till ett lägre pris än det gängse, höga, för Limitied-vinerna är vi bara att gratulera. Kan för övrigt meddela att vi i Sverige fram i höst kommer att kunna hitta både Hedges Family Estate red (kallad HFE), DLD (Syrah) och en 07 Malbec Limited i BS. Åtminstone de två första dessutom till humana priser, lägre än i USA vad det verkar! Vad Limited kommer kosta och exakt var specialblenden Cabernet franc landar in får vi avvakta besked om. Den som vill prova en annan amerikansk Cabernet franc i väntan på Hedges-vinet kan med fördel testa RSV Cabernet Franc från Robert Sinskey Vineyards eller varför inte få en smak av Hedges via Goedhart, som görs av Sarah (född Hedges) och Brent Goedhart. Stomu Yamashta 1 och 2.
Finkäk och cigarrbar i San Francisco
Ni ska inte tro att er utsände i västerled inte ansträngt sig för att hitta San Franciscos bästa mat. Tidigare har ni bland annat kunnat läsa om ett flertal krogar som varit bra utan att
riktigt få till pricken över i:et. Nu kan ni läsa om ett näringsställe som fått det, till pricken över i:et. Quince heter finkrogen. Hamnade där tack vare vinproducenten Rob Sinskey – en man med råkoll på SF:s matställen av olika sorter. Kort sagt är maten en upplevelse. Oerhört rena, okomplicerade smaker där ett plus ett alltid blir minst tre. Och det ner i minsta matdetalj. Vi är imponerade och påstår att Quince, i alla fall till dess något annat bevisats, sopar mattan med alla andra ambitiösa krogar i SF. Lägg till den magnifika maten en lika otvungen som kunnig, diskret och uppmärksam service och en utmärkt vinlista vars väktare, krogens sommelierkår, klokt och kunnigt ger dig rekommendationer ur. Visst, du har uppfattat det rätt: du, som gastronomiintresserad, kan inte åka till SF utan att besöka Quince. Vid sidan om den nyss nämnda, fantastiska upptäckten, sprang vinifierat
den här gången också, äntligen!, på en cigarrbar i SF! Den ligger, passande nog, ett stenkast från Quince och heter Cigarr Bar & Grill. Här kan du puffa på ditt medhavda eller på platsen inköpa rökverk och smutta på en Chartreuse efter middagen på Quince eller, om det är så du känner det, ta plats för både matintag, fika och cigarr. Ett vattenhål för cigarraficionadi. Vi firar dessa upptäckter med en resa i minnenas arkiv och sätter på Big Log och, lämpligt nog, Have a cigar. Och, på förekommen anledning, Little Star.