Den som skapar något – lyrik, prosa, musik, teater, vin, fotboll eller annat – vet att den alltid måste vara beredd att ta såväl ris som ros. På annat sätt kan det inte vara eftersom ingen är vare sig perfekt eller presterar alltid på topp, dessutom är smaken subjektiv och därmed delad som baken. Detta ställer samtidigt enorma krav på den som ger sig till att bedöma de som skapar.

Så länge det rosas går det mesta an, även om det också i de fallen är pinsamt när den som uttalar sig de facto inte vet vad den talar om eller då skräp upphöjs till epokgörande konst eller, i lilla vinvärlden, då fulviner framställs som Fynd, trots att det inte finns annat än dyra och i grunden ofta kvalitetsmässigt diskutabla lågprisviner – för att citera Brigitte Bardot finns det inga dyra viner förutom de billiga.

När bedömaren, av vara det må, däremot dissar ett alster eller en produkt, gäller det att den håller sig inom snäva ramar eller att den är oerhört säker på sin sak om hen mer i detalj gör tvärsäkra påståenden om produktens beskaffenhet. Nu är det dessvärre mer sällan som kritiker sätts under lupp, särskilt i vinvärlden. Det gör att direkt inkompetenta figurer och egentligen kompetenta figurer som fallit för frestelsen att tro att de vet mer än de gör eller att formulera sig mer vasst än de har på fötterna för att göra, kommer undan med det mesta, även då det är direkta felaktigheter eller rent av stolligheter de formulerar; medan ifrågasättanden av kritiken och, ibland, efterföljande debatter trots allt inträffar inom andra kulturområden sker detta aldrig i den svenska vinvärlden.

Visst, det förekommer att enskilda skribenter och tyckare kastar, ofta förnumstiga, pekpinnar på varandra i en patetisk klubb för inbördes beundran och självhävdelse, eller att det mer allmänt tycks saker typ ”gubbmaffia”, ”naturvinshipsters” och andra svepande formuleringar som är så löst sammanfogade att de inte betyder någonting. Seriös kritik och artiga påpekanden från producenter och, framförallt, importörer lyser med sin frånvaro. Skälet torde vara så enkelt som rädsla för att utsätta sig för kritikerns framtida ogillande och rent av hämnd.

En högst begriplig rädsla sprungen ur samma omtanke om sitt eget väl och ve som gör att så få, inga, importörer vågar gå ut och kritisera Systembolaget. Detta är ytterst beklagligt, därför att en av lättförklarliga skäl tämligen självgod organisation som SB rimligtvis blir bättre av extern, konstruktiv kritik, precis som alla vi andra förhoppningsvis blir det och detta gäller förstås även för landets vinskribenter. Kort sagt mår ingen bra av att verka i en skyddad verkstad. Brigitte Bardot.

Är ni i Zaragoza eller någon annanstans inte alltför långt ifrån Bureta, som närmare bestämt ligger mitt i Campo do Borja, 65 km väster om Zaragoza, på vägen mot Logroño och Bilbao, måste ni bara göra en avstickare till den pyttelilla byn Bureta. Här kan ni äta gott, och billigt, på Casa Palacio de los Condes de Buretas restaurang, eller ta en fino eller en lokaltillverkad öl och utmärkt Iberico och hemgjord ost i samma ställes bakficka

El Condes vespa påpassligt parkerad i entrén

eller, sist men inte minst, gå den guidade turen i palatset. Även innan krisen satte klorna i Spanien struntade myndigheterna i de historiska skatterna som finns i Casa (o s v). Det är dagens Conde, en synnerligen sympatisk och alldaglig eldsjäl vid namn Antonio, som tar hand om rubbet. Här kan ni se rum som i princip stått orörda sedan sekler eller varför inte ta del av ett brev författat av Christopher Columbus? Stället är nedlusat med korrespondens författad någon gång mellan nyss och pre-Columbus. Ett måste för alla med undantag för obildbara tölpar som åker på semester för att supa ner sig och rapa och ha sig.

Ett av 70-talets bästa liveband var Humble Pie Performance. Bortsett från Steve Marriots mystiska förkärlek för att sjunga sina mellansnack och påannonser var det bara att gilla och imponeras, inte minst av deras grymma covers, som när de visar Rolling Stones hur Stones borde spelat Honky Tonk Women om de bara kunnat (från livealbumet Eat It), originalet här,  eller när de tar Ray Charles med storm och river av en oförglömlig Hallelujah I Love Her so på Rockin’ The Filmore, originalet här.

Vad betyder egentligen ”Old Vine”? frågar sig HR:en, klämmer till om hakan och tror sig frammana ett ansiktsuttryck påminnande om ett levande frågetecken som om sådana funnes. Ha! Det gör de inte. Men för all del. Vi kan besvara frågan i alla fall. ”Old Vine” är ”struntprat” översatt till vinspråk. I Gamla Världen menar vissa gammaldags fransmän att för att du på etiketten ska få sätta ”Old Vine” eller ”Vielles Vignes”, som det heter på hjältarnas språk, måste stockarna vara minst 30 år gamla och tänk!, de flesta är så om sig och kring sig i Frankrike att det där brukar stämma, och samma sak gäller i länder som Spanien och Italien. Står det Cepas Viejas, Vielles Vignes eller något sådant innebär det lite äldre stockar. Men annars är det bara att ljuga på. ”Det här vinet görs på 80-åriga stockar”, jahaja, vem kollar det? Du? Finns ens stockarna? Och om de gör det, hur vet vi att det är de som används? Eller att de är i ett sådant skick att de kan producera bra druvor? Jag menar, hur många av er känner skillnad på stockar på 10, 30, 50 och 80 år? Eller tränar ni ofta på det? Nej, det är bara att stå på för oss producenter så länge vi är i Nya Världen eller så länge vi inte bli påkomna i Gamla Världen. Eller påkomna och påkomna, det är inte olagligt att tala om gamla stockar även om rankorna är unga. Allt är relativt. Talar vi Nya Världen verkar en stock som överlevt den obligatoriska ”fruktexplosionen utan ryggrad” då den fyllde tre år uppfylla kraven för Old Vine. Och ja, vad spelar det för roll? 99 % av konsumenterna känner ingen skillnad men blir glada av storyn. Sedan ska ni veta att ju äldre stockarna blir desto mer koncentration och komplexitet brukar de ge under förutsättning att de skötts korrekt under sin livstid och står i vad den tycker är god jord. Därför är det dels trist att se hur alltför många planterat stockar i jakt på högre avkastningen de senaste decennierna med påföljd att rankor dör i förtid (tidigare omtalat här på vinifierat), dels är det trist att ni konsumenter luras på ”the real thing”, alltså äkta ”Old Vine”, för visst känner man skillnad till skillnad från vad som ovan lite raljant kastats i ansiktet på er – däremot är det få förunnat att verkligen kunna pricka in det där av det enkla skälet att det finns så mycket bluff-Old Vine i omlopp. Med detta sagt ber vi att få rekommendera ett pinsamt billigt Old Vine Garnacha. Ett vin som, som vinifierat tidigare berättat om, boostats inför den sista tappningen av årgången 2012 (i butik nu, El Rey Old Vine Garnacha, varunr 2260, pris 69 sek) och som garanterat görs av druvor från gamla stockar, vilket tydligt känns.