Själva affärsidén med Fjällrävens, Hägglöfs och andra liknande företags ryggsäckar och slitstarka kläder för utomhus-bruk och med många fickor och smarta detaljer och i vattenavstötande material är, såvitt går begripa, att kläderna är avsedda för utomhus-bruk och att de ska klara av regn och rusk och annat som kan dyka upp där på promenaden. Det torde inte vara alltför mycket att be om att samhället ställer krav både på de här företagen och den som återförsäljer deras produkter att de skall informera konsumenten på ett sådant sätt, att det blir klart, solklart, för den som köper sådan här utrustning, att det är skogmulleoutfits och den som ikläder sig slikt hör hemma i skogen, på fjället, i vildmarken, ja var som helst förutom städade salonger, städer och, viktigast av allt, flygplatser och flygplan.
Företag som underlåter att varna för de egna produkterna i enlighet med det ovan sagda skall beläggas med näringsförbud medan flygplatser som släpper in de här vilsekomna individerna som har sin gemenskap i att de hör hemma i skogen och att de helt missuppfattat världen samt, i förekommande fall, måste få hjälp med att lära sig förstå karta och kompass, ska stängas med omedelbar verkan på det att normala resenärer, när de beger sig till sin anvisade flygplats, ska kunna känna sig säkra på att inte hamna mitt i en vilsekommen älgjakt.
Ryggsäcks- och vildmarksoutfittade personer som påkoms med feta ryggsäckar på fel sida säkerhetskontrollen måste av säkerhetsskäl omhändertas. En individ som befinner sig där på fel sida säkerhetskontrollen, iförd sin skogsmulleoutfit och svängandes runt med sin feta ryggsäck i oförutsägbara och livsfarliga banor, skall, så snart den omhändertagits, föras till närmaste omskolningsläger från vilket det kriminella elementet inte ska släppas ut förrän det dels bevisligen lärt sig orientera, dels förstått att klä sig efter förutsättningarna. Samt, inte minst viktigt, förstått att ryggsäck i fel miljö är ett Djävulens påfund och något som vid upprepad felanvändning ger såväl medresenärer som flygplatsansvariga och i stort sett vem som helst rätt att behandla dessa Djävulens budbärare på lämpligt vis, exakt hur överlåter vi till den i den lynchande mobben som har sjukast fantasi att avgöra.
Om så nu ändå inte sker, utan toalettpiparen faktiskt får sin vilja igenom, och om det kaos som då uppstår innebär att en resenär, den ytterst sittande, får sin nyserverade, skållheta, kaffekopp i knät, vilket dels gör ont, mycket ont, där det är som känsligast, dels gör att det ser ut som om individen i fråga råkat ut för en olycka som snarare kommer inifrån byxan än utifrån, då ska den drabbade ha rätt att på plats lyncha toalettpiparen. Skulle missdådaren dessutom, just då olyckan skett, pipa ur sig ett lätt glädjefyllt ”jag klarade mig!” ska kabinpersonalen vara skyldig att med omedelbar verkan genom en för ändamålet särskilt avsedd lucka i flygplanskroppens botten avlägsna det miljöförstörande fanskapet från flygmaskinen.
Någon kan möjligen invända att de stackars kusiner från landet, inavel och oresvana kineser som står i vägen till vänster inte förstår bättre. Så kan det för all del vara och då måste samhället ta sitt ansvar och banka lite vett i skallen på dessa samhällsomstörtande element, för hur skulle det se ut om man fick gå, cykla och köra bil och annat lite hursomhelst? Nej, här gäller det att inte bara snabbutbilda medels våld utan att också bestraffa på det att statuerande exempel finns att visa upp på flygplatser, tunnelbanor och andra strategiska platser där ståtillvänsteröverträdelserna är påfallande många. Låt lagbrytarna dricka kopiösa mängder vätskedrivande citronvatten och blockera sedan deras väg mot lättnadens oaser. Låt dem checka in till sina flighter och blockera sedan vägen för dem. Låt dem läsa tidtabellen på Centralstationen och köpa sig en biljett och blockera sedan vägen för dem. Låt dem få smaka på sin egen beska medicin, dessa bromsklossar, dessa olyckor och hinder på medmänniskornas väg mot lycka och samhällets utlovade resa mot Nirvana!
När hotellets bell boy hörde att jag var svensk sa han bara en sak, ”Zlatan”. ”Ja, fantastisk spelare,” sa jag. ”Gud,” sa han och berättade med stolthet i rösten och på mycket bruten engelska att Zlatans mamma är kroatiska och att han sett filmen ”Becoming Zlatan” och älskade den. I det läget kände jag att det kunde vara på sin plats att berätta att jag känner bröderna Gertten som gjort filmen. Detta fick den vuxne mannens ögon att tåras och han höll ut sina armar och jag ångrade mig genast för detta utvecklade sig i sanningen till ett udda ögonblick i bådas våra liv. Till slut bestämde han sig för att inte krama mannen som känner bröderna som gjort filmen om Gud och nöjde sig med att be om en autograf.
