Våren, tornadoer, Coeur de Pirate & äta i Les Angles

Visstvisst, även solen har fläckar, det var inte vår den där gången i februari då vinifierat.se påstod att rosésäsongen var kommenÅ andra sidan: det kunde vara värre, som att vi plötsligt befann oss mitt i en tornado-säsong och den som väntar på något gott osv och kom ihåg att våren, trots allt, inte kan vara långt borta nu och med tanke på det torde det nämnda

Coeur de Pirate

påståendet vara mer sant nu än då, vilket i sin tur bör leda i bevis att det med tiden kommer att bli sant. I väntan på att sanningen infinner sig i sin fulla glans och vårsol, tipsar vi om Blanc Pur i Avignon-förorten Les Angles. Vinotek/vinbar/restaurang. Välj ditt vin från de många produkterna som står att finna i butikens hyllor, avnjut vinet med något gott från köket, som är inriktat på ”vin-tillbehör” som ost och charkuterier och sallader, pajer och bruschetta. Okej mat, ganska spännande vinurval – det blev en Château Pesquié den här gången – och rent allmänt ett bra lunchställe för den som är i faggorna (er utsände var för övrigt och besökte Les Vignerons de Tavel, producenten bakom rosévinet ”Les Lauzeraies”, som i skrivande stund, bokstavligen talat, går en ny vår till mötes). Coeur de Pirate sprider vårkänslor.

Succéår i Rioja & påskvin

Enligt nyhetsbrevet  Det nya Rioja har skörden i Rioja 2011 klassats som Excelente, det vill säga ”utmärkt” och det tycker vinifierat.se är utmärkt. Som tidigare nämnts är vi mycket nöjda med Mazuelo de la Quinta Cruz från året och om övriga producenter är än mer nöjda kan vi bara glädja oss åt det. Passar på att påminna om att påsklammet kräver en Rioja, till exempel en Muga reserva. Den som vill chansa på att det är vår i påskhelgen kan för övrigt också passa på att hinka lite Muga Rosato (det står på Systembolagets hemsida att det är årgång 2009, mitt tips är att det snarare än de sista pannorna av 2010 alternativt de första av 2011, båda mycket bra).

Vår igen: mer rosé!

Nu säger de meteorologiska prognosmakarna det igen: det är vår! Och nu tror vi på dem igen och ropar på rosé igen och vad är då bättre än ”Årets rosé”? Således rekommenderar viniferat sina hängruntare att snarast begiva sig åstad och länsa sin systembutik på alla kvarvarande 2010:or av Les Lauzeraies Tavel. Varför? Är inte 2011 minst lika bra med tanke på att 2011 är ett så fantastiskt rosé-år i området? Jovisst är det det, men, det förtjänar att upprepas, att de här kalkstensvinerna från Tavel alltid vinner på lagring och snart är, av lättförklarliga skäl, 2010:an slut. Avslutningsvis följer efter ett kolon, ganska snart, en massa siffror. Strunta i dem. De är därför att var och en av dem länkar till en nätartikel som ni inte behöver bry er om, men som lockar intet ont anande nätartikelläsare att klicka in sig på vinifierat och bli fast för alltid: 1, 2, 3, 4 , 5.

Vår i luften: Rosé!

Enligt ”Vädret” på Rapport igår har våren kommit till Skåne och till och med i Dalarna är

Mat-rosé utan flytväst

det sol och plusgrader på ett vis som för tankarna till våren. Dock kan det kanske vara lite tidigt att kasta av sig kläderna och dansa fram på vitsippsbeklädda blomsterängder, men, man kan alltid fira vårens ankomst med en vårmeny och en panna gediget matrosé, varför vinifierat.se tar tillfället i akt att påminna om att Les Lauzeraies Tavel (uttala Le Låzerä och imponera på era icke franskbevandrade vänner) inte bara, i november 2011, utsågs av 44 svenska vinskribenter till ”Årets Rosé 2011”, det är också mycket riktigt Sveriges bästa rosévin och det för en, i sammanhanget., löjlig penning. Dessutom fungerar sådana här mat-roséer året runt, om det nu skulle vara så att det blir bakslag i mars eller om vintern biter sig fast norröver i fjällen. Observera att Les Lauzeraies, som kommer från kalkjordarna i Tavel, egentligen är bättre andra året efter skörden, med andra ord ska ni vara glada så länge ni hittar årgången 2010 av Les Lauzeraies i butikerna, snart är den slut. Noterar för övrigt, att fransmännen nu inte bara talar om aperitif- och mat-roséer, utan också om de jämfört med aperitif-roséerna än lättare, och ljusare, ”rosé piscine”, som direktöversatt blir pool-rosé och, lite snyggare översatt kanske?, bassängskants-rosé. Som legitimerad före detta aktiv simlärare tror jag att SLS inte är överförtjust i den här rosébeteckningen och jag skulle redan här och nu vilja slå fast att vi i Sverige ska kalla dem ”terrass-roséer” eller, möjligen, ”flytvästs-roséer”.

Liten vinfrossa, lång text: Middag med Manu Muga

Rummet är, egentligen, stort. Väldigt stort. Men det gigantiska bordet gör det mindre. Kring det runda bordet: sex personer. Långt ifrån varandra. Emellertid är akustiken god så det går, mot förmodan, att föra samtal som alla kan delta i. Bakom spanjoren placerad längts in i rummet, så att säga, sprakar en munter brasa i en majestätisk eldstad, där en halv fura ryms (inom parentes är det ingen tillfällighet att den nyss nämnde spanjoren, för övrigt ingen mindre än Miguel Merino Navajas, strippat av sig ända in på t-skjortan). Snett mitt emot den avklädde – ja, ni vet vem han är nu – sitter kvällens värd, Manu Muga, stor som en basketspelare och kastar, målmedvetet, vin på övriga sällskapet. Knappt märkbart, mellan vinskvättandet, smyger en svartklädd skugga fram överfyllda fat med vit sparris, pata negra, chuletas och annat smått och gott. Som en aptitretare bollar Manu iväg en Tempranillo gjord enligt konstens alla macération carbonique – regler i… öppna kar, ”jo vi måste vara försiktiga när vi lägger druvorna i tanken”, underdriver Manu och pyser korken ur en cava, gjord på Garnacha och zero dosage – ännu inte på marknaden (vi talar alltså inte om Conde de Haro) och därför känns det otroligt skönt att konstatera, att det kanske är Spaniens bästa mousserande vin. Nya årgången av Blanco, mer nedtonad i eken nu och snyggare än någonsin och oerhört rätt i tiden, följs av Spaniens bästa rosado som är lika bra i klädedräkten 2011 som alltid. En Prado Enea 1969, den första någonsin, visar sig vara utrustad med en rutten kork och måste, trots att den mycket värdigt gått i graven, kasseras. Den ersätts med en crianza från 1970, fortfarande fullt vital och extremt ursprungstypisk med sin blandning av vekhet och frisk pondus – ett resultat av att man på den tiden alltid hade mer eller mindre Viura i rödvinerna, förklarar Manu förstrött medan han sliter kapsylen av en Prado Enea 2004, ett vin som lanseras i begränsad upplaga i Sverige i april. ”Bra, va?” säger Manus bisittare Jesus Viguera, som får säga sådant som Manu själv inte kan säga. Vi nickar belåtet och inser att även om Prado Enea 2004 är bra redan nu så ska den antagligen sparas 20 år eller så, om korken håller, och anar i ögonvrån att svarta skuggan i samma stund, stånkade, släpar in en ny halvfura, som han med möda och efter ett farligt balanserande på eldstadens rand till slut lyckas få att falla in i den enorma eldhärden och det så till den milda grad att ett smärre gnistregn slår ut och får den bakre delen av rummet att likna ett skeppsvarv på ackord. På andra sidan de klassiska och ändå rena och moderna tonerna som flödar ut ur Prado Enean, in i näsan och upp i hjärnan, noterar jag ett svagt gnyende borta från eldstaden i samma stund som ett väldigt sprakande hörs och, när jag nu tänker på saken, visst pep svarta skuggan när den flydde ut i serveringsgången, lätt hopkrupen? Sedan fick Manu ett Reserva-spel och kastade årgångar och flaskstorlekar över oss som vore han en diversehandlare i just Reservor. En villfarelse han snabbt tar ur oss. ”Det är bara på export vår Reserva existerar”, säger han, ”här i Spanien säljer vi Muga”. Vi nickar som om vi förstått och sneglar förbi Gran Reservan från 1989, bort mot Torre Muga-avdelningen, som den svarta skuggan, uppenbarligen renoverad och möjligen inkletad i någon lämplig salva och kylbalsam, just svept över, sig efterlämnandes en svag förnimmelse av pomada och ett antal karaffer, som snart står på vårt bord och från den stunden struntar vi, högst vanvördigast mot vår värd, allra ödmjukast mot vårt vin, i vad vår värd säger och, handen på hjärtat, det gör nog han också. Och även om inte Manu på vår fråga kan instämma i att medan Prado Enea är en snudd på optimal Rioja för källaren är Torre Muga snudd på sinnebilden av optimalt vinmakeri och som sådant ett vin som ska konsumeras i närtid, kan Jesus göra det åt honom. ”Si,” säger han och ser ut att mena vartenda ord.

Nyårsvinfrossan: Dagen efter-testet

Ingen seriös provning med mindre än att vinerna även provas dagen efter och gärna ett par dagar efter dagen efter. Syftet är, förstås, att utröna dels hur de olika dryckerna utvecklas över tid, dels hur väl de klarar lite syre och lagring i fria luften. Rödvinerna brukar lämnas okorkade i rumstemperatur medan vit- och rosévinerna korkas och sätts i kylen. Det är ogörligt att här närmare redogöra för hur alla de vinerna som provades över helgerna varit dagen efter, men här följer en uppräkning av ett antal tappra buteljer, som inte bara höll bra utan rent av var bättre och mer uttrycksfulla dagen efter än dagen före dagen efter och det även dagen efter dagen efter: Bel´ Villa Vineyard Syrah (Goedhart) 2007 (låt vara att den flyktiga syran ökade efter ett dygn i det fria), Mumm 2002, Malhadinha 2008, Guy Charlemagne Brut Nature, Six Vineyards Pinot Noir (Lemelson) 2007, Clos Dière blanc 2003 och 2000, Clos Dière rouge 2003, Clos Dière ”Cuvée I” 1999 och 1998, Ententa 2004, Chablis 2010 (Clotilde Davenne), Bourgogne Blanc 2010 (Clotilde Davenne), Piper-Heidsick, Viña Collado 2010, Domaine Serene ”Coeur Blanc” 2007, Mazuelo de la Quinta Cruz 2009 och Tavel Les Lauzeraies 2010.

Nyårsvinfrossauppladdning: Bourgeuil 1969 mm

  • Efter Clos Dière-provningen övergick vi så till en diverseprovning, där bland annat följande viner dissekerades för er skull: Domaine Serene ”Coeur Blanc” 2007 (vitt på Pinot noir, gjorde succé, riktigt bra med väl sammansatt frukt och ek och med en egen personlighet som inte är svår att ta till sig, hamnar lätt i skymundan för gårdens röda viner, förtjänar mer uppmärksamhet), Gewurztraminer SGN (Muré) 1989 (l-y-s-a-n-d-e!, elegant, nedtonad, snygg Gewurz, väl avvägd syra-sötma, ett litet mästerverk och en stor njutning), Clotilde Davenne Saint-Bris 2009 (visst, beställningssortimentets mest prisvärda Sauvignon blanc, oerhört snygg, god, vältrimmad och användbar), Clotilde Davenne Chablis 2010 (nya årgången, om möjligt snäppet upp från 2009, som för någon månad sedan utsågs till ”Folkets vin 2011”), Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2010 (lika bra som alltid och bättre och bättre ju mer ålder den får), Bourgeuil (Lamé-Delille-Boucard) 1969 (dessvärre övermogen, men snyggt död), Château Haut-Brion 1989 (separat inlägg kommer), Malhadinha 2008 (ung, snygg, ren, sjungande Alentejo-frukt), Bel´Vila Vineyard Syrah (Goedhart) 2007 (fortsatt lite ung, men bra uttryck för Syrah från Red Mountain), Six Vineyards Pinot noir (Lemelson) 2007 (börjar öppna sig nu, snygg, mumsig Pinot från Oregon), Guy Charlemagne Brut Nature (ett stålbad för mesen, en njutning för syrafreaken), Tavel Les Lauzeraies (vinner, som all bra Tavel, på lagring, mycket god nu, perfekt i vår), Charles Heidsick ”Mise en Cave 1996” (utmärkt, överraskande mogen), Batard-Montrachet (Domaine Leflaive) 1990 (gyllengul, mogen, kanske väl mogen, lite låg syra (året), lång, mycket god eftersmak).

Vin i Jul

Julklappstips är en sak, men sedan ska man väl dricka lite vin i Jul också? Förslagsvis införskaffar man då, eller rättare sagt nu i god tid, lite smått och gott. Att alla redan har en bra Vintage Port hemma utgår jag bara från. Den som äter jullamm och vill ha ett inte särskilt dyrt vin alla kan tycka om går på en Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva 2009. För ostronätaren rekommenderas Clotilde Davennes Chablis, samma vin är givet till lutfisken och hummern såvida man inte vill slå på lite större, då kliver man upp ett steg till Clotildes Chablis Premier Cru ”Montmains”. Långt ifrån en kalkon men väl ett synnerligen allround rödvin vid sidan om nämnda P.C., väl lämpat för årstidens kast i väderlek och mat, är Malhadinhas Monte da Peceguina. Den som vill slå på stort väljer en Torre Muga på rödvinssidan och en Chablis Grand Cru på vitvinssidan. Avseende rosévin, som kanske kan komma till pass om man serverar fisksoppa endera dagen eller om någon får för sig att slå på kvartslampan och leka vår, är Tavel Les Lauzeraies det självklara valet – Årets Rosé, som det är och allt.

Gratis julvy

Gratis julvy

Mer julsång!

 

Årets Rosé: Tavel!

När ett drygt 40-tal svenska vinskribenter samlades för att utse ”Årets viner” korades den här på vinifierat.se allt som oftast omtalade Les Lauzeraies från Tavel till ”Årets rosé” och som tidigare nämnts ska ni veta att just den här typen av roséviner är synnerligen gångbara året runt. Finns på ett Systembolag nära dig. PS Varför inte kasta in det här vinet i en blindprovning och be deltagarna pricka druvblandningen? Rätt svar är Grenache (48%), Cinsaut (32%), Grenache Blanc (4%), Syrah (3%), Mourvèdre (3%), Carignan (3 %), Clairette (3%), Picpoul (2 %) och Bourbolenc (2%).

Kristin Hersh vs 50 Foot Wave & förklarad rosé

Så det kan det låta om Kristin Hersh. Här har vi hennes original av Your Ghost (med Lenny Kaye som producent) och här har vi hennes cover på sig själv med den ena av hennes två grupper, 50 Foot Wave. Här kan vi höra henne i Throwing Muses. Och med detta avslutar jag min månadslånga kampanj för rosévinet Les Lauzeraies. Skälet till den kampanjen är inte bara att jag scoutade vinet utan att jag dels tycker att det är ett synnerligen seriöst, välgjort och bra rosévin med stringens, struktur och elegans och det har vi sannerligen inte många av i det ”ordinarie” svenska sortimentet, som domineras av lätt obalanserade, lätt orena drick-mig-snabbt-och-kallt-roséer tillverkade i en ganska brutal, huvudvärksframkallande skola med en förvisso synnerligen intagande och förledande fruktighet på näsan, som med hjälp av väl utvald jäst fanns där redan när vinet köptes in bara några månader efter skörden; dels att om vi nu ändå ska börja dricka rosé i Sverige kan vi lika gärna göra det som fransmännen hela året, för ska man upptäcka rosévinet ska man verkligen upptäcka det och inte bara sippsupa i bersån sommartid. Många roséviner är förvisso gjorda för att konsumeras snabbt och utan vare sig till- eller mottugg. Tavel-rosé, särskilt den från lera/kalk-jordarna är om inte lagringsviner så i vart fall roséviner som vanligtvis inte är utvecklade förrän fram mot slutet av sommaren som följer på skörden. Ofta är de inte färdigutvecklade förrän ännu senare. Med andra ord är det mer lämpligt att dricka ett vin som Les Lauzeraies 2010 nu än det var i juni, då vinet fortfarande var knutet och oförlöst. Repetition av recept på väl utvalda ackompanjemang till Les Lauzeraies.