I La Vigne ”Vitisphere” häromveckan ställdes frågan om vi kommer få se mer lagringsdugliga roséviner framöver. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna tro/hoppas, att man tänker sig en förbättrad kvalitet utan den brist på rosévin som väntar om hörnet.
Lavinartad ökning
Sedan några år ökar rosévinerna lavinartat världen över. Mycket fokus har hamnat på Provence, som inte minst med hjälp av en mycket skicklig marknadsföring som startade redan på 1990-talet kommit att bli en referens i den rosa vinvärlden. Bara under 2016 och 2017 ökade exporten varje år med över 30 procent, och uppgången spås fortsätta i oförminskad takt. Problemet är bara det att skörden 2017 är mycket liten och redan före årsskiftet 17-18, skriver Vitisphere, klagade flera vinagenter/brokers, över att det inte fanns tillräckligt med vin, och framförallt inte i en vettig prisnivå. Kort sagt räknar de med att vinet kommer vara slut innan ”kampanjen 17-18” är över.
Två år
Vissa producenter som arbetar med både egna varumärken och försäljning av bulkvin kommer fokusera på sina egna varumärken och klarar då biffen, andra räknar kallt med att gå torrt. Inte minst gäller det sista varumärken som görs på inköpt bulkvin, alltså majoriteten av de provensalska storsäljarna. Vad är då lösningen? Röster höjs för att man måste få konsumenten att tänka om när det gäller rosévin. Istället för att betrakta de lätta vinerna som något som ska konsumeras året efter skörden ska rosévin ses som en vintyp som håller över två år. På så vis kan producenterna hantera fluktuationerna mellan årgångarna.
Problem
Nu finns det ett par problem med detta. Till att börja med har många producenter och områden, bland annat Provence, medvetet marknadsfört sina viner som ”ungt, friskt, fruktigt, drick året efter skörden”, något som de betraktat som om inte en USP så i vart fall något att bita sig fast vid i marknadsbearbetningen. Så fel har nu inte detta varit, särskilt inte med tanke på att majoriteten roséviner görs för snar konsumtion. Med andra ord är det uppförsbacke för producenter som tidigare hävdat att deras viner ska konsumeras inom ett år men nu menar att nejdå, de håller två år, lätt.
Kvalitet
Det största problemet torde dock vara något jag känner igen alltför väl från producent-kretsar som inte är riktigt där de borde vara i sitt kvalitetsarbete: istället för att göra något åt saken ändrar de sin kommunikation och ökar användningen av ordet ”kvalitet” i sina utsagor. Nu, menar någon som intervjuas i Vitispheres artikel, är utmaningen att få konsumenten att se roséviner som två års-projekt, på så vis kan, som nämnts ovan, producenterna med enkelhet hantera fluktuationerna mellan årgångarna. Märk väl, det sägs inget om att producenterna då också kanske måste fundera över hur de gör sina viner.
Högre pris
Så vad kommer att hända? Vi kan nog, som tidigare förutspåtts här på vinifierat, räkna med högre priser i vissa regioner, bland annat Provence, och/eller försämrad kvalitet (den som inte är beredd att följa med i prisuppgången för druv- och vinmaterialet lär få finna sig i att istället gå ner i kvalitet), kanske kommer till och med en del varumärken – många av vinerna vi talar om är som bekant ”negociant-viner”, alltså blandade av inköpt bulkvin – ta slut en kort period. Förhoppningsvis blir resultatet av ”två-års-tänket” att en del producenter faktiskt också bygger sina viner för ett något längre liv, samtidigt som detta tar bort ett viktigt argument för Provence-roséerna (och ställer högre krav på druvmaterialet och därmed arbetet i vingården). Å andra sidan är de här vinerna idag så väl positionerade på marknaden att de kan våga sig på att bredda sin image – låt vara att det inte görs i en handvändning.
Languedoc
Vitisphere menar också att andra områden, inte minst Langudeoc där stora mängder rosé numer görs och då ofta på samma druvbas som i Provence, idag ser sin chans att förbättra sina positioner på den globala rosémarknaden. En del av de här områdena gör redan vad som betecknas som ”mat-rosé”, alltså lite kraftfullare viner med en något högre lagringspotential – något de kommer kunna dra nytta av om/när Provence börjar kommunicera att rosé inte måste drickas året efter skörden utan kanske rent av vinner på att lagras. Tilläggas kan att nyss nämnda kommunikation lär glädja områden som Tavel (och övriga Rhône) och Bordeaux i än högre grad.
En så dum fråga! Självklart är det lysande! Briljant! Varför? Därför att 2017 här som på så många andra ställen begåvades med osedvanligt små druvor varmed koncentrationen ökade och under förutsättning att producenten kunde sin sak eller hade tur blev allt bra. Les Vignerons de Tavel med chefsvinmakaren Paul Sanchez i spetsen kunde och kan sin sak. Således var det bara att smälla ihop 2017. Straff mot öppet mål. Tror aldrig det varit lika enkelt. Och tveksam till att det någonsin varit bättre.
Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?
En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt 
Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?
Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!
Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.
På vår arrendegård Château d’Esclans (1995-2003) experimenterade vi desto mer, inte minst med ek, ja ni som följer vinifierat vet ju det där med hur ”Rochêne” blev ”Garrus” och gick i taket prismässigt. Kul förvisso, och på tal om en krönika i SvD (var det nog) om storytelling i vinvärlden, ett utmärkt exempel på den storytelling marknadsförarna av vin använt sig av sedan urminnes tider och genom vilka ett oräkneligt antal inte ens till del sanna historier kommit att slå rot som berättelser ur verkligheten.
I mer modern tid har jag till exempel tagit fram 
I morgon börjar den nya årgången av Les Lauzeraies rulla ut och under nästa vecka lär 2015 ta slut överallt och ersättas med 
Hur gör man då rosévin i Tavel? Jo, det är verkligen speciellt och det är ingen tillfällighet att rosévinerna härifrån är så smakrika och av många klassas som bäst i världen. Inte heller är det en tillfällighet att rosévins-appellationen Tavel var ett av de första vindistrikten att just få appellations-status på 1930-talet. Och att Balzac redan på 1800-talet konstaterade att Tavel är det enda rosévinet som vinner på lagring (!) känner väl de flesta till (?). Hemligheten med Tavel-vinerna är två: Den långa skalkontakten (gärna 48 timmar) och de många druvorna, av vilka flera är gröna och därför bidrar till att vinet inte blir alltför kraftigt färgat (omvänt ska sägas att regelverket för Tavel föreskriver att vinet ska ha en hög färgintensitet, något som kontrolleras varje år).
Se där sitter Clotilde Davenne med kepsen käckt på svaj! Och framföra sig har hon två rykande färska, heta, spännande nyheter: 1.