Sedan länge är vi vana vid att tänka vitt och rött till maten, ja rent av rosé, och sedan en tid tänker en del orange och nu har vi så äntligen också fått blått vin – en produkt vi verkligen efterfrågat och som vi känner att vi behöver! Vi menar, hur hippt är inte det: b-l-å-t-t vin! Men alla de här nya färgerna komplicerar världen för de stackars sommeliererna och husmödrarna och – fäderna och vinjournalisterna när de ska para vin och mat. Glöm de gamla reglerna om rött till kött och vitt till fisk.
Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé, som genomfört ett omfattande test i samverkan med Statens Järnvägar, är blått ett lika givet val när det kommer till mat som till val. Jessica Nordh, pressekreterare till Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, säger å sin sida att rött är ett lika givet val. Lika bestämd, men då avseende det rosa vinet, är den socialdemokratiske närings- och innovationsministern Mikael Damberg. Centerns partiordförande Annie Lööf menar, att kan man göra blått vin, kan man också göra grönt och föreslår en mix av franska vin jaune, gult vin, och det blå vinet i syfte att uppnå en aptitretande grön nyans, något som Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin för övrigt också är inne på. Liberalernas Birgitta Ohlsson säger i en kommentar att hon tycker att det mest verkar vara trams med de här nya färgerna och att man lika gärna kan dricka sprit till maten, en linje Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson också är inne på. Han hävdar att bland det svenskaste vi har så återfinner vi inget vin men väl både mjölk och sprit, två drycker som enligt Åkesson går utmärkt att blanda. Sist och minst har vi kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson som menar att ett alkoholfritt alternativ är att föredra och då kanske en orange läskedryck.
Ja, ni hör, som en polsk riskdag. Det här har nu den svenska vinimportören Bra vin – ”Vi förser Sverige med de bästa vinerna, kvalitet är vårt ledord” – tagit fasta på och därför tillsammans med en skräpvinsfabrik i Valencia tagit fram ett regnbågsfärgat vin. – Vi ser ju behovet, folk blir ju vilsna när det blir för många färger att välja på. Vi gör det ju enkelt för folket, vi har ju gjort ett regnbågsfärgat vin, som är alldeles rätt för det står ju för mångfald och en massa annat bra, tror jag, och det ser ju folk och gillar oss och vårt vin då, och sedan så har det ju alla färger så det passar ju till precis allt!” säger Bra vins VD Thomas Bluff och tillägger att vinet görs ”ju både som ett ripasso och ett appassimento och är ju honungslent och håller en behaglig sockerhalt så alla kan ju dricka det utan att få sandpapper på tungan eller obehagliga reaktioner på allt surt som ju ska ner när konsumenten sväljer”. Bluff vill också tillägga att femtio öre av varje såld box med regnbågsvinet går till välgörande ändamål och att vinet är Bra-märkt, något bara företagets allra bästa och minst omoraliska viner är.
Om inte det här med vinets färg vore så allvarligt och hippt skulle vi kunna vara putslustiga och mena att det nya regnbågsfärgade vinet är en perfekt match med regnbågsforell. Nu tar vi emellertid detta med färg på allvar och nöjer oss med att konstatera att de trovärdiga ledamöterna i Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet precis som coolhippa bloggen ”Läppglans och sprit” enligt uppgift fått ögonen på Thomas Bluff och hans undergörande nektar, och att Norska Nobelkommittén uttalat sitt gillande för den fredliga regnbågsfärgen på vinet. Skulle Bluff få ett eller annat nobelpris så vet ni var ni läste det först. En värdig efterträdare till Henri Dunant och Ronald Ross.
Krauker från Polen, bratwurst, pommes och 
I år hade Marie med anledning av sin nya serie sekt tagit sig för att hyra ett eget stånd på mässan och dit begav vi oss efter måltiden och lät oss imponeras av de rasande rena och uppenbart uttrycksfulla bubblen, ljusår från de industriellt standardiserade stolpskottsvarianterna av tyskarnas eget brusvin som har för ovana att besudla världsmarknaden med sin intetsägande skepnad. Personlighet, renhet, precision, låg eller ingen dosage alls, läskande, snyggt, eviga eftersmaker. I Sverige kan vi sedan något år njuta Maries petnat-variant i form av 
Jag har haft uppdraget att blenda det här vinet sedan det gick över till att vara ekologisk för några år sedan. Det innebär att urvalet som finns att tillgå för slutblenden kraftigt beskurits eftersom de ekologiskt certifierade fälten hos producenten blott är en bråkdel av helheten. Nu tror jag inte att detta på något vis påverkat kvaliteten negativt och om inte annat borde utmärkelsen ”Årets rosé” i Sverige i fjol och ett flertal medaljer i tävlingar för ekologiska viner borga för det. Tilläggas här ska för övrigt att producenten, Les Vignerons de Tavel, som helhet är certifierad enligt principerna för hållbart jordbruk/integrerad produktion. Det innebär att den version som säljs av Les Lauzeraies i Sverige både är ekologiskt certifierad och tillverkas enligt principerna för hållbart jordbruk (som ställer högre krav på utrustning, spolplattor, vattenevakueringen med mera än det ekologiska regelverket).
Hur är då årgången 2016, är den lika bra som 2015? Ja, rent krasst och objektivt – tror jag klarar vara objektiv och krass – är 2016 bättre. Årgången 15 var rent generellt svår och otymplig när det kom till rosévinerna. Vinerna utvecklades fort – därför gillade säkert många de nysläppta roséerna våren 2016… – och hann bli baktunga och börja tappa frukt innan säsongen var över. Undantag finns självfallet och ett av dem är Les lauzeraies 2015, det som blev ”Årets rosé” i Sverige i fjol. Skälet är att det vinet, i likhet med mycket annat i Tavel, görs för att utveckas över tid. Nackdelen med det kan vara att de här vinerna är lite svårtillgänglig i början. Å andra sidan utvecklas de väl över tid 
Jaja, men mer i detalj, hur är 2016??? Den är som 2015 med ett stänk 2014. Med andra ord en hel del rund och tillgänglig frukt, som gör vinet tillgängligt på ett tidigt stadium (som 15) men också med ett inslag av mineral (14) och en bättre struktur och djup än 15 till stor del sprungen ur en bättre syra och naturlig balans. Årgången 2016 av Les lauzeraies Tavel släpps i Sverige senare i vår, sannolikt i slutet av april/början av maj.
Idag lyssnar vi till hela klassiska 
Årgången 2003 inföll under en torr cykel i södra Frankrike, där undantagsåret var 2002 – ett år som bortsett från att det var ovanligt svalt under sommaren bjöd på mycket nederbörd och mycket hagel och många stormar med blixt och dunder. Med andra ord påverkades 03 både av det svala och nederbördsrika 02 och den torra och varma cykeln som då rådde. Mer i detalj kunde vi på Domaine Rabiega och Château d’Esclans – de båda gårdar jag då gjorde vinet på – konstatera att det varmt, väldigt varmt, och torrt, väldigt torrt. Inget regn alls och riktigt varmt från våren till efter skörden.
År med torka och värme innebär i de här trakterna att risken för bränder, stora bränder, är ständigt överhängande. Skogsbranden i Västmanland häromåret är vardagsmat härnere och är skälet till att brandförsvaret har ett flertal plan och helikoptrar som de kan vattenbomba med, och skogarna övervakas ständigt både från luften och marken.
Medan vi klarade oss från bränder i Rabiegas närhet drabbades Château d’Esclans på ett tämligen direkt vis av en omfattande brand i trakterna av gården, som ligger mellan La Motte och Callas. Några byggnader strök inte med och som vinfälten utgör effektiva brandgator nöjde sig branden med att nagga oss i kanterna. Något hektar stockar torkade ut och gav ingen skörd 2003 medan ytterligare några hektar fick skördas separat då de rökskadats. Förlusten mätt i volym motsvarade ungefär det som vildsvinen, som kraftigt förökade sig under 90-talet, åt upp varje år – 2003 åt de däremot inte upp något alls eftersom skogarna runt gården brann ner varmed vildsvinen, och andra fyrfotingar, tog det säkra före det osäkra och flyttade till skogstätare trakter.
Det var nu inte bara södra Frankrike som upplevde en ovanligt varm och torr sommar 2003. Det gällde även stora delar av Europa och inte minst övriga Frankrike, där så många åldingar dog av värmeslag att president Chirac ville att fransmännen hädanefter skulle arbeta gratis Annandag Pingst så att staten kunde skänka lönerna från den dagen till äldrevården och då framförallt till nya klimatanläggningar (detta resulterade snart i att var och en fick välja om den villa arbeta gratis på Annandagen eller om den hellre var ledig och idag verkar de flesta arbeta för egen räkning). I trakterna av det normalt tämligen gröna Grenoble såg det ut som en skogsbrand dragit fram i slutet av augusti men det var ”bara” torkans effekter som stod att utläsa i de kala träden och det brända gräset.
I södra Frankrike, där vi är vana vid den här typen av år – låt vara att 03 var extremt på många sätt – hade vi lättare att hantera situationen. Samtidigt gällde för den som ville optimera kvaliteten att snabbt läsa av året och följa naturens nycker. För egen del kände jag tidigt att förutsatt att stockarna inte skulle stänga ner sig – risken var mindre på våra båda gårdar där vi arbetade utan kvävegödning och med låga skördeuttag – så skulle vi korta ner macerationstiderna och bejaka årets lätt svulstiga sidor. Sagt och gjort.
Vitvinerna blev sådär. Ganska självklart. Vi hade förvisso kunnat panga på med syra-tillsatser men det resulterar allt som oftast i att vinerna upplevs som enklare än de egentligen är alternativt som obalanserade. Istället bejakade vi det svulstiga också här och fick fram ett antal ganska maffiga vitingar som var okej utan att ha syran för ett riktigt långt liv. Ett trick man alltid kan arbeta med är att hantera den naturliga koldioxiden som uppstår under jäsningen och låta mer av den vara kvar vid buteljeringen, varmed vinet också upplevs som friskare. Självklart blockerade vi också den malolaktiska jäsningen.
Rödvinerna blev genomgående riktigt bra. Mer Nya världen kanske än europeiska ibland, detta i och med att vi på UC Davis-vis arbetade med övermogna aromer, till detta nödda och tvungna. Ganska kul. Ett vin som ”Carbase”, gjort på ren carignan på Château d’Esclans, blev riktigt mumsigt men tappade det mesta av sin unicitet (svarta vinbär med lingontopp och en rejäl syraskjuts) och det var påtagligt hur lika varandra – inom rimliga gränser – de tre endruvsvinerna på Château d’Esclans blev (Carbase, Mourbase och Grebase). Övermognaden gjorde dem rundare och mumsigare men också mindre personliga och spännande och mindre intressanta att kombinera med mat.
På Domaine Rabiega, där eländesåret 2002 var enda gången jag fick ta det drastiska och nedslående beslutet att inte göra någon röd Clos Dière, kastade jag mig girigt över 2003 – äntligen en röd Clos Dière igen! Det året som föreföll och fortsatt förefaller mig mest likt 03 var och är 1990. Slutresultaten 90 och 03 kom därför föga förvånande att påminna om varandra och lika nöjd som jag var 90 var jag 03. Tack vare det strama 89 och det synnerligen svala 02 fick båda åren med sig en släng av det som det egna året inte innehöll. (89 och 90 följde för övrigt på två nederbördsrika år, där 87 dessutom var ganska svalt.)
Således fick importören ställa undan lagret av 2014 Les Lauzeraies och börja sälja 2015 i april i år. Inget ont utan att det har något med sig: nu reas de ”gamla” buteljerna ut. 69 pix istället för 109 och som HR:en förstår rena fyndet, inte minst som ekologiska Les Lauzeraies lätt håller måttet inte ett eller två utan också tre år. 2015? Jo, den årgången säljs också, men då till fullt pris. 
Patetiskt vanligt är att folk fått för sig att ett rosévins kvalitet sitter i färgen. Andra går på det där producentsnacket om att ”det svåraste som finns är att göra rosé! man måste pricka färgen exakt, och det är svårt!”. Snickesnack och dumheter.
