Arbetar sedan 2006 som konsult åt Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Roliga år. Dels därför att uppdragsgivaren både är kunnig och kul att arbeta med, dels därför att så mycket har blivit gjort under de här åren. Bortsett från att gården numer är certifierad såväl hållbart som ekologiskt och är co2-neutral har en mängd andra förändringar och förbättringar gjorts. Inte minst har en hel del nyplanteringar sett dagens ljus. Bland annat har druvorna till gårdens nya vitvin, som i dagarna rönt uppmärksamhet på flera håll i Frankrike, bland annat i Terre de Vins, kommit i marken och setts frodas.
Det är kul att vinet uppmärksammas redan nu, för det är inte färdigt än. Menar då inte mognaden på just den här flaskan utan att vi fortfarande håller på att skapa vinet – och när vi talar om att ”skapa” är det inget hitte-på som i Mats-Eric Nilssons lätt förvirrade värld utan ett försiktig orienterande mellan de grynnor och skär och eureka-upplevelser som dväljs i att söka rätt druvkombinationer, att skörda vid rätt tillfälle, att hålla fingrarna i styr och inte minst att vänta på att stockarna ska nå den ålder då de börjar bli bra på riktigt. Många bitar är på plats men inte alla. Det tar tid att göra bra vin och det här projektet är, om vi börjar vid planeringen och så småningom planteringen, bara tio år.
Hursomhelst så har jag fått vara med och ”designa” det här vinet från grunden. Det ska bli gårdens vita toppvin och kommer heta Château de Brescou – inte ”Domaine” som övriga viner – när allt är klart och stockarna vi använder uppnått rätt ålder. Sorterna och deras andel i helheten är alltså utvalda för att tillsammans göra jobbet (grenache blanc, marsanne, roussanne, clairette och bourbolenc) och det verkar de göra (puuh, konsulten andas ut). Det vi följer noga nu är vilka förbättringar vi kan göra avseende utgångstidéerna kring det här vinet, alltså vad i processen vi kan förbättra, till exempel att med än bättre precision pricka rätt tidpunkt för skörden (vi talar då exakt på dagen, inte rätt vecka eller ”på ett ungefär”).
Det ovan nämnda vinet finns ännu inte Sverige (det finns ju egentligen inte… det är också därför det fortfarande får stå ”Domaine” och inte ”Château” på etiketten), men här i vårt land hittar vi tvillingvinet, det röda Château de Brescou, nr 71705, 139sek (också det ett vin vi byggt från grunden/planteringen och ännu inte riktigt i mål – vilket så klart inte hindrar att det smakar bra redan nu… druvorna är grenache, carignan, syrah, mourvèdre och counnoise) samt småsyskonet Domaine de Brescou ”Chardonnay” 2016, nr 71421, 99sek (smakrik chardonnay som vi försökt fånga söderns rondör med, jo, just så, ett vin som fångar söderns rondör, och det utan att bli baktungt eller fatt).
Inget rött? Nja, alltså Clotildes grej är vitt och bubbel. Inte rött. Dessutom finns inget av hennes röda ute i butikerna. Men den som ska peta i sig oxfilé på Nyår kanske kan tänka sig 
Ja, det kändes bra att få skryta lite här ovan, men det finns en poäng, för det här att GaultMillau och jag hyste ömsesidig respekt för varandra gjorde att vi ofta kom samman för att prova vin och, bäst av allt, det hände att Jacques eller Pierre tipsade om grejer de upptäckt under sina resor. Ett sådant tips var Château Beauregard årgång 1993. En årgång som många dissade utan att riktigt ha koll och andra vände ryggen utan att se helheten. Frågar ni mig så gjordes en hel del godis det här relativt varma året, och det till högst resonabla priser. Bland annat Château Beauregard.
I samband med en traditionell söndagslunch – svenskar i förskingringen ni vet, samlas för att äta ärtsoppa eller söndagsstek och minnas Erik XIV (soppan ju!) och hylla det svenska skidundret på damsidan – drogs så ett gäng Beauregard idag. Har denna 93:a, året ok men kanske inte alltid lagringskapaciteten, hållit ihop? Uppriktigt sagt: Tror någon på fullt allvar att det här inlägget skrivits om det inte var så att vinet var äckligt bra? Ja, äckligt bra för er som inte får dricka det. För oss som faktiskt njutit det i klunkar fyllda av glädje och kvartssekelgammal merlot (och cabernet franc) snarare väldigt bra. Klassisk Pomerol. Snygg. Inga Parker-fasoner. 12,5% (traditionell skörd alltså). Mogen, så klart, och det på bästa vis. Lite vek men framförallt läcker merlot (och cab franc) i sitt esse. Allehanda frukter, fudge och kola, balans, elegans och allt det där andra som en klassisk klassiker ska ha , ja till och med ett litet anslag av flyktig syra som förhöjer upplevelsen. Faktiskt rent av ren, vilket gammal Bordeaux trots Peynaud och som bekant inte alltid är. Tack GaultMillau!
Den som vill ställa klassisk syrah från vinets Nya värld mot klassisk shiraz, som druvan bland annat heter i sitt oftast annorlunda uttryck i Australien, kan duka upp med Mullineux mot den väldigt ursprungstypiska, och därmed också mindre klassiskt syrah- och mer shiraz-typiska, J
Vinerna från Domaine Combier (Crozes-Hermitage) släpptes för ett par månader sedan i det svenska beställningssortimentet. Det alldeles för billiga 
Den som möjligen vill bolla in ett kanske något mindre självklart syrah-vin i provningen kan fundera över om inte 
Tre sommarviner som jag gör på Domaine de Brescou utanför Pezenas: 
