På 1990-talet, innan ”vi” (Domaine Rabiega/Vin&Sprit) arrenderade Château d’Esclans och tiden tog slut och blev övertid, satt jag med i diverse provningsgrupper i Frankrike och på annat håll. Inte minst provade jag med det trevliga gänget på GaultMillau. Vår relation började med att Pierre Crisol och Jacques Dupont kom förbi Domaine Rabiega i samband med en rundresa i Côtes-de-Provence. De provade våra viner och, skulle det visa sig senare, de blev förtjusta i ”min” syrah från 1990 – åren 88 och 89 hade jag stöd av en lokal konsulterande önolog, 90 var första året jag styrde allt själv. Det där ledde till att Domaine Rabiega/Clos Dière (vinet gick under det namn vi skapat för de nya, mer seriösa vinerna från Rabiega, Clos Dière) bjöds in till GaultMillaus vinolympiad för syrah-viner i Bordeaux. En tävling där merparten av världens stora syrah-producenter deltog. Clos Dière slutade trea och slog bland annat namn som Jaboulet, Guigal, Clape, Henschke och Grange. Detta ledde i sin tur till att jag några år senare utsågs till ”Vigneron de l’Année”, sedan andra Clos Dière-viner gjort bra ifrån sig i provningar på annat håll.Ja, det kändes bra att få skryta lite här ovan, men det finns en poäng, för det här att GaultMillau och jag hyste ömsesidig respekt för varandra gjorde att vi ofta kom samman för att prova vin och, bäst av allt, det hände att Jacques eller Pierre tipsade om grejer de upptäckt under sina resor. Ett sådant tips var Château Beauregard årgång 1993. En årgång som många dissade utan att riktigt ha koll och andra vände ryggen utan att se helheten. Frågar ni mig så gjordes en hel del godis det här relativt varma året, och det till högst resonabla priser. Bland annat Château Beauregard.I samband med en traditionell söndagslunch – svenskar i förskingringen ni vet, samlas för att äta ärtsoppa eller söndagsstek och minnas Erik XIV (soppan ju!) och hylla det svenska skidundret på damsidan – drogs så ett gäng Beauregard idag. Har denna 93:a, året ok men kanske inte alltid lagringskapaciteten, hållit ihop? Uppriktigt sagt: Tror någon på fullt allvar att det här inlägget skrivits om det inte var så att vinet var äckligt bra? Ja, äckligt bra för er som inte får dricka det. För oss som faktiskt njutit det i klunkar fyllda av glädje och kvartssekelgammal merlot (och cabernet franc) snarare väldigt bra. Klassisk Pomerol. Snygg. Inga Parker-fasoner. 12,5% (traditionell skörd alltså). Mogen, så klart, och det på bästa vis. Lite vek men framförallt läcker merlot (och cab franc) i sitt esse. Allehanda frukter, fudge och kola, balans, elegans och allt det där andra som en klassisk klassiker ska ha , ja till och med ett litet anslag av flyktig syra som förhöjer upplevelsen. Faktiskt rent av ren, vilket gammal Bordeaux trots Peynaud och som bekant inte alltid är. Tack GaultMillau!

The Kinks.