Ända sedan han dök upp första gången på banorna för sisådär sju år sedan har Commander Crowe varit en favroit hos alla travälskare. Så vacker och pampig att han kunnat vara urkass och ändå en enastående upplevelse, men nu var och är han inte urkass. Tvärtom har han en sagolik karriär bakom sig och denna krönte han igår med att på ett lika imponerande som i skiljeheatet förkrossande vis vinna Åby Stora Pris. Att en elvaåring överhuvudtaget förmår delta i ett lopp på den här nivån är imponerande, att vinna snudd på ofattbart och sättet han gjorde det på historiskt. Hatten av för Commander Crowe och för hans entourage nu och genom åren, inte minst Petri Purro och Fabrice Souloy. Undra på att den siste stod och lipade av rörelse när han intervjuades efter segern. Även om det inte har med saken att göra måste vi också passa på att citera en direktöversatt rad i dagens artikel om Brandão i Aftonbladet: ”Han väntade två minuter för Thiago Motta. Han slog honom med sitt huvud.” Kejsarmusik till Commander crowes ära!
Kategoriarkiv: Sport
Fotbolls-VM
Förbud mot feldoserade crosstrainrar!
Ofoget med feldoserade crosstrainrar som ger entusiastiska utövare veckolånga vadkramper måste få ett slut! Av alla förbud vinifierat krävt genom åren är detta kanske det mest ömmande förbudet. Den som trots rådande förbud försåtligen och med den falska oskuldens bedrägliga avtryck mejslat i sitt allt annat än ärliga ansikte säljer eller hyr eller lånar ut slika tingestar ska kedjas fast vid den feldoserade apparaten och tvingas trampa på under två timmar eller till dess avskummets vader går i baklås.
Ayrton Senna & Pinyin Studio
Det är 20 år sedan Ayrton Senna gick bort. Slynglarna på den grafiska designbyrån med mera Pinyin Studio i Peking ägnar därför en stor del av sin dagsfärska edition av Pinyin Studio News Magazine åt att på ett lika passande som påpassligt vis tokhylla Ayrton Senna. Här kan ni läsa Pinyin Studio News Magazine och här kan ni se ett exempel på varför Ayrton Senna från tid till annan tokhyllas av alla som har koll på F1. Bonus: Rio Jönssons Senna-artikel i DN förra veckan. (Pinyin Studio News Magazine handlar också om John Bauer, historiens bästa videospel med mera.)
Rush, Rush & Mahogany Rush
Ron Howard tar i filmen Rush sig an F1-säsongen 1976 och rivaliteten mellan Niki Lauda och James Hunt. Hur dåligt kan det inte bli? Men det blir det inte. För F1-fantasten är den här filmen ett obligatorium. Ni andra kan gärna se den också – av lättförklarliga skäl lär ni inte tjusas på samma sätt av vare sig storyn eller det ni ser och hör, men det ni ser och hör och storyn i sig lär ändå vara tillräckligt för att ni ska tycka det här är okej eller rent av riktigt bra; välspelat och välgjort och, trots allt, en bra story. Men som sagt för oss förtappade motorfantaster är det här mumma. Howard, hans skådespelare och övriga inblandade har fått till en rasande bra film, som, så klart, är något överdramatiserad, men inte för mycket, bara så pass att det blir lite mer nerv. Som grädde på moset framställs båda förarna som människor, det vill säga på gott och ont och båda blir, förmodligen helt rättvist, sympatiska och värdiga vinnare. Det enda en som var med på den tiden det begav sig skulle kunnat önska är lite mer om de övriga förarna. Fast vad gör det när allt är så autentiskt gjort att det inte lämnar något i övrigt att önska därvidlag? Nu ser vi fram emot en lika bra film om Ayrton Senna (en till) och sedan en om Jim Clark och en om… Rush – filmen. Rush – bandet. Mahogany Rush.
Zlatan Ibrahimovic/Daniel Lagercrantz: Min historia & Patti Smith
Det finns en invändning mot den här boken och det är det smått irriterande tjatet om Rosengård. Tveklöst hör det till storyn, men det är inte såå unikt med någon som tar sig från förorten till de höga höjderna, särskilt inte inom fotbollen. Det är inte heller såå unikt med människor med överloppsenergi, oavsett om hen fått en bokstavskombination eller inte. Slutligen är det inte såå unikt att människor hamnar utanför och inte passar in i den förutsägbara och mallartade svenska idrottsvärlden, där du särskilt inom fotbollen ska vara på ett visst, tillrättalagt sätt. Att inte anpassa sig eller sticka ut är inte osvenskt, det är sunt förnuft. Således blir jag aningen trött på upprepningar om detta och förorten: detta är mer generellt förekommande än så och svensk fotboll, och idrott, tappar i sin mallade trångsynthet unika kompetenser varje år. Förmodligen varje månad och vecka också. Med det sagt vill jag å det varmaste rekommendera den här boken som förmodligen alla utom jag själv redan läst. Zlatan Ibrahimovic är tveklöst vår samtids mest underhållande fotbollsspelare. Det tål att tänka på om han inte också är den bäste, vilket kanske kan låta lite konstigt med tanke på alla fantastiska spelare som dagligen springer runt på världens fotbollsplaner, men titta på Zlatans facit: han har vunnit titlar överallt, han har utsetts till ligans bästa spelare och vunnit skytteligan på flera håll, han har vunnit assistansligan, han har varit pådrivaren och vinnarskallen, han har gjort skillnad och han har satt de avgörande målen. Hade Zlatan haft ett bättre landslag omkring sig och då, när laget var ganska hyggligt, i början, haft en mer vaken och visionär tränare, är det ingen omöjlighet att han också vunnit något stort mästerskap med landslaget. När han nu i denna spökskrivna – tror att spökskrivaren Daniel Lagercrantz lyckats fånga Zlatan ganska bra, samtidigt som han skriver lite väl taffligt emellanåt – bok om sig själv bjuder på sitt liv fram till och med Milan är det svårt att inte dras med i hans historia. Vi får den verkliga bilden av vad som egentligen hände både den ena och den andra gången när pressen tog fram krigsrubrikerna, vi får följa med från Malmö till Amsterdam och vidare ut i stora världen, vi lär oss förstå oss på agenten Mino Raiola och vi får en påminnelse om några av alla de fantastiska trollkonster och mål han gjort. Är du svensk och/eller fotbollsintresserad ska du absolut läsa den här boken. Lite mål. Patti Smith.
Förbud mot OSskoltelevision!, Claude François, Paul Anka & Serge Gainsbourg
Må så vara att de ansvariga sedan länge svikit och sålt ut sitt ansvar och mer satt fokus på att konditorer och pizzabagare inte gör tårtor och pizzor med OS-ringarna utan att betala för det alltmedan det mutas hejvilt, men inget av detta ger Viasat/TV3 rätt att förstöra det idrottsliga för oss. Inte nog med att det är en massa reklam och att sändningarna är utspridda både här och där, de har dessutom mage att sätta en utmärkt atlet tillika expertkommentator som ankare i studion. Resultatet blir det väntade: hon sitter där som vore hon klassens ordningsman som fått uppdraget att leda diskussionerna på dagens skol-TV-sändning. Vid sin sida har hon en utmärkt expertkommentator som försöker göra sitt jobb men får fel input och som lök på laxen sitter där Magister Malcom och kan och vet allt – för han är verkligen utomordentligt duktig Malcolm – och i ett slag lutar han sig fram och förklarar ändå mer för sina med idel öron lyssnande adepter och vi tittare bara undrar om vi måste gå utomlands för att hitta vettiga sändningar från Sochi/Sotchi/Sotji. Lösningen kan vara att se på Viasat eller kanske Eurosport och lyssna på den alltid lika fantastiska Sportradion. Nu var det inte nog med skol-TV-debaclet, vi tvingades dessutom under invigningen stå ut med att en uppenbarligen nyinflugen – alternativt distanskommenterande – och nyväckt golfkommentator satt och ojade sig över livet självt alltmedan ryssarna var dummare än tåget inför hans häpna ögon och inte begrep han hur Tretjak och Rodina skulle orka upp för backen för att tända OS-elden. Suck. vinifierat kräver ett omedelbart stopp för UR:s intåg i OS-sändningarna och förbud mot OS i Viasat. Avslutningsvis förvånas vinifierat över att alla de tips på Claude François-musik som genom åren levererats HR-arna gått flera av dessa förbi. Således dök plötsligt CloClo upp som en slags nyhet i svenska sociala medier igår. Mycket bra, men den som läser sin viniferat så som sig bloggen bör läsas har redan koll, inte minst på en sådan sak som att det de facto var CloClo som skrev Comme d’Habitude, senare My Way efter det att Paul Anka krånglat till den. Passar på att tipsa om filmen om CloClo samt, filmen vi slagit många slag för, den lysande dramatiseringen av Serge Gainsbourgs dramatiska liv. Här lyssnar vi på Comme d’Habitude. Här lyssnar vi på en låt skriven av Gainsbourg och här en låt skriven och framförd av Gainsbourg (som handlar om BB, som han hade en relation med och skrev en del musik åt, som här och här).
IOK & FIFA: mutkolvar & dönickar, & Air
Det finns, uppenbarligen, två slags ledamöter i IOK och FIFA. Dels de som låter sig mutas så att fotbolls-VM förläggs till ställen som Qatar och som, medvetet eller omedvetet, säkerställer att mutorna kan flyta fritt mellan givare och tagare, dels de som på fullt allvar inte tror att deras kollegor har dubbla agendor. När nu alla dessa karriärister i idrottens värld sviker är det skönt med en idrottsminister som ser verkligheten som den är, inte är mutad och vågar tala klarspråk om både fotbolls-VM och OS. Air.
Wa.musik för Seattle Seahawks
Mike Casey heter en förvirrad morgonvärd på den lokala så kallade rockstationen, öh?, ”The Mountain” i Denver. Med anledning av den stundande Super Bowl-matchen mellan Broncos och Seahawks har Casey fått för sig att inte spela Wa.musik den här veckan, det vill säga ingen Jimi Hendrix, inget Nirvana, inget Pearl Jam, och så vidare. Alldeles bortsett från att vinifierat tar ställning för Seahawks in denna amerikanska fotbollsfinal spelar vi i protest mot virrpannans Casey tillkortakommanden i livet en räcka Wa.musik och toppar med den nyligen bortgångne Pete Seeger, protestsångarnas protestsångare, som förvisso inte kom från Wa. men som var synnerligen bra på att skriva slagkraftiga protestvisor: Jimi Hendrix, Rosie Thomas, Nirvana, The Walkabouts, Alice in Chains, The Presidents of The United States, Pearl Jam. Pete Seeger-variant. Lite Wa.-vin till Seahawks ära. Pete Seeger-bonus.
Prix d’Amerique 2014, Maharajah, lipsillar & Maharajas
1. Varför gråter en så ansenlig del av travmänniskorna titt som tätt? Dagen efter Maharajahs makalösa seger i Prix d’Amerique sökte allt från Nyhetsmorgon till Aftonbladet svaret på den frågan. Svaret är nu enkelt: hästmänniskor älskar hästar och dessa tappra kämpars insatser så till den milda grad att deras ögon tåras bara de tänker på dem. Gör någon av de här hästarna en särdeles bra insats rinner tårarna i mer eller mindre rikliga mängder. Vinner en folkfavorit som Maharajah, hästen som alla som förstår det minsta om trav är störtförälskade i, världens tuffaste lopp i tuffast tänkbara konkurrens är det en bildsekvens som kommer få travnördar att gråta många decennier framöver, precis som många idag börjar hulka bara någon nämner Ourasi eller Victory Tilly. 2. Stefan Hultman, Maharajahs skickliga tränare som haft förstånd att minska hästens träning och matchvikt och därför haft honom i superform sedan, påstår er utsände i travdjungeln, våren 2013, älskar sina hästar så till den milda grad att han går runt och lipar mest dagligdags. Här i Frankrike kallas den storvuxne tränaren ”le colosse avec le coeur tendre”, ”kolossen med det mjuka hjärtat” eller kanske ”den blödiga kolossen”. 3. Den som inte rörs av Maharajahs seger behöver inte skämmas för det, men den kan inte heller räkna sig som travfreak eller sann hästälskare. 4. Coolaste hästen, som nog gjorde sitt sista PdA i år, är Ready Cash. Han har ett sådant löphuvud att ingen vågar värma honom före loppet. Istället får kusken, Franck Nivard, köra precis bakom tränaren, Thierry Duvaldestin, så att Ready Cash kan gå runt med mulen instucken i sin tränares armhåla. Allt för att han inte ska få för sig att dra iväg. Före starten i år fick kommentatorn, som vanligt, ropa på honom, ”Mr Ready Cash, starten går om tre minuter” och först då körde Nivard bort från stallarna till starten. Ready Cash har redan vunnit PdA två gånger och skulle kanske vunnit båda förra året och för fyra år sedan om han körts lite skickligare då. I år var han dock inte bäst. 5. Loppet kördes nu närmast som ett svenskt storlopp. Det bidrog till att skicklige Örjan Kihlströms taktik fungerade perfekt. Å andra sidan var Maharajah så stark i söndags att han skulle ha kunnat vinna från andra lägen också. Notera för övrigt hur Örjan kör över upploppet. Han visste att han hade segern bärgad långt före mållinjen. 6. I Frankrike älskar travfolket Stig H Johansson, Helen Johansson och Maharajah sedan länge. Nu kommer de även att ta Hultman och Kihlström till sina hjärtan. 7. Vi lyssnar på Maharajas med Systembolaget förre inköpare Jens Lindberg.