Domaine d’Escapat 2014: eldfängd & lättarbetad & Suede

Publicerat 2014-11-26 av Lars Torstenson

I likhet med många andra gårdar i Frankrike var vinifieringen på Domaine d’Escapat synnerligen enkel i år. Med det menas att allt gick som smort: den alkoholiska jäsningen hoppade igång och gav sig inte förrän allt socker var utjäst i varendaste tank (händer nästan aldrig, det brukar alltid vara någon tank eller fat som vägrar jäsa ut självmant) och innan någon hann blinka studsade den malolaktiska omvandlingen igång och förlöpte som om det var den naturligaste saken i världen att den alltid skulle göra så utan att konstra eller dumma sig på riktigt (alltså, det händer att den här omvandlingen tar evigheter, upp till ett år, eller att den aldrig kommer igång, inte ens om vinbonden provocerar den med tillsatt mjöksyrabakterie, och det försvårar blendningsarbetet, vilket kan få följder hela vägen ner till nedersta raden i räkenskaperna då det tänkta blandvinet inte kommer i flaska som tänkt). Visst finns det några enstaka fat som ännu inte avslutat sin ”malo”, som vi som hört talas om malolaktisk omvandling förut gärna vill säga för att visa att vi hört talas om malolaktisk jäsning förut, men den stora majoriteten kärl är klara och allt är i utmärkt skick rent kemiskt talat. Avseende kvaliteten ser det riktigt bra ut även där. På gårdar med många druvsorter händer det aldrig att allt är utmärkt. På till exempel Domaine de Brescou fick vi i år nöja oss med en halvhygglig carignan (den sist skördade druvan), på Escapat tycker jag att cabernet sauvignon kunde vara bättre. Men i övrigt är det ena bättre än det andra. Chenin blanc, som gav ett strålande vin i fjol, är lika bra i år och samma sak gäller för carignan-vinet som görs på druvorna från 60-åriga stockar. I det sistnämnda fallet är detta ett smärre mirakel då gården drabbades av en förödande skogsbrand i somras. Som brukligt är, stoppade vinet branden (bränder måste hoppa över vingårdar för att sprida sig vidare, nu kan bränderna förvisso hoppa någon kilometer om vinden vill det, men så ville den inte på Escapat i somras) och den delen av vingården som drog det tyngsta lasset var de gamla carignan-stockarna. Det som brukar hända är att rankorna torkar ner, ibland så rejält att de dör. En hel del carignan-stockar offrade sin frukt och sina löv, men stod pall för brandens slickande lågor. Priset gården nu får betala är en väldigt liten skörd från den delen av odlingen. Dock tillräckligt för att även i år kunna gör ett förnämligt ”Carignan Vieilles Vignes”. I sanningen ett glädjens vin och förmodligen Bruno Ohlzons (gårdsägaren) första vin med äkta legendarstatus och underlag för framtida historier av bästa slag. Vid sidan om dessa redan etablerade toppviner påstår i alla fall jag att det för året nya, ekfatsjästa chardonnay-vinet håller riktigt hög klass medan det ”vanliga” vitvinet tagit ett rejält steg på kvalitetsstegen och nu är där det borde varit redan förra året, det vill säga mer välavvägd ek och bättre syraunderhåll. Rosévinerna blev i mitt tycke sådär ifjol och det beroende på det som nämnts ovan (jäsningsproblem, dummer): det är sällan eller aldrig allt går som smort och än mindre som planerat (ursäkta tjatet, men alla måste förstå). Förra året blev rosévinet inte som tänkt, men i år blev det det och vi kommer att få se dels en rejält fruktdriven syrah-variant och en mer strukturerad och lätt ekad prestige. På rödvinssidan är, som sagt, allt utom möjligen caben mycket bra och de första blenden vi gjorde häromveckan känns mycket lyckade. Vi får förhopningsvis skäl att återkomma till de här vinerna då de är i flaska. Suede.

Om vinets oändliga livslängd, svavel, Hundvakten & Emir Kusturica

Publicerat 2014-11-11 av Lars Torstenson

Det är inte lätt att utföra vetenskapliga experiment i en ignorant miljö. Är det inte hundarna så är det Hundvakten som tömmer provflaskorna. Lämnade, som bekant för HR:en, det öppnade, lågsvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou tillsammans med det öppnade, osvavalade i kylen. HR:en har kunnat följa de här båda vinernas utveckling här på bloggen, men nu är det slut med det! För när jag vände ryggen till och for iväg på en resa samtidigt som Hustrun arbetade på sitt håll fick Hundvakten den i sig inte skogstokiga idén att börja med att dricka upp vinerna som stod öppnade i kylen. Eftersom det osvavlade är oetiketterat vågade hon inte röra det. Däremot återstod blott en bottenskyl av det lågsvavlade vid er utsändes i de undersökande vinprovarnas svårforcerade terräng återkomst. Vad göra? Tja, inte så mycket annat än att genomföra ett sista test av vinet och sedan återvinna flaskan. Det här med svavel är som vinifierat tidigare påpekat ett tämligen missuppfattat fenomen och idéerna såväl om dess förträfflighet som uselhet har sällan någon konkret verklighetsförankring. Däremot handlar det ofta om att någon sprider någon annans tankar och i värsta fall irrläror, eller så är det personen själv som fått för sig att det måste vara si eller så och till exempel att i princip osvavlat vin, alltså med någonstans mellan 10 och 40 mg/l, inte kan påverkas av svavlet i doften och smaken. Det kan det, och gör det ofta. Kort sagt domineras inte sällan doften en aning paradoxalt av svavelföreningar då producenten bara tillsatt 10-20 mg/l. Hårt svavlade, enkla viner är å andra sidan definitivt de som tar mest illa vid sig av svavlet eftersom de alltid kommer att dras med en direkt störande svaveldoft på näsan och en klumpig svavelbeska och – hinna i smaken – låt vara att inte alla känner vad detta är, men alla känner att det inte är något positivt. Åter andra viner – vars fria svavelhalt tryckts upp i samband med buteljeringen och som redan före det fått en hel del svavel – kommer att domineras av de svavelburna aromerna när de ”mognar”. Nu är det många som 1 inte bryr sig om de där svavelföreningarna i ”osvavlade” viner, 2 inte bryr sig om de översvavlade skräpvinerna, 3 tycker det är mognad som ska vara där när svavelföreningarna tar över äldre vitviner som buteljerats med hög halt fritt svavel. Och därmed är det inte så mycket att orda om. Individen gillar det där, oavsett vilken av vintyperna vi talar om. Var och en blir också salig på sin tro. Däremot borde individen lära sig att ligga lågt med pekpinnar ity den har vanligtvis i grunden ingen aning om hur det här med svavel fungerar, egentligen. Så till saken, dagens provning av den lågsvavlade gatversionen från Brescou och några ord om hur man gör vin utan dominans av svavelbaserade aromer. Så här gör man, i stort: ren skörd, ren materiel, balanserad mängd syre under hanteringen, mycket försiktig svavling (utan att riskera vad jag skulle vilja kalla deviationer), prova vinerna minst en gång per vecka, håll råkoll på svavlet och bedöm svavlingen utifrån provningen, har du gjort allt rätt står du med relativt låg halt totalt svavel när buteljeringen närmar sig och du kan nöja dig med att försiktigt svavla på det fria och göra det i balans med det nu bundna svavlet. Notera att vi här inte talar om några dogmatiska regler som ”jag svavlar aldrig!” eller ”vid buteljeringen ska den fria halten ligga på 50 mg/l med tanke på den inbyggda oxidationseffekten!”, utan pragmatiskt arbete, som ställer stora krav på den som gör vinet. Det vi alla kan lära från merparten av världens läroböcker i önologi är att vi ska panga på med svavlet och det är korrekt tänkt utifrån en säkerhetsaspekt som merparten av önologer/vinmakare har att förhålla sig till då de kommer att få hantera inte helt rena druvor i en inte helt ren miljö och har som huvudkrav på sig att inget ska få gå åt skogen i hanteringen. Nå, hur var då det där lågsvavlade vitvinet, som den här posten handlar om? Till att börja med ligger ofta vinerna från Domaine de Brescou lägre i svavel än den här chardonnayen från 2013 (som håller <70 mg/l totalt, jfr med tillåtna 200 mg/l), men man ska veta att vi inte aktivt försökt minimera svavlet maximalt här – i så fall hade vi buteljerat tidigare, nu fick det ligga länge i tank istället. Med andra ord är runt 70 mg/l ungefär så högt vi kommer på Brescou i svavelhantering. Nå, för sista gången, hur var då vinet? Jo tack, det var smått skrämmande nog fortsatt helt okej! Närmare två månader efter öppnandet. Den initiala frukten saknas, förstås, till del, men där finns inga oxidtoner och smaken är riktigt god och definitivt korrekt och fortsatt fruktdominerad (gula äpplen). Men hur kan detta komma sig? Återigen: renhet, balans i skörden och klok syre- och svavelhantering ger låg total svavelhalt samtidigt som du undviker de svavelbaserade aromerna och ger vinet uthållighet och livslängd (självklart kan du inte heller använda jäst som bygger aromer med hjälp av svavlet, men det torde vara så uppenbart att det bara är en parantes i informationsflödet här). Vill påpeka att den som lågsvavlar och har en orenhet med någonstans inte får det här resultatet och då kan svavelbaserade aromer vara lika kul som de smutsaromer och rent av defekter vinet annars kommer dras med. Samma sak gäller för den som svavlar fel vid fel tillfälle, även då personen ifråga använder lite svavel: resultatet blir inte bra om vi med det menar att vi vill undvika de på ett klumpigt vis svavelbaserade aromerna (gigantisk skillnad här på lite finare krutrök och för de flesta okej tändsticksplån och inte så kul ruttna ägg och blomkål). Äntligen: Emir Kusturica!

Dansant årgång & Saint Saëns

Publicerat 2014-11-01 av Lars Torstenson

Har tidigare rapporterat om skördeförhållandena på merparten av gårdarna jag arbetar med. Kort sagt har mungiporna varit uppåt mest överallt, från Red Mountain via Languedoc till… nja, kanske har det inte varit lika enkelt i Bulgarien. Vad gäller själva vinifieringsprocessen är 2014 rent anmärkningsvärd som årgång. Det har gått som en dans snart sagt överallt. Vanligtvis brukar en del tankar hänga sig och sluta jäsa, andra vägrar kicka igång den malolaktiska jäsningen, åter andra får för sig att bli volatila, för att nu nämna något av allt det som brukar kunna inträffa. Just återkommen från Domaine Brescou kan jag konstatera att samtliga viner inte bara jäst klart, såväl alkoholiskt som malolaktiskt, vi kunde till och med sätta ihop de olika blenden igår! I oktober. Smått sensationellt. Blir det bra då? På det hela taget är 2014 en mycket bra årgång, med läcker fräschör och ett oerhört tilltalande uttryck. Kommer bli ett nöje att sätta smaklökarna i de här godingarna vad det lider. Däremot är, såklart, inte allt perfekt. Framförallt är det carignan-druvorna som föralldel inte är dåliga men de kunde varit bättre. Carignan brukar bärgas sist, så också i år, vilket innebar att ett rejält regn hann emellan och resulterade i lätt utspädda druvor. På andra sidan utfallet kan vi konstatera att vi förmodligen gjort vår bästa syrah någonsin och att vårt nya ekfatslagrade chardonnay-vin med råge slår våra förväntningar. Lägg till detta att första skörden av den mourvèdre som planterades för några år sedan blev utmärkt så förstår ni att vi är nöjda. Camille Saint-Saëns bjuder upp till dans.

Vinets framtid: Sverige i centrum?

Publicerat 2014-10-24 av Lars Torstenson

De systemiska och grövsta bekämpningsmedlens belle epoque är över. Alltfler konsumenter, regeringar och producenter bryr sig och säger nejtack samtidigt som vissa behandlingsmetoder förbjuds. Nu kan inte detta ske utan konsekvenser. Somligt är lätt att ersätta, annat saknar i dagsläget effektiva behandlingsmetoder eller är svårt att hantera med de till buds stående medlen. Det sistnämnda gäller till exempel de svampar som angriper själva stocken och som tidigare bekämpades med starka preparat baserade på arsenik. Sedan de medlen förbjöds 2001 finns inget kurativt medel att arbeta med. Enda sättet är att skydda sig i samband med beskärningen eller knoppningen, beroende vilken typ av svamp det handlar om. Detta är svårt och tidsödande samtidigt som en miss någonstans på gården kan innebära att svampen finns kvar och sprider sig. Många bönder struntar därför i att ens försöka, de accepterar istället att de måste plantera om med tätare intervall. Vid sidan om nämnda problem dras många idag med stockar som dör i förtid eftersom de planterat ”nya” kloner för tidig och/eller stor skörd, något som också leder till tidigare omplantering. Allt detta påverkar mentaliteten hos världens och framförallt många europeiska producenter, som börjat titta på andra lösningar och då inte minst så kallade PiWi-sorter, alltså sådana som är resistenta mot det mesta. Arbetet med att ta fram den här typen av vinstockar har pågått under lång tid och är alltså inte en reaktion på dagens situation. Medan man fått fram tåliga och lättskötta rankor har det varit svårare att få till sorter som ger en kvalitet motsvarande det vi idag har att arbeta med. Kort sagt kommer inte en enda av de här hybriderna i närheten av de bättre sorterna från vitis vinifera, ja, de når knappt upp till de ”sämsta” sorterna.Samtidigt har vi idag en smakpreferens för vin som vi inte hade för 100 år sedan eller ens 50 år sedan. Om vi leker med tanken att vi under det kommande seklet är redo att omdefiniera vår smak på samma sätt som vi gjort sedan 1914, öppnar det för att vi i framtiden kanske kommer att föredra de ekologiskt mer korrekta och för bönderna lättskötta PiWi-varianterna. Man måste också utgå från att de sorter som finns och som kommer tas fram, kommer vara ”bättre” än de vi idag känner till.Ju fler som planterar resistenta rankor, desto fler kommer försöka göra bra vin på dem och desto snabbare kommer utvecklingen gå samtidigt som vi vänjer oss vid den lite kortare eftersmaken, de ofta rustika tonerna och avsaknaden av den typ av frukt och dofter vi för närvarande föredrar. Kanske kommer också fler matkreatörer börja arbeta direkt mot de nya vintyperna. Många talar om och tror på fullt allvar att klimatförändringar kommer göra Sverige till ett stort vinland i framtiden. Glöm det. Däremot kan en fortsatt övergång till resistenta stockar spela den svenska vinodlingen i händerna och om så sker kommer både Öland och Gotland vara täckta av vinstockar 2114. Vi avslutar med dålig ljudkvalitet men fin musik från Pete Townshend och Jeff Beck.

Skörderapport från Montagny

Publicerat 2014-10-20 av Lars Torstenson

Montagny heter den lilla men naggande goda appellation i södra Bourgogne där den strävsamma och skickliga Françoise Feuillat-Juillot gör vin med magkänsla. I år valde hon att avvakta när grannarna började plocka in sina druvor, kanske skrämda av regnen i augusti och risken för röta. Säkert gjorde den rätt som befinner sig nedanför ”Montagny-berget” och den som inte gallrat eller på annat sätt inte skött sina stockar på bästa sätt. Françoise vet att hennes vingårdar ligger perfekt, högt upp på berget, och att hon gjort allt rätt i vingården, det vill säga återhållsamhet med gödningen, ordentlig gallring under växtsäsongen och annat som har betydelse när det drar ihop sig till skörd. Därför kunde hon avvakta när de andra skördade inte helt färdiga frukter. Idag är hon översvallande lycklig. ”Den bästa skörden i min 26 år långa karriär!”utbrister hon glatt när jag idag ber henne summera året. ”Vi fick en del regn i augusti, men med september kom den för oss efterlängtade vinden från norr och torkade upp i vingårdarna och sedan var det bara en fråga om att hitta rätt ögonblick för att börja plocka.” Just ögonblicket att ta in druvorna är en av de viktigaste faktorerna för den som vill göra ett riktigt bra vin. Så lite som en dag kan göra stor skillnad på slutresultatet. Françoise har i år lyckats med det alla vi vinmakare som söker Graal drömmer om, nämligen att pricka dagen D. ”Jag har haft perfekt balans mellan syra och socker i allt jag tagit in och jäsningen har gått som en dans – inte en enda incident!” Det där sista kan låta konstigt för den som aldrig jäst ett vin, men det är mer regel än undantag att något eller några fat eller tankar ställer till problem. De åren allt flyter på smärtfritt är lätt räknade. ”Alla mina druvor höll mellan 12,5 och 13,2 volymprocent.” Ja, inte heller det är helt vanligt, oftast blir det lite för mycket socker i några druvor och för lite i andra, eller så kantrar balansen mellan socker och syra. Vi gläder oss med Françoise, som efter två besvärliga år fick lön för all sin möda, och ser fram emot att få prova hennes 2014 så småningom – något som den som tar sig till Terrific Women Winemaker’s Day 2015 (9:e mars i Stockholm) kanske kan få göra. Sina vana trogen kommer Françoise då till Sverige för att visa upp sina viner och kanske också hålla ett föredrag om sin räkmackeskörd 2014. Den som vill prova ett av Françoise välgjorda viner rekommenderas Montagny 1er cru 2012, nr 2812, 151 kr, ett vin som enligt Systembolaget har en ”nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av gula plommon, örter, smör, nötter och grapefrukt” och en ”nyanserad doft med fatkaraktär, inslag av gula plommon, örter, smör, persika och citrus”, och här Systembolagets mattips till vinet.

Skörden i Chablis & Clotilde Davenne

Publicerat 2014-10-15 av Lars Torstenson

Har varit i Chablis och pratat skörd med Clotilde Davenne. Förra året var ett eländes elände både för henne och alla andra odlare i området. Det var inte så att skörden i sig var usel, men den var oerhört liten. Något som alltid pressar upp priserna och försätter efterfrågade producenter i den besvärliga situationen att de inte kan allokera vin till alla som vill ha. Som tur är för oss i Sverige är vårt land en prioriterad marknad för Clotilde. Det har gjort att vi fått de viner vi vill ha. Däremot har vi lika lite som någon annan kunnat undkomma prishöjningarna. Nu är inte dessa värre än att Clotildes mineralstinna och exakta viner fortsatt är synnerligen god kvalitet för pengen. Avgörande för framtiden och huruvida vi ska fortsätta få tillräckligt med vin och om prishöjningarna ska stanna av eller om priset rent av ska falla tillbaka lite är årets skörd. Till all lycka kan jag meddela att skörden i Chablis i år ser bra ut, både avseende kvaliteten och volymen och även de närmast kringliggande odlingarna, där Clotilde bland annat hämtar en del av druvorna till sin Bourgogne Blanc, uppvisar ett riktigt bra resultat med friska, perfekt mogna druvor i normal eller något mer än normal volym. Fick tillfälle att prova igenom merparten av hennes tankar med färdigjäst eller nästan färdigjäst vin. Även om den för hennes viner viktiga malolaktiska jäsningen återstår går det redan nu konstatera att allt ser mycket bra ut. Som vanligt oerhört rent, snyggt och precist. Exakt var allt landar kvalitetsmässigt går inte att säga med säkerhet förrän efter den malolaktiska jäsningen, men det ser helt klart mycket bra ut så här långt. Vi gläds både med Clotilde och de andra producenterna i Chablis! PS 17 oktober:

Skörden i Bulgarien & T Rex x 3

Publicerat 2014-10-04 av Lars Torstenson

Svara

Vinproducenterna i Bulgarien och större delen av övriga Balkan kämpar i år mot vädrets makter. Regn, regn och åter regn och på sina hålla översvämningar och naturkatastrofer. Och i spåren av vätan aldrig tidigare skådade angrepp av mjöldagg och längre fram på säsongen röta av olika slag. I Strimona/Struma Valley, där jag konsultar, har vi i år rent av svartröta/blackrot, vilket torde vara en av ytterst få gånger det eländet visat sig i de här trakterna. Dessvärre är majoriteten av producenterna i Bulgarien inriktade på enkla volymviner och ett sådant här år tar de mycket stryk, i många fall tappar de merparten av sin skörd och det de får in från sina högavkastande fält är inget annat än skräp. Den som satsar på kvalitet och till vardags arbetar med mindre volymer drabbas vanligen i mindre utsträckning – kanske kan de till och med göra riktigt bra viner. Så kommer det att se ut i Bulgarien, och Balkan, i år. Som jag tidigare skrivit har jag från och med i år två nya uppdragsgivare i Strimona eller Struma Valley, i närheten av Sandanski och Melnik i sydvästra Bulgarien. En av dessa, Abdyika, arbetar redan på ett synnerligen kvalitetsinriktat och seriöst sätt i vingården och har därför kunnat skörda friska och koncentrerade druvor i år. Dock inte utan hårt arbete och ett gallringsarbete utan utrymme för kompromisser. På sina hålla har majoriteten av den redan begränsade skörden ratats eller gallrats de sista veckorna före skörden, och därefter har det finlirats på gallringsbordet vid vinkällaren. Även om det är väl tidigt att uttala sig om skörden på Abdyika, går det konstatera att vi kommer kunna tillverka de tre vinerna – Melnik Tradition, Estate Blend och First Selection – vi vill göra och såvida vi inte schabblar med vinifieringen eller mognadslagringen kommer de bli bra. Vid sidan om Abdyika har jag också Jivankin, som bland annat har fina odlingar nästgårds Abdyika. Det innebär att alla druvorna härifrån har utmärkta odlingsförutsättningar. Medan Abdyika har sin portföljstrategi klar och arbetar med cabernet sauvignon, merlot, melnik, melnik 55 och ruen, arbetar Jivankin med grenache, syrah, cabernet franc, petit verdot, cabernet sauvignon och caladoc, bland annat, och där fick vi börja med att utarbeta en affärsidé och en portföljstrategi. Uttaget i den här vingården är lite för högt i år men tack vare en mycket skicklig och noggrann förman i vingården är druvorna friska och uppvisar bra mognad om än kanske inte alltid med den koncentration man skulle önska. Vi har redan fått till ett hyggligt, lätt, ljust rosévin i aperitif- snudd på piscine-stil från Jivankin och försöker nu skapa något kul rött på dels grenache-bas, dels cabernet franc-bas – det sista blir förmodligen ett rent druvvin om Bacchus står oss bi. Mer om det i kommande inlägg från Bulgarien. T Rex x 3: The Sea Beasts, Pewtor Suitor, King of the Rumbling Spires.

Osvavlade vitskriket – en delrapport, White & White Light

Publicerat 2014-09-24 av Lars Torstenson

Svara

Igår delgav vinifierat, i vad som måste betecknas som en sensationell post, sina HR den häpnadsutvecklingen i det osvavlade rödtjutet under dess första åtta dagar som upphällt vin i ett glas. Samtidigt anade den sluge och möjligen aningen framfusiga HR:en att mer skulle komma, för hur är det då med det osvavlade vitskriket vs det svavlade? Jodå, som den minnesgranna kan dra sig till minnes tyckte Hustrun att det var lite Bourgogne över det osvavlade medan det svavlade smakade bäst. Mer professionella bedömare, hm, pekade på en del frukt, en släng charkuterier, bra balans och hygglig fräschör tack vare koldixoiden i det osvavlade vinet, medan det svavlade uppvisade mer friskhet och frukt samtidigt som det upplevdes som mer koncentrerat och kraftfullt och på det hela taget kunde det vara en smaksak vad konsumenten föredrog. Exakt en vecka senare slogs så två nya glas upp av de öppnade flaskorna, som, vilket kan nämnas som en anekdot på resan från inläggets första bokstav till den sista, står intill varandra och myser på en hylla i kylskåpet, där de frotterar sig med äpplejuicer, mjölk, påssåser och annat som Hustrun eller er utsände (påssåsen) i livsmedelshandels ommärkta och yrselframkallande djungel släpat med sig hem. Nog av. Här är juryns resultat från andra kontrollstationen i långtidstestet av samma vin svavlat vs samma vin osvavlat: Den osvavlade versionen uppvisar precis som för en vecka sedan en mer gyllengul färg, en del frukt samtidigt som det upplevs som lite avslaget för dagen. Hustrun menade å sin sida att den här versionen var klart tysk och bjöd på en rejäl dos petroleum, vilket var helt i sin ordning. När vi nu ändå är inne på Hustruns upplevelser, framhöll hon avseende det svavlade vinet att det var en stor skillnad på detta och det osvavlade, bland annat hittade hon lite skumbanan i den svavlade versionen, mer precist svensk skumbanan, som är ljusare i färgen och mer fräsch i smaken än sina franska kusiner. Juryn i övrigt höll med om att det förelåg en viss skillnad på vinerna och att båda höll ihop på ett bra sätt och att Hustruns petroleum sannolikt, och sensationellt nog för den som är mindre insatte i den mystiska värld som finns just där vinet och svavlet möts i en entente som är mer eller mindre cordiale, kommer från svavlet. I den svavlade versionen hittade övriga juryn en större doft, dels med inslag av druvan (chardonnay), dels inslag av gula äpplen och gula plommon (gult går igen här, vilket den slipade HR:en redan noterat), och medan det här vinet uppvisar mer mognad i doft och smak (inte färg) upplevs det paradoxalt nog samtidigt som fräschare. Avslutningsvis försöker vi dra oss till minnes, visst är det vitvin som White Light handlar om? Och så lite Josh White för er som varit med ett tag eller har råkoll på gitarrhistorien.

Osvavlade rödtjutet – en delrapport & Red

Publicerat 2014-09-23 av Lars Torstenson

I enlighet med vad som tidigare utlovats har ett par nya maratontest satts igång av vinifierat. Det gäller dels osvavlat vs samma vin svavlat, dels ett osvavlat rödvin. Båda försöken över tid, vilket ligger i maratontestets natur. I samband med att rödvinet öppnades 15 september (åtta dagar sedan) fick ett glas stå med en skvätt av rödtjutet. Den här skvätten har provats varje dag sedan dess. För att göra det hela än mer intressant kompletterades det med ett nyupphällt glas efter sex dagar – notera: med vin taget ur den öppnade flaskan. Kommen så här långt inser viniferat att det är kraftig nördvarning på er utsände i de navelskådandes fokuserade värld, men låter sig inte hindras för det utan går med högburet huvud på i ullstrumporna, övertygad om att någon, någon gång, kommer att inse hur viktigt det var för mänskligheten att få veta det HR:arna alldeles strax ska få veta.

Kanske var vinifierat aningen för översvallande då rödtjutet öppnades häromvecka. ” … Doften är ganska stor och domineras av örter pch garrigue; ett mycket kraftfullt och koncentrerat vin med bra balans och samma inslag i smaken som vi hittar i doften; saknar lite fräschör men är desto kraftfullare i eftersmaken…” Kort sagt kan HR:en få för sig att det här är ett riktigt bra vin. Det är det inte, men det är drickbart, och det är intressant. Under de åtta dagarna som gått sedan öppnandet noterar vi följande (”vi”! därför att ni som läst ända hit är precis lika förtappat nördiga som den ovan nämnde nörden – sug på den ni):

Dag 1: Bortsett från att det ligger en doft av RER-perrongen mot Creteil på Gare de Lyon (dvs någon slags urin- och fruktblandad lukt) över vinet då det avdoftas utan att glaset först snurras, är vinet rent av lite bättre idag, mer rena toner. Hustrun ville först inte kännas vid urinkopplingen utan malde på om sin mammas sylt, sådär som den luktade mot paraffinlocket när man lyfte på det, ha!, paraffin… urinoar så klart!).

Dag 2: Som igår, men med en liten vinägerton.

Dag 3: Luktar mer idag, man känner doften redan då man närmar sig glaset, väl framme vid glaset och med näsan i det och sedan det snurrats för att förflyktiga urininslaget, visar det sig att en förhöjd flyktig syra har infunnit sig (gårdagens vinägerdoft…), vinet upplevs också som lite orent, påminner lite om decenniegammalt damm i en ändå äldre ladugård. Vinets yta har, före snurrandet, berikats med fläckar av en oljig hinna. Trots allt det nyss sagda är vinet fortsatt OK.

Dag 4: Helt OK, inslag av röda vinbär och klarbär, diffus orenhet. Hinnan mer sammanhängande.

Dag 5: Hinnan på plats. Vinet färgar glaset alltmer för var dag som går. Nu är glaset kraftigt färgat, och uppvisar ett par rejält blåröda ränder samt en del grums på botten. Noterbart är att vätskemängden minskar, mer genom utfällning än avdunstning (jo, frågade såklart Hustrun om saken och hon svär på att hon inte druckit av ”det där äckliga vinet”). Doften ungefär som igår.

Dag 6: Oj, idag luktar vinet jäsande fikon. I kombination med ett inslag av den tidigare nämnda dammiga ladugården.

Dag 7: Mer frukt idag igen, mörka körsbär, mörka hallon, jäst, lätt saftigt inslag. Hustrun: ”Uuääh, luktar bakjäst, färsk jäst, och kanske lite bröd”. Idag slogs också en färsk skvätt vin upp ur den öppnade flaskan och den skvätten var klart mer aggressiv och rustik i sin approach, viss frukt men samtidigt aningen uttorkad; smakade också på det här vinet (av det andra finns för liten mängd för att man ska kunna smaka av det i tid och otid) och det visade sig vara en aning obalanserat och ha en inte helt trevlig strävhet. Om det här vinet hade Hustrun följande att säga: ”Alkohol, neutralt vin som stinker alkohol”.

Dag 8: Nu är det irriterande påtagligt hur det först upphällda vinet minskar i volym samtidigt som de fasta partiklarna och ränderna i glaset blir alltmer påtagliga. Doften uppvisar mycket jäst och dov, mörk frukt. Det nyupphällda vinet färgar nu av sig ordentligt och börjar få samma oljiga hinna som det först upphällda fick efter någon dag. Idag domineras doften av något som nog förekommit tidigare i det först upphällda glaset men som jag inte kunnat sätta fingret på, den pågående skörden till trots, nämligen för hårt pressat pressvin; rustikt och mycket jäst i eftersmaken. Red.

Färdigsprutat från luften i Frankrike & Lynyrd Skynyrd

Publicerat 2014-09-22 av Lars Torstenson

Svara

Den franska miljöministern, Ségolène Royale, är förmodligen Europas, kanske världens, just nu mest pådrivande, ambitiösa och handlingskraftiga miljöarbetare. Det gör henne, såklart, inte omtyckt i alla läger i alla lägen, men få har rimligtvis något att invända mot de kraftiga skattesubventioner hon infört för den som ser över och minskar energiåtgången i det egna huset. Mer aktuellt för oss vinproducenter är att det från och med sista december nästa år blir förbjudet att växtskydda vingården från luften. Redan i år införs med omedelbar verkan ett liknande förbud för majsodlare i fastlands-Frankrike , bananodlarna i Franska Antillerna med flera. Lynyrd Skynyrd flyger fritt.