Osvavlade vinet efter 1,5 månad & Surftones vs Pixies

Publicerat 2014-08-16 av Lars Torstenson

Idag har det nästan gått en och en halv månad sedan jag öppnade flaskan med Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 – har tidigare skrivit om det här, här och här. Den som precis gjort sig besväret att läsa det tredje här:et i meningen innan och den som blev så fascinerad av inlägget den 23:e juli, som är samma sak det tredje här:et i meningen innan, vet att det här från början urläckra vinet blev ändå bättre efter att ha stått öppet i tio dagar för att sedan börja lacka ur lite på den artonde dagen, dock utan att på något vis falla ihop eller oxidera sönder. Nu efter att den nästan tömda flaskan stått i det provencalska köket i ytterligare en knapp månad provade jag dels en skvätt rumstempererad, dels en kall skvätt sedan flaskan fått stå i kylen ett par timmar. Färgen har mörknat/oxiderat något och är nu gyllengul. Den rumstempererade skvätten är fascinerande nog fortsatt vital – låt vara avslagen och med en mycket lätt oxidton och en liten anstrykning av acetaldehyd – och smaken är ungefär som för en månad sedan, det vill säga helt okej även om den tappat i fräschör sedan koldioxiden luftats ur. I den här varmare versionen slår också alkoholen igenom en aning (13,5%). Den kylda versionen är som sig bör betydligt fräschare och här dominerar fortsatt gula frukter med plommon i spetsen, mycket bra doft efter att ha stått öppet 1,5 månad! Den oxidton och lätta anstrykning av acetaldehyd som märks i den rumstempererade versionen lyser med sin frånvaro i den kylda. Smaken är också fräschare och fortsatt ren och snygg, men även om alkoholen inte märks av annat än möjligen genom en beska som sannolikt blir mer påtaglig när andra skavanker försvinner med kylan så saknar, självklart, också den kylda versionen sin ursprungliga fräschör, men inte på grund av oxidation utan brist på syra och koldioxid. Är själv ytterst fascinerad av det här vinet. Har dessvärre nu bara en bottenskyl kvar i flaskan så rimligtvis kan det bara bli en hållstation till i den här provningen. Åker dock till Brescou i morgon för att sparka igång skörden på måndag och ska då försöka få med mig ytterligare ett par flaskor av det vita och det sedan förra besöket buteljerade röda syskonet för fortsatta studier till alla HR:ars fromma. Surftones vs Pixies. Bonus: Pixies – Bossanova.

Så här undviker du ftalaterna i vinet

Publicerat 2014-08-14 av Lars Torstenson

Sverige har idag tagit del av ett allmänt larm om farliga ftalater i vin. Det som är bra med ftalat-larmet är att det till skillnad från de hysteriska och pinsamt okunniga ”tillsats-larmen” förra året lyfter fram något som verkligen är farligt och negativt och som inte ska förekomma i vin. Här får du veta hur du undviker ftalaterna.

Ett kvartal senare har den i våras publicerade franska rapporten om ftalater i vin översatts till engelska och därmed hittat till först Danmark och nu Sverige. Som tur är är det TT som skrivit den text alla baserar sig på och det borgar för ett sansat och kunnigt förhållningssätt. En kvällstidning eller varför inte Kalla Fakta i samarbete med Hittepåakademien i Växjö hade annars kunnat göra något riktigt smarrigt av detta.

Hur illa är det då? Illa, därför att ftalater förekommer de facto i vin – något som för övrigt är känt sedan åtminstone 25 år. Kan jag undgå ftalaterna i vinet? Ja, det kan du. Vill du vara 100 % säker måste du kolla varje enskild producent, men redan genom att undvika de billigaste vinerna går du ganska säker. Notera här särskilt att det här är en fråga om pris och producentens mentalitet. Såg i någon av texterna som nu publicerats att en person som inte hade något att säga om saken ändå uttalade sig och då påstod att du kan undgå ftalaterna genom att dricka ekologiska viner. Detta är kvalificerat struntprat, därför att här hjälper vare sig ekologisk eller biodynamisk odling eller för den delen att göra naturvin. Inget av detta spelar någon roll om producenten arbetar med gammal epoxi i betong- eller järntankar, lämnar sitt vin för länge på plasttankar eller använder gamla plastslangar – de tre huvudkällorna till ftalater i vin och sådant som förekommer på ställen där det inte investeras tillräckligt i produktionen, på grund av okunskap, pengabrist eller därför att det gäller att hålla nere produktionskostnaden när du gör billigast möjliga vin. Ungefär som det där med ochratoxinet, som i första hand drabbar den som arbetar med högt uttag, vilket den som tillverkar billiga viner alltid gör.

Hur är det då med BiB (plastpåse) och PET (plastflaska)? Enligt de rön som finns för handen idag utgör de ingen fara för den som vill undvika ftalater. För egen del skulle jag inte lita helt på de uppgifterna eftersom ingen rimligtvis har koll på alla de olika påsar och flaskor som används och det har hänt förr att nya analysmetoder och/eller parametrar uppdagar sådant vi inte ville veta – lägg till detta nya producenter av billiga förpackningsalternativ från länder där kontrollen, och kanske också fabrikantens kunskap, är obefintlig.

Den mest häpnadsväckande kommentaren till ftalat-larmet såg jag i Damark där en förståsigpåare menade att ftalaterna kom från ståltankar som behandlats med epoxi, som om detta alls förekom – för säkerhets skull står det också i artikeln att merparten av världens viner passerar en sådan här plastbehandlad ståltank på sin väg mellan vingården och flaskan. Usel journalistik och nämnt här därför att detta inte lär vara sista dumheten som kommer poppa upp med utgångspunkt från ftalat-larmet.

Slutligen understryker ftalat-larmet än en gång vikten av att inte köpa de billigaste vinerna. Bortsett från de negativa effekter dessa kan ha både på natur och arbetare, kan de ha negativa effekter på dig också – låt vara att alkoholen fortsatt är det farligaste i ett lagligt vin. (Om du inte redan läst det tidigare inlägget om den franska rapporten om ftalater kan du göra det nu genom att klicka här.)

Château Margüi: naturligt från Provence

Publicerat 2014-07-25 av Lars Torstenson

Svara

I likhet med många andra vingårdar i Provence är Château Margüis historia lång och ändå kort. Lång därför att här odlats vin under sekler. Kort därför att gårdens vin började buteljeras under egen etikett först för några år sedan. Sedan dess har allt gått väldigt fort och idag har gården snudd på kultstatus.

Faktum är att slottets förra ägare någon gång under 1900-talets andra hälft ledsnade på att leverera sina druvor till kooperativet och lät rycka upp alla vinstockarna i utbyte mot pengar från EU. När Marie Baylet och hennes familj köpte slottet år 2000 var det till att börja från noll, vilket inte alls behöver vara en nackdel; många av gårdarna härnere är vanligtvis i ett mer eller mindre dålig skick när de säljs och druvmixen är inte alltid den bästa. Marie har valt att satsa på i första hand syrah, men här finns också cabernet sauvignon, grenache, cinsault, vermentino (rolle), clairette och ugni blanc. En del av gårdens druvor kommer från hyrda markplättar i området, något som gör det möjligt att också få med en del äldre stockar i de olika blenden.

– För oss var det närmast en fördel att allt legat i träda i så lång tid, eftersom vi ville satsa på ekologisk odling och att skapa en CO2-neutral gård, säger Marie Baylet. Satsningen på ekologiskt vin har fört Château Margüi in i biodynamikens värld och sedan ett par år görs vinerna utan jäst och med minimala tillsatser av svavel.

– Men 2013 höll det på att gå illa, berättar Susan Huet, som bland annat guidar på gården. Vi fick enormt mycket regn, det var svalt och just som det var som mest olämpligt drabbades vi av hagel. Detta fick oss att fundera över hur ”bio-dynamiska” vi ville vara och hur ”bio-dynamiska” vi klarade av att vara. Priset 2013 var en extremt liten skörd.

Kort sagt räckte inte de biodynamiska preparaten till. I år har man därför gått tillbaka till mer ”konventionell” ekologisk odling med kontaktverkande medel, som bordeauxvätska (att Margüi i likhet med alla andra seriösa producenter försöker spruta så lite som möjligt är en självklarhet). Däremot arbetar man fortsatt utan tillsatt jäst – dock gjordes de första årgångarna med jäst, som byggt på floran i källaren – och med så lite svavel som året och vinet tillåter och ett intensivt planeringsarbete pågår för att inom kort komma igång med olika naturbruksprojekt – såväl forskning som naturhotell och hälsobad.

Gårdens produktion är liten och fördelad på ett flertal viner, exakt vilka beror lite på året och hur druvorna blir. Även om vitvinet ”La Chapelle” (100 % vermentino, 45 mg/l SO2 årg. 2013) hyllats rejält på många håll och rosévinet ”Perle de Margüi” (cinsault, syrah, cabernet sauvignon, clairette och vermentino, 87 mg/l SO2 årg. 2013) blir alltmer uppmärksammat är det framförallt röda ”Titien de Margüi” (syrah och cabernet sauvignon) som gjort gården känd rekordsnabbt. Idag hyllas såväl Titien som de övriga vinerna över hela världen, från Le Figaro via Decanter till Wine Spectator – i Sverige har flera skribenter också upptäckt vinerna, bland andra Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad och Uppkorkat – och de har blivit en tämligen given syn på vinlistorna på stjärnkrogarna i Frankrike, särskilt nere i sydöstra hörnet där få idag räknar upp Provences bästa producenter utan att nämna Château Margüi.

Hur är då vinerna? Som förväntat har de alla mycket personlighet och några är rejält bra. Det gäller Titien de Margüi, särskilt 2010 som just nu finns i Sverige, ”Perle de Margüi” 2013 och ”La Chapelle” 2013. Här är det solklar köprekommendation som gäller. Extremt lovande, förmodligen det bästa som gjorts på gården, är Titien de Margüi 2012, som vinifierat provade från fat vid ett besök idag.

Samtidigt är det uppenbart att det här fortsatt är en ung gård och en tämligen ny satsning. Vinerna vinglar lite hit och dit och man söker fortfarande efter den rätta vägen och de rätta metoderna. En klar förbättring från och med rödvinet 2012 är att man börjat överge barriquerna (225 l) till förmån för demi-muets (600 l) samtidigt som en annan, för gårdens rödvin mer lämplig tunnbindare anlitats (Taransaud).

Kontentan av detta är en innerlig rekommendation av hela Château Margüi och en önskan om att ni alla får möjlighet att bekanta er med gårdens produkter. Mycket är redan nu alldeles utmärkt och i den mån några viner fortsatt inte är riktigt ”hemma” kommer de att bli det – förmodligen redan i år enär allt ser perfekt ut i odlingarna så här lång (peppar peppar, detta skrivs just som dagens drygt 35-gradiga hetta övergår i ett rungande åskoväder).

I Sverige släpptes för någon månad sedan en begränsad kvantitet av ”Titien de Margüi” 2010, enligt uppgift finns fortsatt några flaskor kvar, nr 92054, pris 199 kr.

Osvavlade vinet två veckor senare, koldioxidens vikt & Deep Purple MK1

Publicerat 2014-07-23 av Lars Torstenson

Igår hade det gått 18 dagar sedan jag öppnade den här på vinifierat omskrivna flaskan Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” – ett vin från Languedoc, gjort på chardonnay och endast tillsatt 1 g/hl svavel och med en total svavelhalt <20 mg/l. Nyöppnat bjöd det på en ”ren, lätt återhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad som är brukligt i stilla viner” – just det där med koldioxiden är för övrigt ett problem för den som vill transportera orörda varor, d v s viner som i allt väsentligt gjorts hands off och därmed aldrig flyttats mellan jäsningen och buteljeringen, enär koldioxiden lätt trycker korken ur buteljen (någon form av grimma kan behövas). När buteljen stått halvfylld i kylen i tio dagar var vinet bättre än då det var nyöppnat. ”Samma frukt… men renare. Inte trött någonstans.”, skrev jag då. Igår, på artonde dagen, var vinet fortsatt i utmärkt form med en ren och rejäl doft dominerad av vad jag skulle vilja sammanfatta som gul frukt, alltså typ gula plommon i olika varianter, dock var det nu en aning avslaget i smaken, kort sagt slog igår den relativt höga alkoholhalten (>13,5 %) igenom med sin beska och mognaden med sin baktunga platthet; fräschören saknades nu när all CO2 luftats ur, vilket indikerar koldioxidens – och/eller den naturliga syrans – vikt för den här typen av produkt. Har alltid hävdad att alla försök jag gjort med osvavlat vs svalat har utfallit till det svavlade vinets fördel, men det här visar att det inte alltid behöver vara så; så länge koldioxiden fanns där matchade det här vinet väl gårdens konventionella chardonnay (som för övrigt också ligger lågt i svavel). Faktum är att Brescous ”Blanc Vin Nature” hade varit lika fräscht nu efter 18 dagar som då det var nyöppnat, eller rent av fräschare med tanke på hur vinet var efter tio dagar, om bara koldioxiden räckt till. Fault Line/The Painter.

Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” 2013 2.0

Publicerat 2014-07-13 av Lars Torstenson

Så vad händer då med den osvavlade flaskans innehåll när den får stå öppen? undrar så klart alla ni som läste inlägget om det osvavlade vitvinet från Domaine de Bresccou och samma fråga har jag ställt mig. Placerade därför den lite mer än halvfulla flaskan tio dagar i kylen och provade om den. Till min förvåning är den ändå bättre efter tio dagar. Samma frukt som då flaskan öppnades men renare. Inte trött någonstans. Fungerade bra till en slags anrättning av kycklingfilé, sparris, pressad potatis och en god sås som jag inte har en aning om hur den var sammansatt och som jag tycker att Hustrun redan i alltför stor utsträckning fått vara den här bloggens hjältinna trots att er utsände i bloggträsket borde vara det – jag menar, vad ska man annars ha en blogg till om inte till att förhärliga sig själv? – tänker jag inte fråga Hustrun hur hon gjorde den där goda såsen. Såå god var den inte, när jag tänker efter. Hursomhelst: vinet var bra. Hatten av för mig själv och osvavlade viner när det blir bra.

Larm: E122 tappar färgen! & finns

Publicerat 2014-05-22 av Lars Torstenson

Azorubin, karmosinrött eller E122, kärt barn har många namn. Efter EU-inträdet blev azofärgämnen godkända i livsmedel i Sverige. De framställs på kemisk väg och vissa begränsningar förekommer fortfarande. Till exempel får E122 inte pimpa saft och vin. Däremot får det, såvitt vinifierat kunnat utröna, användas i till exempel sprit och fruktviner- och drinkar. vinifierat har tidigare ödmjukast påpekat att det farligaste i vinet är alkoholen, medan de systemiska bekämpningsmedlen är livsfarliga för den som arbetar med dem. Vid sidan om alkoholen är det otrevligaste ochratoxin. Ett gift sprunget ur mögelsvampar hemmahörande i penicillium- och aspergillus-släkterna. Det här är inget problem alls i välgjorda viner, men mögelgiftet kan förekomma i enklare, billiga viner tillverkade i ett högintensivt jordbruk samt på gårdar där bonden inte tar mögelangreppen på allvar varför hen inte heller gör något åt dem -jo, det finns ett fåtal skogstomtar som inte förstår bättre. Tittar vi utanför lagens råmärken har vinifierat påpekat, att tja, det är klart att någon kan tänkas pytsa i otillåtna ämnen, kanske för att sätt färg och smak på drycken. Även här torde intresset bara finnas för den som gör ett skäligen enkelt vin – bättre viner skulle förlora på ett slikt förehavande. Om någon nu skulle arbeta olagligt kan den pytsa i lite E122 i sin eländiga produkt, men särskilt vanligt torde det inte vara. Däremot får den se upp som är känslig för den här typen av ämnen, E122 till exempel, om den får för sig att hälla i sig rikliga mängder av låt säga ett fruktvin. Således, ni som vet med er att ni är överkänsliga för E122 eller som vill undvika det eftersom ni vet att det finns forskningsrön som pekar på olämpliga avigsidor med produkten, ni bör hålla koll på etiketten på ert fruktvin eller er fruktdrink: använder du ett azofärgämne ska det framgå av etiketten. Sist men inte minst en liten smålustig anekdot: E122 förefaller inte stå pall för solljus. Nedan en bild på två flaskor av en karmosinpimpad produkt, där den ena fått stå i mörkt förvar och den andra i dagsljus några dagar (direkt solljus cirka 20 timmar). Oooops! vinifierat tackar en HR som bett att få vara anonym då hen inte vill bli ihågkommen som karmosinmannen/kvinnan för bilden. Och vilken låt kan vi bara inte låta bli att spela nu?

Erica Landin på fat på Kunde

Publicerat 2014-05-17 av Lars Torstenson

Svara

Nej, det är så klart inte så att de serverar vinskribenten med mera Erica Landin på tap på Kunde Estate i Sonoma, Kalifornien. Däremot är det så att Erica med dödsförakt i blicken och ovetande om vad som väntade henne förra hösten styrde kosan västerut för att under några veckor känna på det här med att vara vinmakare och det resulterade i ett par fat vin som nu ligger där och gottar sig bland Kundes hundratals och åter hundratals andra tunnor. Kunde Estate, för er som har nollkoll, är enligt uppgift USA:s största, enskilda ”sustainable” vingård. Det är också den otroligt vackra platsen där filmen ”Bottleshock” om Chateau Montelena och den berömda Paris-provningen 1976 till stora delar spelades in. Erica tillbringade några veckor under skörden 13 där och gjorde ett par fat utifrån sin egen idealbild. Exakt hur hennes fat i detta nu smakar har hon nollkoll på eftersom hon inte ska tillbaka för att avsluta sitt värv förrän om några månader. Men vinifierat vet. Provade hennes fat i samband med ett besök på gården i veckan. Hur är det då, kan en nybörjare få till det bara så där? undrar den intresserade HR:en och sänder iväg en tanke till en soldränkt plats där samma person sippar vin i glada vänners lag samtidigt som den makar vin. Hm. Sanningen är att den som verkligen vill vara med i leken själv får vara beredd på både hårt arbete, för lånliga tider blåsvarta fingrar och naglar och många sömnlösa nätter fyllda av oro för allt som kan gå fel. Erica tog den smällen och hennes fat är i skrivande stund i utmärkt skick. Allt hon behöver göra nu är att ge dem rätt omvårdnad fram till buteljeringen och, inte minst, dra vinet av fat vid exakt rätt ögonblick. Lätt och en plätt.

Syrah från Red Mountain, Wa

Publicerat 2014-05-15 av Lars Torstenson

På plats i USA och närmare bestämt Red Mountain och Hedges Family Estate, som jag konsultat för sedan 2001. Eller, egentligen, gav jag de första råden redan 1997och de resulterade i en satsning på syrah. Kul, därför att syrah känns som en utmärkt idé här – låt vara att en mängd andra sorter också fungerar märkvärdigt bra på berget, till exempel petit verdot, malbec och cabernet franc. Trots att intresset för dyrare syrah är litet bland de amerikanska konsumenterna, en direkt följd av alla billiga ”aussie-shiraz” som i vågor sköljt över landet, har företag valt att fortsätta sin satsning. Idag gör Hedges ett flertal olika syrah-varianter i kategorin ”vingårds-viner”. I Sverige hittar vi dels DLD, dels Bel Villa Syrah (Gooedhart). Druvorna till de här båda vinerna kommer från två olika lägen på berget och appellationen Red Mountain och de görs på lite olika vis. Resultatet är tu viner som både är lika och olika och mycket spännande att ställa mot varandra i en blindprovning och gärna då också ett par olika årgångar av de båda. Vid sidan om dessa finns ett antal ”Limited Syrah” som jag plockat ut under några år, den senaste så sent som i förrgår. Som om det nu inte räckte med det kan den som besöker gården komma över tre magnum, var och en från ett unikt läge på berget och med sin egen karaktär. Blytungt terroirtänk och riktigt kul att ha fått vara del av. PS AVA Red Mountain var igår den första AVA någonsin med att få en egen presentation/sida på Amazons sajt, där du numer bl a kan köpa vin från Hedges.

Domaine de Brescou maj 2014, svavel & Cake

Publicerat 2014-05-08 av Lars Torstenson

Var och tittade till min kund Domaine de Brescou i veckan. 2013 visar sig vara precis ett så bra vit- och rosévinsår som vi trott och hoppats. I Sverige finns rosévinet ”Fleur d’Eté” (beställ årgången 2013) för den som vill gå till botten med det nyss sagda – för övrigt något så ovanligt som ett lågsvavlat ”rosé de piscine”, en lätt vinstil som annars brukar gå hand i hand med rejält med svavel. På rödvinssidan ser det också bra ut, men är mer svårbedömt. Tveklöst är det ett lättare år än 2012 och gårdens ”Pinot Noir” är lovande och årets ”Carisma” drar för ovanlighetens skull iväg, ordentligt, mot grenachestuk föranlett av de cirka 20 % av helheten som 2013 består av vin från unga grenachestockar – unga stockar har en förmåga att skänka ovanligt mycket, fräsch druvkaraktär. Måste här passa på att sticka in, att Carisma 2011 fick full pott i Sydsvenska Dagbladets senaste helgbilaga. Kul för gården, men också i största allmänhet uppmuntrande att ett så pass eget, får man ändå säga, vin som Carisma trots sitt låga pris kan bedömas på rätt grunder – såklart tycker jag att ni även ska prova det här vinet, finns också i beställningssortimentet, dominerat av carignan och medan 2011 är hyggligt medgörligt idag kan den som lyckas beställa hem 2012, som också finns i Sverige, förvänta sig väldigt mycket, öh, carignan, för den pengen. I övrigt ska också ”Syrah 2013” nämnas. Verkar bli lika fin som 2011. Vad resten anbelangar får vi avvakta och se. Avslutningsvis några ord om svavel, detta med tanke på att Domaine de Brescou medvetet arbetar med väldigt låga svavelhalter och är en av få, kanske världens enda/första (?), att sätta ut det egentliga svavelinnehållet på etiketten. Även 2013 har klarats med låga nivåer och av de båda (närapå) osvavlade ”naturviner” som gjorts är det vita redan buteljerat medan det röda tappas om någon vecka. Det vita fick allt som allt 1 g/l svavel före buteljeringen, det röda fick 2 g/l efter jäsningen och kommer få ytterligare något gram före tappningen. Skälet till att det röda får lite mer svavel, dock fortsatt under 30 mg/l totalt svavel, är att det som så många andra osvavlade/lågsvavlade viner börjat stinka acetaldehyd och gårdens ägare och jag är överens om att osvavlat i all ära men vinet ska vara drickbart också. Cake. PS Ni som eventuellt beställer något av vinerna: årgångarna som upges på SB:s sajt är genomgående fel, räkna med yngre viner än vad som anges och se framförallt till att få ”Fleur d’Eté” från 2013 och ”Syrah” och ”Pinot Noir” från 2011 om ni beställer. (Hummervinerna på bilden är ”Mozaique” respektive ”Viognier” – i Sverige finns det som går ändå bättre ”Chardonnay”.)

Ftalaterna i ditt vin – också en prisfråga & Foo Fighters

Publicerat 2014-05-06 av Lars Torstenson

Nyligen publicerade laboratoriet Excell i Mérignac, Bordeaux, nya forskningsresultat avseende ftalater – i det här fallet dibutyl phtalate/dibutylftalat (DBP) – i vin. Kort sagt läckage av farliga ämnen från plast. Den kände (vin)forskaren Pascal Chatonnet säger att elva procent av vinerna som testades uppvisar värden som gör dem osäljbara i Europa. Endast 17 procent innehöll inga ftalater alls medan 19 procent uppvisade knappt mätbara mängder. 59 procent överskrider värdet 0,004 mg/kg och som mest uppmättes 2,212 mg/kg. När Chatonnet talar om ”osäljbara” i Europa grundar han sig på allmänna regler för ftalater i livsmedel, några särskilda regler för t ex vin finns inte. Excell har också testat ett flertal spritdrycker, framförallt vinsprit, och där funnit höga värden, men bara i produkter äldre än 20 år. Nu undrar säkert mer än en hur man kan undvika dess ftalater. Chatonnet säger att ftalaterna framförallt kommer från epoxi, som gamla tankar behandlats med. vinifierat håller med om att det är en solklar smittkälla (detta är f ö känt sedan länge, viss epoxi sätter dessutom smak på vinet som lagras i tanken i fråga) och upplyser då sina HR om att cisterner som behandlats med epoxi genomgående är äldre betongtankar – ibland också järntankar – och sådana hittar du framförallt i gamla anläggningar och ställen där de ekonomiska förutsättningarna inte finns för modernisering – med andra ord producenter som arbetar med små marginaler och billiga viner. I sammanhanget kan också glasfibertankar nämnas, dessa förekommer framförallt i anläggningar där enklare vin görs och är avsedda för kortare tids lagring, men självklart händer det att vin blir liggande också på sådana här cisterner. Men nu är inte de epoxibehandlade cisterner enda smittkällan. Det är sedan decennier känt att du inte kan använda ”vanliga” plastslangar – ja, det är de där du vanligtvis ser i vinkällarna (röda slangen på bilden härintill) – utan att de förr eller senare börjar ”läcka” ftalater. Det är alltså ett mycket gott tecken när du i en vinkällare ser de där stora, tjocka, klumpiga, inte sällan blå, slangarna från Klebér, Trelleborg och andra. Skälet till att dessa inte dominerar totalt är att de är fruktansvärt dyra, och ja, återigen en koppling till priset vi betalar för vårt vin. Att Chatonnet & co inte fann ftalater i yngre spritflaskor torde bero på att de ”vanliga” plastslangarna sedan länge är så gott som helt eliminerade i spritsammanhang, därtill var läckaget av ftalater alltför uppenbart. Avslutningsvis ska sägas att en sådan här undersökning är beroende av vilka viner som testas – om fokus ligger på exklusiva producenter torde mängden ftalater vara 0, är fokus billigare produkter och vin från ovetande producenter är det sannolikt högre än den nu publicerade rapporten . Noterbart är också att även de högst uppmätta värdena kräver en rejäl konsumtion för att ha någon effekt i sig – detta sagt utan hänsyn tagen till den kemiska cocktailen. Likväl är kontentan för dig och mig dessvärre ytterligare ett skäl att sky de billigaste vinerna som pesten. Foo Fighters.