Kategoriarkiv: Vinvärlden

Vi, skräpvin & Jordens undergång

Publicerat av
4

Enligt ny forskning har det än en gång bevisats att det världsomspännande jordbrukets huvudlösa jakt på stora skördar är en starkt bidragande orsak till att Jorden eller åtminstone människorasen riskerar att gå under (läs här). Alltför många bönder är alltför okunniga, hänsynslösa eller naiva för att inte fortsätta använda gifter som tar livet av världens insekter. Insekter som är av avgörande betydelse för vår överlevnad, eftersom ekosystemet enkelt uttryckt slås ut om insekterna slås ut.Innan vi nu rusar hen ur huse och förbannar eller rent av lynchar de lyckligt lallande dårarna till bönder som gör så här mot sig själva, oss och övriga artfränder och insekter och andra måste vi emellertid stanna upp och fråga oss varför de gör på detta viset? Vad får i övrigt vettiga personer att delta i det utdragna folkmordet på mänskligheten? Har vi, alltså du och jag och våra vänner, med saken att göra?

Klart vi har. Varje gång vi köper något ohemult billigt vet vi (ju?) att någon annan får betala. Vanligtvis naturen och emellanåt också en arbetstagare som lever under om inte slav- så i vart fall statarlika förhållanden. Vi vet (ju?) att enda sättet att sälja billigt är att producera billigt och det innebär allt som oftast stor skörd (förtydligande för den som har en trög dag: är skörden liten måste varje såld enhet kosta mer för att betala bondens arbetsinsats och de produkter som används) och att alla kostnader måste hållas nere så mycket det någonsin går.

Så länge vi efterfrågar billigast tänkbara fläskkött, t-tröjor, byråar och vinboxar får någon annan betala. En gris kanske, eller ett barn, eller en vingårdsarbetare, och ganska säkert naturen.

När den stackars bonden sprutar på med gifterna som ställer till det för de livsviktiga insekterna försöker hen bara tillmötesgå vårt krav på billigt vin att dricka i stora mängder. Och spruta måste hen för hen har gött sitt fält kraftigt och kanske också vattnat i sin jakt på stor skörd och lågt kilopris på druvorna, och när hen gjort det har hen ställt till det för vinrankan som svarar med stora och täta klasar där mjöldagg, mögel och annat lätt får fäste. Något som tvingar bonden att spruta mer för att hålla de här angreppen i schack. En ond cirkel. Med förödande konsekvenser för livet på Jorden. Bara för att vi ska få hinka billigt vin.

Matbloggspriset: Never ending story. Hopefully.

Publicerat av
2

Om inte er utsände bland de prisbelönta och hyllade bloggarnas upplyftande och elektroniska sidor missminner sig, är det i år tredje gången vinifierat nomineras till Matbloggsprisets ”Bästa dryckesblogg” – däremot är det av tämligen naturliga skäl första och sannolikt enda gången det sker 2017.

Det är ytterst smickrande att bli nominerad till ett sådant här pris. Att bli nominerad två, rent av tre gånger, är än mer smickrande. Det tyder om inte annat på viss uthållighet och en hyggligt jämn kvalitet på bloggen över åren. (Låt vara att det också kan tyda på dålig fantasi, bristande kompetens, utvecklingsbar smak eller något annat förskräckligt hos juryn, men det är något som den ovan nämnde utsände å det bestämdaste vill dementera att så skulle vara fallet: Här talar vi om en jury som verkligen kan sina saker! Beviset? Den har nominerat vinifierat inte mindre än tre gånger! Snacka om att ha koll, ytterst finstämd smak, stort intellekt och känsla för det goda i livet. Har dessutom hört att de är helyllemänniskor allihop i juryn.).

I år har, som vanligt, ytterligare två välartade bloggar nominerats: Portersteken (Johan Lenner), en blogg inriktad på öl, och The Sound of Soil (Lena Särnholm), en blogg med natur- och ekoviner i fokus. En uppriktig önskan är att någon av dessa får priset. Det förefaller nämligen vara så att när en blogg väl vunnit så nomineras den inte igen, och hur tomt och tråkigt skulle inte oktober nästa år kunna bli utan en nominering som lyser upp i höstmörkret och ger upphovsmannen ett legitimt skäl att frossa lite i sig själv i offentlighetens ljus?

Nomineringen lyder så här: ”vinifierat varit nominerad tidigare*, senast förra året. Det är en blogg med en öppen branschkoppling och är skriven av en av Sveriges mest kända vinmakare som också arbetar för en vinimportör. Han blandar det lättsamma och triviala med det allvarliga och initierade vilket ger och intressanta samt underhållande*. Det vi gillar med denna blogg är man ofta blir överraskad, får ett skratt men också att det finns utrymme att lära sig något nytt.”

*Jo, det står så, lite lätt anakolutiskt, och som författare till den uppbrutna romanen ”Anakolut” ser jag det som en direkt hyllning inte bara till vinmakaren bakom bloggen utan också till författaren bakom densamma. Tackar särskilt för det.

Pariah. Govan som okej bluesgubbe. Wilson och Govan tillsammans.

Kalifornien, vinrankan & eld

Publicerat av
2

Kalifornien i allmänhet och de berömda vinområdena med Napa och Sonoma i spetsen har drabbats av de förmodligen mest förödande bränderna någonsin i regionen. Exakt hur illa det är lär vi få veta först om några dagar när bränderna är under kontroll och skadorna kunnat fastställas. Att folk dött och att hem och vinkällare brunnit ner vet vi redan. Återstår att se hur illa det slutar.

Har för egen del stått öga mot högahopphopptornshöga flammor och förödande bränder ett par gånger. Nu är det länge sedan vi drabbades av en riktigt stor brand härnere i sydöstra Frankrike men historiskt har vi fått vår beskärda del. 1990 fick vi evakuera Domaine Rabiega och rent privat fick familjen och jag då också ta vårt pick och pack och fly undan lågorna. Brandkåren var på plats och jagade på, ”vite, vite, il faut partir maintenant!” skrek de medan röken tätnade och sikten försvann och vi funderade på vad av alla affektionsvärdena vi skulle ta med oss. Det slutade med att vi insåg att vi inte hade tid att välja och vraka bland våra minnen så vi tog med ett golfset istället. Så kan det gå. (Nåja, huset klarade sig mirakulöst nog.)

Den torra, heta sommaren 2003 var det Château d’Esclans, vars vingård arrenderades av oss på Rabiega, som drabbades. Att Rabiega, och vårt hus en bit bort, klarade sig 1990 berodde på ren tur: vinden vände. 2003 var det vinfälten som räddade byggnaderna på Château d’Esclans. Vinrankor brinner nämligen inte. Istället utgör de fantastiska brandgator. Visst, de kan torka ut, rent av torka sönder och dö, men de hejdar brandens framfart.

I Kalifornien hade en stor del av skörden bärgats när bränderna bröt ut häromdagen, men det som inte var plockat lär få hänga kvar, för även om stockarna inte brinner så kan dels druvorna torka ut, dels tar de i ett sådant här skede och en sådan här situation smak av askan och röken. (Bilderna visar vingårdrar som klarat sig medan allt runt omkring brunnit upp, från trakterna kring Coulliure, Frankrike.)

För övrigt hoppas jag att alla HR dricker ett vin från Kalifornien i helgen.

Brescou: CO2-neutralt, eko & hållbart

Publicerat av
Svara

Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.

Vinakademiens Stora Pris 2017

Publicerat av
1

Svenska Vinakademiens Stora Pris går i år välförtjänt till PM & Vänner i Växjö. Det är första gången en restaurang får det prestigefyllda priset, som delas ut för enastående insatser för en god dryckeskultur i Sverige. Kul, tycker er utsände i de prisade vinmänniskornas guldbehängda och diplomerade hall of fame. Dels för en fantastisk insats för att höja matkulturen i Kronoberg, dels för en i sanningen enastående insats för en god dryckeskultur inte bara i Sverige (som brukar innebära Stockholm och i undantagsfall Stockholm-Göteborg-Malmö) utan dessutom i den svenska obygden, för vad är Småland annat än obygd och vi västgötar som fortfarande tycker att Äldre Västgötalagen är lagen som gäller vet att smålänningen ligge ogill. Å andra sidan: med smålänningar som Per Bengtsson och gänget på PM vill vi västgötar inget hellre än att smålänningarna ska föröka sig och sprida sig över landet och ge upphov till nya små PM lite varstans där de slår sig ner.

Svenska Vinakademiens Stora Pris till PM & Vänner, från vänster
preses Mats Hanzon, krögare Per Bengtsson och chefsommelier Rubén Sanz Ramiro
©Foto:Claes Löfgren/winepictures.com

Men, undrar nu den som varit med förr, vad drack ni till detta? Jo, detta: Twoson/Legras&Haas Blanc de Blancs 2007 magnum (mums för mumma), Paul Bara 2002 magnum (dito), Paul Dethune 1996 (mycket bra, finfin nu), Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Chaumées” (Philippe Colin) 2006 (jamen, var det bra eller var det bättre?), Corton-Charlemagne GC (Laurent Ponsot) 2006 (Ponsot!, frågan är bara hur bra det blir och det blev det även 2006), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” 2009 magnum (det här är bara såå bra, fast den här buteljen var dumt nog korkad), Twoson Chambolle Musigny (Laurent Ponsot) 2009 magnum (den där Ponsot igen, och de där Twoson, äckligt bra), Clos de Vougeot GC (Hudelot-Noellat) 2006 (bra), Château La Conseillante 1995 (underbart med ett lite Bordeaux mitt i bourgogne- och champagneträsket, och när det är en Conseillante i högform blir saken inte på något vis sämre av det), Cornas (Auguste Clape) 1996 (och på tal om annat än Bourgogne och Champagne, lite Cornas, som smakade precis så som den skulle och så som Clapes grejer brukar, klassiskt snyggt), Rivesaltes Ambré (Gerhard Betrand) 1985 (vi dricker alldeles för lite dessertviner, fråga Ulf Sjödin MW och tidigare akademipristagare, han vet att det är så och gör vad han kan, varje lördag, mer eller mindre, då han ger sig på något sött, om vi får tro honom själv, och varför inte en Rivesaltes då?, himla gott) och ja, sedan blev det inget mer så slokörade fick vi bege oss av hemåt eller vart vi nu skulle.

Smålandshumor. Musik!

En Twoson-resa

Publicerat av
Svara

Många HR:are har koll på Twoson Club vid det här laget – någon är kanske rent av medlem i den exklusiva klubben. Dock, i all korthet: Twoson Club drivs av ”Twoson-kollegan” och er utsände i de exklusiva vinenvirongernas dyrköpta erfarenheter. 39 medlemmar (som vissa år blir 40), som får några sanslöst dyra magnumbuteljer varje år – buteljer som är unika såtillvida att det för det mesta bara finns de flaskorna som klubben frikostigt delar med sig av: det kan vara ett specialblendat vin eller en uppsättning magnum som exklusivt köpts upp av klubben. Bland producenterna som hittills passerat revy kan nämnas La Spinetta, Chateau Latour Martillac, Champagne Pierre Peters, Domaine Weinbach, Bodegas Muga, Laurent Ponsot och Clotilde Davenne. Vinerna hittas/blendas av de ovan nämnda två klubbmästarna.

En stilla undran

Nu undrar förstås alla hur en sådan där resa kan gå till! Ja, det är mycket spännande. Häromdagen var vi i Italien och dammsög vinkällarna i jakt på det unika. Fanns där dramatik? Ja, Twoson-kollegans plan kunde inte landa i det stormande Pisa så ja ni vet vem som fick äta den förbeställda lyxmåltiden själv. Shit happens. (Twoson-kollegan tog de också väl hand om: han fick först flyga till Venedig och landa där innan planet lyfte igen och gjorde ett nytt försök att gå ner i Pisa, säg något mer som inte gick, men då hade piloten vänligheten att flyga Twoson-kollegan till Rom, där han visades till ett mysigt hotellrum som väntade trots att klockan då var 03.30 och hotellet egentligen stängt. Fint av personalen.)

Entente cordiale

Entente cordiale? Ja, vad tror ni, när Twoson-kollegan och er utsände till slut, ett dygn senare, finner varandra i Montalcino, dit vi tagit oss med varsin bil och från Pisa respektive Rom? Dessutom blir det så klart ett och annat hjärtligt möte med de producenter som tar emot oss – vore vi inte hjärtliga med varandra skulle vi aldrig få gå runt i deras hemligaste rum och prova från fat och gamla buteljer de inte alls tänk sälja men vad ska de göra när vi står och lismar och slickar stövlar å det värsta och de redan gett oss lillfingret?

Business

Business? Japp. You bet. Senaste resan till Toskana, till del beskriven ovan, resulterade i inte mindre än tre inköpta unikum till viner. Vi blendade inte själva den här gången – det brukar vi annars göra för det mesta – utan tog sikte på de gamla magnum som vi lyckades lirka fram hos de hus vi besökte. Det blev ett rött från 1994, en blandlåda med ett och samma vin från 00, 01 och 02, och sist men inte minst ett absolut fullständigt galet grymt vitt från 2001 – exakt vad det är får ni veta när medlemmarna får det vinet någon gång nästa år (så bra att jag knappt kan hålla mig men nu har de här resorna lite av hemlighetsmakeriets mörkande över sig, vilket gör att Twoson-kollegan och jag känner oss som några slags hemliga agenter när vi är ute och reser, jag är typ James Bond och han Tintin).

Efter önskemål från Twoson-kollegan: Mina! Samt lite Puccini för att skapa balans i musikutbudet.

Ett Rosé de Provence i min smak

Publicerat av
Svara

När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!

Rosa.

Långtidstestet av det korkskadade vinet: 1,5 månad nu

Publicerat av
2

Etappmålsrapport från det pågående försöket med att lufta ett rejält korkskadat vin. Vinet har nu stått på en provensalsk terrass i öppnad flaska cirka en och en halv månad. Tidigare etappmålsrapporter (här, här, här, och upprinnelsen här) har givit vid handen att korkdefekten över tid försvinner samtidigt som just det här vinet uppvisat en allt surare smak och en inte oäven doft som fört iväg tankarna åt portvinshållet till – låt vara att vissa hjälpprovare ondgjort sig över både doft och smak. Nu till dagens rapport, då vi bett Hustrun bistå som (blind)provare:Hustrun (kanske ont anandes, men, som alltid, framförallt lojal och uppfylld av en outgrundlig vilja att tänka gott om sin inte alltid så gode make): ”Tegelröd, nästan brun färg, hänger inte riktigt ihop med doften, det där tegelröda… luktar sherry, eller vänta!, något mormor drack… Grådask! Det luktar Grådask!”. (Smuttar på vinet, vänder sig hastigt om, går raskt till vasken, spottar ut, hörs, för sig själv, mumla) ”Jag visste det, hans förbannade långtidstest, hur kunde jag missa att det stod en flaska till på terrassen när jag städade, han måste ha gömt den, Gud så äckligt…”Efter att ha tackat Hustrun för hennes viktiga bidrag till vårt långtidstest tog vi oss så för att själva prova så vi får facit. Hm, nja, mindre portvin på näsan nu, däremot mer sherry, lätt fino-drag, men framförallt en doft av potatisskal en masse, i en slaskhink, nyss avskalade, fortsatt fuktiga, och smaken… nja, alltså, den var nog värre vid förra etappmålet, trots allt, nu är den förvisso sur men mindre skrikigt sur, som om den bakteriedrivna defektsyran omgärdats av andra smaker och aromer som tar udden av det skrikigaste. Ja jo, det känns som att det går åt rätt håll nu.

Gizmodrome!