Har varit en sväng till gårdarna i Bulgarien (här är förra inlägget från januari i år). Våren har i år varit tidig och varm. Växtligheten är åtminstone två veckor tidig och det är en bit över 20 grader sedan flera veckor. En sådan här tidig vår, och knoppning, kan föranleda oro, särskilt i områden där vårfrost är vanligt. Nere i Bulgariens sydvästra hörn är det inte det, peppar peppar. Med andra ord kan vinodlarna sova gott trots den tidiga knoppningen.
Innebär en sådan här tidig start på säsongen att det blir tidig skörd? Nej, det går inte att dra några slutsatser av en tidig knoppning. Ofta infaller blomningen vid ungefär samma datum oavsett om saven stigit tidigt eller sent – såvida inte vädret är exceptionellt, men det är det sällan i mer varma lägen. Mer avgörande för skördedatumet är vädret mot slutet av säsongen, alltså från det druvorna på allvar börjar ta färg och mogna.
Kort om Abdyika och Valago och vi börjar med den senare: de första provvinerna från 2014 blev inget vidare, som HR:en vet var vädret uselt och odlingen inte alls förberedd på det. 2015 blev allt lite bättre och förhoppningsvis kommer odlingen skötas rätt helt och hållet nu i år. Vinerna från 2015 utvecklas väl. Utmaningen för Valago är att bygga en marknad, att skapa en efterfrågan. Förhandlingar pågår med både ett par stora restaurangkedjor i Bulgarien och kinesiska importörer. Vart det leder återstår att se. Klart är att Valago inte kan räkna med att få fullt betalt för sina viner förrän om ett par år – om allt fortsätter utvecklas väl. De här vinerna finns inte i Sverige.
Abdyika sköts, som tidigare nämnts här, på ett närmast perfekt vis. Det gör att gården kan prestera utmärkta viner även en komplicerad årgång som 2014 – de vinerna finns till del i Systembolagets beställningssortiment – och ett okomplicerat år som 2015 blir vinerna riktigt bra, om nu en som är part i målet får säga så. Utmaningen med 2015 är snarast att tämja frukten och ge vinerna en struktur som bär frukten så resultatet inte blir ”flabbigt” eller en dagslända. Så här långt går det bra.
Hur man gör? Arbetet startar redan med beslutet om skördetillfället och följs upp under vinifieringen – beroende på hur man gör den lyfter man fram olika naturliga egenskaper i råvaran. Greppen vi talar om är enkla, som tiden för skalkontakten och huruvida vinet flyttas, och luftas, under jäsningen. Komna så här långt, våren efter skörden, består arbetet i att sätta ihop de olika volymerna så klokt som möjligt och att, om det förefaller vara rätt grepp, hitta ekfat som ytterligare kan förädla produkten. Just nu ligger Abdyikas toppvin ”First Selection” på franska barriquer medan det mer traditionella ”Melnik Tradition” vilar i bulgariska ekfat. De här vinerna kommer vi, i likhet med ”Estate Blend”, att få se i Sverige tidigast nästa år. Först ut av 2015 års viner är istället rosévinet, gjort på melnik och om inte annat just därför något för rosévinsfreaken.
Kategoriarkiv: Vinvärlden
Nygammal larmrapport om gift
En gammal, fransk rapport från 2008 har dammats av och i en modifierad form blivit en nyhet. Enligt Omni är den nya rapporten sprungen ur en granskning av Livsmedelsverkets stickprovskontroller som gjorts för boken Miljödieten i samarbete med Ekot. Något riktigt nytt presenteras förvisso inte. Å andra sidan är varje sådan här larmrapport av godo eftersom vi människor tydligen har svårt att ta denna livsviktiga fråga på allvar.
Enligt både den gamla och den nya rapporten förekommer flera av världens farligaste bekämpningsmedel, av vilka somliga är förbjuda att använda inom EU, i livsmedel – i den nya rapporten förtydligat till svenska livsmedel. Att ämnena inte är förbjudna utanför EU innebär inte att man inte kan importera och sälja varor som innehåller rester av medlen. Detta så länge för EU gällande gränsvärden inte överskrids.
Det som vinifierat framförallt följt och följer här är användningen av bekämpningsmedel i världens vingårdar. Rapporten från 2008 visar tydligt att i EU illlegala substanser fortsatt används i vingårdar utanför Europa. Enligt en rapport från Laboratoire Dubernet är den vanligaste (legala) molekylen i de europeiska vingårdar folpel. Denna förekommer i bekämpningsmedel mot mildiou (mjöldagg) och är alltså ett alternativ till koppar som nämndes i ett inlägg nyligen. Folpel förekom i 45 % av den vinmust som Dubernet analyserade i samband med sin rapport. Annars visar rapporten på avsevärt lägre förekomst av rester av bekämpningsmedel i must och framförallt vin än i rapporter avseende grönsaker och frukt. (Positivt är att nivåerna kraftigt sänkts de senaste åren.)
Samtidigt är bordsdruvor kanske den frukt som enligt flera undersökningar innehåller mest och flest rester av växtskyddsmedel. Förklaringen är att bordsdruvor är betydlig hårdare drivna än druvor för vinframställning. Många gånger känsliga druvor som odlas med mer vatten, mer gödning och mer bekämpningsmedel. Detta för att druvorna ska se ut på ett sådant sätt att konsumenten väljer dem i butiken.
Ytterligare ett skäl till att innehållet av rester är lägre i vinet är att bonden inte får spruta nära inpå skörden och att flera ämnen, som koppar, elimineras i samband med att jäst och utfällningar faller till botten efter jäsningen. Avseende till exempel koppar är det vanligtvis så att eventuella rester av koppar i vinet kommer från kopplingar och pumpar med koppardetaljer eller koppar som tillsatts vin för att häva en reduktion.
Sist men inte minst och intill tjatig tydlighet: det är det högintensiva vinbruket som kräver vatten, gödsel och mycket växtskydd. Det är vanligtvis också vin sprunget ur storproduktion som i undantagsfall måste behandlas med koppar. Med andra ord ökar risken för rester av bekämpningsmedel med lågt pris.
PS Avseende bordsdruvorna finns det goda skäl att undvika dessa såvida inte tydliga garantier ges för druvornas ursprung och det finns information om hur de odlats och samma sak här: är priset för lågt är det garanterat inte Guds bästa druvor.
Kändisvin in fabrica 2.0
Läs först ”Kändisvin in fabrica”.
- – Hålla ja, PR-byrån Bolla in en boll, du talar med Stuttgart Eindhoven.
- – Ja tôkker vinet e bra männ ja hade en sånn där vinäxpärt här igår, en gammel jobo såmm tror han e nått för han bor i Frankrike. Han sa att vinet va så dålitt att han måste skratta.
- – Ja, hallå ja? Är det Bärt?
- – Nu e de la skit samma va äxpärtera tror, de e såmm mä musiken. Sulle en tro på äxpärtera sulle alla lôssna på klassisk skit männ de e en skillnad där för musik kan en puscha såm han sa såmm velle te hehe, fast han puscha ätter nått annat, männ sprit å vin, hur gör du åmm äxpärtera säjjer de e skit? Ingen lär säjja nått gott åm mett vin.
- – Det där är inga problem längre. Nu kan man bli uppmärksammad i alla fall. Sitter faktiskt precis här och läser ett erbjudande. För 99 000 kronor får vi ett paket som lämpligt nog heter ”Beställningspaket” eftersom det så bra kan hjälpa varor i beställningssortimentet in i ordinarie sortiment, jag citerar, alltså läser innantill…
- – Ja’nte dum.
- – … ”Beställningssortiment paket, e-post Stand Alone, del av och Veckans vara: E-post utskick 1 st Stand Alone + E-post utskick 1 st Del av inkl. recept + E-post utskick 1 st Del av inkl. recept + veckans vara I e-butik på…”
- – ”Vekkans vara” ä’nte de varera di rekåmmenderar så att säjja?
- – Jo!
- – De e ju genialiskt såm han sa tôsken mä hår’t på ända.
- – Einstein? Och det heter genialiskt med sj-ljud, inte g-ljud.
- – Du, bara för du har ett kônstitt namn å setter i Tjokkhult sa du’nte tro du e nått. E du riker?
- – Rik? Nja, det vet jag inte precis. Nej, det är jag inte.
- – Hä, männ de e ja. Han heter E-in-ste-in å ja unnrar åm du säger saker såm att nu sa ja sjå ut istället för nu sa ja gå ut?
- – Va? Nu förstår jag inte riktigt.
- – Sjit i de du. De låter bra mä erbjudandet där. Kör på de.
- – Kör? Menar du kör med sj-ljud?

Kändisvin in fabrica
- – Bäärt.
- – Ja, hej det här är Stuttgart Eindhoven från PR-byrån Bolla in en boll.
- – Ja hääj.
- – Vi har blivit kontaktade av en vinimportör som vill lansera ett nytt kändisvin och rakt på sak: är du intresserad?
- – Va ä dä?
- – Kändisvin?
- – Ha.
- – Ett vin med en känd avsändare, någon som konsumenten kan identifiera sig med och lita på och så här års tänker jag ”Mello”, jag tänker ”Samir”… men Samir dyrkas bara av åttaåringar och de köper inga viner, säger importören så jag har fått tänka om och tänker då ”Mello”, jag tänker ”Stenmarck”, ”gubbar som dyrkades av åttaåringar och mammor år 1900”, ”en publik som nu får handla på bolaget och som dricker vin om det är sött nog”, jag tänker ”Kicki”, jag tänker ”Lotta”, jag tänker ”Lasse”, jag tänker ”Bärt”, ”Bärt!”. Precis så tänker jag. Du får en tia per flaska.
- – Diil! Men va sa ja göra?
- – Vi kanske måste be dig vara med på några bilder där du låtsas prova vin och så kommer vi så klart använda dig i annonser av olika slag men det är väl inget problem för dig?
- – Hä, ”Am inn” sôm han sa sôm ble å mä svendommen hehe.
- – Öh, eh, ja men då säger vi så. Det är förresten ett rött boxvin med, jag citerar importören och mig själv, ”en lätt trallad och harmonisk melodi i dur som livar upp både när var dagen är tung och när vännerna kom mer på middag på fredag kväll. Eller var för inte bara ett glas rätt upp och ner för att räkna in dag en? A one, a two, a one two three four!”. Så heter vinet förresten, ”Bärt – a one, a two, a one two three four”.
- – Låter ju skit bra!

Så gör du snabbrosé
Möjligen med undantag för primörviner som Beaujolais Nouveau mår vin bra av att inte stressas. Det tar tid för ett vin att jäsa och eventuellt genomgå den malolaktiska jäsningen. Ett normalt år går ändå de där två första stegen ganska snabbt. Efter två månader brukar det vara klart. Och det är då den verkliga vilotiden inträffar. Kort sagt behöver vinet nu tid för att sätta sig och komma i ett stabilt läge avseende allt från utfällningar till aromer.
Tydligast ser vinbonden detta genom den fällning som bildas på lagringskärlets botten. Nu talar vi om en period på ytterligare ett par månader. Ett rosévin är normalt naturligt stabilt först fram i februari året efter skörden, och det är då man kan förbereda det för buteljeringen. Som den vakne HR:en listat ut hamnar ett väl arbetat rosévin inte på flaska före februari månad efter skörden.
Nu kan någon invända att det finns år då det går snabbare. Det stämmer. Precis som det stämmer att det finns år som tar ändå längre tid. Och det är mycket ovanligt att ett rosévin på naturlig väg hinner bli klart före utgången av januari. Däremot kan man förstås påskynda processerna. Det finns många processhjälpmedel för detta.
Redan i första skedet då druvorna anländer till vinkällaren kan man arbeta med enzymer och klarningsmedel som påskyndar sedimenteringen före jäsningen och på samma vis kan man sedan påskynda klarningen efter jäsningen och den malolaktiska jäsningen. Enzymer kan i förekommande fall också hjälpa de enklaste aromerna på traven och där kommer det viktigaste hjälpmedlet för snabbvinsproducenten in: jästen.
Det talas mycket om vilka underverk jäst kan åstadkomma. På det hela taget är det struntprat. Högkvalitativa viner kan på intet vis göras med hjälp av jäst. Avseende premiumviner gäller bara en sak: bästa möjliga druvor. Däremot kan jästen spela stor roll i ett enkelt vin och då det ligger i sakens natur att ett snabbproducerat rosévin är/blir enkelt kan mycket åstadkommas med rätt jäst.
Det är nu vinmakaren kan välja mellan att dra sitt vin åt grape eller engelska fruktkarameller eller päron eller något annat – ofta arbetar de mer upplysta bland den här typen av producenter med flera olika jäststammar för att få till en ”cocktail”. Syftet är att efterlikna bättre roséviners mer naturliga aromuttryck i form av jordgubbar, smultron, persika, ja kanske rent av i ringa mån en touch citrus och då främst apelsin eller citron. Problemet för den som söker djup och komplexitet är att det inte skapas utrymme för det i ett snabbproducerat rosévin.
Nu låter allt det där negativt men det är mer ett konstaterande att det är så här det går till. Fördelen med majoriteten av de där snabbfixade produkterna är att de är ganska trevliga i sin enkelhet och vanligtvis är de relativt billiga. Problem blir det möjligen då den här vintypen dyker upp högre upp i prisklasserna och blir väl mottagna i vinpressen – händer med några roséviner varje år. Så länge slutkonsumenten är nöjd är kanske inte problemet så stort i sig men det är trist då konsumenten kunde fått sig till livs ett lika bra, enkelt vin till ett betydligt lägre pris, alltså ett i vin i den prisklassen ett sådant här snabbvin hör hemma. Faktum är att några så kallade UPR (ultra premium rosé) görs med ganska enkla metoder och som vore de snabbviner. Här gäller det verkligen att kunna känna skillnad på kreti och pleti om man ska ge sig till att betygsätta för de välgjorda UPR-vinerna är en helt annan sak.
Som nämndes igår är det dessvärre så att många har svårt att prova unga roséviner vilket gör att vinerna betygssätt sådana de är i februari eller tidigt i mars utan hänsyn tagen till den enorma utveckling som sker i de långsamt gjorda och därmed sent utvecklade vinerna under vårmånaderna. Förhoppningsvis kommer det där att ändra sig undan för undan allteftersom vi i Sverige blir bättre på rosévin och lär oss både att bedöma dem i unga månader och när de blir äldre och inte minst att se de bra rosévinerna som de matviner de är.
Långtidstest: Hustrun intervenerar!
Det började med ett sådant där obehagligt ryck som den man lever tillsammans med kan få i obevakade ögonblick. ”Vår!” utbrast Hustrun och på något vis kändes det som att inget gott kunde komma ur det. ”Nu ska vi” (vi?!) ”röja terrassen!. Du får börja med att ta bort dina vinexperiment!” ”Men du,” försöker man då, ”måste väl förstå att det där ingår i ett projekt som är större än jag, än oss, än terrassen, det är forskning, gumman, forskning!” ”Forskning my a…, du måste förstå, lille gubben, att ingen bryr sig…” ”Ingen bryr sig? Hallå! A-l-l-a HR i hela världen bryr sig, för att inte tala om Framtiden!” ”Nej, nu är det dags att sätta stopp för de där dumheterna, du har fått ha dina mögliga viner på terrassen länge nog, nu får det vara slut, ingen bryr sig, därmed basta, och du måste inse att det där är inte nörderi, det är något mycket allvarligare och jag säger det igen: du behöver hjälp. Jag säger det i bästa välmening. Oavsett ålder, kön, nationalitet… folk har inte öppnade, gamla, odrickbara viner i rävfällor på terrassen.”
Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).

Björk 2014, björkvin öppnat för cirka 15 månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, ganska stor doft av trä med inslag av sav och någon form av sake, träslöjdslektionsal och Casco lim; liknande i smaken, inte så kul, rejäl eftersmak med beska och inslag av trä och trälim. Det här vinet bör nog drickas i relativt nyöppnad form.
Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.
Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.
Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.
(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)
Det är över nu. Je dois m’en aller. It’s all over now. Final countdown. Jag måste ge mig av.
#TWWD: resumé
En gång om året arrangerar importören Terrific Wines en #TWWD. Åren 2012-14 stod det för Terrific Women Winemaker’s Day. Från och med i år utläses betydelsen Terrific Wines’ Wine Day. Ändringen kommer sig av att man redan från början bestämde sig för att byta tema efter tre år. En annan nyhet sedan premiären 2012 är att ”vindagen” numer arrangeras både i Stockholm och på Ästad Vingård utanför Varberg . Här följer en kort resumé från årets båda #TWWD.
På Ästad inleddes programmet lördagen den sjätte februari med en presentation av gårdens eget vin. Besökarna fick tillfälle att prova ”andra-vinet” från 2014, ett torrt och lätt ekat vin på solaris. Som jag själv är konsulterande vinmakare och är hyggligt ansvarig för hurudant det är vill jag inte säga mer än att det var riktigt bra.
Efter denna lokala kick-off avlöste så de tillresta vinmakarna varandra i en rasande fart ända tills det på kvällen var dags för en ”winemaker’s dinner” med flera producenter närvarande. Ästad Vingård satsar från och med i år stenhårt på att utveckla sin restaurang och sin vinbar. Av maten att döma den här kvällen är de på god väg att etablera sig som finkrog.
På söndagen for vinmakarna med Blå Tåget till Stockholm. En resa där de fick tillfälle att vid sittande bord med vit duk serveras klassisk räkmacka och nubbe av den trevliga personalen.
Medan #TWWD på Ästad var öppen för alla med rätt ålder var dagen i Stockholm, påföljande måndag, inriktad på ”branschen”. Precis som på Ästad gavs tillfälle att prova viner från de tillresta vinmakarna och att prata med desamma (vinmakarna alltså). Den som ville kunde höra Isabelle Ogier från Domaine de Nalys tala om mikrolägen i Châteauneuf-du-Pape och vikten av att välja rätt rotstock.
Marco di Giulio på Girard gav oss en lektion i Petite Sirah (flaskan nedan dock en bordeauxblend från Marco).
Dorli Muhr berättade hur man gör premium-syrah i Österrike.
Philippe Guillanton från Château Margüi talade om eko-odling i olika varianter och om trender i Sydfrankrike.
Laure Poisson (Les Vignerons de Tavel) visade på variationer i färg och aromer mellan olika år och lägen i rosévinernas hemland Tavel.
Miguel Merino underhöll med några väl valda ord om mazuelo i Rioja.
Via länk från Swartland gav oss Andrea Mullineux senaste nytt och allt vi i övrigt behöver veta om syrah i Sydafrika.
Sist men inte minst talade er utsände i de föredragande vinmakarnas pratglada show-off-föreställningsvärld om carignan och syrah.
Enligt uppgift återkommer #TWWD som #TWWD2017 om ganska precis ett år, närmare bestämt första helgen i mars 2017 (om tilltänkta lokaler är lediga, i annat fall kan dagen komma att flyttas en vecka åt endera hållet, vilket, vilket den vakne HR:en redan listat ut, innebär framåt eller bakåt).
Gravity (spelad på den snyggaste stratan hitom Rory Gallagher)! Mayer-bonus för er som tycker om en slow blues.
Koppar & vin
Häromdagen publicerades i olika editioner en TT-artikel om eko-viner och hur miljövänliga de egentligen är. Ett flertal HR:are och andra har med anledning av artikeln hört av sig med några frågor om framförallt koppar i vinodlingen och för att bara behöva svara en gång kommer responsen från er utsände i de besprutade vinmarkernas dimhöljda värld här på vinifierat.
Som tidigare påpekats är ett återkommande problem i vindebatten att allt så lättvindigt blir svart eller vitt. Till och med då professorer uttalar sig. Det är lite skumt det där för i botten brukar fundamentalistiska uttalanden grunda sig på osäkerhet och bristande kunskap. Hursomhaver, i artikeln går någon till storms mot koppar i vinodlingen och menar att syntetiska bekämpningsmedel alltid är bättre än tungmetallerna i ekologisk odling och vips så är det svart och vitt så att eko-odlingen är direkt skadlig för miljön.
Om vi nu lugnar ner oss lite och tittar på fakta så ser det ut ungefär så här:
1.Ja, ekologisk odling är inte så bra som folk i allmänhet tror och ja bekämpning av mjöldagg med kopparbaserade medel är ett måste för den som odlar ekologiskt (eller biodynamiskt eller natur) – glöm det där med att man aldrig besprutar eller att man inte använder gifter i eko-odling; det ligger i sakens natur, om uttrycket tillåtes, att bekämpningsmedel allt som oftast är av giftig art. Slutligen: ja, användandet av koppar är ett problem och utgör en risk både för bristande biologisk mångfald i odlingen och direkt döda jordar.
2.Nej, det ovanstående innebär inte att de ekologiska odlarna sprutar koppar i besinningslösa mängder eller att de inte är måna om sina jordar och den biologiska mångfalden. Det går inte att skilja på ekologiska (och biodynamiska och natur) och konventionella bönder så lätt. I samtliga läger förekommer seriösa och skickliga odlare liksom mot miljön om inte hänsynslösa så i vart fall nonchalanta och i största allmänhet mindre skickliga och kunniga odlare. Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.
3.Skälet till att man använder koppar i för övrigt inte bara ekologisk (och biodynamisk och natur) odling utan i förekommande fall även i konventionell odling är att det inte finns några andra kontaktverkande medel som är verksamma mot mildiou (Plasmopara viticola). Många arbetar på att ta fram ett fungerande skydd (läs till exempel här om försöken med sniglar) men där är vi inte ännu. Den som vill undvika koppar i marken kan inte vara ekologisk (eller biodynamisk eller natur). Samtidigt förtjänar det att påminna om det som punkten två avslutades med ovan: Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.
4.Kan man lita på ekologiskt alls? Ja, det kan man och det är inte så att det är förkastligt i sig, på samma sätt som man inte kan döma ut alla konventionella odlare eller biodynamikerna eller naturvinsproducenterna. Det handlar inte om etiketter utan skicklighet och individuella målsättningar och ansvarstagande hos de enskilda producenterna.
5.Men är då alltid eko rätt? Nej, det är det inte och ”eko” är en mycket grov kategorisering. Alltfler blir idag ekologiskt certifierade därför att det hjälper dem att sälja vinerna. Men samtidigt som de då går över från handelsgödsel och syntetiska bekämpningsmedel till ekologisk fårdynga och bland annat kopparbaserade medel fortsätter de övergöda och överbevattna i syfte att ta ut stora skördar för att kunna sälja billiga volymviner, något som tvingar dem att bespruta hårt och därmed överanvända koppar på ett för miljön skadligt vis. Vi är alltså tillbaka där vi alltid hamnar: undvik de billigaste vinerna så ökar du chansen för att din producent arbetar miljö- och människoklokt – om inte annat så av den enkla anledningen att den har råd att göra det.
6.Det finns (europeiska) regler för hur mycket koppar man får använda varje år och ramregeln gäller alla odlare oavsett etikett. Behovet av de här medlen varierar från växtplats till växtplats och från år till år. Därför tillåts också kvantiteten använd koppar variera från år till år. Skickliga odlare använder inte maxdosen ens nederbördsrika år. Mindre skickliga odlare har en tendens att använda maximal mängd varje år och ibland hjälper inte ens det: de får dessutom dras med minskad och försämrad skörd till följd av de mjöldaggsangrepp de inte klarat av att stoppa eftersom de besprutat vid fel tillfällen och/eller inte arbetar med en adekvat gödning och gallring av rankorna. Den sistnämnda typen av vinbönder gör sannolikt mindre skada om de är konventionella förutsatt att de klär sig ordentlig, använder hytt på sin traktor och bara besprutar då det är helt vindstilla så kringliggande bostäder, skolor och liknande inte drabbas.
7.Är det okej att jag köper eko då? Ja, det är det, men tro inte att det är den enda sanningen eller att professorn som varnar för koppar är helt ute och cyklar. Särskilt inte om du köper de billigaste vinerna för då ger du knappast bonden en ärlig chans att vara korrekt mot miljön, sig själv och sina medarbetare. Ungefär som det där med priset på mjölk och fläskfilé.
Méthode rurale
I samband med TWWD2016 (Terrific Wines’ Wine Day) i Stockholm provade många för första gången (Marie) Menger-Krug Méthode Rurale. Att vinet genomgående fick stående ovationer förvånar inte. Däremot var det påfallande många som inte hade koll på vad méthode rurale är. Därför några ord om det.
Méthode rurale eller méthode ancestrale skulle kunna översättas med ”bonn-metoden” respektive ”gammaldags metoden” och anses rent allmänt vara de mousserande vinernas urmoder. Till skillnad från méthode traditionelle, alltså den som används i bland annat Champagne och där vinet jäses två gånger (först en fullgången jäsning i tank, som sedan följs av en igångsatt andra jäsning i flaskan), sker allt i ett svep när vi talar om den ursprungliga metoden. Kort sagt startas jäsningen i en tank och när runt 20 g socker återstår flyttas det jäsande vinet till flaska och får jäsa färdigt där. Resultatet är ett mousserande vin med lägre tryck än till exempel en champagne.
Exakt hur man hanterar flaskan efter jäsningen varierar. Den som följer ursprungsreceptet till punkt och pricka låter jästfällningen vara kvar i flaskan och saluför ett inte sällan långt ifrån klart vin. Andra avlägsnar fällningen på ett eller annat vis och ofta på samma sätt som i Champagne, det vill säga att fällningen skakas ner mot korken i flaskan som är vänd upp och ner, därefter fryses det som ska avlägsnas ner och tas bort som en liten klump. Den som är ursprunget troget arbetar också utan tillsatt jäst, något som gör hanteringen mer riskabel.
När det gäller Marie Menger-Krug så kommer hon från en familj känd för sina mousserande viner. Kanske är det just för att så mycket redan gjorts i familjen som Marie valt att fokusera på méthode rurale och på så vis skapa sitt eget vin i den långa familjetradtionen. Oavsett vilket har hon efter många års arbete lärt sig att göra oerhört goda och rent av sublima méthode rurale som skiljer sig från många andra viner gjorda med ursprungsmetoden (Clairette de Die, Bugey, Blanquette-de-Limoux, Gaillac…) såtillvida att de är hundra procent rena och fria från kvalmiga inslag samtidigt som de fyller hela gomseglet.
Helt billigt blir det kanske inte. Om man å andra sidan tar i beräkning hur svårt och riskabelt det är att de göra de här vinerna, särskilt om man som Marie försöker arbetar utan speedad jäst, är det så billigt att det är svårt att se producenten i ögonen när man köper vinet. Vi hittar både Maries chardonnay och riesling i Sverige sedan någon månad. Båda rekommenderas varmt. Menger-Krug Méthode Rurale Chardonnay 2012, nr 77559, 299 sek. Menger-Krug Méthode Rurale Riesling 2011, nr 77456, 299 sek.
PS Självklart talar vi zero dosage.
Clotilde Davenne
För många år sedan presenterade min Twoson-kollega en galet bra Chablis Grand Cru Les Clos för mig. Vinet var ungt, makalöst rent och exakt, perfekt balans och ett påfallande tydligt uttryck av druva och ursprung. Detta ledde till att vi köpte in vinet på magnum till Twoson Club som då fortfarande befann sig på planeringsstadiet och det ledde till att jag lärde känna kvinnan bakom konstverket, Clotilde Davenne.
Det där var ett av de första vinerna hon gjorde sedan hon smugit igång sin egen verksamhet i Chablis. Tidigare hade hon arbetat för en större firma och gjort sig ett namn i de inre kretsarna. Den som hade koll visste mycket väl vem hon var men på det stora hela taget var hon en av de där vinmakarna som står bakom varje stor vinproducent.
Långsamt och med hjälp av skramlande släktingar byggde hon sin egen verksamhet vid sidan om genom att köpa på sig små jordlotter i Chablis med omnejd. 2004 var hon redo att kapa banden med den tidigare arbetsgivaren och ge sig hän med sin egen verksamhet. En verksamhet hon med tålamod och med två ögon på vad som varit ekonomiskt möjligt i sakta mak baxat från noll till en position som en av de bästa producenterna i Chablis.
Det som utmärker Clotildes vinmakeri är en sällan sedd precision och renhet. Hennes viner är alltid i perfekt balans, de är eleganta och stramt snygga. Inget för den som söker största möjliga flabbighet för en bred publik men desto mer för den som vill finna vinmakeriets hjärta: de rena aromerna. Hennes Bourgogne Blanc är trots sitt låga pris år efter år en stilstudie i ren chardonnay utan störande aromer som baserats på svavel eller något som inte är druva eller ursprung. Borde användas som skolboksexempel i varje druvkurs värd sitt namn.
Att Clotildes Chablis spöar både Premier Cru- och Grand Cru-vinerna från andra producenter överraskar inte. Åter denna precision och renhet. Ingen fruktätande ek, ingen svavelbyggd krutrök, flinta eller krydda. Bara renhet och ett tydligt avtryck av ursprunget. Den som går vidare i hierarkin och provar Clotildes Premier Cru- och Grand Cru-viner blir inte besviken. Å andra sidan börjar hon här få konkurrens från många andra vinproducenter som kanske inte alltid får till det i de nedre prislägena men som kan vara med och leka då priserna sticker iväg över 300 och kanske rent av 500 kronor.
I Sverige hittar vi även Clotildes strama och knastrande crémant. Ett bevis gott som något på att en talangfull vinmakare kan föra över sina konster till den mousserande världen om så krävs – lite grann som en bra instrumentalist kan följa med när musiken i ett slag ändrar stil och inriktning och på tal om det: nu lyssnar vi på Steven Wilson och Porcupine Tree.
