Precis i tid för att glädjas med Frölunda anlände er utsände i de västsvenska tassemarkerna först till Göteborg och därefter till Varberg och Tvååker och rätt som det var låg Ästad Vingård där som en hägring i Åkullas naturreservat – Ästad Vingård, platsen där den tidigare nämnde skulle inställa sig för tjänstgöring.
Sagt och gjort. Hann knappt anlända förrän en provning av några av gårdens första provviner och ett gäng kollegor från Sverige stod uppdukade. Utan att förlora sig i detaljerna konstaterade vi att Ästads halvtorra viner från 2014 och 2015 och det torra från 2015 står sig bra i den inhemska konkurrensen.
Dagen därpå började det egentliga arbetet med en utvärdering av det mesta som gjorts så här långt. Som torde ha framgått av andra stycket ser det på det stora hela bra ut. Gårdens tredjevin, ett halvtorrt, som gjordes 2014 och 2015 ligger i och med den senare årgången ungefär där det ska ligga. Vi talar om ett okomplicerat, lättillgängligt och friskt vin som fungerar både i bersån och till sushin.
Gårdens andravin är en torr, lätt ekad uppenbarelse. Den gjordes 2014 men inte 2015 av den enkla och tråkiga anledningen att couluren tog blommorna under blomningen och därmed uteblev volymerna. Vid en ”normal” coulure ryker kanske 20 och högst 40 procent av totalen, här gick nästan allt förlorat, varför fokus 2015 var att alls få till förstavinet, och det som blev över fick användas för trejdevinet, det halvtorra ovan. Nog av. Torra vinet från 2014 är idag ett vin att prova på plats och till någon av de rätter köket specialkomponerat för drycken. Ni blir inte besvikna. Och vi, vi återkommer förhoppnings nästa år med ett finfint, torrt, lätt ekat vin från 2016.
Sist men inte minst Ästads mousserande! Det här är förstavinet och det är inte fel alls att säga att Ästad producerar mousserande vin – de stilla är mer att betrakta som spännande komplement. Att förstavinet görs bubblande enligt den traditionella metoden med en andra jäsning på flaska gör att det tar lång tid att producera. Årgången 2013 lärde vi oss mest hur de nya maskinerna på gården fungerar. Men redan 2014 fick vi till det riktigt bra. Inte exakt där vi vill vara – det tar förmodligen ytterligare 30-40 år – men redan om fyra-fem år vet vi nog ganska väl hur slipstenen ska dras. Är då 2014 inte bra alls? Tvärtom! Det är bättre än vi vågat hoppas och verkligen inget att skämmas för. Men det tar tid att hitta rätt. Nu har vi kommit så långt att vi kunnat jämföra olika degrogeringsdatum upp till 12 månader. Det innebär att vi bara har två år kvar på den utvärderingen… Samtidigt är våra 12 månaders bäbisar så bra att fler bör få tillfälle att smaka på dem. Hur det blir med den saken ligger i Ästads egna händer så om detta kan vi bara hoppas.
Innebär en sådan här tidig start på säsongen att det blir tidig skörd? Nej, det går inte att dra några slutsatser av en tidig knoppning. Ofta infaller blomningen vid ungefär samma datum oavsett om saven stigit tidigt eller sent – såvida inte vädret är exceptionellt, men det är det sällan i mer varma lägen. Mer avgörande för skördedatumet är vädret mot slutet av säsongen, alltså från det druvorna på allvar börjar ta färg och mogna.
Kort om Abdyika och Valago och vi börjar med den senare: de första provvinerna från 2014 blev inget vidare, som HR:en vet var vädret uselt och odlingen inte alls förberedd på det. 2015 blev allt lite bättre och förhoppningsvis kommer odlingen skötas rätt helt och hållet nu i år. Vinerna från 2015 utvecklas väl. Utmaningen för Valago är att bygga en marknad, att skapa en efterfrågan. Förhandlingar pågår med både ett par stora restaurangkedjor i Bulgarien och kinesiska importörer. Vart det leder återstår att se. Klart är att Valago inte kan räkna med att få fullt betalt för sina viner förrän om ett par år – om allt fortsätter utvecklas väl. De här vinerna finns inte i Sverige.
Enligt 
Det som vinifierat framförallt följt och följer här är användningen av bekämpningsmedel i världens vingårdar. Rapporten från 2008 visar tydligt att i EU illlegala substanser fortsatt används i vingårdar utanför Europa. Enligt en 
Samtidigt är bordsdruvor kanske den frukt som enligt flera undersökningar innehåller mest och flest rester av växtskyddsmedel. Förklaringen är att bordsdruvor är betydlig hårdare drivna än druvor för vinframställning. Många gånger känsliga druvor som odlas med mer vatten, mer gödning och mer bekämpningsmedel. Detta för att druvorna ska se ut på ett sådant sätt att konsumenten väljer dem i butiken.
Ytterligare ett skäl till att innehållet av rester är lägre i vinet är att bonden inte får spruta nära inpå skörden och att flera ämnen, som koppar, elimineras i samband med att jäst och utfällningar faller till botten efter jäsningen. Avseende till exempel koppar är det vanligtvis så att eventuella rester av koppar i vinet kommer från kopplingar och pumpar med koppardetaljer eller koppar som tillsatts vin för att häva en reduktion.
Sist men inte minst och intill tjatig tydlighet: det är det högintensiva vinbruket som kräver vatten, gödsel och mycket växtskydd. Det är vanligtvis också vin sprunget ur storproduktion som i undantagsfall måste behandlas med koppar. Med andra ord ökar risken för rester av bekämpningsmedel med lågt pris.
PS Avseende bordsdruvorna finns det goda skäl att undvika dessa såvida inte tydliga garantier ges för druvornas ursprung och det finns information om hur de odlats och samma sak här: är priset för lågt är det garanterat inte Guds bästa druvor.
Nu kan någon invända att det finns år då det går snabbare. Det stämmer. Precis som det stämmer att det finns år som tar ändå längre tid. Och det är mycket ovanligt att ett rosévin på naturlig väg hinner bli klart före utgången av januari. Däremot kan man förstås påskynda processerna. Det finns många processhjälpmedel för detta.
Suck, omöjligt att resonera med yrvädret. Således här kommer den absolut sista testomgången av de osvavlade vinerna samt Björk 14 och 15 och det är, har jag lovat Hustrun på heder och samvete, slut med de gamla vinerna nu (den inre kretsen av HR:are uppmanas dock att läsa till slutet).
Björk 2015, björkvin öppnat för sex månader sedan: Fortsatt ljus, opåverkad färg, saknar frukt, visst träinslag i doften, lite som 2014 men alltigenom i en mildare variant. Samma sak: ett vin som bör drickas i nyöppnad form.
Det osvavlade vinet, alltså det osvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: Bärnstensfärgat, helt okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt, men vad dricker man detta till? Ursprung som kan fastställas: vitt vin.
Det svavlade röda vinet, alltså det osvavlade cabernet-vinet från Domaine de Brescou årgång 2013, öppnat för 18 månader sedan: det här vinet var inte så kul ineldningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra.
(Nu följer lite ”det är slut-musik” som Hustrun kommer höra och då kan jag berätta att det ju är slut med vinerna på terrassen, men till alla sanna HR vill jag säga att det är självklart så att det inte går att slänga de osvavlade vinerna när de befinner sig i sin prydo, ska bara posta det här inlägget sedan ska jag hitta ett gömställe för mina precious.)
På Ästad inleddes programmet lördagen den sjätte februari med en presentation av gårdens eget vin. Besökarna fick tillfälle att prova ”andra-vinet” från 2014, ett torrt och lätt ekat vin på solaris. Som jag själv är konsulterande vinmakare och är hyggligt ansvarig för hurudant det är vill jag inte säga mer än att det var riktigt bra.
Marco di Giulio på Girard gav oss en lektion i Petite Sirah (flaskan nedan dock en bordeauxblend från Marco).
Dorli Muhr berättade hur man gör premium-syrah i Österrike. 
Philippe Guillanton från Château Margüi talade om eko-odling i olika varianter och om trender i Sydfrankrike.
Laure Poisson (Les Vignerons de Tavel) visade på variationer i färg och aromer mellan olika år och lägen i rosévinernas hemland Tavel. 
Miguel Merino underhöll med några väl valda ord om mazuelo i Rioja.
Via länk från Swartland gav oss Andrea Mullineux senaste nytt och allt vi i övrigt behöver veta om syrah i Sydafrika. 
Sist men inte minst talade er utsände i de föredragande vinmakarnas pratglada show-off-föreställningsvärld om 
Enligt uppgift återkommer #TWWD som #TWWD2017 om ganska precis ett år, närmare bestämt första helgen i mars 2017 (om tilltänkta lokaler är lediga, i annat fall kan dagen komma att flyttas en vecka åt endera hållet, vilket, vilket den vakne HR:en redan listat ut, innebär framåt eller bakåt).
Som tidigare påpekats är ett återkommande problem i vindebatten att allt så lättvindigt blir svart eller vitt. Till och med då professorer uttalar sig. Det är lite skumt det där för i botten brukar fundamentalistiska uttalanden grunda sig på osäkerhet och bristande kunskap. Hursomhaver, i artikeln går någon till storms mot koppar i vinodlingen och menar att syntetiska bekämpningsmedel alltid är bättre än tungmetallerna i ekologisk odling och vips så är det svart och vitt så att eko-odlingen är direkt skadlig för miljön.