Mazuelo de la Quinta Cruz 2015

Publicerat 2015-10-27 av Lars Torstenson

Har precis överlagt med min kollega Miguel Merino (Padre) som, tillsammans med sonen Miguel Merino (Hijo), gör MDLVX (Mazuelo de la Quinta Cruz) efter mina intentioner. Såvitt vi kan förstå finns det skäl att vara avvaktande positiv till årets upplaga av vår gemensamma bäbis.

När man arbetar med carignan/mazuelo är växtåret och skördeutfallet av synnerlig betydelse. Till att börja med är druvan i motsats till vad lekmannen kan lockas tro känslig för allehanda angrepp, inte minst oidium. Det gäller att hålla nere uttaget för att nå full fenolisk mognad och att ha is i magen inför skördetillfället. Odlaren har alltså dubbla skäl att gallra noggrant när hen arbetar med carignan/mazuelo.Sedan har vi skörden och då gäller att den som börjar skörda lite för tidigt missar årets fulla potential och den som väntar någon dag för länge får kanske se en icke ringa andel av skörden ätas upp av rötsvampar – carignan/mazuelo är inte helt okänslig för rötangrepp, särskilt inte om det kommer nederbörd då druvan i princip är mogen.

MDLVX

Den som nu klarat av allt det där ovan står inför utmaningen att pricka jäsnings- och macerationsarbetet. Min erfarenhet är att carignan blir som du gör den och allra bäst brukar den bli då man gjort hemläxan i vingården och sedan bara låter den vara i vinkällaren. Det vill säga fram tills det är dags att lägga vinet på ek.Vissa viner når nya höjder med hjälp av en tid i ekfat, andra går under. Generellt gäller för carignan att vinet som gjorts enligt skolboken ovan kan lyfta sig rejält under fatlagringen och till skillnad från många andra druvor kan man vara ganska allmän i sitt urval av typen av fat – låt vara att det finns ett optimalt val för alla carignan-viner likväl som för alla andra av druva komna drycker. Samtidigt som, som alltid, faturvalet handlar om vad slutmålet är. Miguel och jag vill bevara både ursprung och druva samtidigt som vi vill ge vinet en stram struktur och en tillgänglig fruktighet. Därför arbetar vi med ett noggrant urval framförallt franska och amerikanska fat från olika tunnbindare.Nog av. 2015 i trakterna av Briones i Rioja resulterade i en rekordtidig skörd. Vintern var ”normal” om än kall; varm och torr vår; varm och tämligen nederbördsrik juni och juli (ooh, se då upp med oidium!); juli rekordvarm (varmast på 75 år); normal augusti med lite regn; september och oktober mycket fina med torrt och vackert väder. Skörden på Bodega Miguel Merino gick rekordsnabbt mellan 29 september (tempranillo) och 6 oktober (mazuelo till MDLVX). Mycket rena druvor, bra balans och trevlig frukt.Vår mazuelo vägde in på 13,5 %, pH 3,29 och 4,6 total syra om det nu säger er något. Återkommer i ärendet tids nog. I Sverige kan vi för närvarande via beställningssortimentet prova årgångarna 2008 och 2010 av det här vinet.

Steve Vai. Mattias Ia Eklundh. Roine Stolt.

Skörden 2015: Abdyika & Valago

Publicerat 2015-10-20 av Lars Torstenson

Fick som den uppmärksamma HR:en har råkoll på förra året ett par nya projekt i Bulgarien. Den välskötta kvalitetsproducenten Abdyika och avseende eget vin på butelj nya Valago (ingår i Jivankin Wines och har precis börjat arbeta med etiketten Valago). Båda ligger nära städerna Sandanski och Melnik i Bulgariens sydvästra hörn, någon mil från Grekland i söder och inte så långt från F.Y.R. Makedonien i väster. Jag arbetade en tid med en annan producent härnere runt 2007-2008. Lite lustigt är att den producenten, Damianitza (Red Dark, No Man’s Land), hyr ut lagringskapacitet till mina båda nya uppdragsgivare och jag har på så vis återskapat kontakten med den producenten – det är inte sällan vägarna korsas så där i vinets värld.Damianitza var ett undantag, annars arbetade jag tidigare mest nära Plovdiv (2001 – 2007) och då med druvor som rubin och mavrud. Härnere i melnik-trakten är det just melnik som är det mest vanligt förekommande, lokala inslaget och det har varit lärorikt att ta del av hur, i likhet med mavrud, oerhört olika ”melnik” kan vara och det är tydligt att det, återigen som i fallet med mavrud, finns flera olika kloner, som kanske inte ens är samma druvsort. Någon gång i framtiden lär de bulgariska myndigheterna och utbildningsanstalterna reda ut det där åt oss, precis som italienarna kvart över tolv tog tag i eländes-förvirringen kring sangiovese någon gång i 1980-talet sista skälvande minuter.

Medan Valago i första hand satsar på ”internationella” sorter, har Abdyika dels planterat förstklassig melnik, dels tagit sig an den, enligt mig, högintressanta ruen – en korsning av melnik och cabernet sauvignon (enligt Jancis Robinson gjord i Pleven 1951 och då av klonen shiroka melnischka och cabernet sauvingon, sagt till er som alltid måste ha något att komma med då ni känner att er status som bordets messerschmidt är på väg att falla, och, just det, ni nyss nämnda ska också veta att sorten blev formellt godkänd 1964, mycket viktigt).

Har tidigare hävdat att Abdyika kanske gör världens bästa melnik och att druvuttrycket till och från är närmast magiskt i vinerna här. I takt med att jag blivit allt djupare involverad i producentens verksamhet är det förstås allt mindre trovärdigt när jag säger det där så jag repeterar en gång till, innan jag sjunkit ändå djupare i tveksamheternas och det ifrågasättbaras hav: Abdyika gör förmodligen världens bästa melnik. För egen del närmar jag mig det nyss nämnda faktumet med ödmjukhet för här gäller det hålla tungan rätt i mun och se till att optimera potentialen. Tycker det gick mycket bra med blenden från 2013 och skrämmande bra med den från katastrofåret 2014. Det där sista antyder kanske också vad som är så läckert med rätt klon av melnik rätt hanterad: förutsatt du håller tungan rätt i mun blir det bra även då allt skiter sig (nåja…).

Ruen då? Jovars, är impad. Trodde tidigare att rubin was the shit från Bulgarien. Har ändrat uppfattning om det. De toppblend jag varit inblandad i, alltså sedan skörden 2013, har alla fått sig en ordentlig dusör ruen och 2015 kommer inte bli något undantag. Fantastisk druva som förenar stram struktur med rund frukt och därmed en våt dröm för den som tror sig kunna ABC om hur ett slikt vin optimeras via jäsningen/macereringen och, inte minst, förädlingen i fat (vi har nu till 2015 ytterligare förfinat ”ek-precisionen”, vilket lär komma märkas i slutresultatet). I år gjordes en ruen i en nyinredd, mindre källare på gården Abdyika och en i källaren på närbelägna Damianitza. Båda är bra, men den som gjorts på gården är kort sagt grym.

Att skörden blivit bra på Abdyika står utom allt tvivel. Jag har av självklara skäl inte koll längre bakåt än 2013 och jag kan konstatera att det måste varit ett riktigt bra år och det är 2015 också. 2014 däremot var, som tidigare nämnts på bloggen, oerhört svårt. Vi provade i förra veckan merparten av de i augusti buteljerade vinerna från skörden. Det är svårt att tro att året var så komplicerat, men den trots allt höga klassen på vinerna visar terroirens kvalitet och understryker att Abdyika vet vad de sysslar med. Toppvinet ”First Selection” är som året lite stramare och, som det ofta blir sådana år då vinet blir lyckat, väldigt elegant och har stor lagringspotential. ”Estate blend” kommer att bli lite snipigare än till exempel 2013, men med något år i källaren kommer det öppna upp sig i samma strama och eleganta stil som ”First Selection”. Den som är nyfiken på de här vinerna kan köpa några av årgångarna via Systembolagets beställningssortiment – jag rekommenderar samtliga tre rödviner från 2013 (First Selection, Estate blend och Melnik). Framförallt de båda första vinner på lagring men alla tre går bra att prova och njuta idag.

Avslutningsvis några ord om Valago. Här handlar det mest om franska druvor. 2014 blev ett svårt år som för alla andra i trakten. I år har det gått mycket bättre. Från fjolårsskörden fick vi till en hygglig, enkel viognier och ett schysst rosévin men bäst blev gårdens merlot, som nu buteljeras (ca 3000 buteljer). Ett intressant vin från 2014 är också en cabernet franc som för tankarna till Loire och inte till Bulgarien.

I år blev cabernet franc inte lika bra, däremot är merlot-skörden mycket bra medan bland annat grenache och syrah är fullt tillfredsställande. Tveklöst kommer vi att kunna göra riktigt bra viner även på Valago i framtiden men vi har en bit att vandra där.

Utvandrad bulgarisk musikant. Fransk skrikbonus. Desperat fransk smörsång. Munter, klassisk fransk dans. Tillbaka på det bulgariskfranska.

Ofarliga vinrebeller & beskedliga konsumenter

Publicerat 2015-09-29 av Lars Torstenson

Svara

Under åtminstone snart en människoålder har vinvärlden till del drivits av en hyllning av rebellen. Personen som ger etablissemanget fingret och revolutionerar tillvaron i vinglaset så till den milda grad att det kan tyckas blåsa storm där. Så mycket fingergivande eller storm är det nu sällan fråga om och rebellerna brukar, om man klämmer lite mer på dem, vara ganska beskedliga figurer som har mer gemensamt med nörden än upprorsmakaren, mer gemensamt med de tysta och fina i klassen är prat- och bråkmakarna längst bak.Likväl fungerar fortsatt rebell-konceptet i vår lilla värld. Det fungerar att kalla ett vin för ”Rebelle”, ”Revolution”, ”Guerilla” och annat som – kanske slutar det på ”istas” – låter, får vi gissa, tufft och uppkäftigt i de blidas skara. Eftersom flertalet som rapporterar om vin tillhör samma välartade grupp i livet blir de förstås lite imponerade av någon med en lustig hatt eller ett stort skägg eller en utmanande tatuering eller en konstig idé eller någon som säger ”f-ck” eller lyssnar på tuff musik eller som gör snart sagt vad som helst som går stick i stäv med det gängse och allt det där är helt i sin ordning, rent av bra, för någonstans får det väl saker och ting att röra på sig och ifrågasättanden att bli till verkliga grepp i förlängningen av den våg som den i sig beskedlige roddaren satt igång med sin eka.Till exempel ifrågasätts alltmer hur bonden skyddsbehandlar sina odlingar och vad som dväljs i ett billigt skräpvin, fast vid närmare eftertanke drivs de frågorna i första hand av konsumenterna och inte producenterna.Så vad är det då som är bra med vinets rebeller? Det finns säkert många bra svar på den frågan och redan om en enda vinrebell kan få en försiktig människa att känna sig som att den glad till sinnes och med ett litet pirr i magen står mitt i vinstormens öga räcker det.

Rebellisk revolutionsmusik.

På begäran: Septemberfrossan med Vinakademien

Publicerat 2015-09-27 av Lars Torstenson

Nu har inte mindre än tiotalet HR:are hört av sig och undrat vad för viner som serverades i samband med att Svenska Vinakademien presenterade årets pristagare, Ia Orre Montan. Kort sagt frågar de sig, och mig, varför er utsände i de bortskämda snyltarnas mest framgångsrika snikningars förlovade himmelrike där bäckarna flödar över av den finaste Bourgogne, bergen består av de bästa Bordeauxernas torrextrakt och kolsyran i coca-colan kommer från Comtes de Champagne, varför denne inte inkommit med en retlig rapport från årets tillställning. Svaret är enkelt. Orkade inte. Hade alltför mycket att stå i, vilket var och en kan förstå då den ser Svenska Vinakademiens officiella dryckeslista från 2015 års hittills bästa försök att skilja kreti från pleti:1990, Champagne Deutz Rosé; 2002, Champagne Legras & Haas; 1990, Champagne Perrier Jouët, Belle Epoque (Magnum); 1976, Champagne Ruinart, Cuveé Dom Ruinart (Magnum); 2001, Asinone, Vino Nobile de Montepulciano, Poliziano (Magnum); 1996, Yakima Valley Merlot, Chateau St. Michelle (Magnum); 2007, La Forge Corbière, Gerard Bertrand (Magnum); 1997, Grans Muralles, Torres (Magnum); 1990, Château Pape Clement; 1977, Napa Valley Cabernet Sauvignon, Sterling Vineyards; 1981, George de Latour B.V. Private Reserve; 1976, George de Latour B.V. Private Reserve; 1975, Château Montrose; 1995, Cornas, August Clape; 1984 Napa Valley Cabernet Sauvignon, Mondavi; 1989, Romanée St. Vivant, Dom. de la Romanée Conti; 1985, Amarone Vaio Armaron, Masi; 1997, Clos St. Hune, Trimbach; 1990, Domaine de Chevalier Blanc; 1961, Château Climens; 1971, Erdener Prälat Auslese, Berres; 1976, Bernkasteler Badstube, J.J Prüm; 1970, Vintage Port, Fonseca.

Eftersom det här frosseriet – för annat kan inte denna backanal som inte står de värsta fyllekalasen i det gamla Rom efter kallas – rimligtvis sticker i ögonen på både en och annan vill vi skyndsammast tillägga att allt inte bara handlade om att dricka mest: för säkerhets skull hade preses också kallat in några av Sveriges bästa kockar som såg till att ingen behövde dricka i tomme.

På bilderna ser vi bland annat köksteamet, tidigare pristagare, Richard Strauss och några av vinerna som inmundigades.

Partymusik.Festmusik. Japansk festmusik.

Swedwatch ifrågasätter omoraliska viner

Publicerat 2015-09-21 av Lars Torstenson

”Låga löner, långa dagar, osäkra kontrakt och hälsovådliga bekämpningsmedel… Det är några av de brister som råder för arbetarna på vinodlingar i riskländer som… visar en ny rapport från Swedwatch”, vet SvD att berätta idag. Bra. Just så är det. Extra bra är att Swedwatch också påpekar att ”Systembolaget efterfrågar aktivt etiskt eller ekologiskt odlade viner… men det finns producenter som arbetar seriöst med hållbarhet utan att ha någon certifiering och då faller ’belöningssystemet’ (i SB:s butiker med skyltar om eko o d, min anm)”. Även det bra, för det handlar inte bara om att eller hur man certifierar sig (därmed inte sagt att certifiering i sig inte är bra).

Det här är som bekant något vinifierat skrikit sig hes om i åratal och kanske, kanske kan en sådan här rapport bidra till att några konsumenter slutar köpa de billigaste vinerna, som omöjligen kan vara moraliskt korrekta hela vägen tillbaka till jorden. Intressant är att se hur SB parerar den här rapporten. Som vanligt arbetas det på och som vanligt kommer det ta tid, ett globalt ramavtal om korrekta arbetsvillkor för vingårdspersonalen ser man positivt på som ”ett komplement till vår uppförandekod”.

Systembolaget försöker göra rätt och gör mycket rätt men här visar man med andra ord att man inte fixar att öka takten, att bli tydligare eller att ens styra upp skräpsegmentet (och, för att förtydliga, vi talar inte smak här utan moral och mänskliga arbetsvillkor). Detta visas tydligt i en kommentar om att arbetsgivaren kan dra in på t ex logi om lönen höjs varmed allt är status quo för den utnyttjade arbetaren. Som om det inte går att komma åt det beteendet med piska och morot.

SB menar också i sin kommentar att mycket åligger importörerna samtidigt som man noterat att de här frågorna blir allt viktigare för företagets kunder. Och här kommer vi till pudelns kärna. Det är som bekant monopolet som bestämmer vilka produkter som ska säljas i dess butiker, det är Systembolaget självt som gång efter gång efterfrågar viner till omoraliskt låga priser.

En Ica-handlare kan vägra sälja omoraliskt billigt kött. På samma sätt kan Systembolaget vägra sälja omoraliskt billigt vin.

Tveklöst kommer några importörer fortsätta försöka trycka in omoraliskt billiga viner via beställningssortimentet om SB självt slutar efterfråga de billigaste vinerna, men i samma stund som SB ändrar sitt beteende och föregår med gott exempel kommer de omoraliska vinernas marknadsandel i Sverige att minska och SB har gjort ett verksamt och rejält slag för moral och anständighet, och kanske till och med för en bättre dryckeskultur i vårt land.

Test: Osvavlat vin öppet ett år!

Publicerat 2015-09-13 av Lars Torstenson

Nu har ett osvavlat vitt och ett dito rött stått öppet, i halvfulla flaskor, i ett år. Buteljerna har för säkerhets skull stått på en provencalsk terrass, både vintertid och under sommaren. Det innebär ganska brutala temperaturer, framförallt på sommaren då kvicksilvret varit långt över 30+ vid flera tillfällen och dessutom under lång sammanhängande tid. Vid sidan om de där två vinerna, som vinifierats HR:are kunnat följa i flera bloggposter, har också en flaska Björk lämnats halvfull på terrassen. Nog av. Här är domen:Det vita, osvavlade chardonnay-vinet från Languedoc (Domaine de Brescou, årgång 2013) uppvisar efter ett år i öppen flaska en orange färg, doftmässigt står det omedelbart klart att det är vid liv och att det lever gott (!), en hel del frukt åt det sötaktiga till, en del gula plommon, en aning av ostbågemjöl slickat från fingrarna, smaken är en aning avslagen och lätt oxiderad, drar åt sherry oloroso till, återigen lite ostbågefingrar som det slickas på. När glaset fått stå upphällt någon halvtimme har det antagit en doft av lätt oxiderad druvmust.

Hustrun, som självklart bjöds in att (blind)prova utgöt sig på följande vis (håll då i minnet att detta är en kvinna som inte har mycket till övers för osvavlade viner, vilka hon anser är en styggelse och ett felsteg i Noaks grönskande vinmarker): ”Luktar vin jaune, mycket sötma i bakgrunden, sherryliknande i smaken”. Närmare ett erkännande än så kommer nog inte ett naturvin som stått i en halvfull pava i ett år på en terrass. Därmed inte sagt att hon kunde tänka sig att dricka vinet.På tal om Hustrun provade hon även det röda, osvavlade vinet (också Domaine de Brescou, 2013, cabernet sauvignon). Här gick det till så att Hustrun doftade på vinet, gjorde en förfärlig grimas, tog sig samman, sa med en aningen ansträngd röst ”Det här känner jag igen”, en ny grimas, lätt sipp, ändå värre grimas, ansträngt ”Tycker inte om”, efter detta ställde Hustrun ifrån sig glaset med ett riktigt surkartsuttryck i fejan och en viftande hand som på halvfransosers vis betyder ”det där var inte att leka med” och, sedan hon också visat tungan samtidigt som hon gjorde den där handgesten och drog ihop fejan, ”uurrk, blää”. Efter detta fick inte Hustrun vara med mer på experimentprovningen, varför hon kördes iväg från provningslokalen (nyss nämnda terrass; vi har fortsatt typ svensk högsommar härnere i södra Provence).

Facit för det röda vinet: Helt okej med tanke på vad vi talar om, ingen omedelbar katastrof på något vis. Det här är ett litet, enkelt, robust rödvin med litet inslag av mörka körsbär och en del flyktiga syror, smaken är rustik och rå, sträv och lite volatil, men ändå ganska ren och defektfri. Imponerande. Påminner lite om en del brutala rödtjut från 1980-talet (och senare), då V&S styrde och ställde och såg till så pöbeln inte bara drack sötade budgetviner a la Parador och Merlot Oltina utan också sträva surkart som Coteaux de Languedoc, Chatelet (till vilket tanken framförallt for idag) med flera. Provade häromdagen på Domaine de Brescou samma rödvin från en nyöppnad butelj, det vinet var betydligt mer fruktigt och mindre rustikt och bråkigt.

Sav-vinet Björk slutligen. Det uppvisar på näsan framförallt trä, gillestuga och träslöjdslokalen i A-byggnaden Hjo centralskola. I smaken dyker något så spännande som rå lax upp parat med ren sav och ostbåge (riktig ostbåge, inte mjöl på fingrarna). Fullt drickbar även om den sett bättre dagar.

Mer Libertines.

Svavel & terroir

Publicerat 2015-09-10 av Lars Torstenson

Har vid två tillfällen under de senaste veckorna blivit ombedd att tala om svavel, svavelbaserade aromer och terroir. När jag provade osvavlad chardonnay och svavlad chardonnay på Domaine de Brescou med en studieresa med kunnigt folk från Systembolaget kategoriserade de flesta det osvavlade som naturvin, varken mer eller mindre, och det svavlade som chardonnay utan solklart ursprung men med druvuttryck.

Veckan innan, i Sverige, tyckte de ambitiösa medlemmarna i svenska sommelierlandslaget att det var svårt att hitta terroir, druva och ursprung i framförallt den osvavlade chardonnayn men även den svavlade (alltså samma viner från Domaine de Brescou som nämns ovan). Chardonnay från olika delar av Bourgogne utan svavelbaserade aromer (men med tillsatt svavel) hade de lättare att identifiera medan allra enklast verkade de ha med chardonnay från Bourgogne med svavelbaserade aromer.

Kanske är det lite taskigt av en vinmakare att påpeka vad som kan anses vara ren druva och rent ursprung och vad som snarare är aromer byggda med hjälp av ett fokuserat jästurval och svavel (eller för den delen ek), å andra sidan tycker jag det är trist med alla de där mer svavel- än terroir-stukade vinerna: den som tittar på Sancerre för 30 år sedan och samma område idag känner knappt igen sig; idag är lejonparten viner gjorda med de jäststammar som togs fram för ändamålet under sena 1980- och hela 1990-talet (som till skillnad från den jäst som flitigt används sedan 100 år inte var ”neutrala”).

Noterbart är att de flesta har svårt att direkt förstå det här med de svavelbaserade aromerna (vilka, sorry, måste upplevas för att man ska känna/förstå vad det är), de ser däremot med lätthet att det finns viner som inte luktar svavel och sådana som bjuder på svavelstick och rent av svavelbeska i smaken, men det är en helt annan sak. Sådant förekommer till exempel i en del översvavlade viner från Tyskland och enkla boxar och flaskor där producenten måste panga på med allt vad som är tillåtet (och kanske lite till) för att hålla oxidation och rötangripna och på annat vis skadade druvor stången, samt i en del fall då producenten tillsatt sitt svavel vid fel tidpunkt och på fel sätt varför även ett lågsvavlat vin kan lukta svavel.

Slutsatsen av den här något ofokuserade posten är 1. Osvavlade viner uppvisar inte med självklarhet mer terroir och druvtypiskhet, oftast upplevs det tvärtom. 2. Många uppfattar svavelbaserade aromer som terroirutryck, rent av mer så än viner från samma område utan de svavelbaserade aromerna. 3. Viner gjorda med återhållna mängder svavel och utan aromsökande jäst (men eventuellt med tillsatt neutral jäst) är under förutsättning att de är välgjorda renast och mest stringenta både som vin och i sina druv- och terroirutryck, vilket dock inte med självklarhet innebär att alla ser just det.

Nu ska jag prova det osvavlade vinet som stått öppet i ett år. Rapport på en blogg nära dig inom kort (sannolikt på söndag kväll)!

Libertines förgyller vår vardag!

Svenska Vinakademiens pris 2015 till Ia Orre!

Publicerat 2015-09-03 av Lars Torstenson

Ära den som äras bör. Med undantag för Svenska Vinakademiens grundare (och Munskänkarnas grundare, vinimportören m m, m m) Nils-Bertil Philipson är det frågan om någon är eller varit mer värd akademiens pris än årets pristagare Ia Orre Montan.

Sverige hade knappt hunnit börja tala om sommelierer på 1980-talet förrän Ia var där och blev en av Sveriges bästa vinkypare och knappt hade hon etablerat sig i den världen förrän hon blev en av Sveriges första kvinnliga vinskribenter, kanske rent av den första, i alla fall den första som blev rikskändis genom att skriva i den tidningen som då hade högst upplaga i Sverige, Expressen. Därifrån svingade sig Ia ut i den internationella sommelier-världen och var en av de pionjärer som lärde världen att även svenska sommelierer är att räkna med. 25 år gammal blev hon hovmästare på Clas på Hörnet, med tidvis så många som 40 pax under sina vingar. Hon var med och byggde upp vinkällaren på redan då legendariska Grands Franska.

Ia har också varit studierektor på Restaurangakademien och är nu adjungerad lektor på restauranghögskolan vid Umeå Universitet, hon var med och startade Sommelierföreningen och hon är sedan länge Elles vinskribent. Vid sidan om allt detta konsultar hon i vin och ost och dryckeslistor och restaurangkoncept.

Självklart har hon redan tilldelats ett flertal utmärkelser som Ordre du Mérite Agricole och lika självklart är hon en Dame Commandeur en Ordre du Champagne. Det enda som inte är självklart är att hon inte redan fått Svenska Vinakademiens pris. Grattis Ia – en mer värdig pristagare får vi leta efter!

Queen.

Vinskribent gör vin

Publicerat 2015-09-01 av Lars Torstenson

Vinskribenten Erica Landin gav sig för något år sedan av till Kalifornien i syfte att prova på livet som vinmakare. Under några svettiga veckor fick hon, ömfotingen från stan, bekänna färg – något som för övrigt är ofrånkomligt för den som sig i leken ger ety händerna färgas snart både blå och svarta av de blå druvornas färgämnen, smuts och annat.Resultatet av hennes vedermödor har nu manifesterats i vinet ”Landin – pas petite”. En petite sirah med ett litet inslag zinfandel tillverkat enligt Ericas filosofi om hur ett vin ska göras, i det här fallet innebärande att man ska göra så lite som möjligt varmed vinet ska anta en så självvald och naturlig form som möjligt.

Den som vill läsa mer om projektet och vinet hänvisas till det kommande numret av Allt om Vin där Erica själv berättar, i anslutning till hennes text kommer också vinets beställningsnummer och pris att framgå (gissningsvis upp emot 200 sek). Diana Krall.

Zin & Chateau9 i Skövde & Burning Bellows

Publicerat 2015-08-30 av Lars Torstenson

Svara

Årets upplaga av Vin & Delikatess i Skövde är nu i hamn. I dagarna två invaderades det gamla danspalatset Valhall, tillika Skövde Kulturhus, av törstiga och hungriga finsmakare som frossade i allehanda närproducerade frukter, grönsaker, ostar, köttbitar, praliner och annat samt tog sig en eller annan smutt vin från långtifrån. Hade äran att till och från assistera i Terrific Wines monter och kunde framförallt konstatera att man pratar som folk i Skövde. R:en låter som de ska, intonationen är där och alla här vet att andra dialekter än ursvenskan från Skaraborg är hittepå-svenska och att all annan radio än Radio Skaraborg och närradiostationerna i nejden är i skriande behov av både en tålmodig röstpedagog och en intensivkurs i Riktig svenska. För att nu inte tala om TV där det förekommer folk som inte ens kan få till det svenskaste av läten, nämligen ä.

Nog av. Vad dricker man då i denna Jordens medelpunkt, eller i vart fall nära på centralort, Skövde ligger ju som bekant cirka 30 km från Alltets epicentrum? Ifjol visade Skaraborgaren en klar förkärlek för Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne, nr 7725, 135 sek – ett vin som till och med fick en upplyst tandläkare med hjärnan på rätta stället att utbrista ”det här kan jag dricka på morgonen istället för att borsta tänderna!”. Ja, sådan är den sanne skaraborgaren.

I år drog Skaraborgarens håg snarare åt Leif Erikssons håll och hen visade sig vara särdeles förtjust i Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 sek – ett vin som för övrigt lanseras på magnum på tisdag (måste dock beställas, nr 74672, 425 sek). Många visade också stort intresse för den i Sverige nya Domaine de Nalys, nr 71813, 249 sek – en aningen ung men oerhört snygg Chateau9 (ja, fransmännen ni vet, de säger ju nöff istället för nio så då blir det chateaunöff när de skriver så där, chateau9) som har den goda smaken att sansa sig på klassiska 13,5 % och inte dra iväg till 00-talets dumalkoholer på 15 % och mer (självklart noterade Skaraborgaren denna förskönande omständighet). På rödvinssidan måste också den nya, eleganta årgången av Cartlidge & Browne Pinot Noir, nr 79245, 119 sek, nämnas. Ny retro-etikett och en ny, smäckrare och stramare stil med en lätt och tilltalande pinot-karaktär i både doft och smak, serveras gärna lite kyld och kan snudd på användas som ett rosévin. Billigt är det också (Skaraborgaren är inte snål men självklart om sig och kring sig, se bara hur svearna och norrlänningarna snodde Sverige från Skaraborgaren när henna vände ryggen till; Stockholm huvudstad, bara en sådan sak… tycker man härnere i Skövde-trakten).

Men provade då inte Skaraborgaren också lite vitt? Jovisst gjorde hen det! Här kan vi notera att stort intresse visades för Françoise Feuillat-Juillots Montagny 1er Cru ”Les Coères, nr 2812, 169 sek – vinet som nu, i september, får toppbetyg i engelska vinbibeln Decanter och det av ingen mindre än Bourgogne-experten Clive Coats och vid sidan om det var många förtjusta i den nysläppta (2014) magnumen av Clotilde Davennes Chablis, nr 78622, 329 kr – ett praktverk (som även finns som 75:a, nr 6302, 159 sek)! Vid sidan om denna jättebutelj noterade en och annan person som vägrar box men ändå vill ta en liten slurk då och då halvbuteljen Borgoletto, nr 12502, 59 sek. En del av er minns säkert det här vinet sedan det också fanns på helbutelj, men när modulerna för ekolgiskt vin ändrades åkte den flaskan ut ur sortimentet medan den här halvan överlevde, och det har den gjort med den äran, finns i de flesta butiker idag och bjuder den hugade på en elegant och finfruktig Soave som inte minst kan njutas till en spagetti vongole (ja, ni vet).

Skaraborg rockar!