Det går alltid att, som en retorisk övning, fråga sig, varför i hela fridens namn man ska lagra bubbel i en öppen flaska, men om någon, självfallet mot förmodan, någon gång inte tömmer hela pavan kan frågan ha sitt allmängiltiga intresse samt, inte att förglömma, i de fall då skummet faktiskt blir bättre efter att ha stått öppet ett tag. Dels för att kolla det sistnämnda, dels för att ta reda på hur länge Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne håller sig i öppnat skick om det får stå i kylen, har vinifierat tagit sig före, att låta den för en tid sedan testade buteljen stå öppen en vecka. Om du som läser detta råkar ha en öppnad Crémant de Bourgogne från Clotilde i kylen och om du oroar dig för dess utveckling kan vinifierat komma med lugnande besked. Såvitt testpanelen, bestående av er utsände på de vällagrade bubbelvinernas skummande hav, kunde bedöma, blev vinet i stort sett bättre för var dag; mer uttrycksfullt och berikat med mer djup. Dessvärre tvingades testpanelen avbryta försöket efter en vecka då den, under inflytande av ett dåraktig infall och i ett ytterst obetänksamt ögonblick, svepte i sig det sista av vinet i samband med att gäster infann sig i huset.
Kategoriarkiv: Vinvärlden
Om vinets oändliga livslängd, svavel, Hundvakten & Emir Kusturica
Det är inte lätt att utföra vetenskapliga experiment i en ignorant miljö. Är det inte hundarna så är det Hundvakten som tömmer provflaskorna. Lämnade, som bekant för HR:en, det öppnade, lågsvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou tillsammans med det öppnade, osvavalade i kylen. HR:en har kunnat följa de här båda vinernas utveckling här på bloggen, men nu är det slut med det! För när jag vände ryggen till och for iväg på en resa samtidigt som Hustrun arbetade på sitt håll fick Hundvakten den i sig inte skogstokiga idén att börja med att dricka upp vinerna som stod öppnade i kylen. Eftersom det osvavlade är oetiketterat vågade hon inte röra det. Däremot återstod blott en bottenskyl av det lågsvavlade vid er utsändes i de undersökande vinprovarnas svårforcerade terräng återkomst. Vad göra? Tja, inte så mycket annat än att genomföra ett sista test av vinet och sedan återvinna flaskan. Det här med svavel är som vinifierat tidigare påpekat ett tämligen missuppfattat fenomen och idéerna såväl om dess förträfflighet som uselhet har sällan någon konkret verklighetsförankring. Däremot handlar det ofta om att någon sprider någon annans tankar och i värsta fall irrläror, eller så är det personen själv som fått för sig att det måste vara si eller så och till exempel att i princip osvavlat vin, alltså med någonstans mellan 10 och 40 mg/l, inte kan påverkas av svavlet i doften och smaken. Det kan det, och gör det ofta. Kort sagt domineras inte sällan doften en aning paradoxalt av svavelföreningar då producenten bara tillsatt 10-20 mg/l. Hårt svavlade, enkla viner är å andra sidan definitivt de som tar mest illa vid sig av svavlet eftersom de alltid kommer att dras med en direkt störande svaveldoft på näsan och en klumpig svavelbeska och – hinna i smaken – låt vara att inte alla känner vad detta är, men alla känner att det inte är något positivt. Åter andra viner – vars fria svavelhalt tryckts upp i samband med buteljeringen och som redan före det fått en hel del svavel – kommer att domineras av de svavelburna aromerna när de ”mognar”. Nu är det många som 1 inte bryr sig om de där svavelföreningarna i ”osvavlade” viner, 2 inte bryr sig om de översvavlade skräpvinerna, 3 tycker det är mognad som ska vara där när svavelföreningarna tar över äldre vitviner som buteljerats med hög halt fritt svavel. Och därmed är det inte så mycket att orda om. Individen gillar det där, oavsett vilken av vintyperna vi talar om. Var och en blir också salig på sin tro. Däremot borde individen lära sig att ligga lågt med pekpinnar ity den har vanligtvis i grunden ingen aning om hur det här med svavel fungerar, egentligen. Så till saken, dagens provning av den lågsvavlade gatversionen från Brescou och några ord om hur man gör vin utan dominans av svavelbaserade aromer.
Så här gör man, i stort: ren skörd, ren materiel, balanserad mängd syre under hanteringen, mycket försiktig svavling (utan att riskera vad jag skulle vilja kalla deviationer), prova vinerna minst en gång per vecka, håll råkoll på svavlet och bedöm svavlingen utifrån provningen, har du gjort allt rätt står du med relativt låg halt totalt svavel när buteljeringen närmar sig och du kan nöja dig med att försiktigt svavla på det fria och göra det i balans med det nu bundna svavlet. Notera att vi här inte talar om några dogmatiska regler som ”jag svavlar aldrig!” eller ”vid buteljeringen ska den fria halten ligga på 50 mg/l med tanke på den inbyggda oxidationseffekten!”, utan pragmatiskt arbete, som ställer stora krav på den som gör vinet. Det vi alla kan lära från merparten av världens läroböcker i önologi är att vi ska panga på med svavlet och det är korrekt tänkt utifrån en säkerhetsaspekt som merparten av önologer/vinmakare har att förhålla sig till då de kommer att få hantera inte helt rena druvor i en inte helt ren miljö och har som huvudkrav på sig att inget ska få gå åt skogen i hanteringen. Nå, hur var då det där lågsvavlade vitvinet, som den här posten handlar om?
Till att börja med ligger ofta vinerna från Domaine de Brescou lägre i svavel än den här chardonnayen från 2013 (som håller <70 mg/l totalt, jfr med tillåtna 200 mg/l), men man ska veta att vi inte aktivt försökt minimera svavlet maximalt här – i så fall hade vi buteljerat tidigare, nu fick det ligga länge i tank istället. Med andra ord är runt 70 mg/l ungefär så högt vi kommer på Brescou i svavelhantering. Nå, för sista gången, hur var då vinet? Jo tack, det var smått skrämmande nog fortsatt helt okej! Närmare två månader efter öppnandet. Den initiala frukten saknas, förstås, till del, men där finns inga oxidtoner och smaken är riktigt god och definitivt korrekt och fortsatt fruktdominerad (gula äpplen). Men hur kan detta komma sig? Återigen: renhet, balans i skörden och klok syre- och svavelhantering ger låg total svavelhalt samtidigt som du undviker de svavelbaserade aromerna och ger vinet uthållighet och livslängd (självklart kan du inte heller använda jäst som bygger aromer med hjälp av svavlet, men det torde vara så uppenbart att det bara är en parantes i informationsflödet här). Vill påpeka att den som lågsvavlar och har en orenhet med någonstans inte får det här resultatet och då kan svavelbaserade aromer vara lika kul som de smutsaromer och rent av defekter vinet annars kommer dras med. Samma sak gäller för den som svavlar fel vid fel tillfälle, även då personen ifråga använder lite svavel: resultatet blir inte bra om vi med det menar att vi vill undvika de på ett klumpigt vis svavelbaserade aromerna (gigantisk skillnad här på lite finare krutrök och för de flesta okej tändsticksplån och inte så kul ruttna ägg och blomkål). Äntligen: Emir Kusturica!
Ät skit, vänj dej, sån’t e livet
Efter förra inlägget om den jämrans Juhlin har en del haft lika svårt som jag att acceptera fakta, vilket framgått av kommentarer direkt till mig eller i sociala medier. Kort sagt menar de att det där inte kan vara sant, som om det skulle finnas skäl för mig att snickra ihop en sådan story, vilket på något vis idiotförklarar den som talar. Nåväl, i mitt fall beror förbudskravet på ren och skär avundsjuka, vilket jag tycker är ett giltigt skäl så länge jag är medveten om mekanismerna bakom kravet. Den som menar att Juhlin omöjligen kan vara så bra därför att personen själv inte är lika bra har ett mer djupgående problem att ta hand om inom sig själv och mitt enda tips där är hypnos och/eller lämplig samtalsterapi. Andra förefaller ha problem med att skilja på person och sak. Eftersom de retar sig på Richard Juhlin som person kan de omöjligen acceptera att han är så duktig som han är. Ungefär som att den som retar sig på Stefan Holm inte kunde förmå sig själv att kittlas när Holm skuttade upp i sitt OS-guldhopp eller ens vill kännas vid att Holm var en bra höjdhoppare då han aldrig satte världsrekord. Faktum är att oavsett vad du tycker om Juhlin, Holm, Anja Pärson och Gunde Svan så är/var de alla sjukt bra på det de ville/vill bli/vara bäst på. Sån’t e livet. Vänj dej. Ät skit.
Förbud mot Richard Juhlin!, Les Surfs & C2C
Det finns sådana som roar sig lite med blind vinprovning, för andra är det blodigt allvar och så har vi Richard Juhlin, ni vet champagneexperten som påstås pricka allt i bubbelväg. Dessvärre har er utsände i bubblornas berusande värld vid flera tillfällen kunnat konstatera att han, Juhlin, verkligen sätter a-l-l-t och det är, såklart, oerhört enerverande och jobbigt för oss andra enär det får oss att framstå som jollrande charlataner. vinifierat ser därför ingen annan råd än att kräva ett omedelbart förbud mot Richard Juhlin!
För att Justitiedepartementet ska förstå hur angeläget det här förbudet är vill vinifierat förmedla de viner som av en trängre krets experter blindprovades i veckan och då nämnde Juhlin sin vana trogen och till övrigas bedrövelse prickade allt.
Vinerna: Comtes de Champagne 1971 (mycket lätt tydligen), Lanson 1949 (om möjligt ändå lättare), Krug Cremant som bara gjordes under några år på 1960- och 70-talen och då bara såldes till restauranger (inte heller jättejättesvårt, trots att åtminstone er utsände i de bubblande oceanernas oroliga vågor kunde konstatera att vinet inte var helt rent och därför extra svårt att identifiera),
Glos des Goisses 1976 (retligt enkelt), Pol Roger 1999 (hallå! ge karln något riktigt att bita i igen!),
Florens-Louis 1975 en skumpa som Piper Heidsick bara gjort typ fyra gånger eller så mellan 1963 och 1975 (fick fundera lite, men svårt… njeee),
Florens-Louis 1966 (ja men nu när vi är inne på spåret, hur svårt är det då?)…? Notera att han sätter rubbet, alltså vin, år, producent… Fattar ni? Han är en allmän fara för övriga vinexpertisens position och anseende och bör absolut förbjudas eller, om Justitiedepartementet finner laga skäl att fördröja detta trängande förbud, åtminstone släpas i smutsen. Så gott det nu går… Vi tröstar oss med lite Les Surfs och C2C, som vi nyligen fått tips om.
Tomtemors Glögg: med vinet i fokus
När Solveig Sommarström som rena flickebarnet slog omvärlden med häpnad och blev rekordung chef för AB Vin-& Spritcentralens laboratorium i Stockholm anade hon föga att hon skulle sluta som glöggfabrikör i Malmköping, men där sitter hon nu och kallar sig Tomtemor och gör en elegant, prima glögg påpassligt kallad Tomtemors Glögg. I år, kvart över tolv på konsumentlyhördhetens klocka, tycks en trend bland glöggfolket vara att anpassa sig efter konsumentens smak, vilken genom decennier formats av nämnda AB Vin-& Spritcentralen (senare AB Vin & Sprit) och den glögg som så småningom kom att kallas Blossa, då när monopolet föll och det stod klart att ”glögg” var rakt igenom generiskt varför ett varumärke snarast tarvades, vilket blev Blossas upprinnelse. Ett bra namn på svenska folkets referensglögg. När nu konkurrenterna lägger ner sina försök att vara hippa och tro att folket går på skumma koncept som glögg med än den ena än den andra smaken och om inte apar efter referensen så i vart fall tar det lilla lugna med de krystade smakerna, är det intressant att se hur de enskilda utmanarna lyckas och inte minst då hur Solveig, som av självklara skäl kan Blossa bättre än de flesta, lyckas. Klart hon gör det bra.
Efter fjolårets eleganta och uppstramade premiärvariant har hon i år putsat ytterligare på sitt koncept och bytt ut basvinet och en del kryddor. Resultatet är en högklassig glögg som uppvisar mer av vin och russin än både referensen Blossa och de övriga glöggar vinifierat provat. Solveig vet att Blossa måste göras i stora volymer och att traditionen bjuder att basvinet inte är av premier cru-kvalitet. Således har hon valt att satsa lite mer på basen. Att sedan ge glöggen en liten touch av russin håller kvar drycken i vinvärlden när den övriga kryddningen drar iväg helhen mot det det ska vara: glögg.
Summasummarum har vi en glögg som är elegantare än det mesta, förmodligen allt, i genren. Kall strålar det klassisk julglögg ur dess glas, doften är stor och bjuder på russin, kardemumma, nejlika, vin och pomerans, smaken är som i annan glögg väl söt då drycken avsmakas kall utan tilltugg, men tack vare en frisk syra klarar den att gå upprätt även då kylan biter i dess kapsyl och vinden sliter i etiketten. Men det är förstås varm den här drycken ska avnjutas. Då sitter sötman perfekt och alkoholen som redan i den kalla provningen är väl integrerad blir här den ryggrad som håller upp bygget. Mycket snyggt. Hatten av för min kompis Solveig som helt klart tagit steget in i tomtarnas värld och gjort det med den äran. Dessvärre finns hennes glögg bara att köpa i tio butiker runtomkring Malmköping, men den kan beställas till övriga landets alla Systembolag och utlämningsställen, låt vara att man då måste köpa sex flarrer men de går väl snart åt i dessa stundande jultider? PS OBS! Glöm det där med sex flarrer, enligt uppgift från Tomtemor går det bra att beställa styckvis buteljer även i övriga landet, utan extra kostnad! Tomtemors Starkvinsglögg, art nr 30073, 93 kr.
Dansant årgång & Saint Saëns
Har tidigare rapporterat om skördeförhållandena på merparten av gårdarna jag arbetar med. Kort sagt har mungiporna varit uppåt mest överallt, från Red Mountain via Languedoc till… nja, kanske har det inte varit lika enkelt i Bulgarien. Vad gäller själva vinifieringsprocessen är 2014 rent anmärkningsvärd som årgång. Det har gått som en dans snart sagt överallt. Vanligtvis brukar en del tankar hänga sig och sluta jäsa, andra vägrar kicka igång den malolaktiska jäsningen, åter andra får för sig att bli volatila, för att nu nämna något av allt det som brukar kunna inträffa. Just återkommen från Domaine Brescou kan jag konstatera att samtliga viner inte bara jäst klart, såväl alkoholiskt som malolaktiskt, vi kunde till och med sätta ihop de olika blenden igår! I oktober. Smått sensationellt.
Blir det bra då? På det hela taget är 2014 en mycket bra årgång, med läcker fräschör och ett oerhört tilltalande uttryck. Kommer bli ett nöje att sätta smaklökarna i de här godingarna vad det lider. Däremot är, såklart, inte allt perfekt. Framförallt är det carignan-druvorna som föralldel inte är dåliga men de kunde varit bättre. Carignan brukar bärgas sist, så också i år, vilket innebar att ett rejält regn hann emellan och resulterade i lätt utspädda druvor.
På andra sidan utfallet kan vi konstatera att vi förmodligen gjort vår bästa syrah någonsin och att vårt nya ekfatslagrade chardonnay-vin med råge slår våra förväntningar. Lägg till detta att första skörden av den mourvèdre som planterades för några år sedan blev utmärkt så förstår ni att vi är nöjda. Camille Saint-Saëns bjuder upp till dans.
Vinets framtid: Sverige i centrum?
De systemiska och grövsta bekämpningsmedlens belle epoque är över. Alltfler konsumenter, regeringar och producenter bryr sig och säger nejtack samtidigt som vissa behandlingsmetoder förbjuds. Nu kan inte detta ske utan konsekvenser. Somligt är lätt att ersätta, annat saknar i dagsläget effektiva behandlingsmetoder eller är svårt att hantera med de till buds stående medlen. Det sistnämnda gäller till exempel de svampar som angriper själva stocken och som tidigare bekämpades med starka preparat baserade på arsenik. Sedan de medlen förbjöds 2001 finns inget kurativt medel att arbeta med. Enda sättet är att skydda sig i samband med beskärningen eller knoppningen, beroende vilken typ av svamp det handlar om. Detta är svårt och tidsödande samtidigt som en miss någonstans på gården kan innebära att svampen finns kvar och sprider sig. Många bönder struntar därför i att ens försöka, de accepterar istället att de måste plantera om med tätare intervall. Vid sidan om nämnda problem dras många idag med stockar som dör i förtid eftersom de planterat ”nya” kloner för tidig och/eller stor skörd, något som också leder till tidigare omplantering. Allt detta påverkar mentaliteten hos världens och framförallt många europeiska producenter, som börjat titta på andra lösningar och då inte minst så kallade PiWi-sorter, alltså sådana som är resistenta mot det mesta. Arbetet med att ta fram den här typen av vinstockar har pågått under lång tid och är alltså inte en reaktion på dagens situation. Medan man fått fram tåliga och lättskötta rankor har det varit svårare att få till sorter som ger en kvalitet motsvarande det vi idag har att arbeta med. Kort sagt kommer inte en enda av de här hybriderna i närheten av de bättre sorterna från vitis vinifera, ja, de når knappt upp till de ”sämsta” sorterna.
Samtidigt har vi idag en smakpreferens för vin som vi inte hade för 100 år sedan eller ens 50 år sedan. Om vi leker med tanken att vi under det kommande seklet är redo att omdefiniera vår smak på samma sätt som vi gjort sedan 1914, öppnar det för att vi i framtiden kanske kommer att föredra de ekologiskt mer korrekta och för bönderna lättskötta PiWi-varianterna. Man måste också utgå från att de sorter som finns och som kommer tas fram, kommer vara ”bättre” än de vi idag känner till.
Ju fler som planterar resistenta rankor, desto fler kommer försöka göra bra vin på dem och desto snabbare kommer utvecklingen gå samtidigt som vi vänjer oss vid den lite kortare eftersmaken, de ofta rustika tonerna och avsaknaden av den typ av frukt och dofter vi för närvarande föredrar. Kanske kommer också fler matkreatörer börja arbeta direkt mot de nya vintyperna. Många talar om och tror på fullt allvar att klimatförändringar kommer göra Sverige till ett stort vinland i framtiden. Glöm det. Däremot kan en fortsatt övergång till resistenta stockar spela den svenska vinodlingen i händerna och om så sker kommer både Öland och Gotland vara täckta av vinstockar 2114. Vi avslutar med dålig ljudkvalitet men fin musik från Pete Townshend och Jeff Beck.
Skörderapport från Montagny
Montagny heter den lilla men naggande goda appellation i södra Bourgogne där den strävsamma och skickliga Françoise Feuillat-Juillot gör vin med magkänsla. I år valde hon att avvakta när grannarna började plocka in sina druvor, kanske skrämda av regnen i augusti och risken för röta. Säkert gjorde den rätt som befinner sig nedanför ”Montagny-berget” och den som inte gallrat eller på annat sätt inte skött sina stockar på bästa sätt. Françoise vet att hennes vingårdar ligger perfekt, högt upp på berget, och att hon gjort allt rätt i vingården, det vill säga återhållsamhet med gödningen, ordentlig gallring under växtsäsongen och annat som har betydelse när det drar ihop sig till skörd. Därför kunde hon avvakta när de andra skördade inte helt färdiga frukter. Idag är hon översvallande lycklig. ”Den bästa skörden i min 26 år långa karriär!”utbrister hon glatt när jag idag ber henne summera året. ”Vi fick en del regn i augusti, men med september kom den för oss efterlängtade vinden från norr och torkade upp i vingårdarna och sedan var det bara en fråga om att hitta rätt ögonblick för att börja plocka.” Just ögonblicket att ta in druvorna är en av de viktigaste faktorerna för den som vill göra ett riktigt bra vin. Så lite som en dag kan göra stor skillnad på slutresultatet. Françoise har i år lyckats med det alla vi vinmakare som söker Graal drömmer om, nämligen att pricka dagen D. ”Jag har haft perfekt balans mellan syra och socker i allt jag tagit in och jäsningen har gått som en dans – inte en enda incident!” Det där sista kan låta konstigt för den som aldrig jäst ett vin, men det är mer regel än undantag att något eller några fat eller tankar ställer till problem. De åren allt flyter på smärtfritt är lätt räknade. ”Alla mina druvor höll mellan 12,5 och 13,2 volymprocent.” Ja, inte heller det är helt vanligt, oftast blir det lite för mycket socker i några druvor och för lite i andra, eller så kantrar balansen mellan socker och syra.
Vi gläder oss med Françoise, som efter två besvärliga år fick lön för all sin möda, och ser fram emot att få prova hennes 2014 så småningom – något som den som tar sig till Terrific Women Winemaker’s Day 2015 (9:e mars i Stockholm) kanske kan få göra. Sina vana trogen kommer Françoise då till Sverige för att visa upp sina viner och kanske också hålla ett föredrag om sin räkmackeskörd 2014. Den som vill prova ett av Françoise välgjorda viner rekommenderas Montagny 1er cru 2012, nr 2812, 151 kr, ett vin som enligt Systembolaget har en ”nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av gula plommon, örter, smör, nötter och grapefrukt” och en ”nyanserad doft med fatkaraktär, inslag av gula plommon, örter, smör, persika och citrus”, och här Systembolagets mattips till vinet.
Skörden i Chablis & Clotilde Davenne
Har varit i Chablis och pratat skörd med Clotilde Davenne. Förra året var ett eländes elände både för henne och alla andra odlare i området. Det var inte så att skörden i sig var usel, men den var oerhört liten. Något som alltid pressar upp priserna och försätter efterfrågade producenter i den besvärliga situationen att de inte kan allokera vin till alla som vill ha. Som tur är för oss i Sverige är vårt land en prioriterad marknad för Clotilde. Det har gjort att vi fått de viner vi vill ha. Däremot har vi lika lite som någon annan kunnat undkomma prishöjningarna. Nu är inte dessa värre än att Clotildes mineralstinna och exakta viner fortsatt är synnerligen god kvalitet för pengen. Avgörande för framtiden och huruvida vi ska fortsätta få tillräckligt med vin och om prishöjningarna ska stanna av eller om priset rent av ska falla tillbaka lite är årets skörd. Till all lycka kan jag meddela att skörden i Chablis i år ser bra ut, både avseende kvaliteten och volymen och även de närmast kringliggande odlingarna, där Clotilde bland annat hämtar en del av druvorna till sin Bourgogne Blanc, uppvisar ett riktigt bra resultat med friska,
perfekt mogna druvor i normal eller något mer än normal volym. Fick tillfälle att prova igenom merparten av hennes tankar med färdigjäst eller nästan färdigjäst vin. Även om den för hennes viner viktiga malolaktiska jäsningen återstår går det redan nu konstatera att allt ser mycket bra ut. Som vanligt oerhört rent, snyggt och precist. Exakt var allt landar kvalitetsmässigt går inte att säga med säkerhet förrän efter den malolaktiska jäsningen, men det ser helt klart mycket bra ut så här långt. Vi gläds både med Clotilde och de andra producenterna i Chablis! PS 17 oktober:
Vinmässor i allmänhet & vinmässan i Östersund i synnerhet
I helgen arrangeras åtminstone två vinmässor i Sverige. Dels en i Östersund, dels en i Sundsvall. Och året runt hålls både små och stora vinmanifestationer över hela Sverige. Det här ger de svenska konsumenterna, såväl de initierade som de som bara vill känna sig för, utmärkta tillfällen att lära sig mer om vin och vin och mat i kombination. Vanligtvis finns möjligheten att gå på ett flertal föredrag och provningar utöver allt det som själva mässan i sig har att erbjuda. Det är säkert kul att vara med och arrangera en mässa, men rimligtvis också väldigt mycket arbete och vi vinvänner har all anledning vara tacksamma för att det finns eldsjälar som håller liv i landets alla vinmässor. Själv är jag i Östersund på lördag och talar om ”Vinmakarens hemlighet/Konsten att modifiera en blend”.