Rädda Les Lauzeraies Tavel! & Brigitte

Ända sedan lanseringen för fyra år sedan har Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 109 kr, hamnat på pallen när Sveriges vinjournalister utsett årets bästa viner. En bedrift som inget annat vin klarat av. I år kom det tvåa (igår). Redan före den här utmärkelsen har Les Lauzeraies visat framfötterna i år genom att öka sin försäljning. Likväl riskerar vinet avlistning nästa år – Les Lauzeraies, höstsom ett resultat av hur Systembolagets nya sortimentsmodell fungerar. Kan man då inget göra? Inte mycket, men om till exempel vinifierats alla HR:ar beställer och köper en flaska var före Julafton räcker det sannolikt för att produkten ska överleva i åtminstone några butiker och därmed ha kvar fotfästet 2015, vilket i sin tur är grunden för att det ska kunna finnas i en butik nära dig när vårvärmen smyger sig på. Ni som läser vinifierat trots att ni är trögfattade eller helnykterister och i förekommande fall bådeoch har inget förstått, men ni andra sitter väl redan och knappar in er beställning, gissar er utsände skyddsängel i de avlistningshotade finvinernas lugubra källarvalv.

I Frankrike lyssnar alla just nu på A bouche que veux-tu.

Hästdruva från Italien säljs som amerikansk Zin!

Ser att utbildaren, bloggaren och munskänksprofilen Eric Grödahl i ett blogginlägg tar sig för pannan och undrar varför inte folkhälsomonopolet kan stoppa produkter som True Zin Zinfandel – en vara som det är tveksamt att till exempel ICA eller Coop någonsin skulle vilja ha i sina hyllor. Lite grann som om de skulle sälja rumänskt hästkött i sina hamburgare för det finns ju hästar som kallas hamburgare. Samtidigt kan man inte undgå att fascineras över uppfinningsrikedomen och det kvalificerade struntpratet som uppenbarligen tillräckligt många svenskar tilltalas av för att det här i grunden skogstokiga konceptet ska fungera: en syditalienare marknadsförd som helylleamerikan!

För er som inte riktigt har koll: läs Eriks bloggpost här.

Den som till äventyrs får för sig att kolla upp hur vinets avsändare ser på sig själv kan på dess hemsida bland annat läsa ” Våra lokala samarbetspartners är producenter som är kompromisslösa när det kommer till kvalitet och de strävar alltid efter att göra viner som speglar (både) tradition…”

Till saken hör också att avsändaren ingår i en koncern som tillsammans står för över tio procent av den svenska vinimporten. En grupp som presenterar sig själv med följande tänkvärda ord ” Vi … är sedan mer än tio år marknadsledande av ekologiskt odlade och Fairtrade-märkt vin. Välkommen till vår vinvärld!”

Eric och andra må häpna och ondgöra sig över att man både kan ha kakan och äta den i den svenska vinvärlden, men det är så här det ser ut och ett skäl till att ingen på allvar ifrågasätter importörernas i förekommande fall dubbelmoral är dels att inga undersökande eller i sanningen konsumentupplysande medier följer detta, dels att marknaden inte är fri samtidigt som den som har monopolansvaret inte bryr sig, sannolikt med hänvisning till det fullt korrekta argumentet att detta på intet vis är olagligt. Bara i lika delar omoraliskt och dubbelmoraliskt.

Gift i ekologiska russin (& ekologiskt vin)! & Blue Note Stuff

Häromdagen slog Råd & rön, Aftonbladet med flera till med en säsongsanpassad skandalrubrik om giftiga russin. När fakta genomlystes visade det sig att rubriken inte riktigt höll – läs till exempel Anders Ivarssons kommentar här. Samtidigt hade rubriken istället kunnat vara ”Gift i ekologiska russin!”.

En bit ner i Ivarssons text citerar vi ”Totalt hittades det cancerframkallande mögelgiftet ochratoxin A i nio av de testade russinfabrikaten”. Att så skedde är inte ett duggRussin förvånande. Ett skäl till att odlaren besprutar sina växter – gäller inte bara druvor – är att undvika höga halter av ochratoxin. Redan under andra halvan av 1990-talet påtalade finska Alko höga halter av mögelgift (ochratoxin) i vin (se också nedan). Sedan dess har ingenting hänt – annat än att ekologiskt vin rent allmänt hålls för ”säkrare” och ”renare” än annat vin. vinifierat har vid upprepade tillfällen påpekat att så inte är fallet per automatik.

I grunden handlar det som alltid om att producenten måste vara seriös och noga i alla stegen i produktionskedjan. Huruvida hen arbetar ekologiskt är av underordnad betydelse. Exempel: odlaren X gör ekologiskt vin som säljs för 59 kronor i Sverige. Detta innebär mycket hög avkastning per hektar, och därmed gödning och ofta bevattning, för att få ekonomin att gå ihop. Följden av detta blir, särskilt ett regnigt år, högre halter av ochratoxin eftersom hög avkastning så gott som alltid går hand i hand med tätare klasar och därmed mer mögel som i sin tur blir till ochratoxin innan det hamnar i konsumenten.

Måttet att utgå från att allt ekologiskt är bra, så som till exempel Systembolaget nu gör, ärmögel en lika bekväm som oerhörd förenkling av verkligheten. Det gäller även russinpaketen: sensationen för de flesta torde egentligen ha varit att de ekologiska russinen, utan rester av bekämpningsmedel, i stort sett var lika farliga som de konventionella produkterna, i förekommande fall kanske till och med farligare. Bäst är att här tillägga att de nivåer som uppmätts i såväl russinen som vin ligger långt från de gränsvärden som gäller (i de fall gränsvärden finns), varför man också kan säga att båda typerna är lika ofarliga.

Intressant vore om någon gjorde en mer omfattande (ochratoxin)analys av Sveriges tio-i-topp-säljare (eko och konventionellt) och ställde dem mot låt säga de tio bäst säljande vinerna för 200 sek (dock utan appassimento- och kändisvinerna, vilka kanske ligger i den prisklassen på grund av annat än sin egentliga kvalitet och renhet – men visst kunde det också vara ett intressant test: kändisvin vs övriga viner i samma prisklass). Svensk vinpress brukar inte precis vara på hugget när det gäller den här typen av undersökande arbete så kanske är det Råd & rön som får ta sig an den saken? Tveklöst vore det bra konsumentupplysning och kanske kunde det också leda till en tillnyktring avseende synen på ekologisk vs konventionell odling och allt däremellan och, framförallt, en större insikt om prisets betydelse för den möjliga kvalitén.

PS Faktum är att Aftonbladet varnade för ochratoxin A i russin redan 2001, läs här. Och den som läser här, kan se att Aftonbladet varnade för ochratoxin i vin redan 1998. Vi konstaterar att minnet i likhet med sensationernas livslängd är kort och avslutar med legendarisk jazz. Fast allra sist kommer ett lästips till Kalla Fakta, som totalmissade målet och därmed också ochratoxinet och dess eventuella betydelse också för allergiker i sitt lika sensationsosande som usla program om vin häromåret.Vill också avslutningsvis påminna om att de systemiska bekämpningsmedlen framförallt är en arbetsmiljöfråga – vingårdsarbetare dör, i verkliga livet, till följd av slarvig kontakt med de här gifterna.

Beaujolais Nouveau: Il est arrivé! &TAPP

Snart sagt varje fransk bybar och supermarché, stor som liten, pryds den tredje torsdagen i november med budskapet ”Il est arrivé!”, Det är här!. Möjligen skulle det stå ”Il est retourné!”, Det är tillbaka!. För så är det: lika älskade som hånade Beaujolais Nouveau kommer tillbaka varje år, ända sedan 1950-talets början!Beaujolais Nouveau

Upprinnelsen till företeelsen är ett förbud från 1951 att sälja appellationsvin före den 15:e december. När vissa områden och vinbönder protesterade mot detta med hänvisning till den uråldriga traditionen att prova av årets skörd så snart den jäst klart, försågs regeln med undantag för, slarvigt översatt, ”viner i sådana omständigheter att ett undantag kan bli aktuellt”. De som mest och bäst tagit fasta på det där undantaget är vinbönderna i Beaujolais, vars Nouveau är överlägset mest framgångsrikt i klassen, inte minst kommersiellt, och därför lika hånat som älskat.Beaujolais Nouveau

Invändningarna handlar om att det ”inte är ett riktigt vin” (urbota dumt påstående), ”smakar illa” (ganska urbota dumt påstående), ”är ett kommersiellt skämt” (utstött ur surmagade personer utan feeling för fest och med bristande helhetssyn på företeelsen). Med andra ord är det svårt att se varför vinet är värt hån. Däremot kan den som vill vara sur och trubbig, eller rätt och slätt tycker hela grejen är strunt, avstå. Vi som är mer positivt inställda till små festligheter i vardagen och rent av menar att livet är så eländigt att det måste firas, tycker det här är låt vara fånigt men kul och ungefär som att fuldansa. Det ligger i primörvinets natur att vara enkelt och lättdrucket. Den som försöker sig på låt säga en Château Latour Nouveau stöter sannolikt på en del problem i konsumentmötet.Beaujolais Nouveau

Till att börja med såldes Beaujolais Nouveau lite som det passade vinbonden. 1967 infördes 15 november som första försäljningsdag och så var det ända till 1985 då regeln ändrades till den tredje torsdagen i november. Mest hysteriskt i Sverige, och länder som England, var det väl då, under några år på 1980-talet. Det var då krogar i London tävlade med helikopter för att vara först med vinet, och i Sverige rusade kustjägare mot en ö-ligt belägen krog inte med AK4:or utan Beaujolais Nouveau i famnen. Aaah, minnen, svunna tider, partaj. Men varför hänga läpp och gräva ner sig i det förgångna?Beaujolais Nouveau

Fördelen med dagens Beaujolais Nuveau är att banantonerna från det sena 80-talets jästnouveautéer verkar ha sett sina bästa dagar och vi börjar åter se de mer hallondrivna tonerna från de klassiska primörvinerna. Årets Systembolagsutgåva utgör inget undantag. Vinet kommer från P Ferraud & Fils (Beaujolais Nouveau, nr 5481, 79 kronor) och uppvisar Nouveau-vinets alla klassiska kännetecken. Man må tycka vad man vill, det är så här Beaujolais Nouveau ska smaka. Helst varje år. The Alan Parsons Project.

Bubblets hållbarhet i öppnad form

Det går alltid att, som en retorisk övning, fråga sig, varför i hela fridens namn man ska lagra bubbel i en öppen flaska, men om någon, självfallet mot förmodan, någon gång inte tömmer hela pavan kan frågan ha sitt allmängiltiga intresse samt, inte att förglömma, i de fall då skummet faktiskt blir bättre efter att ha stått öppet ett tag. Dels för att kolla detCrémant på sista versen sistnämnda, dels för att ta reda på hur länge Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne håller sig i öppnat skick om det får stå i kylen, har vinifierat tagit sig före, att låta den för en tid sedan testade buteljen stå öppen en vecka. Om du som läser detta råkar ha en öppnad Crémant de Bourgogne från Clotilde i kylen och om du oroar dig för dess utveckling kan vinifierat komma med lugnande besked. Såvitt testpanelen, bestående av er utsände på de vällagrade bubbelvinernas skummande hav, kunde bedöma, blev vinet i stort sett bättre för var dag; mer uttrycksfullt och berikat med mer djup. Dessvärre tvingades testpanelen avbryta försöket efter en vecka då den, under inflytande av ett dåraktig infall och i ett ytterst obetänksamt ögonblick, svepte i sig det sista av vinet i samband med att gäster infann sig i huset.

Om vinets oändliga livslängd, svavel, Hundvakten & Emir Kusturica

Det är inte lätt att utföra vetenskapliga experiment i en ignorant miljö. Är det inte hundarna så är det Hundvakten som tömmer provflaskorna. Lämnade, som bekant för HR:en, det öppnade, lågsvavlade chardonnay-vinet från Domaine de Brescou tillsammans med det öppnade, osvavalade i kylen. HR:en har kunnat följa de här båda vinernas utveckling här på bloggen, men nu är det slut med det! För när jag vände ryggen till och for iväg på en resa samtidigt som Hustrun arbetade på sitt håll fick Hundvakten den i sig inte skogstokiga idén att börja med att dricka upp vinerna som stod öppnade i kylen. Eftersom det osvavlade är oetiketterat vågade hon inte röra det. Däremot återstod blott en bottenskyl av det lågsvavlade vid er utsändes i de undersökande vinprovarnas svårforcerade terräng återkomst. Vad göra?Domaine de Brescou Blanc Vin Nature Tja, inte så mycket annat än att genomföra ett sista test av vinet och sedan återvinna flaskan. Det här med svavel är som vinifierat tidigare påpekat ett tämligen missuppfattat fenomen och idéerna såväl om dess förträfflighet som uselhet har sällan någon konkret verklighetsförankring. Däremot handlar det ofta om att någon sprider någon annans tankar och i värsta fall irrläror, eller så är det personen själv som fått för sig att det måste vara si eller så och till exempel att i princip osvavlat vin, alltså med någonstans mellan 10 och 40 mg/l, inte kan påverkas av svavlet i doften och smaken. Det kan det, och gör det ofta. Kort sagt domineras inte sällan doften en aning paradoxalt av svavelföreningar då producenten bara tillsatt 10-20 mg/l. Hårt svavlade, enkla viner är å andra sidan definitivt de som tar mest illa vid sig av svavlet eftersom de alltid kommer att dras med en direkt störande svaveldoft på näsan och en klumpig svavelbeska och – hinna i smaken – låt vara att inte alla känner vad detta är, men alla känner att det inte är något positivt. Åter andra viner – vars fria svavelhalt tryckts upp i samband med buteljeringen och som redan före det fått en hel del svavel – kommer att domineras av de svavelburna aromerna när de ”mognar”. Nu är det många som 1 inte bryr sig om de där svavelföreningarna i ”osvavlade” viner, 2 inte bryr sig om de översvavlade skräpvinerna, 3 tycker det är mognad som ska vara där när svavelföreningarna tar över äldre vitviner som buteljerats med hög halt fritt svavel. Och därmed är det inte så mycket att orda om. Individen gillar det där, oavsett vilken av vintyperna vi talar om. Var och en blir också salig på sin tro. Däremot borde individen lära sig att ligga lågt med pekpinnar ity den har vanligtvis i grunden ingen aning om hur det här med svavel fungerar, egentligen. Så till saken, dagens provning av den lågsvavlade gatversionen från Brescou och några ord om hur man gör vin utan dominans av svavelbaserade aromer.Vitvinstest Så här gör man, i stort: ren skörd, ren materiel, balanserad mängd syre under hanteringen, mycket försiktig svavling (utan att riskera vad jag skulle vilja kalla deviationer), prova vinerna minst en gång per vecka, håll råkoll på svavlet och bedöm svavlingen utifrån provningen, har du gjort allt rätt står du med relativt låg halt totalt svavel när buteljeringen närmar sig och du kan nöja dig med att försiktigt svavla på det fria och göra det i balans med det nu bundna svavlet. Notera att vi här inte talar om några dogmatiska regler som ”jag svavlar aldrig!” eller ”vid buteljeringen ska den fria halten ligga på 50 mg/l med tanke på den inbyggda oxidationseffekten!”, utan pragmatiskt arbete, som ställer stora krav på den som gör vinet. Det vi alla kan lära från merparten av världens läroböcker i önologi är att vi ska panga på med svavlet och det är korrekt tänkt utifrån en säkerhetsaspekt som merparten av önologer/vinmakare har att förhålla sig till då de kommer att få hantera inte helt rena druvor i en inte helt ren miljö och har som huvudkrav på sig att inget ska få gå åt skogen i hanteringen. Nå, hur var då det där lågsvavlade vitvinet, som den här posten handlar om?Lågsvavlat Brescou Till att börja med ligger ofta vinerna från Domaine de Brescou lägre i svavel än den här chardonnayen från 2013 (som håller <70 mg/l totalt, jfr med tillåtna 200 mg/l), men man ska veta att vi inte aktivt försökt minimera svavlet maximalt här – i så fall hade vi buteljerat tidigare, nu fick det ligga länge i tank istället. Med andra ord är runt 70 mg/l ungefär så högt vi kommer på Brescou i svavelhantering. Nå, för sista gången, hur var då vinet? Jo tack, det var smått skrämmande nog fortsatt helt okej! Närmare två månader efter öppnandet. Den initiala frukten saknas, förstås, till del, men där finns inga oxidtoner och smaken är riktigt god och definitivt korrekt och fortsatt fruktdominerad (gula äpplen). Men hur kan detta komma sig? Återigen: renhet, balans i skörden och klok syre- och svavelhantering ger låg total svavelhalt samtidigt som du undviker de svavelbaserade aromerna och ger vinet uthållighet och livslängd (självklart kan du inte heller använda jäst som bygger aromer med hjälp av svavlet, men det torde vara så uppenbart att det bara är en parantes i informationsflödet här). Vill påpeka att den som lågsvavlar och har en orenhet med någonstans inte får det här resultatet och då kan svavelbaserade aromer vara lika kul som de smutsaromer och rent av defekter vinet annars kommer dras med. Samma sak gäller för den som svavlar fel vid fel tillfälle, även då personen ifråga använder lite svavel: resultatet blir inte bra om vi med det menar att vi vill undvika de på ett klumpigt vis svavelbaserade aromerna (gigantisk skillnad här på lite finare krutrök och för de flesta okej tändsticksplån och inte så kul  ruttna ägg och blomkål). Äntligen: Emir Kusturica!

Ät skit, vänj dej, sån’t e livet

Efter förra inlägget om den jämrans Juhlin har en del haft lika svårt som jag att acceptera fakta, vilket framgått av kommentarer direkt till mig eller i sociala medier. Kort sagt menar de att det där inte kan vara sant, som om det skulle finnas skäl för mig att snickra ihop en sådan story, vilket på något vis idiotförklarar den som talar. Nåväl, i mitt fall beror förbudskravet på ren och skär avundsjuka, vilket jag tycker är ett giltigt skäl så länge jag är medveten om mekanismerna bakom kravet. Den som menar att Juhlin omöjligen kan vara så bra därför att personen själv inte är lika bra har ett mer djupgående problem att ta hand om inom sig själv och mitt enda tips där är hypnos och/eller lämplig samtalsterapi. Andra förefaller ha problem med att skilja på person och sak. Eftersom de retar sig på Richard Juhlin som person kan de omöjligen acceptera att han är så duktig som han är. Ungefär som att den som retar sig på Stefan Holm inte kunde förmå sig själv att kittlas när Holm skuttade upp i sitt OS-guldhopp eller ens vill kännas vid att Holm var en bra höjdhoppare då han aldrig satte världsrekord. Faktum är att oavsett vad du tycker om Juhlin, Holm, Anja Pärson och Gunde Svan så är/var de alla sjukt bra på det de ville/vill bli/vara bäst på. Sån’t e livet. Vänj dej. Ät skit.

Förbud mot Richard Juhlin!, Les Surfs & C2C

Det finns sådana som roar sig lite med blind vinprovning, för andra är det blodigt allvar och så har vi Richard Juhlin, ni vet champagneexperten som påstås pricka allt i bubbelväg.image Dessvärre har er utsände i bubblornas berusande värld vid flera tillfällen kunnat konstatera att han, Juhlin, verkligen sätter a-l-l-t och det är, såklart, oerhört enerverande och jobbigt för oss andra enär det får oss att framstå som jollrande charlataner. vinifierat ser därför ingen annan råd än att kräva ett omedelbart förbud mot Richard Juhlin!image För att Justitiedepartementet ska förstå hur angeläget det här förbudet är vill vinifierat förmedla de viner som av en trängre krets experter blindprovades i veckan och då nämnde Juhlin sin vana trogen och till övrigas bedrövelse prickade allt.image Vinerna: Comtes de Champagne 1971 (mycket lätt tydligen), Lanson 1949 (om möjligt ändå lättare), Krug Cremant som bara gjordes under några år på 1960- och 70-talen och då bara såldes till restauranger (inte heller jättejättesvårt, trots att åtminstone er utsände i de bubblande oceanernas oroliga vågor kunde konstatera att vinet inte var helt rent och därför extra svårt att identifiera), imageGlos des Goisses 1976 (retligt enkelt), Pol Roger 1999 (hallå! ge karln något riktigt att bita i igen!), imageFlorens-Louis 1975 en skumpa som Piper Heidsick bara gjort typ fyra gånger eller så mellan 1963 och 1975 (fick fundera lite, men svårt… njeee), imageFlorens-Louis 1966 (ja men nu när vi är inne på spåret, hur svårt är det då?)…? Notera att han sätter rubbet, alltså vin, år, producent… Fattar ni? Han är en allmän fara för övriga vinexpertisens position och anseende och bör absolut förbjudas eller, om Justitiedepartementet finner laga skäl att fördröja detta trängande förbud, åtminstone släpas i smutsen. Så gott det nu går… Vi tröstar oss med lite Les Surfs och C2C, som vi nyligen fått tips om.

Tomtemors Glögg: med vinet i fokus

När Solveig Sommarström som rena flickebarnet slog omvärlden med häpnad och blev rekordung chef för AB Vin-& Spritcentralens laboratorium i Stockholm anade hon föga att hon skulle sluta som glöggfabrikör i Malmköping, men där sitter hon nu och kallar sig Tomtemor och gör en elegant, prima glögg påpassligt kallad Tomtemors Glögg. Glögg1I år, kvart över tolv på konsumentlyhördhetens klocka, tycks en trend bland glöggfolket vara att anpassa sig efter konsumentens smak, vilken genom decennier formats av nämnda AB Vin-& Spritcentralen (senare AB Vin & Sprit) och den glögg som så småningom kom att kallas Blossa, då när monopolet föll och det stod klart att ”glögg” var rakt igenom generiskt varför ett varumärke snarast tarvades, vilket blev Blossas upprinnelse. Ett bra namn på svenska folkets referensglögg. När nu konkurrenterna lägger ner sina försök att vara hippa och tro att folket går på skumma koncept som glögg med än den ena än den andra smaken och om inte apar efter referensen så i vart fall tar det lilla lugna med de krystade smakerna, är det intressant att se hur de enskilda utmanarna lyckas och inte minst då hur Solveig, som av självklara skäl kan Blossa bättre än de flesta, lyckas. Klart hon gör det bra.Glögg2 Efter fjolårets eleganta och uppstramade premiärvariant har hon i år putsat ytterligare på sitt koncept och bytt ut basvinet och en del kryddor. Resultatet är en högklassig glögg som uppvisar mer av vin och russin än både referensen Blossa och de övriga glöggar vinifierat provat. Solveig vet att Blossa måste göras i stora volymer och att traditionen bjuder att basvinet inte är av premier cru-kvalitet. Således har hon valt att satsa lite mer på basen. Att sedan ge glöggen en liten touch av russin håller kvar drycken i vinvärlden när den övriga kryddningen drar iväg helhen mot det det ska vara: glögg. glögg3Summasummarum har vi en glögg som är elegantare än det mesta, förmodligen allt, i genren. Kall strålar det klassisk julglögg ur dess glas, doften är stor och bjuder på russin, kardemumma, nejlika, vin och pomerans, smaken är som i annan glögg väl söt då drycken avsmakas kall utan tilltugg, men tack vare en frisk syra klarar den att gå upprätt även då kylan biter i dess kapsyl och vinden sliter i etiketten. Men det är förstås varm den här drycken ska avnjutas. Då sitter sötman perfekt och alkoholen som redan i den kalla provningen är väl integrerad blir här den ryggrad som håller upp bygget. Mycket snyggt. Hatten av för min kompis Solveig som helt klart tagit steget in i tomtarnas värld och gjort det med den äran. Dessvärre finns hennes glögg bara att köpa i tio butiker runtomkring Malmköping, men den kan beställas till övriga landets alla Systembolag och utlämningsställen, låt vara att man då måste köpa sex flarrer men de går väl snart åt i dessa stundande jultider? PS OBS! Glöm det där med sex flarrer, enligt uppgift från Tomtemor går det bra att beställa styckvis buteljer även i övriga landet, utan extra kostnad! Tomtemors Starkvinsglögg, art nr 30073, 93 kr.

Dansant årgång & Saint Saëns

Har tidigare rapporterat om skördeförhållandena på merparten av gårdarna jag arbetar med. Kort sagt har mungiporna varit uppåt mest överallt, från Red Mountain via Languedoc till… nja, kanske har det inte varit lika enkelt i Bulgarien.Brescou press Vad gäller själva vinifieringsprocessen är 2014 rent anmärkningsvärd som årgång. Det har gått som en dans snart sagt överallt. Vanligtvis brukar en del tankar hänga sig och sluta jäsa, andra vägrar kicka igång den malolaktiska jäsningen, åter andra får för sig att bli volatila, för att nu nämna något av allt det som brukar kunna inträffa. Just återkommen från Domaine Brescou kan jag konstatera att samtliga viner inte bara jäst klart, såväl alkoholiskt som malolaktiskt, vi kunde till och med sätta ihop de olika blenden igår! I oktober. Smått sensationellt.Brescou blend Blir det bra då? På det hela taget är 2014 en mycket bra årgång, med läcker fräschör och ett oerhört tilltalande uttryck. Kommer bli ett nöje att sätta smaklökarna i de här godingarna vad det lider. Däremot är, såklart, inte allt perfekt. Framförallt är det carignan-druvorna som föralldel inte är dåliga men de kunde varit bättre. Carignan brukar bärgas sist, så också i år, vilket innebar att ett rejält regn hann emellan och resulterade i lätt utspädda druvor. Brescou matPå andra sidan utfallet kan vi konstatera att vi förmodligen gjort vår bästa syrah någonsin och att vårt nya ekfatslagrade chardonnay-vin med råge slår våra förväntningar. Lägg till detta att första skörden av den mourvèdre som planterades för några år sedan blev utmärkt så förstår ni att vi är nöjda. Camille Saint-Saëns bjuder upp till dans.