Vinkrämarsajterna nu & då & Bowie

För en tid sedan skrev WOW News om de många nya vinkrämarsajternas utbredning. Någon importör uttryckte oro och man studerade bland annat ett exempel med ett kändisvin till kraftigt rabatterat pris. Det är uppenbart att den nya spelplanen, som finns där vare sig den enskilde individen vill det eller inte, ändrar förutsättningarna för importörerna, och andra, och det gäller att vara vaken för vad som sker och att vara följsam om man inte ska bli förbisprungen eller rent av överkörd. På det stora hela förefaller dock sajter som satsar på kraftigt nedsatta priser ointressanta för den som har ett verkligt vinintresse; de vänder sig, uppenbarligen, i första hand till samma typ av konsument som tycker det är mödan och resan värt att handla billigt vid tyskdanska gränsen. Kort sagt är spörsmålet huruvida den konsumenten köper via SB, en tysk gränshandelsbutik eller en sajt med lågprisprofil en fråga av akademisk art för alla utom importörerna som har sin huvudsakliga inkomst från sådana produkter. Vad gäller de seriösa sajterna med tydlig kvalitetsprofil är de betydligt roligare och något som rimligtvis branschens kvalitetsivrare och verkliga vinfantaster bör bejaka. De seriösa sajterna kommer förhoppningsvis öka utbudet av premiumviner och de lär vara snabbare med att kunna lansera nya, ”upcoming” producenter när SB väljer att inte lita på sitt eget kunnande och vill avvakta till dess importören kan uppvisa betyg och artiklar från utländska medier som intygar att vinet är något att stå efter. För konsumenten lär gälla att den, åtminstone nu medan allt faller på plats, ska vara försiktig i sitt urval av sajter – något som den här veckans uppmärksammade konkurs i Antipodes Premium Wines visar – och man kan gissa att flera av de idag serösa, duktiga importörerna på sikt kommer ha egna sajter alternativt nära samarbeten med vinkrämarsajterna. Det sistnämnda ligger inte bara i importörens intresse: det finns ett skäl till att de flesta väljer att fokusera på att vara en länk i kedjan och inte agerar producent-importör-grossist-distributör-detaljist. Nästan slutligen är det ingen vild gissning att det redan nu snabbt ökande antalet vinklubbar av olika slag kommer att fortsätta öka allteftersom konsumenten blir alltmer villrådig av det allt större utbudet. Sist men inte minst en stilla önskan om att landets massmedier ser sin roll i kedjan och förstår det olämpliga i att de, såvida de faktiskt inte är annonsblad, över huvud taget säljer något annat än sig självt och sina annonser och då i form av tydliga annonser. Allra sist lite nytt från Bowie, nytt album ute i mars.

Massmediernas vinbasarer hot mot demokratin

Medielandskapet är statt i hastig förändring. Samtidigt som alltfler kanaler växer fram och emellanåt tangerar avslöjanden av gigantiska mått, som wikileaks, monteras den traditionella journalistiken och de bärande medierna långsamt ner. Om de båda sistnämnda sakerna skedde genom att de undan för undan försvann vore det en sak, men som det nu är finns de kvar med fortsatt fullt förtroende trots att journalisterna försvinner eller sätts att massproducera med negativa följder för kvaliteten på det för demokratin så betydelsefulla journalistiska arbetet. En vid en ytlig betraktelse inte särskilt viktig del av allt detta är, att massmedierna börjat saluföra produkter, antingen rakt av eller via klubbar av olika slag. Det är inte svårt att förstå den på kort sikt framgångsrika ekonomiska sidan av saken, men i grunden rör vi här vid något så viktigt som pressens trovärdighet och därmed en av demokratins grundvalar. Kort sagt: hur seriöst är det att å läsarnas vägnar bedöma produkter, till exempel vin, samtidigt som man säljer vin via en egen klubb? I alla tider har den som försökt göra annonsblad av seriösa medier hävdat, att ”det är fråga om helt separat avdelningar”. Detta har varit och är fortsatt kvalificerat struntprat. Men om nu tidningsutgivarna inte har vett att inse sakens i grunden allvarliga natur är det upp till envar att inse att varje massmedium som säljer produkter det samtidigt är satt att kritisera saknar trovärdighet. Musik på det.

Vi firar Sveriges vin-nestor: Nils-Bertil Philipson 90 år!

Idag, i Kungliga Tennishallen Stockholm, snett mitt emot Sveriges finaste regemente, firar hela Vinsverige, och säkert många andra, den för branschen och vinet så betydelsefulle Nils-Bertil Philipson, som fyller 90 år. Nils-Bertil drev inte bara med framgång under många år en egen agentur, idag känd som Philipson Söderberg, han var dessutom initiativtagare till, för vinets väl så viktiga företeelser som, Munskänkarna och Vinakademien. För att nu bara nämna något av allt Nils-Bertil hunnit med och gjort för oss andra. vinifierat beklagar att inte kunna närvara vid firandet idag, lyfter ändå på den obefintliga hatten, bugar djupt och sällar sig till de uppvaktande skarorna på detta sätt.

Nils-Bertil Philipson med hustrun Ullabritt.

 

SB, CSR & ZA

Systembolaget har tagit fram en uppförandekod, som leverantörer och leverantörers leverantörer ska följa. Bra. Butikspersonal tar en viss politisk risk och ställer sig med skyltar och bokstavligt bakom Afrikagrupperna och stödet till de sydafrikanska lantarbetarnas krav på anständiga löner. Fantastiskt. Men. Systembolaget efterfrågar via sin offentliga upphandling gång efter annan vin till priser som omöjligen kan leva upp till den egna uppförandekoden. Kort sagt kostar det att betala korrekta löner och att vara korrekt mot naturen. Genom att tvinga ner priserna på det här viset uppmanar Systembolaget, rimligtvis genom sin okunskap, arbetsgivaren till att fortsätta betala oacceptabelt låga löner. Vad butikspersonalen anbelangar kan den göra en verklig insats för lantarbetarnas krav genom att vägra sälja de billigaste vinerna, det skulle vara betydligt mer effektivt än att posera med ofarliga skyltar. I övrigt gäller att en importör som påstår sig vilja vara politiskt korrekt i just det här fallet måste avstå från att handla med de ohemult billiga vinerna och du som konsument kan avstå från att köpa de billigaste produkterna – det är ett mycket effektiv sätt att påverka.

Skördeintervju med TV-sporten

”Hur känns det?” ”Näämen de känns bra, man va litrött på slute men allt gick bra.” ”Vad avgjorde skörden, att utfallet blev så bra?” ”Näämen vi jobba bra ihop, som ett lag, vi ville mycke.” ”Vad säger du om din egen insats, du valde att plocka chardonnay-druvorna just före regnen?” ”Näämen man få va nöjd.” ”Vad säger du om att årets skörd utsetts till seklets årgång?” ”Näämen de e alltid så när druvorna blir lätt övermogna eller när branschen ser att de finns pengar i omlopp.” ”Vad tror du om nästa års skörd?” ”Nämen de e bara å gå ut å göra sitt bästa, vi gör alltid vårt bästa, de e de bästa man kan göra.”

En susning om Sav

Sav, det mousserande björkvinet, gjort i Östersunds-trakten och efter ett 200 år gammalt recept, måste väl vara ett projekt som alla spontant vill omfamna? Ändå har det gått lite trögt så här långt. Skälet är att man inte haft tålamod att vänta in en tillräckligt bra produkt. Det här är, vågar jag

Björksprit

påstå, ett kardinalsfel som majoriteten nya vintillverkare gör; man är så uppfylld av projektet och sin produkt att man genast vill visa den för världen. I Östersund har dock eldsjälen, ekoingenjören, kemisten och vinmakaren Peter Mosten insett hur saken ligger till. I ett svep har verksamhetens fokus flyttats till den nyligen lanserade björkspriten/snapsen Sav. Ett klokt drag. Det är både billigare och enklare och, vågar vi förmoda, lönsammare att göra vit sprit än vin. vinifierat kan också avslöja att Peter och hans medfinansiärer börjat snegla på andra produkter som en hälsodryck baserad på björksav och en… björk-sake! Vinet då? Sav Sparkling är

Björk

fortsatt det centrum verksamheten snurrar kring. Det som nu sker är att man tar ett steg tillbaka, kasserar några årgångar och förbättrar så gott som alla led i kedjan och räknar med att snart vara tillbaka med en ny årgång som på alla sätt och vis gör konsumenten nöjd och glad. Undertecknad har ett finger med där. Faktum är att de första stora förändringarna gjordes redan i samband med skörden 2011 och framförallt 2012, nu tar vi ett steg till. Det som vi redan nu kan säga är att basvinet, alltså saven efter första jäsningen, innan det dras på butelj för en andra jäsning, blivit klart bättre. Friskare och fräschare – och det var väl främst fräschör som tidigare saknades. En ny klarningsprocess av basvinet bidrar också till att höja kvaliteten ett snäpp. För att nu inte tala om en noga utvald jäst och process för själva buteljjäsningen och… ja, som sagt, mängder med förändringar har gjorts och görs. Tyvärr lär det dröja ytterligare ett par år innan gemene man kan prova det ”nya” vinet – det tar, som bekant, tid att göra mousserande enligt champagnemetoden. Hursom önskar vinifierat Peter & Co all framgång – ett så skogstokigt projekt som ett vin på björksav måste bara få lyckas!  Och i väntan på vinet får vi fokusera på Sav – The Spirit of Birch.

Sveriges bästa vinimportör & Blue for Two

För andra året i rad nominerades av Sveriges vinskribenter, eller i alla fall cirka 40 av dem, lilla Terrific Wines, som, som vinifierats idoga läsarskara vet, jag har en intim och kärleksfull koppling till, till Årets Importör. Motiveringen löd: ”Terrific Wines visar att liten kan vara naggande god med uppstickarviner från världens alla hörn”. En liten aktör täljer inte precis guld med fällkniv, däremot skänker ett kvalitetsdrivet arbete mycket tillfredsställelse, inte minst när sådana här nomineringar dyker upp. Kul var också att förra årets rosévin Tavel Les Lauzeraies i år blev tvåa i den kategorin, slagen endast av ett betydligt dyrare vin som bara fanns inne över en begränsad tidsperiod, vi är så enögda och fantastiska kring det här vinet att vi ser detta som att Les Lauzeraies blev Årets rosé för andra året i rad. Och Clotilde Davennes lilla vinhus kom sexa i kategorin ”Årets vinhus”. På tal om Terrific: missa inte nya Terrific Wines Club eller Terrific Editions nya bok vinfierat. Terrific Wines finns även på Twitter som @theterrificwine. Vem blev då ”Årets importör”? Johan Lidby Vinhandel – en annan seriös aktör på marknaden och en värdig vinnare av utmärkelsen. vinifierat gratulerar så mycket! Blue for Two.

Superkritisk koldioxidextraktion & Diam? Damn!

En gång i tiden fanns en kork som hette Altec. Den skulle enligt producenten Sabaté vara garanterat fri från TCA. Tack vare ett speciellt tillvägagångssätt vid tillverkningen kunde bindemedlet lignin elimineras och därmed risken för TCA, påstod reklamen. Det hela slutade med en katastrof. Mängder av producenter blev sittande med viner som efter en tid uppvisade en lätt korkaktig doft.  Såväl undertecknad som några av undertecknads nära kollegor i USA, Spanien, Frankrike och Bulgarien, vet av bitter erfarenhet att Altec var kvalificerat snarvel. Något ansvar för sin bluff ville dock Sabaté inte ta och efter ett tag försvann, föga överraskande, Altec och Sabaté med den.  Bara för att återuppstå. Altec till exempel via Bouchonnerie Jocondienne och Sabaté blev Oeno Bouchage. Idag säger Oeneo Bouchage att Altec skapades för att hålla tätt, inte garantera mot TCA och man vill inte kännas vid sitt påstående om att Altec gjordes med den senaste tekniken, så komplicerad att det var svårt för gemene man att förstå den. För några år sedan lanserade Oeneo Bouchage sin senaste skapelse, Diam. Denna är också TCA-fri, sedan den producerats med en teknik så komplicerad att gemene man inte förstår den. Nu talar vi om superkritisk koldioxidextraktion – något som mer än en skribent i världen entusiastiskt berättat om i tämligen okritiska hyllningar av Diam. Träffade den superkritiske kemisten och ekoingenjören Peter Mosten häromdagen och frågade honom om saken. Han blev upprörd. ”Superkritisk koldioxidextraktion? Varför? Det är dyrt och tidskrävande, medan korkarna är billiga. Och vad är meningen med den behandlingen? Försöker man lura omvärlden med ett nytt begrepp? Hur fungerar de bindemedel som används? När löses de olika ämnena ut och vid vilka temperaturer, pH-värde och så vidare? Naturkork kan vi, men här har vi inte alls den koll man måste ha”, säger Mosten och avslutar med att konstatera, att obegriplig eller otillräcklig information alltid är farlig och måste ifrågasättas.

CSR:s oändliga svårighet

I en annonsbilaga till dagens SvD finns en text om Systembolagets ambitiösa CSR-ansträngningar. Här kan man ta del av hur företaget kräver att dess leverantörer efterlever en seriöst utarbetad code of conduct. Gott så. Problemet är att Systembolaget tycks ha fått en släng av det svenska reko-hyckleriet, där man säger en sak, som känns skönt i själen att säga och som ser bra ut, men som man sedan inte fullt ut följer, eftersom det kan vara jobbigt att leva som man lär – fråga Telia, Ikea, Vattenfall, Sverigedemokraterna eller Säpo, för att nämna några som fått en betydligt allvarligare släng av sjukan. Hur kan det annars vara så, att Systembolaget efterfrågar och säljer vin, rent av rättvisemärkt och ekologiskt odlat vin, till omöjligt och oseriöst låga priser?

Ny, mörkerskygg vinklubb

Idag ser ännu en vinklubb dagens ljus: Terrific Wines Club. Föräldrarna till denna klubb är behovet av en outsinlig sjö av vinklubbar av alla de slag och Terrific Wines behov av att flasha med viner som upptäckts under företagets Jorden runt-resor men som omöjligen kan lyftas fram i inte bara dagens utan också rampens ljus med mindre än att extraordinära åtgärder vidtages. Här klickar man om man vill veta mer.