Huruvida importören i en stor tidningsannons bland flera andra citat lägger upp ett citat som nedanstående beror på att importören driver med varans, en appassimento-BiB för 169 kr, tilltänkta kunder eller om den, eller dess reklambyrå, försöker tala till bönder på bönders vis är oklart, mer tydligt är, att citatet är iögonfallande och därför synnerligen lyckat. Hatten av!
”Imponerande gott. Bla dem bästa boxar på länge!”
Rykande färsk Bowie: Lazarus! Samt Blackstar!
Kort information till er som inte har Facebook: På Facebook förekommer allehanda test. Till exempel: ”Dela om du hittar 5:an inom en minut” och till detta en bild med en massa c:n och en femma, som så klart de flesta hittar inom en minut. Grejen är nu den att bara en del väljer att dela för att visa hur duktiga de varit. Den psykologiska drivkraften bakom detta får var och en själv fundera över. Den som kommer på ett bra svar kan dela det.
Vidare kan man, om man är så hågad, testa sina kunskaper i allt från engelska till saffransbullar och dela med sig när man klarat testet galant (annars delar man givetvis inte). Intressant är att ta reda på vad ens namn betyder. Du klickar in på en sajt eller Fb-sida (som samlar information om dig) och uppger ditt namn och får ett fantastiskt svar tillbaka. Ett svar du kan dela så andra ser hur speciell du är. Till glädje för alla, även dem som inte gagnar sociala medier i någon större utsträckning, har er utsände bland de vilsekomna utövarna av sociala medier kommit på ett universellt svar för alla namn. Så vad du än heter så betyder ditt namn: ”Störst, bäst och vackrast, av kungligt blod och stark och fantastisk”.
Vi lyssnar på den störste och bäste och, ja vacker också och definitivt stark och fantastisk.
I samband med inlägget om bluffzinfandel (läs här) häromdagen kom en fråga om vad man som konsument bör betala för att vara säker på att inte betala omoraliskt lite för ett vin. Jag skrev ett långt svar på detta. Sedan dess har ett flertal personer via olika vägar bett mig göra ett inlägg av mitt svar. Voilà! Här är det.
Det är omöjligt att ge ett exakt svar på vad som är ett moraliskt korrekt pris på ett vin. Däremot vet vi att den som vill vara moraliskt korrekt ska betala så mycket att alla inblandade i kedjan bakåt från konsumenten till extrahjälpen i vingården och miljön mår bra. Det finns vissa undantag där producenten lyckas göra vin till ett så lågt pris som låt säga 65 kr/buteljen utan att individer eller miljö drabbas. Kanske handlar det då om ett kooperativ med medlemmar som ärvt mark och maskiner och där man kan göra gemensamma inköp av materiel och produkter och där medlemmen är bonden som gör allt själv i vingården och som för ett leverne med låga personliga krav och omkostnader.
Mer sannolikt hamnar en moraliskt korrekt prislapp på >80 kr/butelj. Nu kan någon invända att det faktum att priset är högre inte ger några garantier för att allt går rätt till. Det stämmer. Å andra sidan vet du att saker och ting högst sannolikt inte är okej om du köper låt säga en box för 150 kr. Betalar du lite mer har du gjort vad man kan förvänta sig av dig – den som verkligen är om sig och kring sig lägger dessutom lite tid på att kolla upp importören och producenten. Arbetar importören med iögonfallande många billighetsviner och, låt vara lite dyrare, hittepå-zinfandel och sockrad appassimento kan det vara idé att avstå från den importörens övriga viner också. Veterligt har det aldrig funnits någon tydligt ifrågasättande konsumentaktion av det här slaget när det gäller vin i Sverige.
De uppskattade priserna ovan kan förstås diskuteras. Själv funderar jag på om jag lagt mig för lågt. Den som säljer skräpvin har säkert ett och annat tunt argument för att en väldigt låg prislapp också kan vara korrekt, men handen på hjärtat så gör den personen bäst i att ligga lågt och hålla sig utanför en sådan här diskussion därför att allt kommer alltid tillbaka till vinets ursprung: vingården. Det är ett ofrånkomligt faktum att lågt pris kräver stor skörd i syfte att hålla nere priset per liter. Den som tjänar en hacka på misstänkt billigt vin bör stå för det, inte söka dåliga bortförklaringar.
Med viss variation för var i världen man befinner sig kostar det mellan 25 000 och 30 000 kr att driva ett hektar vinodling ett år – notera att det är mycket svårt att komma ner till 25 000 kr och lätt att hamna på upp emot 40 000 kr, uppskattningen här är alltså tämligen försiktig (när jag ger råd åt mina kunder utgår jag alltid från en högre kostnad per hektar än 25 000 kr). Undantaget kan vara en gård som utnyttjar arbetskraften rejält.
Den som vill sälja en flaska vin för <70 kr i Sverige får cirka 2 € för den, alltså runt 18 kr. Kostnaden för glasflaskan (plast är dyrare), kork, etikett och kartong ligger på cirka 10 kr, oftast mer – självklart är även detta en kostnad som kan påverkas nedåt vid mycket stora volymer men för det mesta är det dyrare än så här. Med andra ord återstår i mycket goda fall 8 kr för själva vinet, eller med andra ord för arbetet i vingården ett år (beskärning, växtskydd, ogräsbekämpning, reparation av stolpar och ståltråd mm) – det är de 25 000 till 30 000 kr som nämns ovan – och till detta ska läggas skörden, vinifieringen, lagringen och tappningen. Tillkommer gör dessutom kostnaderna för el, försäkringar och annat som måste till. Den som har kapitalkostnader ska ha täckning även för dem.
Arbetar producenten med ett rimligt uttag som inte kräver kraftig gödning eller oskäliga mängder vatten får hen kanske 5000 flaskor på ett hektar. Om kostnaderna för torrgodset (flaska o s v) hålls nere till låga 10 kr per enhet ska i nästa steg cirka 30 000 kr för vingårdsarbetet fördelas på de 5000 flaskorna (alltså 6 kr per enhet). Återstår i bästa fall 2 kr. Pengar som ska täcka eventuella kapitalkostnader, investeringar, underhåll, marknadsföring, försäljningskostnader och annat som vanligtvis tillkommer. Och så ska bonden tjäna något. Som synes blir det svårt att få den här kalkylen att gå ihop.Om producenten däremot göder kraftigt och bevattnar och på så vis ökar uttaget till det dubbla eller rent av tredubbla blir kalkylen en annan. Om gården gör 15 000 flaskor per hektar istället gör 5 000 ska 30 000 kr fördelas på 15 000 buteljer, alltså 2 kr per enhet. Återstår då gör i runda slängar drygt 6 kr/flaska. Multiplicera med 15 000 och du har rimligtvis en lönsam business även sedan övriga kostnader betalats. Däremot är det givet att miljön inte mår så bra av ett så högintensivt jordbruk samtidigt som bevattning och hård gödning resulterar i täta klasar och druvor med tunt skal, vilket gör att det krävs mer bekämpningsmedel – det har man förvisso råd med i kalkylen men det är knappast något önskvärt från vare sig konsument- eller miljösynpunkt. Dessutom är risken överhängande att skörden kommer drabbas mer eller mindre av röta som i sin tur dels kan resultera i orent vin, dels i att halten cancerogent ochratoxin blir onödigt hög.
Noteras ska för övrigt att en del tror att ett billigt vin blir mer moraliskt korrekt bara för att det är certifierat ekologiskt eller fairtrade. Två i sig bra saker, men notera att certifieringen snarare gör att de här vinerna måste kosta mer för att leva upp till sin certifiering – inga certifieringar är gratis i vinets värld – samtidigt kommer inga viner förbi den självklara kopplingen mellan uttag per hektar, övriga utgifter och produktionskostnaden. Med andra ord: gärna ekologiskt och fairtrade, men till ett fair price (säger jag som gammal eko-bonde).Notera också att exemplet ovan bygger på en flaskkostnad om strax under 70 kr, kostar din butelj under 60 kr ska du kapa ytterligare runt en femma i priset som producenten får och då är det sannolikt så att det inte bara är konsumenten som får ett från kvalitetssynpunkt diskutabelt vin och miljön som får onödigt stryk – på något sätt måste kalkylen förbättras när 5 av de i bästa fall möjliga 6 kronorna försvinner ur räkningen.
Ovan diskuteras endast moral i vinaffärer utifrån det pris som konsumenten betalar i relation till produktionskostnaderna. Det finns givetvis även dyra viner som är diskutabla från en rent moraliskt utgångspunkt som sockrad appassimento, bluff-zinfandel och annat, men den som i första hand drabbas här är konsumenten själv.
Avslutningsvis: Kanske vill någon ha mer på fötterna än bara mina siffror byggda på drygt 25 års erfarenhet som vinproducent. Hänvisar därför till den här omfattande kalkylen gjord av Chambres d’Agricultures i Vaucluse. Den kalkylen för ett rimligt vinbruk slutar på minimum 2,66 €/flaska och 1,98 €/l (eller 5,94 €/BiB om 3 l) i kostnad – alltså utan vinst för producenten. När kalkylen byggs ut för ett vin som lagras på ekfat sticker priset snabbt iväg uppåt och 2,66 € förslår inte långt. > 80 kr/but är ingen överdrift i det scenariot.
Dela “Vinets moraliska pris: gör du rätt för dig?” på Twitter
Ni som inte vad ni ska köpa för vin till julhelgen eller som inte vill stå och trängas runt de onåbara hyllorna då hysterin når sitt klimax i butiken, ni, ni har nu en sista chans att beställa lite viner som ni sedan enkelt hämtar ut på närmaste bolag alternativt ser till att få hemskickat. Sista minuten-tipset i år går till:
Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2014, nr 5562, 127 sek. Drottningen av Chablis slår till med sin bästa årgång någonsin och bjuder oss på en nordlig burgund som både doftar och smakar Chablis. Friskt, fräscht, mineraligt, disciplinerat och imponerande.
Les Lauzeraies Tavel 2014, nr 2724, 109 sek. Rosé till jul? Ja, varför inte? Hur skulle det vara om du växte upp och såg smakrik rosé som ett året runt-vin? Har du tänkt på det, va? Kraftfullt rosévin som inte har något gemensamt med mesiga poproséer utan doft och smak.
Rioja Bordón Gran Reserva 2006, nr 86815, 155 sek. Ren och klassisk Gran Reserva från Rioja till vrakpris. Fynd i Munskänken och på andra håll. Återupplev den gamla goda tiden, eller, för den yngre, upptäck klassisk Gran Reserva! Notera för övrigt att det här vinet kommer att ses som tio år gammalt redan en sekund över midnatt den första januari.
vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot ställstående! En ny, särskild avdelning för kommunal renhållning ska få i uppdrag att rycka ut så snart någon anmäler en ställstående människa, som då ska avlägsnas från platsen och köras till en kommunal ståplats där den får stå till dess den får för sig att röra på sig igen. Vid upprepat ställstående ska det störande elementet placeras i rättsligt förvar över en tid om minst ett år, detta ska lämpligen ske i tukthus med blott ståplatser. Enda undantagen för ställstående är för ändamålet avsedda ståplatsläktare. Det är avslutningsvis av yttersta vikt att skolan snarast tar sitt ansvar och lär eleverna, att står och ställer sig det gör man hemma.
PS I de fall någon blir påkommen med att följa med i ett stråks flöde för att plötsligt bara stanna och ställa sig mitt i det ska det vara tillåtet, att, i de fall det handlar om en gående person som drabbas av den stillaståendes beteende, ge den stillastående och av den allmänna ordningen störande personen en körare med en grisfösare.
Om inte Roger Casement varit homosexuell eller om han inte drömt högt i sina dagböcker hade förmodligen de flesta idag haft koll på honom. Mannen som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet avslöjade de koloniala övergreppen och massmorden i Kongo och 
Amazonas. Kanske hade de svenska läromedlen fram till och med 1960-talet inte bara hyllat Cecil Rhodes utan också denne Casement? Om inte. Om inte han valt att stå upp för ett fritt Irland och ta strid med det imperium som adlat honom, om inte han åkt till Tyskland mitt under brinnande världskrig i förhoppningen att få tyskt stöd för ett irländskt uppror mot kolonialmakten, om inte den brittiska underrättelsetjänsten drivit en medveten smutskastningskampanj mot honom medan han satt i Pentonville Prison i väntan på att hängas dömd för högförräderi.
Mario Vargas Llosa levererar en historia som sannolikt ligger så nära sanningen om den komplexe, rättviseivrande och principfaste Casement man kan komma. Tveklöst är det en 
historia som krävt omfattande efterforskningar – vilket också framgår i författarens tack – i några av de länder Casement besökte eller verkade i. För att göra en lång historia kort: ett imponerande arbete av Vargas Llosa, som sin vana trogen, förpackar sin möda på bästa sätt. Om inte annat så bör den som inte känner till Casement läsa den här boken om mannen som kanske mer än någon annan avslöjade kolonialismens övergrepp runt förrförra sekelskiftet.
I bästa fall sprunget ur viljan att vara neutral, i värsta fall sprunget ur viljan att skapa rubriker, har det blivit så att vilken nyhet som än presenteras måste alltid någon som är emot, helst förbannat mycket emot, få komma till tals. Detta gäller de etersända nyheterna mest överallt men ingenstans så mycket som i Sverige. Likväl hämtar vi dagens belysande exempel från France Info 15/12.
EU försöker rädda havsaborren från utrotning. Således har kvoter införts och nu vill EU strama åt ändå mer. Vem får då komma till tals? Någon som för den utrotningshotade fiskens talan? Någon som bekymrar sig om den mänskliga rasens framfart, överlevnad och hot mot sig själv? Nej, en urförbannad kvinna som kräver att få fiska så mycket hon vill för hur ska annars hennes arbetare få lön? Det är tveklöst ett problem. Å andra sidan är det inte särskilt sympatiskt att vilja utrota havsaborren och inte heller så välbetänkt vare sig i det lilla eller stora perspektivet. Problemet med detta är att en massa andra inte heller särskilt långt tänkande människor sitter och tycker att den arga fiskekvinnan har en poäng: Åt helvete med EU som vill rädda havsaborren! Åt helvete med eftertankens kranka blekhet! Låt kärringen fiska om hon vill! Allt är politikernas fel!
Nu är det i och för sig i sin ordning att alla ska få komma till tals i en demokrati, men det finns inget skäl för ett seriöst nyhetsprogram att gång efter annan och närmast som ett tvångsbeteende släppa fram åsikter sprungna ur hjärnsläpp och stundens hetta eller, för den delen, direkt fanatiska och demokratifientliga uttalanden som skyndar till försvar för den som dömts för eller just nu utför fanatiska och demokratifientliga handlingar. Kort sagt måste åtminstone de ostyrda nyhetssändningarna stå upp för ett visst mått av eftertanke och kunskap i en tid då dumheten i spåren av flera decenniers mobbnings-TV, byfåneprogram, anonymt och huvudlöst Facebook-hat, billigt rubrikfrieri, hafsig amatörjournalistik och missriktad välvilja mot mörkermän och diktaturkramare och dem som gärna leder in landet på den slutna vägen riskerar bli normalitetsnormen.
Hollywood Vampires!
För en och en halv månad sedan testade tappert er utsände i de klassiska dryckernas demoniskt undflyende vardag en till åren kommen Taverna. Omdömet blev som följer ”Vintry’s Taverna är efter att ha lagrats i snart 20 år ganska ljust i färgen och har en tegelröd och aningen brun nyans, doften är stor och kryddig och visar inslag av citrus, smör och oxidation (av lagringen), fortsatt en liten druvighet och en hel del russin, smaken är fyllig och söt och bjuder på en läcker alkohol-eld, en tydlig knäckton och en mycket lång, god eftersmak”. Nu har samma flaska åter provats, sedan den stått öppen en och en halv månad. Nu tycker vi så här: Färgen intakt, doften har nu falnat något och lämnat plats för inslag av jod och flyktig syra; smaken märkt av den flyktiga syrans utveckling, dock fortsatt angenäm eftersmak med inslag av russin och nötter.
Vi åker Tijuana Taxi norrut genom ökenlandskapet mot Lost Angeles till tonerna av The Wanton Song som skär sig något förskräckligt med taxichaufförens envetna visslande på Hear The Whistle Blow A Hundred Miles Away och de Ennio Morricone-toner som hörs utanför rutan både i original och som kopia och annan musik i vinden som låter Babe Ruth men är Rose och Thin Lizzy, men vänta, där bland molnen svävar både Babe och Ennio omkring och dränker taxichaufförens evinnerliga visslande i en handfull dollar, äntligen.
Vintypen sherry kom att hamna i vanrykte på grund av att det sades att det var en dryck som damer på Östermalm serverade andra damer på Östermalm och tydligen räckte det för att övriga Sverige skulle vända de ädla dropparna ryggen. Detta var och är djupt orättvist mot sherry-vinerna. Det damerna eventuellt drack var en typ som kallas cream och som är söt och inte har särskilt mycket gemensamt med de ädla droppar som säljs som Sherry Fino, Sherry Amontillado, Sherry Oloroso och Sherry Paolo Cortado.
Samtidigt var det så att svensken utsattes för sherry cream så snart hen tog planet eller båten på sin resa. Alla tax free-shopar värd sitt namn hade en cream i sitt utbud, men ingen annan, mer seriös sherry. Sist men inte minst var det högst sällan någon tipsade om sherry som måltidsdryck i samband med att det skrevs om vin eller bjöds på recept. Det sistnämnda innebär inte att ingen försökt lyfta fram sherryn genom åren. Det sker allt som oftast att vinskribenter och förtappade vinnördar skriker sig hesa om sherryns evangelium, dock utan större framgång.
Sherryns förbisedda ställning i det moderna Vinsverige är ytterst beklaglig. Å andra sidan har tiden sannolikt aldrig var mer rätt än nu för sherry. I takt med att vi blir alltmer intresserade av mat och tillreder den ena måltiden mer avancerad än den andra och då snart sagt alla varit och ätit tapas i Spanien. En elegant Fino är en utmärkt aperitif och den går också bra till en uppsjö smårätter med spanskt och rent av sydspanskt ursprung, en Amontillado eller rent av en Oloroso kan vara en smaksensation till hummersoppan och en Palo Cortado får finskinkan från iberiska halvön att sjunga.
En mig närstående importfirma i Sverige har länge letat efter en sherry-producent att arbeta med och när den nu äntligen funnit sin graal i södra Spanien slår importören på stort och lanserar inte mindre än fem sherry. Dels ett par lite dyrare, äldre, dels ett par yngre, löjligt billiga för vad detta är ity det är inte billigt att göra bra sherry. Producenten det handlar om heter Díez-Mérito. Firman grundades 1876 och tillverkar idag alla typer av sherry samt, för säkerhets skull, likörer och vinäger.
Nedan följer de fem vinerna och var sann vinälskare bör åtminstone ha de tre billiga halvflaskorna hemma jämt. Den hugade ordnar dessutom snarast möjligt en provning där de tre jämförs med varandra och där de tre stilarna, fino, amontillado och oloroso diskuteras sedan mer fakta i ämnet inhämtats på annat håll (den här texten är redan väl lång, eller hur…). Avseende de lite dyrare 30 años-grejerna ska Oloroson njutas i långa, djupa och lika eftertänksamma som lycksaliga inhaleringar i timme efter timme, medan PX:en sitter fint som kvällens dessert som den är: komplexiteten, längden och djupet i den drycken är minst sagt imponerande och det till den grad att den fungerar bäst som dessert på egen hand. Samtliga drycker nedan med undantag för PX:en ska dessutom absolut testas till finskinka från Spanien medan finon ska användas som ackompanjemang till ett gäng tapas av varierande slag. Vinerna:
Victoria Regina Oloroso (30 años), nr 76430, 399 sek. Vieja Solera PX (30 años), nr 76475, 449 sek. Bertola Fino (37,5 cl), nr 76162, 79 sek. Bertola Amontillado (37,5 cl), nr 76696, 85 sek. Bertola Oloroso (37,5 cl), nr 76699, 85 sek.
Fick efter förra inlägget en kommentar om att zinfandel och primitvo är samma sak eftersom de har samma ursprungliga DNA (i crjlenak kastelanski), varmed det inte är så konstigt att primitivo säljs som den just nu i Sverige mer efterfrågade och av amerikanarna inarbetade druvan zinfandel. Må så vara, och som tidigare nämnts är det väl bara att gratulera de krämarsmarta importörerna och producenterna som tar tillfället i akt.
Samtidigt är det rimligtvis så att den som tycker att det här är schysst inte bara på väg till banken utan i största allmänhet också bejakar fenomen som amerikansk ”chablis”, vilken vanligtvis också gjordes/görs på samma druva, chardonnay, som den äkta varan, låt vara att växtplatsen är en annan, men om just den saken inte spelar roll när det gäller italiensk zinfandel bör den inte heller göra det när det kommer till Chablis, oavsett vad fransmännen och andra terroirbovar påstår. I samma anda måste det vara okej med australisk ”hermitage”, ukrainsk ”madeira” och rysk ”champagne”. För att nu nämna några av de avarter som förekommit eller förekommer i vinvärlden och som knappast kan accepteras av den som är mer intresserad av ämnet vin än bara de rent kommersiella tricken.
Som nämns ovan finns det inget ont i sig att säga om den som tar tillfället i akt att tjäna en hacka, däremot är det omöjligt att som vinälskare stå bakom slikt strunt. Vad gäller konsumenten som mer än gärna dricker tillrättalagda viner finns inte heller något ont att säga, man kan bara önska att den personen med tiden hittar fram till de större upplevelser som mer komplexa viner ger framförallt i kombination med mat.De enda vinkonsumenterna som borde skämmas är de som köper omoraliskt billiga viner, eftersom de köper vin till ett pris som kraftigt ökar risken för övergödning, onödig bevattning, omfattande växtskyddsprogram och annat som följer med det för det låga priset nödvändiga högintensiva jordbruket. Till de uppenbara konsekvenserna av lågt pris ska läggas risken för att växtskyddsmedel i de ekonomiskt hårt åtstramade jordbruken riskerar att hanteras på ett sätt som inte skyddar bonden/vingårdsarbetaren på ett optimalt vis samtidigt som det måste finnas en misstanke om att den som arbetar i vingården inte alltid pysslas om på bästa sätt när producenten arbetar med minimala marginaler.