Den vakne HR:en minns att er utsände i de omutbara vindomarnas gurglande och spottande domstolar satt ordförande för hela tävlingen Challenge Millésime Bio i år. I samband med mässan Millésime Bio 2016 presenterades vinerna och producenterna som förärats en medalj. Noterbart var möjligen att det inte sällan var så att en producent fick mer än en utmärkelse, snarare två eller rent av tre eller fler. Kanske tänker då någon att det beror väl på att vissa, större producenter anmäler så många viner de bara kan. Förvisso är det svårt att få mer än en medalj om man bara skickar in ett vin till tävlingen. Men det här att en producent får flera utmärkelser vittnar snarast om att det är en riktigt bra producent. Inte sällan står vinerna på olika bord och bedöms av olika jurygrupper. Nog av. Vidare till Millésime Bio – sannolikt världens största mässa för ekologiska viner: är den bra och hur är vinerna?
Millésime Bio har både vuxit och rejält ändrat karaktär sedan starten 1993. Samtidigt är mässan i grunden precis som vid starten och jämfört med majoriteten vinutställningar i världen är den lite speciell. Till att börja lyser alla fänsy montrar med sin frånvaro. Här får du ett bord med en vit duk. Lika för alla. Såg en producent – italienare så klart! – i kostym och ett ytterst litet fåtal kavajklädda människor. I övrigt var klädseln genomgående… avslappnad… och bestod i allt från Robin Hood-mundering exklusive robinhatten via Hawaii-skjorta och extrem skepparkrans till brunt i brunt och beige med en jätteläppbuske hela vägen upp i näsan. Nu kanske en och annan vaken HR reagerar och funderar över om den där beskrivningen omslöt alla kön och det gjorde den inte men om man bortser från hårbeklädnaden var det inte så där jättestor skillnad på det ena eller det andra.
Den avslappnade klädseln går igen i mässans stämning. Det är trevligt att lulla runt här. Visst, det drar kring några svenska och danska testosteronstinna och osäkra män med jagad blick och en sådan där överlägsen attityd som bara den har som är orolig inombords. Men de är undantag och utställarna är genomgående koola. Och vinerna spännande att prova. Här finns massvis med bra grejer, inte minst sådant som inte nödvändigtvis hunnit bli så pass känt att priserna skenat iväg. Ännu.
Den som besöker Millésime Bio med sikte på Systembolaget i Sverige har däremot kanske inte så mycket för det. SB efterfrågar vanligtvis alltför stora volymer till alltför låga priser för att de här utställarna ska kunna vara med och slåss med det fåtal stora producenter som kan tillfredsställa sådana förfrågningar.
Kanske är det största problemet med de där offertförfrågningar inriktade på stora volymer och lågt pris att de riskerar ge ekologiska viner dåligt rykte. Varför, måste konsumenten och vinkritikern fråga sig, är inte de ekologiska vinerna bättre? Svaret är därför att de bästa vinerna inte efterfrågas – inte ens i sin prisklass för då skulle mindre volymer köpas in så de små kvalitetsodlarna kunde vara med.
Sist men inte minst: Såg häromdagen än en gång en ”expert” som menade att ekologisk odling förbjuder all besprutning utom, i den här versionen, lite koppar. Kom igen. Det är tillåtet att bespruta ekologiska och biodynamiska och alla andra odlingar och man använder allt som oftast kemiska preparat som kopparsulfat och svavel. Däremot är det förbjudet med bekämpningsmedel som penetrerar växten. Det är många som i sin iver över att skilja på goda och onda och på svart och vitt mister förmågan att se gråskalorna och att onda ofta har något gott i sig och goda inte sällan något ont. För egen del menar er utsände i de hållbarhetsodlande böndernas illustra värld att det är befriande de få gånger någon säger att de odlar som de gör därför att det ger det tveklöst bästa resultatet. I alla fall var det så på den tiden då er nyss nämnde själv valde att odla ekologiskt: målet var bästa kvalitet. Inte att säga vad okunniga proselyter tror är rätt sak att tycka just nu.
Samtidigt, konstaterade arrangören, skulle evenemanget bara anordnas under tre år. Därefter skulle möjligen dagen som sådan fortsätta men med ett annat tema. Det fanns två skäl till detta, menade man: 1. Kopie-evenemang skulle uppstå inom loppet av tre år (visade sig vara ett riktigt antagande). 2. I grunden är det idag en aning förolämpande och framförallt kvart över tolv att separat lyfta fram ”kvinnliga vinmakare” när det egentligen handlar om bra eller dåliga vinmakare och sådana finns det av alla kön och i ett land som Frankrike utbildas sedan flera år fler kvinnliga än manliga önologer.
Att årgången är bra innebär nu inte med självklarhet att allt är frid och fröjd. Båda de här producenterna har tidigare gjort allt sitt vin inhyrda i en tredje producents anläggning. I år invigde Abdyika en egen källare, där en del av skörden togs om hand. Lika spännande och kul som det är med en ny, egen vinkällare lika shäjky är det. Gamla vinerier är på gott och ont indränkta med jästkulturer som gör att jäsningen, både den alkoholiska och den malolaktiska, brukar gå som en dans (nåja…).
Kritiken mot BiB och PET brukar mest handla om att boxen bidrar till ökat missbruk och att det finns viner som är så billiga att någon mer än konsumenten måste betala, vilket gör att produkterna i fråga är tämligen omoraliska och sådana viner återfinns inte sällan i box och plastflaska. Samtidigt hävdar många, inte minst Systembolaget, att PET och BiB är miljökloka val eftersom transporterna bokstavligen talat blir lättare.
Att hav och sjöar långsamt fylls med 
Kemikalieinspektionen har nyligen kommit med rådet till regeringen att införa ett svenskt förbud mot kroppvårdsprodukter som innehåller mikroplast och på andra håll i världen funderar man i samma banor. Det torde vara svårt om än inte omöjligt att förbjuda onödiga plastpåsar och plastflaskor i vår vardag men dels kunde det vara på sin plats med en rejäl miljöavgift på BiB och PET, dels bör konsumenten upplysas om att BiB med sina påsar och PET med sin plast på intet vis är självklart kloka miljöval. Snarare tvärtom.
Hustrun gick i spinn. ”Det ska jag ha!” skrek hon och såg till att införskaffa ett gäng. Er utsände i de seriösa vindrickarnas allvarliga korridorer skruvade vid detta utrop på sig och kände ett obehag växa från tårna och uppåt. Inte blev det bättre av att Hustrun gick på i ullstrumporna. ”Det här är precis ett sådant vin jag letat efter, ett vin att ha hemma i kylen, ett vin för varje tillfälle, men sådant förstår du dig inte riktigt på eftersom du i likhet med andra allvarliga vindissekerare inte kan njuta av vin!” sa Hustrun så övertygande att er utsände i de utsatta och hånade vinälskarnas sorgliga skara fann för gott att ligga lågt. I förbifarten undslapp sig Hustrun också ett ”Om det här vinet finns bara gott att säga och storyn är alldeles för vacker för att ni”… (ni?! här klumpades ni vet vem ihop med en massa andra förmodat trista och navelskådande företrädesvis män med en stor oförmåga att njuta av livet)…”ska bevärdiga er med att erkänna att så är fallet”.
”Winemaker of the year” var en titel som Gourmet förärade vinmakare som till del kunde anses som redan välförtjänta och till del som viktiga för vinets framtid. När till exempel Miguel Torres Jr fick priset i slutet på 1980-talet var det framsynt och flera år innan Decanter kom på att utse samma person till årets vinpersonlighet. Som en katt bland hermelinerna utsågs er utsände i de behängda vinmakarnas illustra skara till ”Winemaker of the year” 1990. Även om det känns bra att få berätta det där om vem som blivit årets vinmakare och i vilket sällskap det skett är huvudsyftet med det här inlägget ett annat och för att komma dit måste vi fortsätta prata om 1990 och ni vet vem.
Den fina utmärkelsen delades ut i samband med en makalös middag på Erik Videgårds dåvarande stjärnkrog Coq Blanc. Det åts kalvdans från en namngiven kalv och bland middagsgästerna återfanns tungviktare som Michael Broadbent som som den gentleman han är talade vänligt och uppmuntrande till den prisbehängde ynglingen vid bordet. För att understryka att det här inte var något billigt hittepå-pris fick årets vinmakare ett diplom och en finfin karaff och nu börjar vi närma oss pudelns kärna ity den sistnämnda fylldes vid hemkomsten till Frankrike med billig Moscatel de Sitges och där har vinet blivit kvar under alla år då karaffen flyttats runt bland hus och hyllor och piedestaler och den stora frågan som slog oss häromdagen var: hur smakar det där vinet efter 25 år på karaff? Självklart var vi tvungna att testa detta. Resultatet är minst sagt sensationellt!
Färgen är brun, för att inte säga maderiserad, doften är… fantastisk! Stor, fin, komplex doft med lätt oxidativt inslag, massvis av allehanda nötter, honung, torkade fikon, muskat och karamell, smaken är som doften, mycket sött, bra balans, lång, förvånansvärt ren eftersmak (vinet jag hällde i karaffen måste varit bättre än jag trodde) med tydlig nötighet och behaglig karamellton som lever kvar i en lång, ren evighet!
mellanlandningen i München är försenat men det ordnar sig i München för ni springer i hänsynslös fart genom Münchens terminaler mot gaterna ut ur Schengen på H och kommer precis i sista stund, då, visar det sig, medan ni pustar och frustar och inser att ni nu har för lite ombyte i packningen efter den svettalstrande rusningen genom terminalerna, att planet till Sofia är försenat. Väl på planet sätter snöstormen in och där sitter ni fortfarande. Två timmar efter planerad avgång. Och mannen snett till vänster framför i det lilla Embraer-planet stinker värre svett än den som tjurrusat genom Münchens alla terminaler. Ni vet? En sådan dag är det idag.
slentrianmässigt drar all media över en kam och talar om hyenor och förespeglar att media som Aftonbladet och SvD skulle ingå i någon form av konspiration mot den lilla människan. Noterbart är för övrigt att det är AB som står LO nära som avslöjar svineriet i Kommunal medan näringslivet närstående SvD avslöjar übermensch-beteendet i SCA. Hatten av och må den som på samma vis som den nya
Det senaste övergreppet står Malaco för. Kort sagt har man förstört både färgen och smaken på sina minisnablar. De är numer blekt och daskigt gråbrungula istället för lysande gula och måttligt söta istället för rejält söta och messmakande istället för mångfacetterade i en aromatiserad smakrikedom. Sannolikt har detta övergreppet skett under förevändningen att det är mindre osunt med mindre mängd gult färgämne och socker och smakämnen. Som om någon äter godis för att det är nyttigt!
vinifierat kräver omedelbart förbud mot godishån av det här slaget! Den som utan att först ha inhämtat tillstånd av den lokala regeringen och FN ändrar smaken på ett existerande godis eller för den delen gör ingrepp i dess förpackning ska dömas till fängsligt förvar i ett års tid under vilken det kriminella elementet endast ska få sig färglös havregrynsgröt och nyttigt mineralvatten till livs; den som ägnar sig åt stämpling eller mer direkt planering av eller indirekt eller direkt medverkan till att mot konsumenten hånfulla meddelanden trycks på en godisförpackning ska kunna dömas till offentlig Pudas-låda på Sergels Torg i ett års tid där det kriminella elementet ska ångra sig högt och ljudligt var gång någon sparkar hårt på Pudas-lådan varför det straffet må vara så kännbart och synligt för allmänheten att vart barn som ser detta aldrig någonsin kommer att gå galna godisfabrikanternas vägnar i sitt framtida yrkesliv även då de valt reklamarens väg och också då de kommit att bli värdelösa reklamare i skriande behov av pengar.
Jurymedlemmarna delades upp i grupper om tre-fyra personer. Organisatörerna för sådana här tävlingar försöker alltid se till så varje jurybord tilldelas en önolog eller vinmakare. I övrigt kan gruppen bestå av sommelierer, vinskribenter, krögare, vinhandlare och rent av vad som i Frankrike kallas ”upplysta vinälskare” (amateurs de vin eclairés). Provningen sker blint. Juryn får veta vad det är för område de provar och från vilket år vinet kommer.
