En gång bodde konstnären Bernard Buffé här. Nu, sedan något år, är Domaine de la Baume ett table d’hôte, som bjuder på fantastisk miljö, underbara byggnader och en oslagbar vy, där det ligger inbäddad i järnekar, cypresser och annan grönska och blickar ut över nejden från höjderna runt Tourtour. Trevlig service, bra mat, fantastiska priser (ex två rätter inkl vin, kaffe och vatten, < 50 €). Här finns även rum för den trötte och en pool för den som vill lägga sig i blöt. Upptäck den här pärlan innan den hinner bli alltför chic – priserna kommer inte att ligga på den här nivån om några år. Ny musik från BFE.
Hustrun dissar chokladpudding!
Hustrun hade varit borta på affärsresa. Er utsände i de väntande suktarnas skara gladde sig över hennes återkomst. Gjorde sig till. Fick till finfin spaghetti carbonara med bara lätt vidbrända fläskbitar och tokmycket grädde men i alla fall: Hustrun fick Ornallaia 96 till detta. Succé! Dessutom: dessert! Sa det också ”Inte nog med detta, gullet, det kommer dessert också!”. Hustruns ögonbryn drogs ihop och det flög ur henne ett ”Har du gjort chokladpudding?”. Men, hur kunde hon veta det!? ”Du kan bara skopa upp glass och göra chokladpudding och eftersom du var så till dig måste det vara chokladpudding du gjort. Var den svår att vispa?” sa hon och fortfor ”Det är verkligen gulligt av dig, men jag äter inte chokladpudding, det enda som är värre än Ekströms chokladpudding är Darmagnacs chokladmousse” (Darmagnacs chokladmousse är, för er som inte har koll, en vedervärdig och lokalt lika känd som skydd smörja tillredd av en f d traiteur i Draguignan, Frankrike). Suck! Tungt… Eller, nej då, inte alls, faktum är att det inte kunde vara bättre än så här! Fatta: Hustrun äter inte chokladpudding så vem får allt då? Musik!
Första vinet från Ästad!
Efter en del tankemöda, research och planerande planterade Ästad Gård, numer Ästad Vingård, fyra hektar med solaris-plantor 2011. En första experimentskörd kunde genomföras 2013 och förra året gjordes en liten, mer ”normal” skörd, då teorierna kring möjliga vintyper på stället togs till sin spets. En tes har hela tiden varit att i första hand satsa på ett mousserande vin. Den som arbetar i ett svalare klimat har alltid en syra att hantera och antingen blir man vän med den eller så måste man försöka bekämpa den. Ästad har valt det förra och det finns ingen vintyp där man har så stor glädje av syra som den mousserande.Vid sidan om bubblet har två möjliga vintyper testats eftersom det alltid blir lite ”spill” för den som går all in i en medveten kvalitetssatsning. I det här fallet har spillet resulterat i ett halvtorrt, stilla vin och ett lätt ekat, stilla vin. Det förra lanserades för någon månad sedan, och det senare kommer lanseras om någon månad.
I och med att Ästad inte bara är en vingård utan också en tämligen stor konferensanläggning med en ambitiös restaurang kommer vinerna tillsvidare bara att finnas att prova på plats. På sikt är det möjligt att detta kommer ändras, men sett till årets problem med millerandange i såväl Ästads odling som andra svenska vingårdar blir skörden liten också i år, så liten att det helt enkelt inte kommer finnas tillräckligt för att sälja till andra än gårdens gäster. På sikt är dock målet att kunna göra 20 000 flaskor om året.
Men vänta nu, vart tog primadonnan, det mousserande vinet vägen, det som allt egentligen handlar om? Jodå, det är på gång, men det tar tid att skapa nya viner och alldeles särskilt mousserande som får sin andra jäsning på butelj. Som konsulterande vinmakare kan jag dock meddela att allt ser bra ut – men det lär dröja minst ett år till innan det första bubblet får möta konsumenten.
Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande
Det finns böcker som många läser därför att det är Boken alla talar om just då och framförallt talar de om att de läst boken alla talar om varmed de klargör att de tillhör och är. För egen del har jag alltid hyst en ovilja mot den sortens böcker och sammanhang. Ljuger
hellre än erkänner att jag också läst en sådan där bok medan den fortfarande var inkluderande. Fast för det mesta har jag verkligen inte läst dem eftersom jag om jag gjort det skulle tillhöra, om än i lönndom. Således har jag som pesten skytt Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, denna prisbelönta bok, denna omdebatterade bok, denna inkluderande bok. Fram tills nu. Ett par år efter att den kom ut. Nu när den inte är särskilt inkluderande längre. Snarare avslöjar, att här, här har vi en som inte riktigt hänger med. Förvisso sant och totalt ointressant. Således tar vi oss nu an Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, denna måste-ha-läst-bok som ni väl alla har läst och nu ska ni få veta vad ni egentligen ska tycka. Så här:
Egenmäktigt förfarande är en oerhört underhållande bok som bjuder på småskratt en masse, fint språk , många underfundigheter och ett visst problematiserande kring det här med att ha och vilja ha och inte vilja ha och att vilja ha men inte riktigt ändå i alla fall inte på det sättet. Läste, innan jag satte ögonen i texten, att någon var fast efter att ha läst tre sidor.
Dumheter, var jag övertygad om, men, oj, så var det. Små tankar som ”…Han slets isär, ty samtidigt som han inte stod ut med att bli älskad av offentligheten då det tydde på medlöperi, feghet och liknöjdhet inför de råa sanningar som ingen samtid någonsin orkat möta men som framtiden alltid såg generande klart och med ett överseende leende inför dåtida inskränkthet…” är självklara men sällan sedda och väl formulerade och någonstans fångar passagen ”…hon hyste ett särskilt intresse för underkastelsens mekanismer och dyrkan av totalitära system…” bokens kvintessens; lägg till det träffsäkra beskrivningar av den låtsasvärld det lika pseudoproblematiserande och handlingsförlamade som självtillräckliga och egenhyllande kultur-Stockholm kan vara och, som sagt, massvis av humor.
Det här är Bridget Jones dagbok på högre plan. Janine Jensen & friends.
Köksskolan: Gör ont vara Plura
Visst ser det mysigt, bohemiskt och naturistiskt och rent av lite rebelliskt och up yours liksom ut när Plura trippar runt där och barmagar sig medan grytorna kokar, sidekicken plockar ackord, Måns blir lite så där lagom homofobiskt på lyset och TV-kamerorna rullar? Ja, det gör det och man vill liksom bli en del av den där SoFo-Woodstock-bohem-grejen. I alla fall ville er utsände i de barmagade kockarnas frigjorda värld det. Således slängde han av sig vad han hade på överkroppen, satte på lite lägereldsbakgrundsmusik, bjöd in ett par vänner som ombads sitta och dricka alkohol och prata om allt mellan himmel och jord medan ni vet vem skulle laga mat iförd endast mässing på den övre delen av kroppen.
Låt oss med en gång konstatera att det gör ont att vara Plura. När äggen studsar runt i olivoljan och den sistnämnda fräser och sprätter åt alla håll och kanter som hade den drabbats av ett besinningslöst bärsärksanfall och i detta nu träffar er barmagade hjälte över snart sagt hela överkroppen, då, gör, det, ont. Om den modige, halvnakne kocken dessutom spänt bågen på så vis att det skvätter matlagningsolja och annat ister från både bacon och råskivad potatis, ja, då har kocken valet att rusa från spisen och hålla sig borta till dess allt kokat torrt eller stå kvar med tårar i ögonen och slåss mot den opålitliga och hala matlagningsoljan som, det måste understrykas, är både urskillningslös och ofattbart brutal i sina brännheta attacker. Med tanke på de inbjudna gästerna valde er kökshjälte det sistnämnda.
Nog av. Kontentan av det ovan sagda är: Det gör ont att vara Plura! Akta er för det! Det finns bara en Plura! Köksskolan kan bara se ett enda undantag från det nyss sagda och det är om någon råkar gå omkring med pansarhud på överkroppen. I annat fall ska vi låta Plura vara Plura. PS De röda prickar som överkroppen bemärks med efter en upplevelse av ovanstående art behandlas med fördel med kylbalsam och after sun lotion.
Nicolas Godin
Ni som missade att klicka in er på länken till Nicolas Godin i gårdagens inlägg om Titien de Margüi får en ny chans här (strax). Nicolas Godin är mest känd för sin insats i gruppen Air. Nu släpper han en soloskiva och, uppenbarligen, riktigt bra videoar till den. Här kan ni snart klicka för att se och höra Widerstehe Doch Der Sünde (här sjunger, om vi inte är alldeles felunderrättade Godins kompis Thomas Mars från Phoenix, intressant anekdot för oss i vinvärlden är att Mars’ papps äger gården Château Thuerry i Provence) och Orca.
Facbeook åh det bryter mitt hjärta
Han sa ”Jag älskar dig” det som händer sen… (see more)Det ser ut som en vanlig boxningsmatch tills domaren snyter sig publiken går vild… (see more)
Hon tog bilden sedan lät hon göra ett frimärke av det på brev till Australien men det som händer sedan när Tony Abbott ringer får alla att… (see more)
Den lilla flickan är liten vänta tills hon tar ton juryn gråter… (see more)
Ingen ville betala en korna mer mjölken då satte hon in sin bild på edarling, det som händer sen… (see more)
Alla skrattade åt kon men när hon stångar bonden ingen skrattar längre… (see more)
Titien de Margüi: ett eko från den fina världen (eller i alla fall Provence)
På fredag, den sjunde augusti, lanseras en ny årgång av det provencalska kultvinet Titien de Margüi från Château Margüi i Chateauvert. Det här är gården som redan i det tidiga 1970-talet blev ekologisk och som på senare tid försökt sig på allt från biodynamisk odling till ett jordbruk utan bekämpningsmedel. Det där sista gick inte alls och blev ett tydligt bevis för att det där med att någon skulle odla ”helt utan kemiska bekämpningsmedel”, alltså inte ens sådana som är tillåtna inom ekologiskt jordbruk, är sturntprat. Eller. Det går. Men det blir i pricnip ingen skörd och stockarna mår bjärrk. Var och tittade på just Margüis rankor när försöken pågick som bäst. Ingen munter syn. Just de här försöken och ambitionen att bygga en hållbar, självförsöjande minivärld kopplad till en naturskola har gjort att kvaliteten på gårdens viner varit lite upp och ner. Till detta bidrar självfallet också att man gör så lite som möjligt med sina viner. Det vill säga ingen jäst eller annat tillsätts. Bara lite svavel. Naturvin, säger någon. Nej, inte om man får tro Margüi själva. De säger ekologiskt vin.
Hursomhelst har immportören bara presenterat de årgångar som blivit riktigt lyckade för svenska Systembolaget som köpt in dessa. I fjol kunde hugade prova årgången 2010 och nu släpps 2012. Tämligen ursprungstypiskt, medelfylligt och mycket komplext. Vinner på att lagras något år, men fungerar redan nu till en del grillat, som grillad spädgris (och om det är svårt att få tag i i Sverige fungerar även Secreto Iberico med rosmarin och citron eller provensalskt lamm med krossad potatis och mojo rojo). Titien de Margüi, Chateau Margüi, nr 99321, 199 kr.
Dalida. Mickey 3D. Louis Bertignac. Nicolas Godin.
Dela “Titien de Margüi: ett eko från den fina världen (eller i alla fall Provence)” på Twitter
Boris Vian: L’arrache coeur
Det torde vara ett välkänt faktum att er utsände på litterära havens skumfyllda dagstoppar är en enögd betraktare av Boris Vian, så till den milda grad att det är tveksamt om den först i meningen nämndes mening om ”L’arrache coeur” kan tas på allvar. Vara nu hur det vill med den saken för någon större betydelse tillmäter vi i vår självupphöjda höghet inte den saken och hyllar därför undantagslöst denna absurda höjdpunkt i litteraturhistorien och vi gör det därför att alla kan skriva absurda historier men få kan göra det på ett sätt som går igenom, alltså som Boris Vian. Således är L’arrache coeur eller Hjärtkniparen för alla och envar som tror sig kunna tycka om en absurd text; den som nu gör det lär ha svårt att inte översköljas av lycksalighetens rus kommen bara några sidor in i boken och varför skulle man för övrigt kämpa emot ett lycksalighetens rus? Mycket stark läsrekommendation. Boris Vian.
Den svåra konsten att beskriva vin
Det här med att beskriva vin är inte helt enkelt. Någon form av insidertugg har alltid funnits, och under lång tid har sättet att ”rätt” beskriva ett vin hållit pöbeln på avstånd från kretsen som kan och vet. Eller, det där gäller i kommunikation mot konsumenten och mellan konsumenter. Inom produktionen har språket såvitt er utsände i de lugubra språkbarriärernas exkluderande värld kunnat märka alltid varit inkluderande och lätt att ta till sig. Enkelt utryckt är det väldigt mycket pang på rödbetan som gäller där och om jag var konsument skulle jag se upp för de producenter och representanter för producenter och de vinbeskrivare i allmänhet som ger sig in i ett alltför mystiskt språk; det gör de bara för att lägga ut dimridåer för något, som att de själva inte riktigt vet vad de pratar om eller att vinet i fråga inte är så bra som du just nu luras att tro.
Någon gång i slutet på 1980-talet försökte svenska Vin & Sprit ge sig på att skapa ett nytt och för alla begripligt sätt att beskriva vin. Man tog till och med fram en ny form av provningsprotokoll. Vinerna betygsattes från ett till nio, det debatterades mycket om huruvida vi skulle tala om vinets doft eller lukt – det blev till slut lukt och denna delades upp i arom och bouquet, sådant som kan låta självklart idag men på den tiden stod bouquet fortfarande för ett vins doft, punkt slut -, vi började tala om färgintensitet respektive färgnyans och en hel del annat nytt och vettigt.
På 1990-talet gjorde så sensoriken sitt intåg och allt skulle ske enligt dess principer – Vin & Sprit satte upp en egen sensorikavdelning med både stora ambitioner och dito kunnande och i Grythyttan började man också tala sensorik istället för vinprovning. Ett problem med allt detta, och andra sätt som jag fick lära mig att prova på och beskriva på på t ex universiteten i Bordeaux och Suze-la-Rousse och andra franska institutioner, var och är att alla måste lära sig att prova på samma sätt för att det ska fungera.
Med andra ord måste den som ska beskriva ett vin för någon annan se till att hitta ett uttryckssätt som når mottagaren. Huruvida man lyckas med det bör den som arbetar med att skriva om vin eller att sälja vin fråga sig varje dag. Kanske bör fler också fundera över problematiken utifrån mottagarens och inte avsändarens perspektiv.
Läste häromdagen en svensk artikel om en producent och en beskrivning av producentens viner. Kanske är beskrivningarna google-översatta, kanske är det här ett nytt, spännande försök att nå mottagaren, som i så fall inte är något för mig för jag fattar inget av detta snömos – vilket förstås inte innebär att det inte är rätt för någon annan – som här illustreras med några citat: ”Tilltalande aromatik, med en urskiljbar om än lätt alkoholhint… Ingången möter upp med en näve full av mineralitet och vita stenar.” ”Dovt röd med genomskinlig kant… Kort till medellång med återkommande aromer…” ”Klar syra och spridda små tanniner…” ”Kall frukt, immediat och ihållande…”.