Lena Andersson: Egenmäktigt förfarande

Det finns böcker som många läser därför att det är Boken alla talar om just då och framförallt talar de om att de läst boken alla talar om varmed de klargör att de tillhör och är. För egen del har jag alltid hyst en ovilja mot den sortens böcker och sammanhang. Ljuger

Egenmäktigt förfarande hellre än erkänner att jag också läst en sådan där bok medan den fortfarande var inkluderande. Fast för det mesta har jag verkligen inte läst dem eftersom jag om jag gjort det skulle tillhöra, om än i lönndom. Således har jag som pesten skytt Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, denna prisbelönta bok, denna omdebatterade bok, denna inkluderande bok. Fram tills nu. Ett par år efter att den kom ut. Nu när den inte är särskilt inkluderande längre. Snarare avslöjar, att här, här har vi en som inte riktigt hänger med. Förvisso sant och totalt ointressant. Således tar vi oss nu an Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, denna måste-ha-läst-bok som ni väl alla har läst och nu ska ni få veta vad ni egentligen ska tycka. Så här:

Egenmäktigt förfarande är en oerhört underhållande bok som bjuder på småskratt en masse, fint språk , många underfundigheter och ett visst problematiserande kring det här med att ha och vilja ha och inte vilja ha och att vilja ha men inte riktigt ändå i alla fall inte på det sättet. Läste, innan jag satte ögonen i texten, att någon var fast efter att ha läst tre sidor.

Lena Andersson Dumheter, var jag övertygad om, men, oj, så var det. Små tankar som ”…Han slets isär, ty samtidigt som han inte stod ut med att bli älskad av offentligheten då det tydde på medlöperi, feghet och liknöjdhet inför de råa sanningar som ingen samtid någonsin orkat möta men som framtiden alltid såg generande klart och med ett överseende leende inför dåtida inskränkthet…” är självklara men sällan sedda och väl formulerade och någonstans fångar passagen ”…hon hyste ett särskilt intresse för underkastelsens mekanismer och dyrkan av totalitära system…” bokens kvintessens; lägg till det träffsäkra beskrivningar av den låtsasvärld det lika pseudoproblematiserande och handlingsförlamade som självtillräckliga och egenhyllande kultur-Stockholm kan vara och, som sagt, massvis av humor.

Det här är Bridget Jones dagbok på högre plan. Janine Jensen & friends.

Dimitr Sjostakovitj

Köksskolan: Gör ont vara Plura

Visst ser det mysigt, bohemiskt och naturistiskt och rent av lite rebelliskt och up yours liksom ut när Plura trippar runt där och barmagar sig medan grytorna kokar, sidekicken plockar ackord, Måns blir lite så där lagom homofobiskt på lyset och TV-kamerorna rullar? Ja, det gör det och man vill liksom bli en del av den där SoFo-Woodstock-bohem-grejen. I alla fall ville er utsände i de barmagade kockarnas frigjorda värld det. Således slängde han av sig vad han hade på överkroppen, satte på lite lägereldsbakgrundsmusik, bjöd in ett par vänner som ombads sitta och dricka alkohol och prata om allt mellan himmel och jord medan ni vet vem skulle laga mat iförd endast mässing på den övre delen av kroppen.IMG_1481

Låt oss med en gång konstatera att det gör ont att vara Plura. När äggen studsar runt i olivoljan och den sistnämnda fräser och sprätter åt alla håll och kanter som hade den drabbats av ett besinningslöst bärsärksanfall och i detta nu träffar er barmagade hjälte över snart sagt hela överkroppen, då, gör, det, ont. Om den modige, halvnakne kocken dessutom spänt bågen på så vis att det skvätter matlagningsolja och annat ister från både bacon och råskivad potatis, ja, då har kocken valet att rusa från spisen och hålla sig borta till dess allt kokat torrt eller stå kvar med tårar i ögonen och slåss mot den opålitliga och hala matlagningsoljan som, det måste understrykas, är både urskillningslös och ofattbart brutal i sina brännheta attacker. Med tanke på de inbjudna gästerna valde er kökshjälte det sistnämnda.IMG_1481

Nog av. Kontentan av det ovan sagda är: Det gör ont att vara Plura! Akta er för det! Det finns bara en Plura! Köksskolan kan bara se ett enda undantag från det nyss sagda och det är om någon råkar gå omkring med pansarhud på överkroppen. I annat fall ska vi låta Plura vara Plura. PS De röda prickar som överkroppen bemärks med efter en upplevelse av ovanstående art behandlas med fördel med kylbalsam och after sun lotion.

Musik!

Nicolas Godin

Ni som missade att klicka in er på länken till Nicolas Godin i gårdagens inlägg om Titien de Margüi får en ny chans här (strax). Nicolas Godin är mest känd för sin insats i gruppen Air. Nu släpper han en soloskiva och, uppenbarligen, riktigt bra videoar till den. Här kan ni snart klicka för att se och höra Widerstehe Doch Der Sünde (här sjunger, om vi inte är alldeles felunderrättade Godins kompis Thomas Mars från Phoenix, intressant anekdot för oss i vinvärlden är att Mars’ papps äger gården Château Thuerry i Provence) och Orca.Nicolas Godin

Facbeook åh det bryter mitt hjärta

Han sa ”Jag älskar dig” det som händer sen… (see more)BoxningDet ser ut som en vanlig boxningsmatch tills domaren snyter sig publiken går vild… (see more)

 

Hon tog bilden sedan lät hon göra ett frimärke av det på brev till Australien men det som händer sedan när Tony Abbott ringer får alla att… (see more)

BabyDen lilla flickan är liten vänta tills hon tar ton juryn gråter… (see more)

 

Ingen ville betala en korna mer mjölken då satte hon in sin bild på edarling, det som händer sen… (see more)

koAlla skrattade åt kon men när hon stångar bonden ingen skrattar längre… (see more)

Titien de Margüi: ett eko från den fina världen (eller i alla fall Provence)

På fredag, den sjunde augusti, lanseras en ny årgång av det provencalska kultvinet Titien de Margüi från Château Margüi i Chateauvert. Det här är gården som redan i det tidiga 1970-talet blev ekologisk och som på senare tid försökt sig på allt från biodynamisk odling till ett jordbruk utan bekämpningsmedel. Det där sista gick inte alls och blev ett tydligt bevis för att det där med att någon skulle odla ”helt utan kemiska bekämpningsmedel”, alltså inte ens sådana som är tillåtna inom ekologiskt jordbruk, är sturntprat. Eller. Det går.Chateau Marguï Men det blir i pricnip ingen skörd och stockarna mår bjärrk. Var och tittade på just Margüis rankor när försöken pågick som bäst. Ingen munter syn. Just de här försöken och ambitionen att bygga en hållbar, självförsöjande minivärld kopplad till en naturskola har gjort att kvaliteten på gårdens viner varit lite upp och ner. Till detta bidrar självfallet också att man gör så lite som möjligt med sina viner. Det vill säga ingen jäst eller annat tillsätts. Bara lite svavel. Naturvin, säger någon. Nej, inte om man får tro Margüi själva. De säger ekologiskt vin.Margui vy Hursomhelst har immportören bara presenterat de årgångar som blivit riktigt lyckade för svenska Systembolaget som köpt in dessa. I fjol kunde hugade prova årgången 2010 och nu släpps 2012. Tämligen ursprungstypiskt, medelfylligt och mycket komplext. Vinner på att lagras något år, men fungerar redan nu till en del grillat, som grillad spädgris (och om det är svårt att få tag i i Sverige fungerar även Secreto Iberico med rosmarin och citron eller provensalskt lamm med krossad potatis och mojo rojo). Titien de Margüi, Chateau Margüi, nr 99321, 199 kr.IMG_1300Dalida. Mickey 3D. Louis Bertignac. Nicolas Godin.

Boris Vian: L’arrache coeur

Det torde vara ett välkänt faktum att er utsände på litterära havens skumfyllda dagstoppar är en enögd betraktare av Boris Vian, så till den milda grad att det är tveksamt om denL'arrache coeur först i meningen nämndes mening om ”L’arrache coeur” kan tas på allvar. Vara nu hur det vill med den saken för någon större betydelse tillmäter vi i vår självupphöjda höghet inte den saken och hyllar därför undantagslöst denna absurda höjdpunkt i litteraturhistorien och vi gör det därför att alla kan skriva absurda historier men få kan göra det på ett sätt som går igenom, alltså som Boris Vian. Således är L’arrache coeur eller Hjärtkniparen för alla och envar som tror sig kunna tycka om en absurd text; den som nu gör det lär ha svårt att inte översköljas av lycksalighetens rus kommen bara några sidor in i boken och varför skulle man för övrigt kämpa emot ett lycksalighetens rus? Mycket stark läsrekommendation. Boris Vian.L'arrache coeur2

Den svåra konsten att beskriva vin

Det här med att beskriva vin är inte helt enkelt. Någon form av insidertugg har alltid funnits, och under lång tid har sättet att ”rätt” beskriva ett vin hållit pöbeln på avstånd från kretsen som kan och vet. Eller, det där gäller i kommunikation mot konsumenten och mellan konsumenter. Inom produktionen har språket såvitt er utsände i de lugubra språkbarriärernas exkluderande värld kunnat märka alltid varit inkluderande och lätt att ta till sig. Enkelt utryckt är det väldigt mycket pang på rödbetan som gäller där och om jag var konsument skulle jag se upp för de producenter och representanter för producenter och de vinbeskrivare i allmänhet som ger sig in i ett alltför mystiskt språk; det gör de bara för att lägga ut dimridåer för något, som att de själva inte riktigt vet vad de pratar om eller att vinet i fråga inte är så bra som du just nu luras att tro.

Någon gång i slutet på 1980-talet försökte svenska Vin & Sprit ge sig på att skapa ett nytt och för alla begripligt sätt att beskriva vin. Man tog till och med fram en ny form av provningsprotokoll. Vinerna betygsattes från ett till nio, det debatterades mycket om huruvida vi skulle tala om vinets doft eller lukt – det blev till slut lukt och denna delades upp i arom och bouquet, sådant som kan låta självklart idag men på den tiden stod bouquet fortfarande för ett vins doft, punkt slut -, vi började tala om färgintensitet respektive färgnyans och en hel del annat nytt och vettigt.

På 1990-talet gjorde så sensoriken sitt intåg och allt skulle ske enligt dess principer – Vin & Sprit satte upp en egen sensorikavdelning med både stora ambitioner och dito kunnande och i Grythyttan började man också tala sensorik istället för vinprovning. Ett problem med allt detta, och andra sätt som jag fick lära mig att prova på och beskriva på på t ex universiteten i Bordeaux och Suze-la-Rousse och andra franska institutioner, var och är att alla måste lära sig att prova på samma sätt för att det ska fungera.

Med andra ord måste den som ska beskriva ett vin för någon annan se till att hitta ett uttryckssätt som når mottagaren. Huruvida man lyckas med det bör den som arbetar med att skriva om vin eller att sälja vin fråga sig varje dag. Kanske bör fler också fundera över problematiken utifrån mottagarens och inte avsändarens perspektiv.

Läste häromdagen en svensk artikel om en producent och en beskrivning av producentens viner. Kanske är beskrivningarna google-översatta, kanske är det här ett nytt, spännande försök att nå mottagaren, som i så fall inte är något för mig för jag fattar inget av detta snömos – vilket förstås inte innebär att det inte är rätt för någon annan – som här illustreras med några citat: ”Tilltalande aromatik, med en urskiljbar om än lätt alkoholhint… Ingången möter upp med en näve full av mineralitet och vita stenar.” ”Dovt röd med genomskinlig kant… Kort till medellång med återkommande aromer…” ”Klar syra och spridda små tanniner…” ”Kall frukt, immediat och ihållande…”.

Systembolaget & sockret

Enligt uppgift kommer Systembolaget i höst komplettera sina smakcirklar med information om vinets sockerinnehåll. Detta är utmärkt och en synnerligen viktig information till kunderna.

På tal om sockret menar många att det är Systembolagets fel att det säljs alltmer sötat vinSugarcubes i Sverige. Att det säljs mer sötat vin än någonsin i Sverige torde stämma av den enkla anledningen att det säljs bra mycket mer vin än någonsin i Sverige. Däremot är det ytterst tveksamt om marknadsandelen för på något vis sötat vin ökat de senaste 30 åren eller för den delen senaste 50 åren.

Det går förvisso att klandra monopolet för att det i praktiken har en hycklande och okunnig inställning till CSR och andra moraliska frågor och att det är mer inriktat på att överleva än att värna folkhälsan men det är knappast korrekt att beskylla det för att den breda folksmaken är inriktad på viss sötma, något den för övrigt varit i långliga tider.

Faktum är att vinförsäljningen bland kreti och pleti inte på allvar började ta fart förrän påParador original 1960-talet och då med hjälp av charterresor (grisfester) och av dåvarande monopolets AB Vin-&Spritcentralen anpassade, halvtorra, härtappade produkter som Parador. Möjligen minns vissa de här vinerna med en rysning längs ryggraden, men det var vad som sålde för 30-40 år sedan: Merlot Oltina, Vin Blanc Demi Sec, Liebfraumilch, Diamant, Ruby of Crimea, Mateus, La Garonne, Moselblümchen, Beyaz… Torra undantag som det i början av 1980-talet lanserade Franskt Lantvin eller för den delen Vino Tinto fanns förvisso men dominerade inte försäljningstoppen.

När vin mer på allvar blev var mans dryck i Sverige på 1980-talet var det till stor del tack vare de utifrån marknadsundersökningar konstruerade och tillrättalagda produkterna frånParador Nya världen. Oavsett vad vi tyckte om detta så handlade det om inkluderande industriviner som gav den som inte på direkten var redo för espresso och mörk choklad en mer lättillgänglig dos café au lait med socker och till det ljus mjölkchoklad.

Hoppar vi tillbaka till 1960 hinkades söt, enkel madeira och liknande en masse (sett till marknadsandel) – en vinstil som kan sägas ha överlevt till våra dagar i produkter som Dessert, Taverna, Marinella och Aurora. När mellanölet försvann under 1970-talets senare hälft blev sötsliskig Kir oerhört populärt inte minst bland ungdomar.

Medan det förefaller vara en rimlig förväntan att ett statligt monopol, eller en privat vinhandlare, agerar korrekt och undviker att pressa priserna bortom det moraliskt möjliga känns det tveksamt att samma monopol, eller handlare, inte skulle tillmötesgå massmarknadens förväntningar i form av lättdrucken smörja.

Sugarcubes.

Köksskolan: varning för vin & grönsakssoppa & Leevi & The Leavings

Vi köksauktoriteter och Årets kock-ämnen har ett ansvar att ta i så måtto att vi måste lära er andra vad som går för sig och, framförallt, vad som inte går för sig när det kommer till det här med att tricksa i köket. Er utsände i de stjärnbeströdda köksenvirongerna vill därför varna för att det här med att hälla vin i maten inte alltid är den bästa lösningen. Härförleden testade den nyss nämnde att slå en deciliter finfint och väl kylt vitvin i en liter konstig grönsakssoppa från Knorr och inte nog med det: för att utöka testet för allas vårt bästa tillsatte den tappre testpiloten några sprut citronsaft och en obestämd mängd grädde. Mellan varje tillsats avsmakades soppan och det står utom allt tvivel att den blev allt sämre ju mer som tillsattes. Slutsatsen är glasklar och Köksskolan utfärdar härmed en varning för att hälla vin, grädde och citronsaft i Knorrs konstiga grönsakssoppa. För att alla ska förstå allvaret i detta kan vinifierat avslöja att den tappre testpiloten efter försöket tvingades hälla ut soppan som blivit så till den milda grad oätlig att den gav upphov till kväljningar hos den finkänsliga människa testpiloten i själ och hjärta och näsa och gom är. Vi avslutar med lite käck matlagningsmusik levererad av Leevi And The Leavings. (PS Bilden nedan ljuger, den där vita grejen finns inte med i tetrabriken från Knorr) IMG_1480