När fåraherden slog sig ner på granntomten med sina 200 får och nio hundar var det, ärligt!, urgulligt. Visst, hundarna skällde om natten och fåren bräkte och luktade både det ena och det andra men på det hela taget var det pastoralt – även om nu inte våra hundar kanske höll med om just den saken. Således var jag inte så lite godmodig när jag stegade bort till herden för att få lite medhåll om att så där kunde det ju inte vara med tanke på att han lämnat flocken vind för våg dagen innan varför denna invaderat vår trädgård och ätit upp alla buskar och länsat gräsmattan på allt grönt. Att det tog er utsände i de försåtliga fårhjordarnas oberäkneliga värld en timme att jaga får och hundar på flykten tarvade också viss medömkan.
Hade nu Hustrun, som är en mästare på att skälla ut folk på franska, varit hemma hade nog herden fått sig ett och annat till livs, men nu stod jag där med mitt godmodiga leende och ett ”Fina får ni har där, min herre, och duktiga hundar, fast igår när ni inte var här åt de upp vår trädgård och…”. Alltså, det där är en stil som inte går hem härnere, särskilt om den frambringas med ett leende som kan uppfattas som vänligt, rent av inställsamt, och en konstig accent som skvallrar om att talaren inte är från Provence, eller Frankrike, sannolikt inte ens Paris. Mycket riktigt gick herden omedelbart till attack med sista tyngsta argument ”Det här är Provence! Och jag gör som jag vill i Provence!”. ”Men, min herre, vår trädgård är vår, även om den ligger i ert Provence…”. ”Helvete heller!, Provence är Provence, vi flyttar får som vi vill här. Fatta det!”
I ett sådant här läge kan man köra en armbåge i näsroten på den som huvudlöst gormar eller långsamt avlägsna sig medan man ser den huvudlösa kroppen i ögonen, eller i alla fall där ögonen skulle ha suttit om kroppen haft ett huvud, och talar lugnande och, så snart tillfälle gives, kräver förbud mot fåraherdar och det gör vi nu: vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot fåraherdar!
Avslutar med lite musik och ett tips på bra vin till lammkorv: Domaine de Brescou ”Carisma”, nr 70921, 89 sek.
som gav Hornby-mersmak inför den provencalska värmebölja som sedan en tid sköljer över oss härnere (jaja, ni med era 30 +, kom igen när ni balanserar runt och strax över 40 +) och mitt i denna vattendrivande värme ögnade vi därför igenom ”Slam”. En förtjusande liten bok om hur det är att få barn när man är 16 år. Nu kanske inte alla behövt oroa sig för slika situationer i tonåren men om någon har det kan den kanske känna igen somligt och den som de facto blivit förälder i tonåren känner säkert igen ändå mer och alldeles hursomhelst är det en i vanligt god Hornby-anda underhållande bok med många skratt samtidigt som den förmår behandla ett inte helt enkelt ämne på ett trovärdigt och respektfullt sätt. Rekommenderas. Slam/Wham Bang/Bam o s v.
