Lesley-Ann Jones: Freddie Mercurey

Publicerat av
Svara

Vad är det med alla dessa rock-biografier som gör att författarna går ner sig i ett ointressant, segt träsk någonstans mitti? Efter en intressant och som det förefaller väldokumenterad första del av boken klafsar även Lesley-Ann Jones omkring i det där träsket, som i hennes fall innebär att fokus flyttas från vad läsaren kan tycka är intressant till en massa citat och intervjuer med sådana som författaren uppenbarligen talat med ochMercurey därför vill ha med i boken trots att det inget tillför utan tvärtom bara tröttar. Nåväl, i likhet med så många andra rock-biografier tar det sig på slutet igen och slutet i det här fallet innebär det hjärtskärande slutet för Freddie Mercurey, som Lesley-Ann Jones lyckas skildra på vad som verkar vara både ett respektfullt och korrekt vis. Men ska man då alls läsa den här biografin? Ja, det ska man! Bortsett från delen som borde redigerats bort är det här en både kunnig och detaljerad och respektfullt skriven historia, där läsaren får veta tillräckligt om Freddie Mercurey och för oss som tycker om Queens och Mercureys musik är boken en bra ursäkt att åter lyssna igenom all fantastisk musik bandet gjort. För egen del insåg jag när jag återlyssnade på skivorna att jag kraftigt underskattat den sista postumt utgivna Made In Heaven, medan min stående favorit Queen II fortsatt är lika bra och Bohemian Rhapsody magisk. Vi avslutar med Mercureys svanesång A Winter’s Tale (lyssna på Mays gitarr) och Monserrat Caballe och D’Amor sull’ali rosee, som var Freddie Mercureys favortistycke och – artist, vilket boken bland mycket annat lär oss.

Nedslag i Hjo: Svagdrekkeglögg, Sajmon & Walter Larssons orkester

Publicerat av
4

Glögg av den typen som finns på Systembolaget är i mångas ögon i Hjo både fuskigt och fjantigt. Äkta glögg, vet Hjobon, görs på en bas av svagdricka, här, på äktsvenska, kallad svagdrekka. Det hela är enkelt: lite russin, nejlikor, kardemummakärnor, socker och jäst tillsätts svagdrickan, som, lämpligen, befinner sig i en damejeanne. Denna nyss nämnda behållare förses så med ett jäsrör och ställs på ett varmt och säkert ställe – ett rykte, som jag varken kan eller vill vare sig dementera eller bekräfta, gör gällande att var sann Hjobo har en puttrande svagdrekkeglöggdamejeanne stående på en piedestalliknande pall i köket mellan första och sista november varje år. När november månad övergår i december ska den nyjästa svagdrekkeglöggen tappas om varmed den grumsiga bottensatsen avlägsnas. Ett arbete som ska vara avslutat till Lusseafton, då Hjobon avnjuter årets första svagdrekkeglögg, även kalla Svagdrekkeglögg Hjoveau (lokalt vanligtvis ”Hjovå”). Det finns kanske de som skulle påstå att det här är en text i stil med de alster som understundom skrevs av vinifierats tidiga läromästare tillika chefredaktören för Hjo Tidning, Rune ”Sajmon” Simonson aka Morbror Karl i Värsås. vinifierat vill på intet vis neka till att så kan vara fallet och att det i så fall är mer än ett rent sammanträffande, snarare ett rent hommage. Nog av. Hur smakar det då? undrar nu var HR som aldrig vågat se vardagen i vitögat och därför aldrig kommit till Hjo i juletid. Jo, svagdrekkeglöggen har ljusbrun färg och uppvisar en klassisk glöggkaraktär med nejlika, kardemumma och russin (och pomerans och ett uns apelsinskal, tyckte vinifierat, men det finns tydligen inte i receptet så det var nog fel, dock fanns i övrigt det nyss nämnda funna med, så där kan vi nog lita på er svagdrekkeglöggtestares näsa) och detta både i doft och smak. Aningen för söt i dagsläget, men det här är, enligt kunniga källor på området, en produkt som toppar först efter några år på flaskan så vi ber att få återkomma till den här saken tids nog. Vi lyssnar på Johan Johansson från Hjo i Walter Larssons orkesters legendariska version.

bild

PS I god Sajmon-anda och till följd av det förbud mot djur i alkoholrelaterade annonser som är påbjudet i Sverige vill vinifierat tydliggöra, att annonsen ovan inte är en annons, att flaskan är tom och innehåller en alkoholfri variant av svagdrekkeglögg och, slutligen att katten är en attrapp.

Just nu: Vinets Dag 2015 & Sonny Flame

Publicerat av
12

Idag firas för andra gången Vinets Dag i Sverige. Initiativet till den här manifestationen för vinets plats i vår kulturhistoria och på vårt matbord togs för några år sedan av Svenska Vinakademien. Snart hängde vinklubbar som Munskänkarna, vinskribenter, krögare, sommerlierföreningarna – nämnas bör att Sommelierföreningen i Sydsverige körde en egenbild variant på detta en gång i tiden – och många andra på och 2014 såg så den första verkliga Vinets Dag dagens ljus, om uttrycket tillåtes. Det som händer denna dag två tredjedelar in i årets fattigaste månad är att vi tar oss samman och slopar boxen och fulviner och dricker något extra gott, något vi inte alltid unnar oss och vi arrangerar provningar i vinklubben eller hemma i goda vänners lag och krogarna erbjuder vinmenyer och finviner på glas och en massa annat. Möjligen invänder någon att den 22:a januari, St Vincent, Vinets Dag, i år infaller en torsdag och då dricker man väl inte vin och det kan då vara på sin plats att påpeka att vinet inte gör skillnad på veckodagarna och att du hinkar lite finvin innebär knappast att du dricker dig själv under bordet, hoppas vinifierat, i vilket fall som helst är det inte poängen med finviner. Nu kan det vara lite sent att ordna ett riktigt bra vin till kvällens övningar, men om din butik sitter på lite Chateau Montelena, röd och/eller vit, kan det vara ett bra tips för aftonen, eller varför inte lite Clotilde Davenne, vilken som… Sonny Flame.bild

Näringsställe med nyanserad doft

Publicerat av
2

Så här nära inpå Vinets Dag, Sankt Vincents dag, är det i sanningen påpassligt gjort av vinifierat att slå till med ett kost- och logitips som heter St. Vinzenz. Kanske invänder någon förgrämd själ, som inte tillhör HR:arna utan bara råkat surfa in på bloggen då hen satt och fulsurfade, blev påkommen och tvingades snabbt styra om sin trafik, att det var en märklig stavning det där. Denna småaktiga invändning äger sin riktighet, men det hela förklaras av att det här är St. Vinzenz i Kerpen, Tyskland, och tyskarna har, trots allt prat om ett enat Europa, inte för vana att stava precis som vi i Sverige. St. Vinzenz således. I Kerpen. Någonstans mellan Köln och Koblenz. Direkt anmärkningsvärt med detta boutique-aktiga hotell är doften av kattpiss i entrén. Kan skrämma inte bara katter bortom sitt revir utan också känsliga näsor på flykt. Den som ändå övervinner denna skräckinjagande, kväljande och sauvignon blanc-aktiga doft kommer finna väl tilltagna, trevliga rum och en riktigt bra restaurang, där bland annat det lokala ölet Kölch serveras. Inte mycket schnitzel dessvärre, men riktigt bra kött i italiensk anda och finfin Gemüse. Rekommenderas. Birth in Reverse i repris. St. Vincent potpurri: 1, 2, 3.bild

Philomena & Queen

Publicerat av
Svara

En verklighetsbaserad film med utmärkt manus av bland annat StevePhilomena Coogan, regi av Stephen Frears, finansierad av BBC och med genomgående briljant skådespeleri med det fullständigt lysande paret Judi Dench och Steve Coogan i spetsen, kan den filmen vara annat än fantastiskt bra och underhållande och rörande och vacker och tragikomisk och alldeles underbar? Nej, det kan den inte. Queen.

Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich

Publicerat av
5

Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fulltbild mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.Marlene Dietrich

* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.

Det här är Je suis Charlie

Publicerat av
Svara

”Je suis Charlie” är en spontan yttring för det öppna samhället, det fria ordet och demokratin. Punkt slut.

Den som stödjer ”Je suis Charlie” tycker nödvändigtvis inte att det är okej att på ett smaklöst och respektlöst vis driva med allt och det är fullständigt onödigt att försöka framställa det på det viset. Faktum är att det inte ens innebär att den som står bakom parollen tycker om, eller ens läser, Charlie Hebdo. Inte heller har den spontana yttringen ”Je suis Charlie” något att göra med den allt annat än spontana elefanternas dans i främsta ledet på den spontana folkmarschen i Paris – nämnda dans förtar för övrigt inte heller kraften i folkets manifestation.

I sociala medier förekommer vredesutbrott i stil med att attacken på Charie Hedbo inget hade att göra med det öppna samhället utan alla krig som ”Väst” för på olika håll i världen. De utbrotten hade kunnat tillmätas visst värde om attacken varit riktad mot en militärförläggning.

Direkt destruktivt är att förringa massakern i Paris genom att hänvisa till att fler har dödats i Nigeria, Kongo och både här och där inte bara i år utan också idag, i skrivande stund; att merparten av världens nyhetsförmedlare i allmänhet och ”våra” i synnerhet inte ger det ständigt pågående barbariet i världen mer uppmärksamhet gör inte det som skedde i Paris mindre upprörande och ytterst är det allra mest upprörande från det här perspektivet att nyhetskonsumenten i gemen i ”Väst” är måttligt intresserad av situationen i Nigeria och Kongo och det är skälet till att så lite rapporteras om detta.

Pink Floyd: The Endless River

Publicerat av
2

Det lilla jag läst om det här Pink Floyds sista egentliga album är inte direkt översvallande och ofta vinklat på att det skulle märkas att det är ett hopplock av det som fanns/blivit över. Tja, det där med hopplock äger nog sin riktighet, men ett band av den här kalibern Pink Floyd The Endless Riverkan vara bra även i ett hopkok. Själv tycker jag det här är det bästa på väldigt länge av Pink Floyd (läs 70-talet!). Har ända sedan Waters försvann saknat den ursprungliga bredden och djupet i gruppens musik. När den förträfflige, och nyligen bortgångne, Wright här får större utrymme än på väldigt länge bidrar det till att återskapa en del av den där bredden och det där djupet. Med all ödmjuk respekt för den briljante Gilmour så behöver han motpoler och komplement för att komma till sin rätt och inte bli förutsägbar och rent av tråkig. Nog av. The Endless River är väldigt vacker och spänner över nästan alla skeenden i Pink Floyds historia. Ett måste för fansen och en utmärkt bakgrundsmusik för er som fortfarande inte upptäckt skönheten i Pink Floyds musik. Smakprov.

Bloggkockens köksskola: Knaprig pizza & Enrico Caruso

Publicerat av
9

Efter att ha lärt er hur rätter som ägg och bacon tillreds och hur risotto görs för att bli riktigt delikat är det nu dags för nästa avsnitt i Gräsänklingskockens aka Bloggkocken köksskola och vi ska idag lära oss hur en knaprig pizza tillreds. 1. Inhandla en för ändamålet lämplig råvara, i det här fallet en kartongpizza avsedd att gräddas i ugn. 2. Sätt på ugnen (fläktvarianten på 200 C, andra ugnar på 250 C). 3. Tag ut pizzan ur kartongen och plasthöljet. 4. Lägg den, pizzan, på ett galler, som ska finnas i ugnen (finns inte detta måste en ny ugn inhandlas). 5. Skjut in pizzan på gallret i ugnen. 6. Avvakta utanför ugnen och med ugnsluckan stängd till dess en aningen bränd doft sprider sig (detta kan ta tid, lätt uppemot tio minuter, i förekommande fall ändå längre, tiden kan dock kortas ned genom att mer värme begärs av ugnen, detta är emellertid överkurs och inget som kan rekommenderas så här tidigt i köksskolan). OBS! så snart den där doften uppstår gäller det att agera fort enär gränsen mellan knaprig pizza och bränd dito är hårfin, kort sagt är detta det avgörande ögonblicket för den som är pizzabagare och det gäller att få upp luckan och ta ut pizzan så snabbt som möjligt. Notera att det är enklare att få ut pizzan om den får ligga kvar på gallret varmed menas att du ska ta ut gallret med pizzan på. Ett hett tips i det här skedet: använd så kallade grytlappar – små löjliga, typ, tygservetter, som finns att köpa i bosättningsaffärer – att hålla gallret med då detta kan vara varmt. 7. Klart!bild Nu undrar säkert någon mindre erfaren HR varför i hela fridens namn pizzan måste värmas på det här viset. Jo, helt enkelt därför att en ougnifierad pizza saknar knaper. Lämplig pizzabagaremusik.

Les Lauzeraies räddat!

Publicerat av
2

Tack alla HR:are tillika vinälskare som varit med och räddat Les Lauzeraies. Dagens glada budskap är att vinet kommer finnas i 36 butiker från och med första mars. Till detta ska läggas så kallade LES-listningar (Lokal Efterfrågan Sortiment), som innebär att en butik säljer ett vin eftersom den lokala efterfrågan är så stor – hur många sådana butiker det kan tänkas finnas har jag ingen aning om, men några är det nog. Annars gäller för perioden nu-28 februari – alltså i väntan på att de 36 butikerna åter listar Les Lauzeraies Tavel första mars – att vinet måste beställas via BS, vilket väl är ett acceptabelt tillvägagångssätt för att komma över detta perfekta ackompanjemang till vinterns fiskgrytor och grillade och stekta fiskar samt till mer allmänna glädjeskutt i den kylslagna vardagen – kan f ö meddela att årgången 2013 börjar komma till sin rätt nu, när den frapperande frukten från i somras lugnat sig lite och därmed släppt fram aningen mer kalkstensterroir, kommer förmodligen toppa nu i sommar, eller möjligen sommaren 2016 för den som vill att kalkstenen ska vara mer påtaglig. Vi firar med lite Van the Man.10421422_464396337034776_1273629691762331152_n