Byrneing down the Zenith

Publicerat av
3

Alltså Frankrike alltså. Rock-konsert. Agnes Obel som förband. Bara en sådan sak. Och. Vin istället för bira? Sancerre dessutom. Jaa. Och. Det är bara att konstatera. Det är hög klass på stället. Frankrike och Paris är Jordens medelpunkt. Rent kulturellt.

Så här sitter vi och sippar sancerre och låter oss med allt tyngre ögonlock vaggas av Agnes Obel och det är så vackert och… högklassigt, och rätt som det är: Agnes flyger av scenen, fyra gubbar rusar runt i tre minuter och så, Pang!, där kommer David Byrne gåendes i sin grå kostym och så uppenbart barfota att alla håller andan, vinglar till med vinglaset och, men nej, det ligger väl inga häftstift eller annat trams på golvet eller en brusten cellosträng efter Agnes eller… nej, det gör det så klart inte. Vi bara tycker det är kul att han, mannen som skrev Toe Jam,  är barfota och då börjar han sjunga för sig själv och en efter en gör musikerna honom sällskap. Inga fasta positioner. Alla är ambulerande. Tolv pax inalles. Sex slagverkare, som ett statement, ”KC kör med tre jag har sex… ambulerande, hehe”. Och rytmer blir det så klart. Det här är David Byrne!

Med alla tolv väl på plats exploderar Zenith, Paris, i Talking Heads-hits, lite Fatboy Slim, något nyskrivet, en del annat och så en massa David Byrne. Han är måhända inte fullt lika intensivt rörlig under konserterna längre, men han går senior-för fullt konserten igenom och blir inte vid något tillfälle hörbart andfådd eller på annat vis nedsatt. Tvärtom verkar hans närvaro öka ju längre vi kommer i konserten, och då är han ändå högst närvarande redan från start.

Om det är en konsert som du bara måste se? Frågan är varför du ens ställer den frågan. David Byrne, nu som då, är så oändligt mycket mer än bara en artist som ställer sig på scenen och drar igenom sina låtar. Bara en sådan sak som att alla hans medmusikanter går runt med konstanta leenden showen igenom säger en hel del och egentligen allt om hur bra det här är.

Förbud mot stinkande mat!

Publicerat av
2

Att folk stoppar i sig precis vad som helst torde inte var en överraskning för någon. Och det är illa nog, att de stoppar i sig vad som helst. Än värre blir det när dessa folk får för sig att det ingår i samhällskontraktet att de får ta med sig sina stinkande försök till mänsklig föda till allmän plats, och värst av allt: ombord på tåg! Där sitter de sedan och ser ut som om de vore Guds bästa barn och som om det inte alls är något fel på deras medhavda odör i tupperware och andra miljöförstörande plastlådor. Men det är det! Och all medhavd ”mat” som stinker måste bannlysas från allmän plats i allmänhet och instängda allmänna platser som en tågvagn i synnerhet.

Den som bryter mot Förbudet mot stinkande ”mat” på allmän plats, skall straffas på hårdast tänkbara vis och minimistraffet måste, minst, innebära en vecka i isoleringscell tillsammans med de hemskaste aromer världens samlade sensoriker och essensmakare kan uppbåda och just då det kriminella elementet inte tror det kan bli värre och ligger där och håller sig för näsan och ber om nåd då, då ska en högtalare börja spela upp en skrikande bäbis på non stop.

Finns det då ingen mat som kan godkännas för den som vill ha med sig något eget att stoppa i magen under resan? Jodå, självklart gör det det. En enkel grönsallad utan dressing och gröna blad med doft ackompanjerat av ett glas vatten är en fullt acceptabel kompromiss som alla bör kunna acceptera och som torde rymmas inom samhällskontraktet.

Musik!

Jordbrukskammaren i Var kör kalsongtricket

Publicerat av
Svara

Trots att kulturen kanske är mer närvarande i den franska vardagen än i något annat land, är fransmännen, i likhet med alla andra, synnerligen barnsliga. När således Chambre d’agriculture (50% jordbrukskammare och länslantbruksnämnd, 50% hushållningssällskap) i departementet Var (där för övrigt er utsände i de otroligt fåniga försökens analliknande värld bor) ville på ett både lustigt och listigt vis kolla upp den mikrobiologiska aktiviteten i traktens vingårdar, bestämde den sig för att gräva ner kalsonger mellan vinraderna.

Jovisst. Självklart hade det inte fungerat med till exempel en t-shirt eller en skjorta i bomull, slika klädesplagg försvinner helt om aktiviteten är hög. En kalsong med ingående resår däremot försvinner inte i och med att resår med lätthet kan tänja ut tiden till en liten eon. Samtidigt står det klart att kalsongen inte hade behövts alls då man också grävde ner t-påsar (Lipton Pyramid, grönt te) eftersom det fungerar väl så bra för ett sådant här test. Men det är så klart inte alls på långt när lika roligt när Bollibompa kommer på besök.

Det mest anmärkningsvärda med den första etappen av försöket, där ett drygt dussin utvalda bönder ombads gräva ner tre kalsonger vardera och lika många t-påsar på lite olika platser och 15 cm djupt är, att inga säkra slutsatser kan dras. Annat, förstås, än det man redan visste: att vissa jordar är mer aktiva än andra. Försöken stördes nu bland annat av att jordarna inte bara sköttes olika, det ingick så att säga, utan också av att de var olika beskaffade. Till exempel händer det mer snuskiga saker i en kompakt lerjord än i en dränerad sandjord. I alla fall om vi talar om den horribla tanken att återanvända försökskalsonger som legat nergrävda ett halvår.

Det som inte nämns någonstans vare sig i de mer officiella försökspapperen eller de många artiklar och TV-reportage som skrivits och gjorts (jo, kalsonger är jättekul) är kalsongernas biologiska skick då de grävdes ner. Avslutningsvis konstaterar vi att ett litet kalsongförsök i den egna trädgården på intet vis är otänkbart framöver och vi vill gärna uppmuntra våra HR att tänka i samma banor. Kanske kan vi starta en världsomspännande, låt vara totalt meningslös och fånig, rörelse, där människor världen över gräver ner och upp sina fillingar en gång i halvåret. Kan knappt vänta.

Kachan=kalsong.

Kockskolan: Carbonara på Chantilly-vis

Publicerat av
3

Som det är HR:en bekant gör vi stora framsteg i den kulinariska världen. Så sent som idag tog  vi del av ett Facebook-meddelande från en kock som var på väg till en ”kurs i grönt kök” och vi vill gärna sprida informationen om att färgen på köket har betydelse. Dessvärre vet vi inte mer än så för tillfället, men lovar återkomma så snart vi har mer fakta i ärendet. Idag ska vi istället ägna oss åt att tillreda en Carbonara på Chantilly-vis.

Svensken i gemen har säkert klart för sig vad en carbonara är. Mindre känt är kanske vad chantilly är. Rätt svar här är en sötad slags vispgrädde på sprutflaska. Frågan inställer sig då vad poängen är med att tillsätta chantilly istället för till exempel ingenting alls eller äggula eller grädde eller crème fraiche till carbonara? vinifierat kan nu avslöja att det finns ingen poäng alls med det. Den som kanske i sin okunskap och definitivt därför att inget annat gräddliknande föremål kunde uppbringas i huset, tillsätter chantilly till sin i övrigt av pasta och stekta små fläskbitar bestående carbonara, blir snart varse att det dels ser fult ut, dels smakar örn.

viniferat vill därför gå ut med en allmän varning för Carbonara på Chantilly-vis, även känt som Carbonara a la Chantilly; låt er inte tubbas till att tillsätta chantilly till er carbonara! Ja, det är kul med sprutflaskor och ja, det låter som en bra idé, grädde som grädde, men vi som varit med ett tag vet att det inte fungerar.

 

Cream. Big Bopper. Crème de la crème.

Förbud mot flygande skogsmulleoutfit!

Publicerat av
16

Själva affärsidén med Fjällrävens, Hägglöfs och andra liknande företags ryggsäckar och slitstarka kläder för utomhus-bruk och med många fickor och smarta detaljer och i vattenavstötande material är, såvitt går begripa, att kläderna är avsedda för utomhus-bruk och att de ska klara av regn och rusk och annat som kan dyka upp där på promenaden. Det torde inte vara alltför mycket att be om att samhället ställer krav både på de här företagen och den som återförsäljer deras produkter att de skall informera konsumenten på ett sådant sätt, att det blir klart, solklart, för den som köper sådan här utrustning, att det är skogmulleoutfits och den som ikläder sig slikt hör hemma i skogen, på fjället, i vildmarken, ja var som helst förutom städade salonger, städer och, viktigast av allt, flygplatser och flygplan.

Företag som underlåter att varna för de egna produkterna i enlighet med det ovan sagda skall beläggas med näringsförbud medan flygplatser som släpper in de här vilsekomna individerna som har sin gemenskap i att de hör hemma i skogen och att de helt missuppfattat världen samt, i förekommande fall, måste få hjälp med att lära sig förstå karta och kompass, ska stängas med omedelbar verkan på det att normala resenärer, när de beger sig till sin anvisade flygplats, ska kunna känna sig säkra på att inte hamna mitt i en vilsekommen älgjakt.

Ryggsäcks- och vildmarksoutfittade personer som påkoms med feta ryggsäckar på fel sida säkerhetskontrollen måste  av säkerhetsskäl omhändertas. En individ som befinner sig där på fel sida säkerhetskontrollen, iförd sin skogsmulleoutfit och svängandes runt med sin feta ryggsäck i oförutsägbara och livsfarliga banor, skall, så snart den omhändertagits, föras till närmaste omskolningsläger från vilket det kriminella elementet inte ska släppas ut förrän det dels bevisligen lärt sig orientera, dels förstått att klä sig efter förutsättningarna. Samt, inte minst viktigt, förstått att ryggsäck i fel miljö är ett Djävulens påfund och något som vid upprepad felanvändning ger såväl medresenärer som flygplatsansvariga och i stort sett vem som helst rätt att behandla dessa Djävulens budbärare på lämpligt vis, exakt hur överlåter vi till den i den lynchande mobben som har sjukast fantasi att avgöra.

Musik.

Blir du moraliskt lönsam, lille vän?

Publicerat av
2

Även om vi svenskar nog rent generellt drar åt samma håll är våra moraliska kompasser inte alltid likriktade, och vi sätter olika värde på moralen. Ibland låter vi vår politiska övertygelse överskugga riktningen på kompassen. Så kan det vara när Margot Wallström eller Carl Bildt kritiserar Saudiarabien. Beroende på vår politiska hemvist låter vi kanske partitillhörigheten ta överhanden och kritiserar den som kritiserar bara därför att ”vi brukar ju tycka olika”. När så sker bör vi, åtminstone i efterhand, rannsaka oss själva och fundera över vad vår moral egentligen är värd: behöll vi fattningen eller sa vi emot/höll med Wallström/Bildt bara därför att?

Tydligast ser vi värdet på vår moral när denna ställs mot affärer, särskilt lukrativa sådana. I det nu aktuella fallet med den i Turkiet mördade Khasshoggi, förefaller det som att Donald Trump, i alla fall för dagen, menar att de många lukrativa amerikanska affärerna i Saudiarabien överstiger de moraliska invändningar han och andra kan ha på att en stat förvandlar sina diplomatiska beskickningar till offentliga avrättningsplatser, och varningssignaler, för kritiska röster också i andra länder. Angela Merkel å andra sidan tycks mena, att det som nu skett är oacceptabelt, ett barbariets övergrepp på civilisationen, varmed hon också anser att hennes och tyskarnas och de tyska företagens moral är mer värd än de miljardaffärer landet nu riskerar att förlora.

Oavsett vad vi nu kan tycka om allt detta, om vi är med Wallström, Bildt, Trump eller Merkel, så är nog de flesta överens om att det rent samvetsmässigt och civilisations-ideologiskt känns bäst att hänga med Merkel, vilket om inte annat gör att värdet på vår moral är så mycket högre än den moral som efterlevs av Trump och andra som menar att affärer och politik inte hör ihop. Inte minst gäller det sista om vi drar en inte alltför långsökt parallell till 30-talet och dåtidens eftergiftspolitik, som innebar att ingen stoppade barbariet i tid – att sedan Putin, som i sig har en hel del att vinna på att få in en stor fot i Saudiarabien, snabbt hållit sig framme och sagt sig vara redo att göra affärer när västvärldens moralpredikanter får ömt samvete, är väl bara i sin ordning.

Nu kan någon tycka att moralens värde tydligare avläses i vardagen och vårt agerande där. Självklart. Men det gör inte tankeexemplet ovan värdelöst.

Musik!

Förbud mot toalettpipare aka isistaminutenpinkare

Publicerat av
2

Det är illa nog att småbarn inte har vett att pinka i tid. När vuxna människor sätter sig längst in vid fönstret på flygplanet och sitter där obemärkt fram till dess de två i stolsraden yttre sittande resenärerna köpt på sig mackor, kaffe och vatten av serveringspersonalen, som ännu inte hunnit avlägsna sig från platsen, bara för att då, då de nedvikningsbara borden är fullbelamrade med dryck och mat, pipa ur sig ett ”ja, jag måste gå på toaletten”, när detta sker, då kan det inte finnas en enda lag, en enda mänsklig röst till toalettpiparens försvar! Tvärtom kräver resten av världen ett omedelbart förbud mot slika fasoner och de båda yttre sittande resenärerna skall ha all rätt att neka den inre sittande att gå på toaletten till dess de ätit upp.

Om så nu ändå inte sker, utan toalettpiparen faktiskt får sin vilja igenom, och om det kaos som då uppstår innebär att en resenär, den ytterst sittande, får sin nyserverade, skållheta, kaffekopp i knät, vilket dels gör ont, mycket ont, där det är som känsligast, dels gör att det ser ut som om individen i fråga råkat ut för en olycka som snarare kommer inifrån byxan än utifrån, då ska den drabbade ha rätt att på plats lyncha toalettpiparen. Skulle missdådaren dessutom, just då olyckan skett, pipa ur sig ett lätt glädjefyllt ”jag klarade mig!” ska kabinpersonalen vara skyldig att med omedelbar verkan genom en för ändamålet särskilt avsedd lucka i flygplanskroppens botten avlägsna det miljöförstörande fanskapet från flygmaskinen.

Musik.

Hustrun och Den Gröna Chartreusen eller Årets hittills mörkaste dag

Publicerat av
2

(Runt ett muntert middagsbord sitter ett halvdussin personer. Framför dem står renslickade tallrikar, tomma glas och dyra stearinljus som håller på att brinna ner.)

Idiot vid bordet (även känd som Idiot ett): Jag minns fortfarande en gång för länge sedan när Lars bjöd på mörk rom och cigarr efter maten. Det var en verklig aha-upplevelse för mig.

Annan idiot vid bordet (även känd som Idiot två): Bjöd Lars på det?

Idiot ett: Njaee, när digestiven kom på tal föreslog han konjak och cigarr, men när Hustrun fick se att vi satt där med Grönstedts två-stjärniga eau-de-vie och Bellmans Siesta blev hon jättearg och gick och hämtade Vieux Rhum av något slag och ett gäng onödigt stora Cohiba, jag orkade bara röka upp halva om ens det. En oerhört minnesvärd upplevelse.

Idiot två: Romen och garren eller Hustruns insats eller Lars förmodar jag mörka uppsyn resten av kvällen?

(Allmänt skratt utbryter runt bordet medan dumskallarnas sammansvärjning fortsätter i full orkanstyrka.)

Hustrun: Lars, har vi inte lite gammal rom?

Hjälte vid bordet (även känd som Hjälten): Nej.

Hustrun: Eller förresten, ni har väl provat grön Chartreuse V.E.P.? Alltså inte den vanliga chartreusen eller årgångsvarianten utan V.E.P.? Lite svår att komma över bara, ganska sällsynt. Lars säger att det är digestivernas digestiv, gör du inte älskling?

Hjälten: Njaee, så märkvärdig är den inte, tycker den vanliga är bättre, särskilt den gula. Men inget går upp mot en konjagare eller en två-stjärnig eau-de-vie.

Hustrun: Ja men då dricker du det och så går du och hämtar V.E.P:n och bjuder laget runt. Vill någon ha en cigarr också?

Grön musik. Mer grön musik. Och mer grön musik.

Nyutgåva av Vinifiktioner

Publicerat av
Svara

Nu finns novellsamlingen ”Vinifiktioner” som e-bok. Det är Saga Egmont som ger ut Bernt Danielssons och min fina bok på nytt. För er som missade den så består ”Vinifiktioner” av 13 noveller som har det gemensamt att vin förekommer, på något sätt, i alla berättelserna. Detta innebär nu inte att det är en vinbok utan just det: vin finns med i varje novell. Här kan man beställa boken på adlibris och här kan man snikläsa en novell.

PS En del har haft lite svårt för namnet. Det beror på att det är genialiskt. En blandning av vinifikation och fiktion.

Musik!

Gammel-magister Flanell

Publicerat av
5

Han stod där uppe på scenen i aulan. I början av sin korta dragning, högst tio minuter lång, klamrade han sig liksom fast i talarstolen. De som satt närmast kunde se hur hans knotiga knogar vitnade när han tog ett fast grepp om talarstolens kanter. Allteftersom han talade och ju mer emotionellt berörd han blev, desto mer slappnade han av. Till slut föreföll han ha ingjutit i sig så mycket mod, eller kanske vrede och förtrytelse, att han utan rädsla eller tvekan kunde möta sina åhörare, det oregerliga havet av hormonstinna och ointresserade elever, denna om inte fientligt så i vart fall avogt inställda samling av aningslösa och naiva människor som inte hade vett att veta bättre.

Aulan fylldes två dagar i veckan, tisdag och torsdag, när skolan hade gemensam morgonsamling. Från porträtt upphängda på tegelväggarna blickade tidigare rektorer och kommunala pampar ner på den ofrivilliga samlingen av tonåringar, som hellre legat kvar hemma i sängen, kört moppe eller börjat dagens lektioner istället för att tvingas ta del av någon självutnämnd viktigpetters nonsens. Än var det kommunalrådet som infann sig för att han trodde han skulle bli populär när han berättade om den nya idrottshallen i kommunen, än var det rektorn som stod och skröt om något han möjligen gjort i en dröm (underförstått lät han alltid antyda något som borde få eleverna att se upp till honom, beundra honom eller åtminstone bli rädda för honom, detta hjälpte nu föga då alla, även de välartade, tyckte han var en pretentiös nolla), och ibland var det en förskräckt lärare som fick inta podiet, förbannande sig själv över sin egen dumhet, hur kunde han vara så obetänksam att han anmälde sig som frivillig till att leda en morgonsamling, att ställa sig inför en föraktfull hydra och de många uppgivna stönen och elaka skratten som ofelbart skulle möta honom? Det hände också att någon kom utifrån. En gång var en för länge sedan känd fotbollsspelare där. Han möttes mest av hån. Ingen visste vem han var och det landslag han spelat för var helt säkert mycket sämre än det nuvarande. Kanske hade spelarna på hans tid dessutom tokstora och urfula byxor i bomull och tröjor med snörning. Den ende som fått känna på något som kunde liknas vid uppskattning var mannen som kom för att berätta om traktorer, eller egentligen skulle han inte alls tala om traktorer, han skulle tala om surt regn, men då han råkade nämna att hans farfar byggt de första svenska traktorerna vaknade grabbarna längst bak i aulan: frågorna om de gamla traktorerna haglade över sonsonen som roat och stolt besvarade alla frågor till dess klockan ringde och det var dags att gå vidare med dagen.

Och där står han nu, gamle Flanell som gott och väl passerat pensionsåldern, i sin grå kostym, vita skjorta och svarta nylonslips, med sina vita hårtestar utplacerade som kasar på en kal bergsknalle, näsan med alla sina kratrar, den bestämda hakan och de väldiga öronen, som inte fungerat särskilt bra sedan en kollega och kamrat trampade på en mina i hans närhet, det var någonstans utanför Benin City 1969, mitt under brinnande krig, Nigeria mot Biafra, eller snarare två oheliga allianser mot varandra, på ena sidan Sovjetunionen, Storbritannien, Egypten och Nigeria, på den andra Frankrike, Israel, Portugal och Biafra, hursomhelst så trampade vännen på den där minan och slets itu medan magister Flanell fick sin hörsel förstörd och skickades hem till Sverige med omedelbar verkan. Två sjukvårdare mindre i det kriget.

Han borde inte stå där, i talarstolen, inför hydran, han borde vara död, flera gånger om, eller åtminstone hemma hos sig själv och sin trädgård, som andra pensionärer, men skolan behöver honom och hans enorma kunnande, alla hans sju flytande språk och därtill varianterna av swahili och så lite mandarin och ganska mycket kordofan (han reste mycket i Sudan när han skrev sin bok om den engelske äventyraren, ballongpiloten och översten Frederick Gustavus Burnaby, som stupade i slaget vid Abu Klea, där han fick ett spjut genom nacken), för att inte tala om hans insikter i världspolitiken och hans kunskaper i historia och geografi. Om det finns en sak alla i skolnämnden, rektorn, de övriga lärarna och Hem och Skola är överens om, är det att så länge Flanell är villig att undervisa är han välkommen till skolan: det är han som skiljer ut deras skola och stad från de övriga, mer medelmåttiga utbildningsanstalterna i länet.

Men eleverna kunde inte bry sig mindre. Alla vet att gamle Flanell kan det mesta, att han varit överallt och att han levt långa perioder i Afrika, men hur intressant är det på en skala? Flanell vet inget om modern musik, hur man trimmar en moppe eller hur spelet fotboll fungerar eller hur det är att vara 15 år, han kan inte spela elgitarr, är inte ett dugg cool. Däremot är han halvdöv och gammal som gatan.

Tar ingen hans parti? Står ingen upp för honom? Finns det ingen bland alla dessa ungdomar som är mogen och klok nog att lyssna och förstå? Jo, men skulle den personen vara så dum att den ger sig till känna skulle den snart drunkna i den bruna sörja av dumhet som översvämmar aulan var gång det ringer till morgonsamling.

Å andra sidan kanske Flanell haft lättare att nå ut till ungdomarna om han berättat om när han träffade den dödsdömde Roger Casement, mannen som avslöjade Leopold II:s övergrepp i Kongostaten, i cellen i London, 1916, då var Flanell 18 år, bara några år äldre än de ointresserade ungdomarna i aulan. 18 år. Hans föräldrar hade skickat Flanell på internat i England just innan kriget bröt ut. Han blev kvar tills det tog slut, då begav han sig till Afrika för att arbeta på en missionsstation i just Kongo, inspirerade av det Casement berättat för honom. Han hade kunnat berätta om Casement, som avslöjade oegentligheterna i Kongo, och i Amazonas, som blev adlad i England, men kom i onåd och dömdes till döden sedan han med vapen i hand försökte få Irland att med Tysklands hjälp bryta sig loss från Storbritannien. Och Burnaby, han kunde berättat om äventyraren Burnaby. Eller att han var god vän med Julius Nyerere och Indira Gandhi, att han träffat Dag Hammarskjöld och U Thant och Eisenhower. Åren som missionär i det inre av Afrika. Och det orättfärdiga kriget, folkmordet i Biafra, bara ett par år bort, men åhörarna är inte intresserade av att en miljon människor dog under de tre åren kriget pågick, att han då befann sig mitt i världens dittills mest kända svältkatastrof, allt det där är så avlägset, flera år sedan, och i Afrika, Afrika! Så långt bort. En annan tid, en annan värld. Snacka om att gammelmagister Flanell är mossigheten personifierad. Och nu står han där och talar om då och nu och sedan.

”Det hemska är att vi har den bästa tiden bakom oss, jag och min generation, kanske era föräldrar också, har upplevt den bästa tiden. Allt har gått åt rätt håll inom medicinen och alla har fått det bättre. I vårt land, i vår del av världen. Och det fortsätter så ett tag till. Men snart vänder det. Vi ser redan hur sura regn hemsöker oss, hur naturen tar skada av vår livsstil, hur miljöfrågan blivit något annat än skräp i dikeskanten.” Det är kommen så här långt i sitt tal som tagit sin början i merkantilismen och upplysningen och som omfamnat såväl Rousseau och Voltaire som Aristoteles och Keynes och Wittgenstein och Franklin D Roosevelt och Bretton Woods och Saltsjöbadsandan och risken för en oljekris och Nord-Syd-problematiken, som gammelmagister Flanell släpper sitt fasta tag om talarstolen, knyter och skakar sin ena näve i luften och utbrister med darrande stämma och tårarna rullande nerför kinderna ”Jag är ledsen att säga det, men vi har förstört er värld, och vi har alla det bästa bakom oss, snart vänder det, och sedan blir det bara sämre, förlåt mig!” Mitt i tiraden ringer klockan och eleverna reser sig slamrande och under glada skratt och anonyma tillrop – ”Gammel-gråt Flanell!”, ”Lipsill!, ”Ingen kan förlåta det där talet, Flanell, skäms på dig, gubbe!” – skyndar de ut på skolgården, kanske för att hinna ta en cigg innan lektionerna börjar om fem minuter eller för att hämta första lektionens böcker i skåpet. I den mån någon kommer ihåg något av Flanells morgonsamling så är det att han visat sig mer gaggig än någon kunnat ana. Året är 1973.