Enligt vad som är allom vitt bekant är vinfierat den enda forskningsinstansen i både världen och världshistorien som gett sig till att köra ett två år långt test av osvavlat vin i öppnad flaska. Allom bekant torde också vara de problem er utsände i de på djupet dykandes forskarnas vanligtvis med det ökade djupet alltmer upplysta värld ställts inför då den nyss nämnde fått ta till både list och lumpna tricks för att skydda forskningsprojektets mest vitala delar. Nog av. Det är ett halvår sedan vinerna senast provades. Visst brinner vi både till kvinns och mans av iver att få veta hur de båda osvalade vinerna, ett rött och ett vitt, är nu sedan de stått i öppna i blott till en tredjedel fyllda buteljer på terrassen härnere i södra Provence i två år?
För att öka provningspanelens träffsäkerhet utökades panelen med två tillresta gäster samtidigt som övningen genomfördes i samband med att Hustrun var på sitt arbete och inte kunde se var buteljerna numer göms. Senast vinerna testades (i mars i år) var vitvinet bärnstensfärgat och uppvisade en ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry (amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt”.
Nu sex månader senare och efter att ha stått öppet i två år konstaterade gästerna att vinet påminde om vermouth och att det var gott. En slutsats som det går att hålla med om, med tillägget att doften var kraftfull och sötfruktig och snarast lovade något både fruktigt och sött. Smaken var helt okej och rent av lite trevligare än för sex månader sedan. Vad säger man? Inget överraskar längre, men det är synd att det inte finns så mycket vin kvar i flaskan nu för det här testet skulle sannolikt kunna pågå i all evighet.
Rödvinet då? Så här tyckte vi för sex månader sedan: ”…inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Nu tyckte vi att det nog tacklat av lite och att den flyktiga syran på doften var lite väl generös. Gästerna pratade om saker som citrus och att vinet var ”speciellt”. Hm, ska bli intressant att se vart det tar vägen de kommande sex månaderna.
Vad som hände med vinet i glaset över tid? Vet inte. Gästerna som saknade den hängivne forskarens seriösa och uppriktiga vilja att gå på djupet även då vi talar om Marianergraven, hinkade i ett obevakat ögonblick, då den mer seriöse vid bordet satt försjunken i djupa grubblerier, i sig allt och visade straxt med ljudligt smackande och klingande kristall att de suttit med tomma glas alltför länge.
Eller Tony Levin. Man kan plocka bort allt det övriga och bara lyssna på honom i låtar som Epitah. Basen är så vacker och hans scenpose så cool att man nästan får lust att börja spela bas. Bara för att lägga ner den tanken när 
Bortsett från den olyckliga impulsen att slita blåtandsklämman ur örat på missbrukaren fylls lätt blåtandsklämmebärarens iakttagare av medkänsla då de ställs inför den avgrundsdjupa intighet som måste ligga bakom driften att gå runt med en blåtandsklämma i örat – ja, vi är där inne på den bakomliggande driftens ursprung men kan inte avhålla oss från att nämna den mest uppenbara delen i den diagnos som en djupare analys ofrånkomligen kommer utmynna i. Så vad göra? Dessvärre kan vinifierat inte se någon annan väg ut ur denna för samhället otrevliga situation än att med omedelbar verkan förbjuda blåtandsklämmor.
Den som nu trots förbudet hänger sig åt slika utsvävningar ska dels utsättas för en omedelbar skatterevision av det större formatet och ledd av en synnerligen grinig och hatisk inspektör, dels med brutal och omedelbar verkan förpassas till den i framtidens plan 
Förtjänar att nämnas i sammanhanget att det så småningom kommer ett vitt syskon, baserat på grenache blanc, framförallt kompletterad med roussanne och marsanne och mindre andelar bourbolenc och clairette. Som övriga viner från Domaine de Brescou är Château de Brescou Terra Vitis-odlat och lågsvavlat.
Varför det? Jo, därför att de här åren, rent generellt, är väldigt talande och enkla att definiera. 2014 är grymt avseende vitt och rosa och uppvisar en unik, balanserad fräschör som vi sällan ser åtminstone i södra Frankrike. Samtidigt är de röda förvisso eleganta, strama och har allt som oftast ursnygg struktur men kan samtidigt sakna en del för att vara riktigt på topp. 2015, å andra sidan, är ett av de där omedelbara, runda ”kom-och-drick-mig-genast-åren”, ett sådant där år då de vita och rosa är för runda och flata och de röda så inbjudande att Parker skriker 101 poäng redan innan han fått näsan i glaset, lite grann som de röda från många håll 2009, alltså ett rödvin-för-dummies-år då det mesta som är någorlunda rent och välgjort blir mumsigt.
År som 2015 är också ganska förlåtande. Det är inte lätt gjort att extrahera fel och direkta orenheter täcks ofta upp av insmickrande frukt och en fyllighet som slår gommen med häpnad, vilket inte gör ont alls. Den som har någorlunda rena druvor och inte dabbar sig alltför mycket i hanteringen får till ett hyggligt rödtjut och de vita och de rosa kommer slå dummies med häpnad då de lanseras tidigt året därpå. ”Oj, vad bra! Redan!” utbrister de och missar att de här vinerna kanske rasar ihop om två-tre månader och inte alls kommer vara så fräscha och pigga när högsommarvärmen slår till. Något både en och annan HR redan hunnit notera varför det nyss sagda är att betrakta som ännu en inslagen dörr i självklarhetens och erfarenhetens korridor.
Vinerna från 2014 däremot kräver sin bedömare då vinerna är unga – vilket många fortsatt är – och, inte minst, sin konsument, då deras strama syror ska uppskattas. Ja, i grunden är 2014 och 2015 viner för olika konsumenttyper, eller möjligen olika tillfällen.
Sett över lite längre tid har smaken, och hur man bedömer året, förändrats och förändrats igen. Eller kanske är det snarare modet och hanteringen som ändrats. Under 90- och 00-talen svängde smaken mot renare viner, mer frukt och högre alkoholstyrka. Kort sagt nya fat och tankar och sen skörd. Senaste decenniet är det nya det gamla, alltså lite funky viner, sådana de var på 80-talet. För att inte tala om 70-talet. Ett årtionde då vinerna från vad som på den tiden sågs som referensen för lagringsviner, Bordeaux, genomgick en kris.
Affärerna gick inte så bra. Det saknades pengar. Arvsskatten var hög i Frankrike redan då. Utländskt kapital hade inte riktigt börjat strömma till ännu. Fat byttes inte ut i tid. Det slarvades. Jäskaren var inte alltid i toppskick. Det saknades flis. Mycket blev eftersatt. Vinerna sålde så där lagom bra. Har ni provat Château Margaux från det så länge så hyllade året 1975? Gör inte det. Ett riktigt lågvattenmärke både för slottet och Bordeaux. Inte så konstigt att Bordeauxerna inte stod sig så bra i Judgement of Paris 1976.
Nog av. Idag har vi ett bredare utbud. Fler områden, producenter och viner. Fler stilar. Något för envar. Vilket gör mest varje år till något gott. För någon. Därför förtjänar de också att bedömas korrekt och det är nog bättre att ligga lågt till dess man säkert vet – man kan förvisso alltid fråga vinmakarna och producenterna och importörerna, men de har alla sina särintressen att ta hänsyn till så, nej, tala är silver och tiga guld när det kommer till snabba slutsatser avseende en ny årgång och på tal om det så förefaller 2016 vara som 2001 och 1989, i alla fall härnere i södra Frankrike.
Men låt oss ta det från början. På 1980-talet gick en strid ström av pengar till Napa Valley. Många som tjänat en och femtio ville visa det genom att bygga någon form av monument över sig själv och då i form av en vingård. Nu kanske inte just det var den stora drivkraften utan lika mycket ren kärlek när Mitsuko och Jan Schrem gav sig i kast med projektet Clos Pegase. Bästa arkitekterna (tillsammans med San Fransisco Museum of Modern Art utlyste de 1984 en arkitekttävling som vanns av Michael Graves; bygget var klart 1987), bästa vinmakaren (legendaren André Tchelitscheff gjorde första årgången!) och så vidare och allt baserat på kärlek (vingården som heter Mitsuko spänner över 365 acre – en för var dag om året då Jan älskade sin Mitsuko, som han sägs ha sagt då han överlämnade denna gåva till sin hustru på hennes födelsedag, bara en sådan sak). En anekdot är att en del av Mitsuko’s Vineyard erbjuder samma jordmån som högra stranden i Bordeaux och här, menar många, kan man göra de bästa merlot-vinerna i Napa.
Men som med så mycket annat här i livet finns det upp- och nedgångar för vingårdar och om ägarens/initiativtagarens engagemang svalnar eller om någon annan får ta över driften så går det där magiska om intet. Så skedde här på Clos Pegase, om ni frågar till exempel mig. Kanske berodde detta ytterst på att Mitsuko Schrem gick bort alltför tidigt i sjukdom. För några år sedan köptes dock gården av Vintage Wine Estates, en allt större spelare, som arbetar lite grann som Roederer i Europa, genom att köpa på sig familjeägda verksamheter, låta dem vara ungefär som de är men en eller ett par klasser över där de nyss var.
I fallet med Clos Pegase har detta inneburit att gården rustats upp till sin forna glans och att vinerna i snabb takt tar sig tillbaka mot de höjder de en gång befann sig på. Avseende de vita är man där, när vi talar de röda så ja, de också, men de senaste årgångarna har ännu inte hunnit lanseras. Å andra sidan är redan 2012 och 2013 ett rejält snäpp upp och vi ser med spänning fram emot att de senaste skördarna ska nå oss i buteljform. Om detta kommer det finnas anledning att återkomma! (Clos Pegase viner finns ännu inte i Sverige, men de lär trilla in vad det lider.)
