Clos Dière cuvée I

Publicerat 2016-07-12 av Lars Torstenson

Här och nu en i sammanhanget oundviklig post om cuvée I och hux-flux så blev inläggen om Domaine Rabiega till en trilogi, Rabiega-trilogin (se här och här – lägg f ö också till det här som en slags pendang (handlar om Clos Dière blanc)). Till att börja med namnet. Gården hette i likhet med vinerna Domaine Christiane Rabiega när V&S köpte den. Eftersom det inte fanns något marknadsvärde i det namnet, snarare tvärtom, letade jag efter ett annat namn för gårdens tänkta nya, bättre viner. Det blev Clos Dière, eller Clos d’Ière som vi först och mer korrekt skrev det. Familjen Ières gård, betydde det och det var en gång i tiden platsens namn.Skälet till att jag undan för undan ändrade på stavningen var att det finns så många vinfreakar som vill vara något de inte är, de lägger all möda i världen på att med petimäterfingret i luften tillrättavisa så snart de kan, i syfte, förstås, att hävda sig själva. Så, hur stavades nu Clos Dière? Jo, först Clos d’Ière, sedan Clos D’Ière och därefter Clos Dière. Vilket gav många tillfällen att vifta med det meningslöst tillrättavisande fingret för den som ville tro sig veta något andra inte hade koll på, varmed vårt vin kom att bli en varumärkesbyggande diskussion.

Clos Dière alltså. Gjorde på försök två nya rödviner. De kallades cuvée I och cuvée II, blandning ett och två. Tanken var nog att de skulle få andra namn, men av olika skäl stannade det vid cuvée I och cuvée II. Ettan var ren syrah, tvåan carignan och grenache (senare kompletterade med lite cab).Bortsett från att de båda druv-strategierna paradoxalt nog var ovanliga i trakten ändrade vi gödningsprogrammet, gallringen och beskärningen och vi gick över till ekologisk kultur, införde ny ek och Provences första gallringsmatta. Allt det där tämligen omgående (och inte alltid så populärt i trakten). Över tid blev cuvée I så makat i detalj att vi bara skördade druvorna på eftermiddagarna och helst då det blåste. Att vi plockade druvorna vid lite olika tillfällen var självklart. Och medan vi lade ner enormt mycket tid och kraft på odlingen och att sätta skördetillfället (på timmen!) och macerationstiden (nästan på timmen) gjorde vi i princip inget med druvorna och vinet under vinifieringen.(Jodå, vi testade med olika jäststammar, men medan vi med jästen kunde skapa olika, alltid tämligen ointressanta, viner när vi arbetade med en druva som ugni blanc, var syrah-vinet likadant efter sex månader oavsett vilken jäst vi använt; tilläggas kan att vi inte brukade tillsätta jäst annat än åren då vi experimenterade med syrah-druvorna under 90-talets början; tanken att det här med lågt svavel och naturlig jäst skulle vara något nytt är tämligen okunnigt, Clos Dière-vinerna ligger liksom övriga Rabiega-viner från den här tiden lågt i svavel och de röda gjordes så gott som alltid utan jäst eller något som boostade fermenteringen.)Clos Dière cuvée I gjordes för att drickas tidigast efter tio år och gärna efter 20, och det fungerade/r bra. Idag är utmärkta årgången 1990 fortsatt okej (låt vara att enstaka flaskor kan vara lite trötta), det svåra året 1991 håller också. Någon 92 har jag inte provat på länge, men 93:orna och senare årgångar bör alla vara okej. 1999 testade jag i samband med en provning i Stockholm i vintras, då var vinet långt ifrån trött men inne i en knepig vändning, hade jag en 99:a i källaren skulle jag låta den ligga ett par år till. Årgången 2000 är utmärkt idag, men håller länge än. 01, 03 och 04, de tre sista åren jag gjorde Clos Dière, eller Clos Diére cuvée I som det hette t o m 2001, är samtliga i utmärkt skick idag, bedömer rent av att 03 och 04 är lite unga. Notera att 03 och 04 försågs med svarta etiketter, som var avsedda att bli framtiden för Clos Dière, av detta blev det dock intet så ni som sitter på de där åren har kanske rent av lite samlarvärde i etiketterna.Framgångarna för cuvée I var exempellösa. Trea i ”Olympiade du vin” före storheter som Penfold’s Grange, Jaboulet, Guigal och så gott som alla andra värda att nämnas (vill minnas att Chave var den enda av världens stora som saknades), enda ”Trophé” som någonsin delats ut i Vinalies, 19,5/20 poäng av Clive Coates i Vine, 19/20 flera gånger i franska sommelierernas vinguide ”Fleurys”, toppnoteringar (ibland full pott) i Revue du Vin de France, Wine Magazine, Decanter, Wijnpress och på många andra håll.

One!

PS Om någon petimäter funderar över färgen på texten på den årgångslösa (klassiska) etiketten ovan så är det en specialtappad version av cuvée I 1990, utan ek. Oekad som den var och är, är det en oäkting varför den aldrig fått kalla sig ”cuvée I” och inte heller fått bära ettans vanliga färg på texten. Hur den oekade 90:an är? Håller fint. (Bilderna på de svarta etiketterna avser i båda fallen 03:or.)

Dela “Clos Dière cuvée I” på Twitter

Förbud mot barnradio i P4!

Publicerat 2016-07-12 av Lars Torstenson

Svara

Rattar in Radio Stockholm för att kolla hur storstadens lokalradio skiljer sig från den ofta finfina mjölkbordsrapporteringen ute i landet. Jodå, det handlar om ”Hundarnas ö” och är så infantilt – bland annat funderar de båda programledarna över om kungafamiljens hundar har egna livvakter, ”det kan man ju verkligen undra” – att Boolibompa framstår som ”Snillen spekulerar”. Vi står nu inför frågan om detta är den radio stockholmarna vill ha eller om det är den radion programledarna vill göra. Möjligen kan det vara både och, men knappast varken det ena eller det andra. Och det är mycket oroande. Inte bara för stockholmarna och Sveriges Radio utan också för alla oss andra.PJ Harvey!

Dela “Förbud mot barnradio i P4!” på Twitter

Clos Diére cuvée II

Publicerat 2016-07-10 av Lars Torstenson

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

Dela “Clos Diére cuvée II” på Twitter

Domaine Rabiega

Publicerat 2016-07-08 av Lars Torstenson

Formellt från maj men inofficiellt från februari 1988 till officiellt februari 2006 men inofficiellt augusti 2006 var jag chef för vin- och konferensgården Domaine Rabiega. I uppdraget ingick också att själv bli vinmakare och efter att ha arbetat sida vid sida med en konsulterande önolog 1988 och 1989 tog jag över den rollen fullt ut 1990. Var häromveckan tillbaka för tredje gången sedan jag lämnade 2006, inbjuden av fransmannen som köpte gården för ett och ett halvt år sedan.

När Vin&Sprit sålde (2006) fanns gårdens toppvin Clos Dière, som stod för 2/3 av produktionen, på de flesta av den stora PACA-regionens stjärnkrogar och Alain Ducasse var den största enskilda kunden, exporten borträknad. Endast en liten del av produktionen hamnade i Sverige. Så hade det blivit eftersom vi ville mäta oss på en öppen marknad och samtidigt nå så bra ekonomiskt resultat som möjligt. Inom ramen för det sista och för att öka vår kritiska massa, volymen, arrenderade vi 1995-2003 Château d’Esclans – där vi bland annat utvecklade det ekfatslagrade rosévin som senare skulle bli känt som ”Garrus” – och från 1996 byggde vi upp ett vinhandelshus, Rabiega Négociant (och varumärket Rabiega), med sin verksamhet förlagd till en vinkällare i Besse sur Issole, nära Brignoles. De vinerna såldes till ett dussin länder och var den ekonomiska basen i verksamheten – vingården Rabiega/Clos Dière, med sina tio hektar, kunde av självklara skäl inte bära sig själv.
Glädjande nog håller den nye ägaren, Yves Tanchou, som bäst på att totalrenovera allt på gården. Det innebär inte bara att hotellet och övriga byggnader återfår sin forna status. Dessutom investerar han i vingården och ämnar åter göra den ekologisk, så som den var när V&S sålde (en av de första ekologiska i området för övrigt). Han arbetar också på att bygga upp den franska marknaden på nytt och vill på sikt få igång exporten igen.Fick med lite viner som M Tanchou ville att jag skulle prova. Vinerna som nu säljs men som gjordes av tidigare ägaren (2006 – 2014) faller utanför uppdraget, men om de vita och rosa viner som nu görs på gården kan man säga att även om det är en bit till att gå innan de når personlighet så är det fråga om trevliga och välgjorda viner. Ser med spänning fram emot vad jag hoppas är en ny vår för Domaine Rabiega!

På tal om återseenden, och kanske nytt för er som har nollkoll: Steve Hillage!

Dela “Domaine Rabiega” på Twitter

Hela vinifierat bakar!

Publicerat 2016-07-03 av Lars Torstenson

Ni vet den där muzaken som brukar porla fram som vore det en porrfilm (har jag hört sägas) så snart någon lagar mat på TV? Precis så mysigt försöker jag alltid ordna det i köket när jag skapar.

1.Jag tar fram tortellinipåsen och grytan och startar vattenkranen. 2. Och just som jag ska till att börja skapa, sätter jag på lite muzak och ett förkläde.3. Genast infinner sig den där goa känslan som alltid infinner sig när jag står där med grytan i handen och fyller den med vatten samtidigt som muzaken får höfterna att röra sig erotiskt och jag får för mig att le avspänt in i kameran och säga, på bruten svenska, vackra matfraser som ”och gryta fyllar jag med liten härlig, frisk vattnet…”. Men inte nog med det, allt det där myset får mig att vilja börja baka. Saker som den här smarriga godingen på bilden. Hur det ska gå till har jag ingen aning om så tillsvidare köper jag dem hos confiseuren och låtsas att jag bakar dem själv.

1.Jag sätter på lite muzak och ett förkläde med mjöl på. 2. Rör på höfterna, ler in i kameran och säger så sensuellt jag kan, med fransk brytning med italienskt inslag, ”och ny, ny tar jeg de obakkade och rååa bakkverk-en och sätter på dem i ygnen”. 3. Medan jag pratar lägger jag upp de inhandlade godsakerna på en plåt och skjuter in dem i den ostartade ugnen. 4. Eter tio minuter ler jag in i kameran, stannar upp som om jag känt något i luften, ”vad är det somm lyktar”, säger jag och sniffar övertydligt i luften alltmedan höfterna rullar och juckar för fulla spjäll, ”jo, jag tror bistämmt att mina kakkor är färdiga, det lyktar zå”, och så tar jag ut de små bakverken och äter upp dem sedan jag släckt ner kamerorna och skippat muzaken till förmån för Darlene Love, som ackompanjerar confiseurens bakverk på bästa vis.

Dela “Hela vinifierat bakar!” på Twitter

John le Carré: A most wanted man

Publicerat 2016-07-01 av Lars Torstenson

Er utsände i den litterära världens lugubra korridorer där väggarna har öron: Hustrun! Jag har ett boktips till dig!

Hustrun: Har du? Vad gulligt!

Den utsände: Ja, jag vet, det är en bok som jag tror du kan gilla.

Hustrun: Någon som skriver banalt, alltså?

Den utsände: Ja, absolut, banalt var ordet, men med viss känsla, härlig, gammaldags engelska när det krävs och alla låter som de är så att säga, skickligt, och så staplar han frågetecken på frågetecken tills även den som inte så lätt faller i den där gropen där alla sitter som undrar hur det ska gå nu då fast det inte finns något att undra över faller i den där gropen, fast naturligtvis inte tillsammans med dem som undrar för att de är trögfattade.

Hustrun: Du har läst le Carré?

Den utsände: Heliga Guds Moder! Hur vet du det?

Hustrun: Jag gav dig ”A most wanted man”, för det är väl den du läst, för ett halvår sedan och sa att till och med en litterär träbock som du kanske kan uppskatta en så välskriven spionroman.

Karma Police!

Dela “John le Carré: A most wanted man” på Twitter

Svavelfritt efter snart tre år

Publicerat 2016-06-28 av Lars Torstenson

Svara

Drog i helgen en av de osvavlade rödingarna vi gjorde på Domaine de Brescou 2013, ni vet kanske, ren cab, jäst rakt av och buteljerad, odrickbar inledningsvis, synnerligen rustik och rå då, nu, efter snart tre år, riktigt saftigt god, inte rustik alls och för att prata matspråk mer låga smaker än om det varit svavlat, men tanninstrukturen är tveklöst bättre på det här än det svavlade syskonet, inga off flavours alls, bara renhet som vore det en nyputsad barnrumpa, vilket får er utsände i de osvavlade vinernas alltför ofta ointressanta och ibland rent av defektstinkande environger där funky inte har med musik att göra, att fundera över den enorma utmaningen den sanne naturvinsälskaren står inför då kören med naturvinsproselyter brister ut i patetiska hyllningskörer till den bakfyllefrämjande etanalens, det giftiga ochratoxinets, den beska orenhetens och den galopperande flyktiga syrans ära. Lite perspektivlöst, rent av navelskådande och kanske inte minst knappast ödmjukt med tanke på vem som gjort vinet som får den ovan nämnde att utropa det patetiska som strax ska följa, men hursomhelst: oh, så gott osvavlat vin kan vara! 13517763_995576853873527_44434319_o

Svavelosande musik!

Dela “Svavelfritt efter snart tre år” på Twitter

Tack Microsoft & Emirates!

Publicerat 2016-06-27 av Lars Torstenson

Två saker jag inte riktigt förstått: 1. Att flygbolaget Emirates startade Microsoft tillsammans med en Paul Allen. Jag menar, Emirates visste man ju, men den där Allen? 2. Att den här välgörenhetsfonden någon av dem som startade Microsoft ligger bakom, ni vet, den delar inte alls bara ut pengar till Tredje världen utan också till behövande vinmakare. Emirates logga Hursomhelst är jag evigt tacksam mot Microsoft som meddelar mig att de via sitt Loterie Microsoft Windows 2016 nu ser till att jag får 250 000 euros att slå klackarna i taket med. Allt jag behöver göra är att skicka in diverse privata upplysningar till Monsieur Claude Lafon, som är en så kallad ackrediterad hussier i Frankrike och som är den som undertecknat det mail jag fått från någon i Calvados, som väl måste vara ett brevlådeföretag för Microsoft eller nå’t. Yippiiee! Microsoft logga

PS Kan någon förklara varför min dator tror att vinnarmailet är skräppost? Jag är helt säker på att det inte är det för det står i det inte bara det där med Emirates och Microsoft, där står också att Steve Ballmer 1975 på uppdrag av NASA byggde robotar ämnade för Mars. Det är sådant som bara den som verkligen kan sin sak kan känna till, eller hur? Sak samma att det inte framgår vem Steve Ballmer är eller hur han är kopplad till Microsoft och det fina priset. Allveteri inger alltid respekt. Lily Allen

Hursomhelst: A big Thank you!

Dela “Tack Microsoft & Emirates!” på Twitter

Swexit

Publicerat 2016-06-26 av Lars Torstenson

Som en förfäktare av den utomordentliga tanken EU måste er utsände i de snabbt fördömandes ogenomtänkta och av enögdhet indoktrinerade korridorer och skrymslen påpeka, att britterna inte är idioter. Envar bör också ta i beaktande att fler (nettobidragsgivande) länder kan komma att följa britternas exempel framöver, rent av Sverige.

Problemet är inte att bara halva befolkningen sannolikt förstått fördelarna med fredsprojektet (med mera) Europa och att de tillsvidare kan ha visst tålamod med slöseri, maktmissbruk och korruption, i den mån det förekommer. Problemet är, till exempel, personen som just blivit arbetslös sedan ett utländskt företag kunnat köpa upp traktens födkrok och tradition, låt säga Findus, bara för att lägga ner verksamheten och på de svenska skattebetalarna skyffla över kostnaderna för den obehagliga förödelse som följer i spåren av nedläggningen av denna lönsamma fabrik, samtidigt som verksamheten med lätthet kan flyttas till en annan ort inom den öppna och gemensamma marknad EU är. I likhet med de som friställdes när Cloetta flyttade den lönsamma verksamheten Läkerol från hemmahamnen Gävle (till Slovakien) lär Bjuv-bon och skattebetalaren i Bjuvs kommun få svårt att rösta för att Sverige ska stanna i EU, om nu en omröstning om ett Swexit skulle komma att bli aktuell.

Eller ta mjölkbonden, som vet att den håller på att gå i konkurs på grund av överstatliga beslut i Bryssel och att den svenska regeringen frånhänt sig möjligheten att göra något konkret åt saken. Där har vi en till som röstar för Swexit.

Är nu mjölkbonden och de friställda arbetarna i Bjuv och Gävle idioter? Knappast. Lägg till detta mindre trevliga stämningar av skumma tankar om stormakten Sverige, den som aldrig riktigt fanns, och vår självständighet som hotas av EU, människosmuggling och flyktingströmmar. Idiotier måhända men det där med självständigheten ligger inte långt från det många svenskar kanske känner, att må så vara att ”de i Stockholm” bestämmer, men att överstatligt styras från Bryssel och Strasbourg – jo, skattebetalarna betalar ju för två parlament, något som kanske kan få en eller annan att rösta Swexit – är en annan sak, särskilt som flera av parlamentsledamöterna som bestämmer åt svenskarna kommer från länder som får bidrag från EU, alltså från nettobidragsgivare som Sverige. Åter andra kanske fortfarande funderar över hur det gick till när Grekland kom med i Euro-samarbetet, inte minst med tanke på de problem som följt i spåren av det långtifrån självklara beslutet.

Nej, hör ni, ska vi ha kvar vårt viktiga EU måste vi som är för skärpa oss och se hur det ser ut inte bara på vår farstukvist och vi måste få våra EU-politiker att inse att det är dags att dra ner på de egna förmånerna, administrationen och, där det förekommer, korruptionen samt dra ner på de olika stöd och bidrag som betalas ut och, inte minst, så långt det är möjligt försvåra för den som stoppar pengar i egen ficka – vi som haft förmånen att resa och arbeta i länder som tar emot rundhänta bidrag och lån har skäl att tro oss veta att allt inte hamnar där det är tänkt att det ska hamna och det känns som inte helt osannolikt att EU inte alltid följer upp sina projekt på ett tillräckligt rigoröst vis. Slutligen vore det inte fel om såväl mjölkbonden som den friställde arbetaren i Bjuv fick ett för dem synbart skäl att tycka att EU är bra, alltså något som inte bara syns på farstukvisten hemma hos oss redan frälsta. Kort sagt måste EU i det avseendet bli bättre på att visa sig vara folket värdigt.

Musik!

Dela “Swexit” på Twitter