Verona är på alla sätt och vis en härlig stad där besökaren kan glädja sig åt det mesta mellan arkitektur och vin, självklart via konst, musik, litteratur, historia och gastronomi, för att nu nämna något av stadens väldiga utbud. Den som tar sig för att flanera där på de gamla gatorna, sucka under Julias balkong, beundra Dante eller rusa på tok försenad mot kvällens föreställning på arenan och inser att det är lika bra att äta en bit först för jag kommer missa första akten i alla fall och hursomhelst så är det den andra akten som är bäst, den kan med fördel söka sig till Enoteca Cangrande, som ligger lätt undangömd en vinspott från arenan och Piazza Bra, mitt i staden.
Ja, det finns massor av enoteca i staden och alla som är det minsta i vinsvängen har säkert hängt på Antica Bottega del Vino eller kanske letat sig in till Enoteca Segreta eller någon av alla de andra oftast bra till utmärkta haken, och det där med att det finns så många bra ställen gör det lätt för den förvirrade turisten och stressade första akten-missaren, men nu är det Enoteca Cangrande som ska framhävas här.
Denna ligger, som sagt och såvida inget hänt precis nu, där texten ovan nyss påstod att den ligger, och den är personlig i såväl sin inredning som sitt bemötande. Lägg därtill utmärkt mat och vinlista (med som sig bör bra priser, och du kan antingen hinka på plats eller ta med dig flaskorna hem) och, dessutom, mycket bra bakgrundsmusik (där har någon verkligen ansträngt sig; musik i olika stilar som har det gemensamt att allt är bra och gör sig utmärkt i sammanhanget – hur ofta händer det att en krog inte går vilse i musikvalet i jakten på en förlorad ungdom eller instängd i ett begränsat musiksinne som sitter i den inkompetenta person som fått uppdraget att sätta musik på stället?). Rekommenderas. Varmt.
Musik! Och som bonus hör vi Jeff Beck & co hjälpa Lady Gaga på traven och därefter riva av en Big Block som heter duga, och så hjälper Jeff Puccini på traven också.
När Andrea nu får det här amerikanska priset är det ett uttryck för att hennes rykte idag vida nått utanför (nya) hemlandets gränser – noterbart är kanske att Andrea föddes, växte upp och utbildade sig i Kalifornien; i Sydafrika hamnade hon sedan hon och Chris träffats i franska Rhônedalen, där båda befann sig för förkovrans skull – och att sydafrikanska vinbibeln Platter’s Guide varit rätt på det då den vid ett flertal tillfällen på senare år utsett Mullineux till Sydafrikas bästa producent och flera av Andreas viner till bäst i sin klass. vinifierat faller in i hyllningskören: Grattis, Andrea!
att Niklas Jörgensen år ut och år in strävsamt fortsätter trycka ur sig initierade texter med stark nördvarning om Madeira, alltså bara Madeira (fattar ni?), måste man utgå från att uppmuntran av det här slaget är välkommen, och i övrigt gäller att ni snarast ska surfa in på Niklas utomordentligt utomordentliga och underhållande sida och ta reda på varför han fick priset och inte vinifierat – kanske hade juryn ändå en poäng i sitt val, surt men sant. Sist men inte minst: Stort grattis till vår högt värderade kollega, Niklas Jörgensen och
Det går naturligtvis inte att räkna upp alla låtar som kommer falla under det förbud som regeringen med intill visshet gränsande sannolikhet kommer lagstifta om så det gäller från årsskiftet – dessutom kommer det ny musik hela tiden varför det är omöjligt för lagstiftaren att hänga med där – men för att ge landets dömande instanser en fingervisning om vad som gäller när slika mål kommer dyka upp efter årsskiftet föreslår inte vinifierat ödmjukast utan kräver med emfas ett förbud mot Creep som bakgrundsmusik. Förbudet ska gälla såväl 
killen som sitter på andra sidan om programledaren och är gubbe men pratar som om han fortfarande är femton år och understryker det genom att ha en för stor och snedvinklad basebollkeps på huvudet. Inte bara jag ville att jag skulle få det jobbet. Hustrun var också på. ”Då kanske du kan uppföra någorlunda moget här hemma,” sa hon torrt då jag dryftade min nya karriäridé. Dock föll det hela på att Hustrun vägrade låta mig gå till bords med en för stor snedvinklad basebollkeps och barnen, som jag skickade en test-gestvideo till – alltså, gesterna understryker med emfas att kepsen är på riktigt: genom att rytmiskt vifta med armarna och peka med fingrarna då och då talar jag om att jag är ett barn av hip hopen och, med viss risk för att hip hop är igår, att jag inte vuxit ifrån det – sa att de föredrar när jag spelar luftgitarr iförd 
produktionsbolaget när man fick för sig att andra skulle kunna göra covers på Sveriges genom tiderna känsligaste röst? Klart det inte går. Nu kämpade några tappert i uppförsbacken i alla fall och gjorde usla men nästan uthärdliga versioner av Wadlings fina original och hans originella covers, men någon borde stoppat snubben som gjorde köns- och själslös Idol-trall av en låt som kräver sin sångare å det bestämdaste. Vi påminner om viniferats 