-Det verkar som om media tycker att vi har ett problem med att det tafsas på flickor i samband med konserter och liknande arrangemang.
-Det…
-Jag har lite svårt att se att det skulle vara ett problem överhuvudtaget och om det är ett problem kan det inte vara ett stort problem.
-Det…
-Men nu är media där och bökar med sitt smutsiga tryne så vi måste göra något. Vad gör vi?
-Jo, jag…
-Då är frågan: vem tafsas det på?
-Flickor och…
-Flickor. Vem är det som tafsar?
-Naiva och okunniga tölpar, svinpälsar, psykiskt sjuka, st…
-Jaja, men använd nu det ni lärt er på Polishögskolan, konstapeln, och fråga er: finns det en gemensam nämnare här?
-Alla som tafsar är män.
-Jamen det vet väl alla, men det måste ni förstå att vi kan inte peka ut ”män”, det skulle ju vara som att påstå att alla som tafsar och våldtar är män. Det kan vi inte säga.
-Annars tänkte jag att vi kunde göra ett armband med texten ”Jag tafsar inte!” och ge till män som inte tafsar. Det skulle skapa ett positivt grupptryck och kanske få en del tafsare och andra oberäkneliga element att ta på sig armbandet och faktiskt leva som armbandet lär?
-Haha, oj, en så tokig idé! Herregud! Vi är poliser, konstapeln. Poliser!
-Ja, nej, det kanske inte är världens bästa idé, det kan jag hålla med om.
-Haha, ja, det kan man lugnt säga. Tänk efter nu: finns det någon gemensam nämnare för dem som blir tafsade på?
-De är flickor?
-Exakt! Jag tänkte att vi skulle ge alla flickor ett armband med texten ”Tafsa inte!”. På så vis kan den som inte vill bli tafsad på, eller för den delen antastad eller våldtagen, visa att det är så, att den inte vill bli tafsad på och så vidare. Enkelt. Genialiskt. Visar att vi på Huvudkontoret tänker vi också. Seså, iväg nu och handla armband!

Om den ärade HR:en



Som vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.



Patetiskt vanligt är att folk fått för sig att ett rosévins kvalitet sitter i färgen. Andra går på det där producentsnacket om att ”det svåraste som finns är att göra rosé! man måste pricka färgen exakt, och det är svårt!”. Snickesnack och dumheter.
Det som talar mot det sista är att medan ”Dödssynden” fungerar fullt ut – det hurtiga greppet med att beskriva de rasistiskt betingade orättvisorna och övergreppen i Södern genom ett barns oskyldiga och färgblinda ögon – blir ”Ställ ut en väktare” en slags halvhurtig ”Sickan Karlsson och Olle Söderblom i Södern” och det greppet övertygar inte, och det hjälper inte att Lee fördomsfritt och avslöjande tar upp frågor som då var brännheta och än idag är synnerligen aktuella. Då och då glimrar det till om kvinnans roll, om de svartas situation, den spirande medborgarrättsrörelsen, periferins förhållande till centralmakten och dotterns frigörelse från fadern. Men det räcker inte för att det här ska vara en riktigt bra bok. Det visste nog Lee, och därför gav hon ut hellre ut ”Dödssynden” på sin tid. Varför hon gav ut 
