Problemet är att de minns ett land som aldrig fanns.
PS Freddie Wadling.
Eftertanke
Svara
David Brun-Lambert: Nina Simone
För att få en någorlunda klar bild av någon som varit gäller det rimligtvis att både läsa personens egna memoarer och ett antal biografier över X. Memoarerna kan, som Winstons Churchills, vara skrivna av en stor stab och späckade med retoriska grepp sprungna ur personen själv eller smarta medarbetare, eller kanske rejält tillrättalagda. Omvänt kan biografierna vara otillräckliga och direkt onödiga i de fall personen i fråga skrivit en ärlig och generös memoarbok. David Brun-Lamberts ”Nina Simone – The biography” ger en bild av den stora divan men är långt ifrån fullständig, än mindre fulländad.
Vid flera tillfällen måste levnadsskivaren förlita sig på skvaller och rent av tredjehandsuppgifter. Han påpekar i sitt efterord att det är hart när omöjligt att få rätsida på kronologin i Nina Simones liv. Kanske är det så. Helt klart skevar tidsbilden då och då.
Sist men inte minst, när vi nu ändå är griniga, är det väl mycket skvaller. Skvaller kan förvisso vara en del av en biografi, men det bör vara hyggligt substantiellt eller rejält underhållande. Här är det mest bara vimsigt. Med det sagt: det här är ändå en läsvärd bok.
Läsaren får en ganska bra bild av Nina Simone och hennes liv. Geniet. Divan. Den mentalt sjuka. Den hyllade. Den ensamma. Men framförallt finns här en ganska bra genomgång av åren av svart kamp på 1960-talet, en medborgarrättsrörelse som Nina Simone var en del av. Namn som Malcolm X, Martin Luther King, Miriam Makeba, James Brown, Sam Cooke, W.D. Fard och Marcus Garvey passerar revy och läsaren får många insidesbilder och en lapidarisk historielektion om något som ligger nära i tiden och ändå så långt bort.
Vi lyssnar på vad som enligt Elton John var ”the greatest female artist of the twentieth century”: 1, 2, 3, 4, 5.
Biodynamisk cava
Sedan urminnes tider tronar Gramona där på cavabergets topp. Att åka till Katalonien i allmänhet och Barcelona i synnerhet utan att trycka i sig en Gramona är något i sig djupt skamligt, och för er som skött er där söder om Pyrenéerna, eller som upptäckt att ni faktiskt kan njuta Gramona också i Sverige (se här!), ni kan utan att vika undan med blicken eller känna er dumma läsa vidare om vad som händer med Gramona och bodegans raska marsch från konventionell producent till ekologisk till biodynamisk.
”Vi började se förändringar i vingården runt sekelskiftet. Det var mycket torrt och vinstockarna led på ett sätt som de inte gjort tidigare. Då bestämde vi oss för att gå över till ekologisk odling. Syftet var förstås att göra plantorna tåligare och redo att möta tuffare tider,” berättar Xavier Gramona, som sedan många år äger cava-producenten Gramona tillsammans med sin farbror. Xavier som är ett vandrande uppslagsverk (”vi i familjen har alltid stått den akademiska världen nära och vi försöker alltid att vara de första att ta del av nya forskningsrön”), fortsätter: ”När vi väl tagit steget till det ekologiska blev jag nyfiken på Lydia och Claude Bourgognions idéer om biodynamisk odling. Idag är hälften av vår odling ekologiskt certifierad och hälften biodynamiskt.”
Xavier diskuterar inte huruvida de olika idéerna eller preparaten för det biodynamiska fungerar. För hans del är det avgörande att jorden lever och att stockarna stärks och mår bra. Det gör de nu, menar han, och det är gott så, trots att avkastningen samtidigt minskat. Det där sista skulle oroa den som bestämt sig för att massproducera en billig produkt, men det har aldrig varit Gramonas grej. Tvärtom talar vi här om det som är något av de klassiska cavornas cava. Hur många fler gör cava, eller förresten över huvud taget mousserande, med mer än tio år på jästen (”relativt nya rön visar att det är först efter fyra-fem år som autolysen fungerar fullt ut, det är först då jästens ärr bryts ner, det bekräftar det vi trott oss veta hela tiden”)? Och hur många vägrar tekniska nymodigheter som gyropalett med hänvisning till att den inte optimerar autolysen?
Nej, hör ni, anständigheten kräver av oss att vi dricker Gramona. Om det så bara är ett glas Imperial i väntan på tapas i Barcelona eller en flaska som aperitif hemma i Sverige, men visst, den som vill ta sitt ansvar för hantverket i San Sadurni slår, så snart tillfälle ges, till på en Enoteca som legat på magen i tolv år (finns för närvarande inte att köpa i Sverige; låt vara att den går loss på en tusing, men hittar ni den så slå till, ni gör en god vingärning och stöttar vår gemensamma historia och vinet, ja, ni lär inte bli besvikna).
Ramona 1. Ramona 2. Ramona 3. Ramona 4. Ramona 5. Ramona 6. Ramona 7. Ramona 8. Ramona 9. Frank Black.
Stötta vinbonden när det behövs
I år har Chablis drabbats av hagel, frost och sedan hagel igen. Den senaste omgången, i förra veckan, ödelade stora delar av odlingarna. Resultatet är kraftigt minskad skörd i år och problem långt framöver för de enskilda odlarna – kanske rent av konkurs. Här får du veta vad du kan göra för att hjälpa till.
Under de 18 år jag ansvarade för en eller flera gårdar som vore de mina egna, drabbades vi bara av rejält hagel en gång, 2002. Dessförinnan hade vi förvisso fått vår beskärda del av de ilskna iskulorna, men aldrig under växtsäsongen. Vår vinverksamhet 2002 bestod av tre grenar: Prestigegården Domaine Rabiega/Clos Dière, betydligt större Château d’Esclans och vinhandelshuset Rabiega Negociant. Den stora volymen låg i vinhandelshuset, med export till drygt dussinet länder. Allt detta tillhörde en stor, stark koncern, Vin&Sprit AB, så tryggheten fanns där, men utan den eller utan volymen i Rabiega Negociant, hade lilla Rabiega/Clos Dière kunnat gå i konkurs i samband med det där haglet. Resultatet var nämligen att vi inte kunde göra Clos Dière det året – allt fick klassas ner till en mindre mängd av andra-vinet Domaine Rabiega och som sådant säljas till lägre priser. Effekten i kassan var påtaglig. Dessutom hade vi att hantera ett antal hagelskadade stockar de kommande åren.
Clotilde Davenne
När nu halvsmå/halvstora producenter, som Clotilde Davenne i Chablis, drabbas, har de inte den där stora koncernen i ryggen. Inte heller har de ett lönsamt vinhandelshus att falla tillbaka på. De är i händerna på sina banker och i viss mån på oss konsumenter och vinvänner. Det vi kan göra är att om ett eller två år komma ihåg varför de höjer sina priser.
Dessvärre tycker de flesta att det räcker med att fälla en tår när en vinbonde drabbas av frost och att gilla ett upprop på Facebook om att de är beredda att betala en krona mer för mjölken så mjölkbonden får en drägligare tillvaro. När det väl kommer till kritan, och det står en billigare produkt vid sidan om i butikens hylla eller då vinkritikern tyckt att vinet numer bara är prisvärt inte fynd, är inte motivationen att bidra lika stor.
Vad det gäller just Clotilde Davenne drabbades hon, i likhet med många andra i Chablis och andra delar av Bourgogne, svårt även 2013. En följd av det har vi i Sverige sett i en prishöjning på nästan 25 procent för hennes Bourgogne Blanc. Att vi just nu kan njuta av hennes bästa version av vinet någonsin, årgången 2014, har hjälpt föga. Istället för att stötta den här lilla, kämpande vinbonden har många tidigare köpare vänt henne ryggen med påföljd av vinet nu bara finns i hälften så många butiker som tidigare och så gott som helt försvunnit från så kallade ”standardbutiker”. Förra veckans hagel kan innebära att vinet om några år försvinner helt från de svenska hyllorna.
Nu finns det inget skäl för oss konsumenter att springa och köpa undermåliga produkter för att stötta ledsna vinbönder, däremot har alla vi stora vinvänner ett ansvar att följa de bästa producenterna också i motgång. Vi vet att sådana som Clotilde aldrig släpper ut skräp på marknaden, kort sagt är hon lojal med sina fans, frågan är hur lojala vi är med henne och andra beundransvärda vinbönder?
Rätt ska vara rätt för det är fel när fel blir rätt
Alla har rätt till sin smak och sin åsikt, men det betyder inte att alla har rätt.
Dela “Rätt ska vara rätt för det är fel när fel blir rätt” på Twitter
Osäkrad vinfrossa
Häromdagen gick säkringen på Twoson-kollegan och det ledde till en vinfrossa av hyggliga mått. Då er utsände i de yviga och väl tilltagna frossornas prunkande trädgårdar med sina dignande fat av frukter och legender kände ett djupt ansvar mot alla HR:are att ställa upp då nöden kallade och delta i den här frossan så att någon kunde sprida informationen om den för att säkerställa att den inte går någon avundsjuk näsa förbi, ställde den nyss nämnde sig än en gång till HR:arnas tjänst, bet ihop och genomförde, med viss bravur, övningen. (Allt på magnum såvida inte annat anges.)
Frossan inleddes med halvchansningen 1959 Moët & Chandon, ett fantastiskt vinår i största allmänhet och den här vintage-varianten från M&C var precis lika bra som husets vintageviner plägade vara på den här tiden, kort sagt en stor upplevelse med sina urläckra mognadstoner, de där som bara riktigt gammal champagne kan få, understödda av en imponerande syra och mousse, en livlig krabat som alla bubbelälskare borde få njuta en gång i livet.
Öppningen ställde krav på det kommande vinet, som lämpligt nog var en Dom Perignon från samma hus som ovan och det likaledes utmärkta året 1988. Tyvärr var den flaskan lite lätt störd av korken – inte defekt, störd – men även utan detta för den griniga näsan irriterande inslaget hade det här i grunden utmärkta vinet inte någon chans mot sitt äldre syskon. Således snabbt till en 1989 Clos des Goisses, som, som sig borde, uppvisade en rejäl syraskjuts och bra spets i doften, bra. Den inledande magnumskumpa-delen av frossan avslutades med en 1983 Salon Blanc de Blancs ”Le Mesnil”, som aldrig varit er utsändes bland de hajpade bubblens högljudda och följajohniga berg- och dalbana vinkopp, säkert bra för den som gillar den kraftfulla och aningen klumpiga husstilen.
För att inte rusa iväg blev det också en 75 cl-butelj av Pol Rogers gamla prestigebubbel (nedlagd 1988) ”PR” från 1986, mycket bra, mycket god, tur Winston Churchill finns kvar… samt en 75 cl-butelj Dom Perignon från 1969, ett vin som uppvisade fin mognad och fortsatt full form, utan att nå 59:ans ovan nivå (men det är mest ett uttryck för hur överjävlig 59:an var ska ni som aldrig kommer få dricka den veta).
Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.
Äntligen lite DRC! Detta mänsklighetens livsluft, dess räddande elixir och det som visar varför människan behöver kultur och skönhet för att överleva som ras. Nu ställdes en Romanée-st-Vivant mot en La Tache. Båda från 1982 och 75 cl. Inledningsvis skrek RsV så mycket elegant och tydlig pinot att La Tachen kom av sig lite, men när den väl fått ordning på stämbanden var det inget snack om saken. Bäst fick på tafsen av bättre än bäst. Hatten av för det där vinodlandet och –makeriet de ägnar sig åt på DRC!
Finns det då alls något vin som kan följa upp det nyss nämnda? Det gjorde det faktiskt! En 1953 Château Mouton Rothschild var i ett så bländande och urgott skick att det för en stund blev knäpptyst runt bordet (och då ska ni veta att vi var många pratglada egon som satt där och spände oss); endast njutningsfullt sörplande och pinsamt hulkande från dem som inte kunde hålla tårarna tillbaka hördes. Satan i gatan! Ett råd: tacka inte nej om någon vill bjuda dig på ett glas 53 Mouton (men kräv magnum).
Efter det nyss nämnda gick det inte att gå vidare så vi gick tillbaka till Gå och tryckte i oss en magnifik 1983 Chateau Montelena (75 cl) i bästa form och hög mumsfaktor och med många år framför sig om man kan avhålla sig från att dricka eventuella flaskor i vinkällaren; denna följdes av en 1970 ”Martha’s Vineyard” från Heitz Cellars (75 cl), ett vin som aldrig varit min grej och inte heller var det nu, men alla som gillar skadade viner satt där och ojade sig i vanlig ordning ity det var inget fel på vinets form, bara vinet.
Äntligen port! 75:or så klart. Först en utmärkt Fonseca Vintage Port från året som vägrar växa upp, 1963. Överflödigt nämna att inte heller den här flaskan var mogen, men ack så god. Och imponerande. En stackars 1970 Graham’s Vintage Port som skulle matcha 63:an blev lite tunn i sammanhanget och fick därmed också lite väl påtaglig sötma, vilket å andra sidan inte är detsamma som att det inte var en njutning.
På tal om sötma. Kommen så här långt fick Twoson-kollegan plötsligt för sig att låta Barsac utmana Sauternes, som om det inte var samma sak, men jag håller på Twoson-kollegan, det är inte alls samma sak, och som vanligt vann Barsac den här kvällen också. Medan 1971 Château d’Yquem i vanlig ordning spelade med sina obalanserade och imponerande muskler dansade en fjäderlätt och elegant Château Climens som en prima ballerina hängandes uppochner i gommen, upplyst av Bacchus gudomliga spotlight.Sängdags och vad är väl en bättre sängfösare än en 1996 Pol Roger ”Sir Winston Churchill”, ett vin med skrämmande hög wow-faktor.
Nya tongångar från Rioja
Medan det är en del av konceptet att ett uttalat vinvarumärke alltid ska smaka likadant, är en av flera tjusningar med de mer årgångsdrivna produkterna att de, på gott och ont, sällan smakar likadant mellan åren. Bra producenter saluför inga dåliga viner/år. Däremot kan det vara stor skillnad på det ena och det andra, och det gör att vi som konsumenter/fans kan bli mer eller mindre glada av det nya. 
Har precis varit i Rioja och testat av de nya årgångarna som kommer släppas av Rioja Bordón och Viña Soledad om ett par månader. Hur står sig det nya jämfört med de årgångar som det senaste halvåret charmat oss så till den milda grad här i Sverige att de tagit slut snabbare än tänkt? Ja, det den förvetne kan göra är att läsa vidare ity i de kommande styckena kommer flera stora avslöjanden.
1.Viña Soledad, nr 75639,149 sek, går från 2005 till 2006. Jo, det stämmer, än en gång släpps det här kultiga vitvinet först då det fyllt tio år. 100 procent viura och två år på fat gjorda på ek från Ohio och Missouri. Oemotståndligt knäppt. 2006 gör oss inte besvikna och det är, hör och häpna, en aning ungt! Lite kantigt saknar det ännu den där självklara elegansen som den utgående 05:an skämt bort oss med. Å andra sidan är det bara att lägga undan vinet något halvår så kommer allt att sitta på sin plats. Någon skillnad i övrigt? Ja, 2006 har lite mer kraft och även om Bodegas Franco-Españolas är ytterst försiktig med att byta ut ekfaten mellan åren, känns här en aningen tydligare ton av ny ek än i 05:an. Eller, hallå! Köp 05:an nu och 06:an då den kommer om några månader och känn efter själv. Varför ska er utsände i de årgångsbytande, vita riojornas moget och ändå ofärdigt doftande korridorer med honungsdrypande frukt och gula äpplen och plommon i stora klassar på väggarna, nödvändigtvis vara den som ska göra allt jobbet?
2.Rioja Bordón Reserva, nr 2726, 95 sek, går från 2009 till 2011. Jupp, här hoppar de två år, de lekfulla upptågsmakarna på Bodegas Franco-Españolas. Och det finns inga skäl att beklaga detta. Årgången 2011 är ett snyggt steg upp från den i sig ärliga, ursprungstypiska och goda 09:an. Allt det där fina i 09:an är kvar men nu kompletterat med en mer synlig ryggrad och en mer framträdande frukt. Bara att tacka och ta emot!
3.Rioja Bordón Gran reserva, nr 86815,155 sek, går från 2006 till 2007. Som sig bör ett snäpp upp både i kvalitet och pris jämfört med reservan ovan. Här kan vi inte rapportera en lika tydlig förändring som i fallet med småsyskonet. Sammanfattningsvis är 07:an väldigt lik 06:an men, så klart, det ligger i sakens natur, och det vore själva hin håle om det inte var så, ett år yngre, vilket känns i doft och smak. Ett vin både för den som vill lägga undan ett decennium eller två eller hinka på direkten då det släpps någon gång i augusti-september (håll ögongluggarna öppna).
Köksskolan: Dessert-recept!
Er utsände bland de storslagna matkreatörernas onktuösa köksenvironger fyllda av kreativitet, vällust och fartfylld framåtanda och en och annan tatuering och könspiercing, har hittat en ny dessert! En dessert värd att ställas vid sidan om chokladpuddingen. Voilà! Carambar dessert – seg och uthållig som en fjälljägare på amfetamin.
Gör så här:
1.Gå till närmaste matvarubutik.
2.Fråga efter Caramabar dessert. Har de den inte, beställ hem. Har de den, köp.
3.Tillred à la minute: När det är dessertdags, öppna påsen, plocka ut carambarerna, skala dem och placera tre-fyra stycken på en för ändamålet anpassad assiette. Garnera med röd paprika. Klart!
Hustrun, Hästdottern & déjà vu
-Vad bra att du är här i Sverige och kan följa med och hjälpa mig på tävlingen i morgon, pappa.
-Inga problem. Mamma sa att vi behöver åka 10.30.
-Pappa, jag börjar tävla 10.30.
-Börjar tävla 10.30… Hur långt har vi till tävlingen?
-Det är lugnt, det är lördag så det tar nog bara någon timme eller två.
-Men då måste vi ju gå upp mitt i natten om vi ska hinna lasta hästen och allt.
-Inte alls! Om du broddar och vi skyndar oss räcker det om vi går upp senast sex.
Min roman blir barnbok!
Eftersom boken inte sålt tillräckligt bra, har författaren Dan Brown bestämt sig för att göra om Da Vinci-koden till en ungdomsbok. Ett fantastiskt koncept. Lite grann som att först sälja sin musik på vinyl, sedan CD och till slut elektroniskt. Vi författare har länge försökt kränga våra alster i olika bok-former – inbundna, häftade, elektroniska… – och det är bara att inse hur rätt på det Brown är!
Som ett direkt resultat av Browns smartness har er utsände i de slipade soppapåspikkockarnas recyklerade och lätt igenkänningsbara grytor bestämt sig för att ge ut den kommande romanen ”Kronos väv” också som ungdoms- och barnbok. På så vis kommer det finnas en version för vuxna, en för ungdomar och en för barn.
Nu har det visat sig att en eller annan korrekturläsare haft svårt att förhålla sig till den antropofagi som i detalj skildras i ”Kronos väv” – köp boken när den kommer ut och läs själv – och kort sagt har de mer äckelmagade tyckt att hälften kunde vara nog. Rent av har, än en gång, paralleller dragits till Tarantino, som, vill vi bestämt påminna om, är en lysande filmmakare och som debuterade efter ja ni vet vem, och då vet ni vem som var först med den typen av estetiserande underhållningsvåld – dessutom med bestämt syfte. Vill här inskjuta att ”Kronos väv” inte är en våldsam roman på något vis, men den innehåller något enstaka kapitel som äckelmagade kan reagera på, det gör den.
Emellertid har de äckelmagades gnäll och gny gett förlaget kalla fötter, då det menar att boken inte är lämplig för barn, som om det har med saken att göra. Dock har er ovan utsände bestämt sig för att tillmötesgå förlaget såtillvida att ungdomsversionen av ”Kronos väv” kommer att ges ut som tecknad serie medan barnboken kommer ha illustrationer av Ilon Wikland.