För några veckor sedan kunde vi läsa en fin nekrolog över den enskilda person som kanske betytt mest för spridandet av vinets lära i Sverige, Nils-Bertil Philipson, mannen som till stor del låg bakom företeelser som Munskänkarna, Svenska Vinakademien och mycket annat. En av dem som skrev nekrologen var Mats Hanzon. Själv en av Nils-Bertils lärjungar, och sedan länge den som så gott det går axlar läromästarens mantel.
Lite i kulisserna har Mats smugit runt och verkat för vinets väl och ve genom sin insats som vinprovare, provningsledare och vinskribent med långt större inflytande på övriga skribenter och vinvärlden än många sannolikt vill erkänna eller kanske ens förstått. Genom sitt egentliga arbete som ”affärsman” har han dessutom varit verksam i vinimportörsledet och som vintidningsägare. Sedan flera år är han Svenska Vinakademiens preses. Med mera.
Men kanske har Mats haft störst betydelse som ambassadör för Vinsverige – vi talar om en person som vid sitt middagsbord charmat snart sagt varje stor, internationell vinprofil de senaste 35 åren – och som inspiratör och sponsor av nya förmågor i branschen. Många som sitter på kunskapen och vinkällaren drar sig för att bjuda in andra på räkmackan. Så icke Mats. Oräkneliga är de sommelierer, vinskribenter, vinklåpare och vinmakare som fått ta del av hans enorma givmildhet och uppriktiga åsikt att inget är roligare än att dra ett för andra ouppnåeligt vin med just dessa andra.
När Mats, medförfattaren till Nils Bertil Philipsons nekrolog, nu fyller jämt, kan det vara på sin plats att hylla även honom – nekrologer får man mer sällan läsa själv. Stort Grattis nestor Hanzon!
Musik: Eftersom Hanzon tillhörde gänget som hängde på Hendrix Grönan-konsert då sladden till slut drogs ur, blir det självklart lite Hendrix till jubilarens ära!




Klart man blir upprörd. Ledsen och kränkt. Ett klart och tydligt förtryck av den långtidstestande minoriteten! Det sade jag också. ”Kränkt!” utropade då Hustrun och förvandlades i ett slag från en resonabel och talbar instans till en ordergivande och hotfull vetenskapshatare, ”nu ser du till att utrymma kylskåpet ögonaböj, annars ska du få se på andra bullar!”

eftersom det är Bowies sista. För den inbitne står det dock klart att detta det sista (?) eposet visar på en utveckling intill slutet samtidigt som upphovsmannens förmåga att vara viktig fortsatte till det sista musikaliska penseldraget. Blackstar är i likhet med många av Bowies verk inget för den som inte vill utmanas (vissa av hans skivor o d är idag föga utmanande, men det betyder inte att de, eller han, inte var det då de släpptes), men för den som gärna tar sig an en musikalisk utmaning är den mumma. Bortsett från ett steg framåt och åt sidan, på känt manér, har Bowie, högst medvetet måste vi förmoda, bakat in tongångar från hela den gigantiska, 50 år långa karriären.

Tankprovet av Les Lauzeraies 2015 efter en vecka finns tidigare omskrivet här på vinifierat (mer precist 

