Det bästa med Panama-läckan är att det visar sig att allt gått rätt till. Alla som agerat där borta har följt lagen till punkt och pricka – detta oavsett om vi talar banker, regeringschefer, vapenhandlare eller maffiosos. Skönt! Därför att för en kort stund kunde ju kreti och pleti få för sig att det måste vara något fuffens eller i vart fall tjuv- och rackarspel om man gör sig besväret att slussa sina pengar till Panama.
Det enda sorgliga är att det samtidigt verkar som om en del blivit utsatta för identitetskapningar av Panama-folket och andra. Fy! Som den här svenska affärsmannen vars identitet stulits och används till att signera diverse papper och transaktioner. I värsta fall kan någon också ha använt hans kreditkort till att köpa elektroniska prylar och apparater på olika håll i världen, så som det brukar ske då man blir av med sitt kreditkort. Förhoppningsvis har han kollat den saken och förhoppningsvis står det inte länge på förrän polisen får tag i de gemena ligisterna som i lönndom för över intet ont anande människors pengar till Panama.
naivt och ogenomtänkt hyllade hjältar som Jegor Gajdar i rask takt gemensamma egendomar över till ett fåtal giriga händer som, för att vara på den säkra sidan, snabbt flyttade tillgångarna så långt från de tidigare ägarna som möjligt. Och var tror ni en del av de pengarna hamnade om inte hos mina framtida parters i Panama! Bättre rekommendationer kan man knappast få. I väntan på nästa meddelande från min vän Mr Rameen Abdul ska jag nu ut och köpa mig en panamahatt för nästa semestertripp får bli en kryssning på den berömda kanalen i mina pengars nya hemland.
Råstekt potatis är inget annat än
Men Côte Rue finns kvar och det är fortsatt Benjamin som står för stället och det gör han med den äran. Konceptet är nu mer rustikt och maten franska tapas och smårätter. Allt mycket gott, varför stället fortsatt rekommenderas å det varmaste. Dock är inte vinlistan jättekul och en varning utfärdas för den hemkörda sangrian som smakar som hemgjord, makabert misslyckad glögg med tokkanel så genomslagskraftig att hela brygden sitter som ett sandpapper på tungan.
1.Les Lauzeraies 2014 öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrat: Att vinet skulle klara en vecka i öppnad form är ingen överraskning, trots att det är s a s fjolårets vin – Tavel blir oftast bättre med något års lagring. Frågan var dock hur pass väl vinet skulle klara provet. Svaret är att det klarade sig galant. Enligt uppgift kommer årgången 2014 bara att säljas i Sverige till och med sista april. Därefter byts undan för undan vinerna i butikerna ut till årgången 2015. Bra för alla er som absolut vill ha senaste årgången. Synd för oss som gillar när välgjorda och välkonstruerade roséviner får lite mognad och visar mineraltoner och en syrabalans de inte är i närheten av som unga. För er som vill passa på innan det här vinet slutar säljas är det 
Rent krasst innebär det här att vi vinmakare äntligen kan manipulera vinets konsistens utan att bry oss om skördetillfället, jäsningstemperaturen, vilken jäst som används, om musten är mättad på näring eller inte och så vidare. Kort sagt kan vi nu plocka druvorna så snart de nått en mognad halvvägs jämfört med dagens vanliga mått varmed konsumenten kommer kunna njuta av viner med full smak och fyllighet till halva alkoholstyrkan. Förhoppningsvis låter statsmakterna alkoholskatten ligga orörd – det skulle medföra kraftigt sänkta priser på vinerna framöver. Enligt uppgift har Lallemand redan ingått avtal med Geisenheim och till skörden 2017 kan vi räkna med att det tredje tanninet kommer finnas tillgängligt på en kommersiell basis för världens vinmakare.
