Revisited. Boop oop a doop. Frankie. Isaak. Billie.Tommy. Santo & Johnny in Stereo. Chromatics. The Boswells! Keith.
Blue Moonday
Svara
Côte Rue, Draguignan 2.0
Har tidigare skickat Côte Rue i Draguignan till skyarna. Sedan fick krogen sin väntade stjärna och nu har den talangfulle matkreatören Benjamin Colombat flyttat till lyxhotellet på Château de Bern, i Lorgues, med sitt stjärnkök.
Men Côte Rue finns kvar och det är fortsatt Benjamin som står för stället och det gör han med den äran. Konceptet är nu mer rustikt och maten franska tapas och smårätter. Allt mycket gott, varför stället fortsatt rekommenderas å det varmaste. Dock är inte vinlistan jättekul och en varning utfärdas för den hemkörda sangrian som smakar som hemgjord, makabert misslyckad glögg med tokkanel så genomslagskraftig att hela brygden sitter som ett sandpapper på tungan.
Musik!
Kort långtidstest rosévin
I samband med att jag i år fick i uppdrag att än en gång färdigställa blenden på Les Lauzeraies Tavel passade jag på att plocka med mig ett par pannor och ställa dem på terrassen här hemma. Syftet var att dels se hur årets blend tar sig ut över tid i öppen flaska, dels jämföra med fjolårets tappning. En förbistrande omständighet för det stackars vinet från 2015 var att det var ett tankprov varmed det vanligtvis är mindre stabilt än det som snart kommer finnas på flaska i ett systembolag nära er där i Sverige. Nog av! Vad gav då detta vid handen?
1.Les Lauzeraies 2014 öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrat: Att vinet skulle klara en vecka i öppnad form är ingen överraskning, trots att det är s a s fjolårets vin – Tavel blir oftast bättre med något års lagring. Frågan var dock hur pass väl vinet skulle klara provet. Svaret är att det klarade sig galant. Enligt uppgift kommer årgången 2014 bara att säljas i Sverige till och med sista april. Därefter byts undan för undan vinerna i butikerna ut till årgången 2015. Bra för alla er som absolut vill ha senaste årgången. Synd för oss som gillar när välgjorda och välkonstruerade roséviner får lite mognad och visar mineraltoner och en syrabalans de inte är i närheten av som unga. För er som vill passa på innan det här vinet slutar säljas är det Les Lauzeraies 2014, No 2724, 109 sek som gäller.
2.Les Lauzeraies 2015, öppen en vecka, drygt halvfull flaska, ganska svalt lagrad: Till nackdel för det här vinet ska, utöver att det i grunden är ett tankprov, sägas att det är en flaska som gjorts via mitt blendningsarbete. Med andra ord har även en stor del av vinet i flaskan luftats igenom ordentligt, varför det fria svavlet är mycket lågt, knappt alls kvar, och viss risk för snabb mognad föreligger. Men nej, vinet var som om inget hänt efter en vecka! Visserligen bidrar kolsyran i tankprovet till detta och vi vet att svavlet inte behövs för att hålla oönskade aromer borta i välgjorda viner, men ändå, det här är ett kommersiellt vin som görs i hyggligt stor skala (vår för Sverige unika ekologiska version görs i år i 30 000 ex). Den här kvalitén har inget med mitt blendningsarbete att göra, istället lyfter jag på hatten för Vanessa Riou och de andra medarbetarna i vingårdarna och vinkällaren i Tavel. Det här vinet släpps till försäljning i Sverige om en månad, alltså 2 maj. (Det buteljerade vinet på bilderna är det konventionellt gjorda Les Lauzeraies som säljs på andra marknader än den svenska – om det är lika bra? jajo, nästan…)
Nytt tannin upptäckt!
Sedan länge känner den önologiska vetenskapen till de bittra och de sträva tanninerna. Däremot har man ända sedan 1960-talet då professor Ribereau-Gayon vid universtetet i Bordeaux räknade ut att det måste finnas en tredje typ av tannin misstänkt att han kunde ha rätt. Hur, menade många, skulle man annars kunna förklara konstiga beteende som ”graisse”, när vinet blir tjockt som olja, och ”pélicule agrandie”, när vinet mitt i en mognadsprocess plötsligt växer i smak och upplevelse på ett oförklarligt vis? Det måste bero på ett tredje slags tannin som bidrar till de här förtjockande och gräsiga karaktärerna. Nu efter närmare 50 år har forskare vid universitetet i Geisenheim kunnat bevisa existensen av ”det tredje tanninet”! Professor Müller och hans forskarlag fann substansen redan i början av 2015 men ville säkerställa sina resultat innan de gick ut med dem. I går lät de så bomben brisera.
Rent krasst innebär det här att vi vinmakare äntligen kan manipulera vinets konsistens utan att bry oss om skördetillfället, jäsningstemperaturen, vilken jäst som används, om musten är mättad på näring eller inte och så vidare. Kort sagt kan vi nu plocka druvorna så snart de nått en mognad halvvägs jämfört med dagens vanliga mått varmed konsumenten kommer kunna njuta av viner med full smak och fyllighet till halva alkoholstyrkan. Förhoppningsvis låter statsmakterna alkoholskatten ligga orörd – det skulle medföra kraftigt sänkta priser på vinerna framöver. Enligt uppgift har Lallemand redan ingått avtal med Geisenheim och till skörden 2017 kan vi räkna med att det tredje tanninet kommer finnas tillgängligt på en kommersiell basis för världens vinmakare.
Steven Wilson & Porcupine Tree
Steven Wilson arbetar gärna med Guthrie Govan (se gårdagens inlägg) men är i sig själv briljant inte bara på bas, keyboards, flöjt, sång och en massa annat utan också en väldigt behaglig gitarrist både när han låter som Fripp och när han låter som Gilmore. Vi lyssnar på Porcupine Tree och The Sky Moves Sideways Phase 2 (Wilson på merparten instrument inkl guran).
Guthrie Govan-dag
Med The Aristocrats. Guthrie Govan. Med Steven Wilson. Guthrie Govan. Med Asia. Med The Young Punx. Med GPS. Erotic Cakes. The Fellowship. Sist men inte minst Regret #9.
Sveriges Domstolar italienska!
Nu har globaliseringen gått för långt! Sveriges Domstolar är italienska! Vad gör regeringen, vad gör oppositionen, vad gör pressen, vad gör Dan Eliasson? Har precis fått ett mail från
Sveriges Domstolar där jag ombeds gå till domstolens webbplats och bekräfta att jag kommer till min rättegång och det kan jag väl göra men när jag kollar vem som skickat mailet visar det sig vara luisaconz@notaiopoma.it och jag inser, precis som alla vakna HR nu insett, att Sveriges Domstolar är italienska! När, hur och vem sålde ut vårt rättsväsende? Känns som att vi har en ny Nuon-skandal här. vinifierat kräver att KU snarast kallar ledamöterna i HD, justitieministern, Maud Olofsson och Dan Eliasson till förhör. Är det här ytterligare ett exempel på att media tiger ihjäl samtiden??? Sist men inte minst: vem står för tolken jag kommer att behöva vid min rättegång? Känns ensamt och tomt detta.
Analys av Mellon
Förr i världen, på 1950- och 60-talen, var allting töntigt (om än med viss klass och med rejält kläm och klack i taket). Varmed också Mellon hade sin plats i samhället. 1970-talet var en brytpunkt. Då blandades tönteri med framsynt pop – läs Waterloo, som relativt sett inte var så töntig scenkläderna till trots – och den sakta framsmygande åttaåringsmentaliteten. Under 1980-talet minskade tönteriet, den framsynta popen försvann och åttaåringsmentaliteten började bli påtaglig för känsliga personer. Nästa decennium, 1990-talet sagt så alla förstår, började tönteriet växa ihop med åttaåringsmentaliteten och sedan cirka år 2000 är det det som gäller: åttaåringsmentalitet med ett omgivande tönteri i form av häpnadsväckande käcka programledare, krigsrubriker, 35-åriga föredettingars självrannsakan inför öppen ridå och artisternas tårar sedan de försökt återanvända tidigare bidrag och blivit påkomna.
Detta har gett oss dagens situation då de som tittar på program som Mellon, Idol och Let’s dance är åtta år eller är vuxna som gör sina åttaåringar sällskap framför televisionsapparaten eftersom det är ett succéartat sätt att mysa fredag och lördag. Med andra ord är det självklart att artister som sjunger gammaldags svensktopp eller beter sig som om de är närmare 20 än 10 och än värre närmare 30 än 20 inte har en chans.
Tveklöst är dagens situation något positivt. Förr i världen hade åttaåringarna ingen riktigt plats i samhället. De var i bästa fall produktionsfaktorer under tillväxt. Nu kan de styra och ställa och rösta bort gamlingar och sådana som inte tycker att pruttljud är kul på riktigt och de kan tala om för sina föräldrar hur saker och ting ligger till därför att de, och i viss mån Christer Björkman, styr över Mellon.
Aningen bekymmersamma är dock för samhället de som inte är åtta år eller har åttaåringar hemma och som ändå tycker om i Mellon. Kort sagt har de bevisligen inte vuxit ur Bollibompaåldern. Det är i sig inget fel att ha stannat i Bollibompafasen i sitt liv men det kan vara aningen hämmande då man ska lösa världsproblem och sånt. Nu vill inte vinifierat gå så långt som att förbjuda Mellon för det vore som att förbjuda Bollibompa och att vara åtta år och det torde vara tämligen svårt att genomföra och djupt orättvist. Därför har vi bestämt oss för att bejaka Mellon så som vi också bejakar Bollibompa. Däremot tycker vi att sedlighetspolisen ska ha koll på vilka som tittar, röstar och pratar Mello och som inte är åtta år.
Långredagsfrossa & påsktribut
Påsken kräver sin tribut och för att göra högtiden till viljes har er utsände bland de högtidsfirande festprissarna både offrat sig och ställt upp än en gång då Vinvännen Göran i Cannes kallat och, dessutom!, skrivit en tribut till Påsken. Först en rapsodisk genomgång av Vinvännens Göran i Cannes vinutbud som i år inte var helt olikt fjolårets vilket gav oss tillfälle att se vad som hänt med våra näsor det senaste året och i förekommande fall vinerna.
Vi som drivna av en djupt liggande känsla för snyltfeeling kom långt före alla andra fick oss till livs först en Bollinger R.D. 1982 (väldigt gul, väldigt väl mogen, tyvärr) och sedan en Agrapart Avizoise (fantastiskt bra, läcker syra, rent, fräscht, hejhopp!).
När så småningom de andra mindre snikinriktade gästerna dök upp kom en spann med lite jeroboamer från Louis Roederer fram (mycket bra, ungt, friskt, fräscht, fruktigt, läckert, trots att det kom efter den urläckra Agrapart Avizoise som inte är så kul att komma efter).
När den obligatoriska Långfredagschampagnefrossan avslutats skred de flesta till bords med viss värdighet medan andra, ingen nämnd ingen glömd, kastade sig över vinbordet och gick lös på det som fanns där och den som gjorde det fann då saker som två gamla, fina Clos Dière (03, förvånansvärt fin utveckling senaste året, börjar mogna lite nu och har fått en för vinmakaren överraskande tydlig och snygg druvkaraktär (syrah) – vi talar trots allt om det överdådiga året 2003… – alltså bra att dricka nu , låt vara den håller flera år till, aningen eldigt slut från året, dock blott 13,5 % och snygg balans och struktur vilket vi måste applådera oss själva för ett år som 03: bravo vinmakaren!;…
…04 ”La Chouchou”, alltså den lilla specialbuteljeringen av ett enda ekfat av den totala volymen Clos Dière 04 – resten såldes som vanlig Clos Dière, utan tillägget ”La Chouchou” -, kräver fortsatt ett par års lagring, dock behagligt att dricka nu, avsevärt mer frukt och rostade toner än i 03, vilket delvis beror på det utvalda ekfatet, gott tyckte nog de flesta).
Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).
Château Giscours (magnum) 2007 (tegelröda kanter, knutet och inte särskilt ursprungstypiskt inledningsvis, nästan som om Giscours fortsatt skulle fiffla med ekchips, men med lite luft lättar det där och vinet blir alltmer typiskt både för sitt ursprung och sitt år, helt ok då).
Som somliga hellre drack vitt än rött fanns det också lite av Domaine Otts vitvin från Clos Mireille (2014, mer grape än det fordom var och inte lika läckert personligt som tidigare, inbillade sig er utsände i de omgjorda vitvinernas överraskande värld, ok men borde haft mer personlighet) och en Chablis som vi så här med eftertankens kranka blekhet brännande som en långt gången förfrysning på kinderna glömde prova mer ordentligt, kanske därför att en första sniff var så tråkig och avtändande (svavelbyggd kryddighet och ”terroir”) att vi inte orkade anstränga oss på den.
Nu, äntligen!, är vi komna till påsktributen, vilken i samband med ett litet tal frikostigt delades ut till de övriga gästerna, vilka inte kunde hålla tårarna tillbaka och att döma av de framhulkade ropen efter väl genomförd deklamation var det mer än en som menade att de minsann vet vem som bör få nästa Nobelpris i litteratur! Vi ger plats för ”Påsk! Oh påsk, signade Påsk!”
Påsk! Oh, Påsk, signade Påsk!
Påsk! Oh, Påsk, den signade Påsken
är här så fjädrarna yr
Vintern bort från oss flyr
Våren är här med sol och glam
Och knoppen vaknar på sin stam
Vi skönjer en ny morgondag
Och fylls av mycken välbehag
Va? Hörde jag ordet pekoral?
Då ska ni veta att detta är ett omfattande tal
Var var vi nu igen då?
Jo, våren och påsken var vi på
Vi vill vara hipsters och odla skägg
Bara för att det råkar rimma på ägg
För vad vore denna hyllningsdikt
på en skala
utan de ovala?
Jo, som en ledbruten utan gikt
Se där i skyn!
Vad stiger ur dyn?
Vad är det för låt vi lyss till?
Är det en lärka som slår en drill?
Nej! Det är Påsktuppen som gal!
Att nu är det slut på detta fina tal!
Naomi Klein: Chockdoktrinen
Naomi Klein är måhända part i målet men hennes bok om Friedman och hans epistlar, apostlar och proselyter och inverkan på världen de senaste 40 åren, ”Chockdoktrinen”, är ett imponerande verk. Den har några år på nacken och skulle behöva uppdateras för mycket av det hon förutspår har hänt sedan boken kom ut 2009, och den är med sina tätt skrivna 600 sidor väl lång – den skulle vinna på att delas upp på tre böcker – och den blundar i vissa fall för motsidans argument då dessa skulle vara hållbara och värda att lyssna till, men på det stora hela är det där petitesser. Chockdoktrinen bör läsas av alla och just därför skulle det vara en välgärning om någon gav ut en sammanfattning på låt säga 100 sidor.
The Incredible Chockband.