Prowein 2015, andra vinmässor, Queen, Fairport Convention & Deep Purple

Publicerat 2015-03-19 av Lars Torstenson

Svara

Med fog kan man säga att det numer finns tre europeiska vinmässor som räknas och som står över alla andra. Det är Vinexpo i Bordeaux, VinItaly i Verona och Prowein i Düsseldorf. Samtliga tre har vuxit enormt de senaste 20 åren. Något generaliserande kan man säga att Vinexpo är stället där vinvärlden frotterar sig, Prowein där den gör affären och VinItaly platsen för den som har fokus på Italien. Tveklöst är Verona den trevligaste orten, följd av Bordeaux. Düsseldorf kommer in som god trea. Ingen dum stad alls, men den blir löjligt överbefolkad under mässan med påföljande köer till det mesta. Hur fungerar då de här mässorna? Enkelt uttryckt som alla andra mässor. Mängder av utställare i små eller stora montrar och med mer eller mindre bra produkter. Årets Prowein förlöpte i början av veckan och samlade över 50 000 besökare och närmare 6000 utställare. Den hugade kunde prova allt från mer välkända produkter till mer perifera inslag som vin från Azerbajdzjan (var helt okej utan att lysa). Nedan några bilder er utsände i de mästerligas mässornas merkantila irrgångar provade, plåtade och presenterade på Twitter under mässans gång.Queen. Fairport Convention. Deep Purple.

Château Beychevelle 1964

Publicerat 2014-08-02 av Lars Torstenson

”Han har fyllt jämnt,” sa Hustrun och jag förstod att jag förväntades att på ett eller annat vis förhålla mig till denna meningslösa och ointressant information. ”Vad bra,” sa jag och började ana ugglor i mossen. ”Ja, så nu måste vi,” (vi???),”ta med ett riktigt kul vin.” !. ”Absolut! Jag har ett jätteintressant vin, jag tar med det,” sa jag klurigt och gick iväg med en flaska. ”Vänta nu! Vad är det där, Châtelet??” ”Ja, unikt, har legat i källaren sedan 80-talet, hur spännande som helst, kulturhistoria,” försökte jag desperat samtidigt som jag insåg mitt misstag för detta bara retade upp Hustrun, som resolut stegade in i Gömda källaren, som vi har gömd i Sverige, och ryckte, till min fasa, fram en 64:a Beychevelle och det var då jag begick dagens andra, och betydligt större, misstag, ”Ja, fast det där är 64:an, bästa vinet de gjort, det ska vi nog spara lite till,” sa jag. ”Utmärkt!” sa Hustrun. Ja, så där satt jag så, plötsligt, i den svinkalla svenska sommarnatten i grilloset och slogs mot getingar och mygg och knott och försökte hålla den igentäppande näsan öppen och såg Svågern belåtet dricka Beychevelle 64 i stora klunkar samtidigt som Hustrun tittade nöjt och kärleksfullt på honom och han talade om för oss andra vad vi skulle tycka ”Fantastisk årgång på Beychevelle detta, känner du till det Lasseman? Och som den sitter ihop efter 50 år, imponerande! Lite trött i doften men vilken smak!”. Absolut värsta flaskan Beychevelle jag druckit.

Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93: slutstriden! & Backyard Babies

Publicerat 2014-03-03 av Lars Torstenson

Den vakna HR:en har, såklart!, följt den tänkta, och inledningsvis så lovande och spännande, maratonprovningen av St-Julien vs St-Estèphe och, närmare bestämt, Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93. Först i samband med den vidriga middagen. Sedan en vecka senare. Tanken var att återkomma efter ytterligare en vecka. Och så vidare. Så långt lagret räckte. Till min förvåning fick jag mig dock följande upplevelse serverad till lunch idag: Jag: ”Mm, vilken god köttfärssås!” Hustrun: ”Ja, den är riktigt bra, men du vet, färska, bra råvaror och så vidare… Och så körde jag i resten av Cosen i såsen, du tyckte väl den var bäst?, så jag tänkte att den gör nog susen, susen i såsen fniss, och det verkar den ju ha gjort, varför tittar du på mig så där?” Backyard Babies.

Ducru-Beaucaillou 93 & Cos d’Estournel 93 efter en vecka & Isley Brothers

Publicerat 2014-03-02 av Lars Torstenson

En vecka senare, efter den vidriga middagen, har de båda vinerna som ställdes mot varandra utvecklats betydligt. Nu råder det inget tvivel om att Cos d’Estournel är att föredra. Förvisso har frukten försvunnit samtidigt som allt fritt svavel förbrukats och en flyktig syra smugit sig in både i doft och smak. Visst var det här vinet bra mycket bättre när det öppnades för en vecka sedan, men det är fortsatt drickbart. Definitivt något för den som gillar osvavlade naturviner. Här blir effekten den samma – låt vara att det finns en del bundet svavel i flaskan, men det är ju inget som märks i städade viner. Med Ducru-Beaucaillou är det sämre ställt. Vid dagens omtest drabbades näsan av en slående doft av tomatjuice och tom och ursköljd gammal Felix ketchupflaska och den som luktat i en sådan vet att det inte är någon höjdare, särskilt inte då luft pumpas ur tomflaskan mot näsan. Smaken återkommer i smakupplevelsen tillsammans med en nytillkommen flyktig syra. Nej, inget vidare för människan, men väl för vasken. Isley Brothers.

En vidrig middag, St-Julien vs St Estèphe & Las Ketchup

Publicerat 2014-02-23 av Lars Torstenson

Hade i ett svagt ögonblick utlovat en hemlagad födelsedagsmiddag till Hustrun. Något annat än påstortellini. Glömde att det är OS-tider. Hade, typ, fem minuter på mig att inhandla råvarorna. For till Carrefour och gjorde så. Kom hem med en kraschad plastburkstartelett som jag köpt istället för ett riktigt bakverk från någon av Frankrike tusentals utmärkta pâtisserier samt plastkött, fryspotatis och tetrapakssås. Hustrun anade, klok som hon är och dessutom vis av erfarenheten, det värsta och sa gång på gång ”Vill du ha hjälp med något? Säkert att jag inte ska hjälpa till?”. ”Nej!”, svarade jag bestämt som den i sådana här stunder stolta tupp jag är. Placerade Hustrun på behörigt avstånd från matlagandets kreativa husvrå och det gjorde susen ända tills jag brände köttet, då hördes hon återigen, nu nästan vädjande: ”Jag kan hjälpa till. Säkert du inte vill ha hjälp?”. Åh nej, hon fick sitta där på behörigt avstånd med lite förledande champagne ända tills det var dags att sätta sig till bords. Förrätt och sådant hade inte hunnits med vid det snabba inhandlandet – det är OS-tider mind you! – och huvudrätten var direkt vidrig: bränt kött, delvis brända, delvis frysta potatiskroketter från Findus badande i olivolja – snälla, fråga inte varför – samt den absolut äckligaste halvfabrikatssås, påstods vara grönmögelostsås, jag någonsin trillat över och stupat på: grådaskig, konsistens som en misslyckad bechamelsås och direkt osmaklig. Och ja, plastburkstarteletten förgyllde inte heller måltiden precis. Hustrun var dock vid gott mod och precis så där underbart uppmuntrande som hon försöker vara då allt går åt helvete, varför hon åt med god aptit och utgjöt sig över hur välsmakande detta trots allt var. Själv gav jag min mat till hundarna. Nu var dock inte allt nattsvart denna afton. Som tur var hade jag fylld av onda aningar och välgrundade farhågor förberett en miniturnering mellan St-Julien och St Estèphe 1993 och det blev riktigt bra och kul ity Hustrun föredrog Ducru-Beaucalliou och gav segern till den lite elegantare St-Julienen, medan jag föredrog Cos d’Estournel och utsåg den lite maffigare St Estèphen till kvällens vinnare. Båda ursprungstypiska, varmed man med dem ståendes så här intill varandra tydligt kunde skilja dem åt, annars säger nog de flesta helt enkelt att det var två mycket typiska Bordeauxer av bättre slag. Mogna nu, men långt ifrån övermogna. 1993 var ett varmt år som gav viner som visade goda och tillgängliga sidor tidigt, men många av dem håller bevisligen över tid också. Las Ketchup.

Château de Cruzeau 1988

Publicerat 2014-02-07 av Lars Torstenson

Erkänner det var en plan. Var tvungen. Hustrun tycker inte alltid att vi ska dra viner äldre än 25 år till hastigt hopkomna vardagsmiddagar. Öppnade först ett rött vin från Australien, Moss Wood Cab 04. Dels av nyfikenhet. Dels därför att det inte alls skulle fungera till den lika mystiska som nykomponerade torskrätt Hustrun just anrättat. Schysst rödtjut från Margaret River. Svarade undvikande på Hustruns fråga om varför jag drog ett rött vin som så uppenbarligen inte skulle fungera ihop med maten. ”Hrfth måste brfht jobb avstop”, sa jag och slet fram en Château de Marguï, det senaste, hetaste naturvinet från Provence. Rödvinet från 2010 är tveklöst utmärkt och välförtjänt hajpat snart sagt över hela världen och inte minst på stjärnkrogarna härnere. Och människorna på egendomen är trevliga. Och gulliga. Men här. Nej. Svavel! Schabbelsvavel på näsan. Och i smaken. Hur det kan vara så? Tja, antingen har något snavat med svaveldunken eller så tryckte samma någon på lite för mycket vid ett enda svavlingstillfälle, då vinet inte ville ta till sig och förbinda sig med SO2. Då kan det bli så där. Satte fram ett glas till Hustrun. Som skrek ”nej, fy, svavel!, ta bort!” och därmed köpte jag mig lite tid, för nu började det dra ihop sig till mat och Hustrun är, som den trogne HR.en vet, inte att leka med om man, jag, inte dyker upp i tid när maten serveras. Gjorde nu ett sista utfall mot köksvinhyllan. En Domaine Trouillet 2010 hamnade i mitt garn. En Pouilly-Fuissé kunde väl funka med torsken? Men ack nej. Inte alls. Hustrun ojade sig över vinets otillräckliga karaktär. Kort sagt, menade hon, skulle vinet stå sig slätt när det mötte den fullvuxna torsken och därmed hade jag vunnit. Begav mig till vinkällaren och plockade med en Les Plantiers de Haut-Brion 1995 och en Château Cruzeau 1988. Den första visade sig vara för gammal både för en vinmakare och en Hustru. Kort sagt torskade vi på den också, hehe. Den andra var… så gudomlig att till och med Hustrun kom av sig i sina bannor över att maten än en gång skulle ätas kall. Tonvis med gula äpplen, gula plommon och litchi och en alldeles underbar syra och en lång, ren eftersmak som räckte ända tillbaka till 80-talet och i denna retrosväng gick att finna all den komplexitet som hela resan började med då näsan stacks i glaset. Rodrigo y Gabriela.

Château La Mission Haut-Brion 1988

Publicerat 2014-01-02 av Lars Torstenson

Sistlidna Nyår är sannolikt det mest lyckade hittills i mitt liv. Kände att jag absolut ville prova en La Mission 88 – ett vin som ligger mig särskilt varmt om hjärtat ända sedan jag till och från ägnade mig åt kursverksamhet i Bordeaux 1988 – 1990 och återkommande fatprovade på slottet. Problemet med att dra ett slikt vin en Nyårsafton var, och är, förstås, Hustrun, som, det visste jag, skulle göra allt för att alla kring bordet skulle få smaka av vinet. Det är väl acceptabelt om bordet håller en eller två personer, men här talar vi om 16 (sexton) giriga strupar och då låter det sig inte göras. Som er utsände i de giriga struparnas hänsynslösa kvicksandsdyner var utsedd till kvällens sommelier ordnade sig dock allt till det bästa. Passade, då Hustrun var upptagen av ett samtal som föreföll kräva hela hennes uppmärksamhet, på att servera 15 kuvert till brädden med ett och samma vin, utbrast ett litet försynt ”attans” när jag kom till min plats, knäppte på den tomma buteljen, skrynklade bekymrat ihop pannan och drog upp axlarna i en, i mina ögon, talande gest. Det fungerade. Ingen ifrågasatte att jag sprang iväg efter en annan butelj, som av en ren tillfällighet var en La Mission 88, eller ja, förrän Hustrun, plötsligt, men försent, då jag redan fyllt mitt glas på ett direkt ohemult och olämpligt vis, utstötte ett fasansfullt ”Men Lars, du är ju inte sann! I år igen! Är det Missionen du tagit nu?”. Detta krävde av mig att jag såg skamsen och ångerfull ut, vilket jag gjorde, men inte förrän jag hunnit ta en klunk och låtsats hosta i glaset – en pålitlig garanti för att få ha sitt vin ifred i mina kretsar. Château La Mission Haut-Brion 1988 både såg ut att vara och luktade moget, oerhört ursprungstypiskt för både slott och år och året på slottet, finfin frukt i smaken och en lång, underbar eftersmak som fanns där redan för 25 år sedan, mycket bra – ett vin så fantastiskt att det var värt att få 15 ovänner för. The Mission.

Château Gruaud Larose 1999

Publicerat 2013-12-25 av Lars Torstenson

Sladdade in hos Svågerns just före Julafton. Han hade förberett ankomsten genom att servera lite rödtjut, som stod och väntade på oss. Övertygad om att detta måste vara något jag helst inte dricker, gick jag och gjorde lite annat innan jag provade glaset och upptäckte ett, även för ett blindprovarstolpskott som er utsände i blindprovningarnas förrädiska träskmarker, oerhört ursprungstypiskt Bordeaux-vänstra-stranden-vin av så gott som högsta klass. Kanske inte ett Premier Grand Cru, men snudd på, och, med tanke på stramheten och den återhållna elegansen som, som sig bör, lämnar något över till fantasin, förmodligen ett av mina favoritår, kanske 1999 och, ta mig tusan! om det inte var en Gruaud Larose i högform, en 99:a! I den stunden jublar hela jag. Och. Hör, som i ett töcken, Svågern säga ”Synd du gick iväg för nu är vinet redan slut”. Nejmen, hallå! Från den stunden gick all min energi åt till att komma på en lämplig hämnd. När så Svågern plockade fram en ganska medioker och dumextraherad tillika fruktlös Chambolle-Musigny från skräpåret 2003 såg jag min chans och jublade ”Oh min Bacchus, ett sådant vin!”, vilket, planenligt, fick Svågern och de andra att överfylla sina glas. När de gjort det slet jag fram en medhavd Angelica Zapata Malbec 2002 – ett av Svågerns absoluta favoritviner. Hittade ett absurt stort vinglas i ett skåp, fyllde det till brädden och satte mig att, samtidigt som jag njöt av de övrigas, om Chambollen, ”nejmen det här var väl inte så bra”, oja mig å det grövsta samtidigt som glaset sveptes i stora klunkar och strax fylldes på nytt. Njuter fortfarande av Svågerns i den stunden likbleka ansikte. Hur Zapatan var? Ganska tråkekad och med mer effekt av ny fransk ek och oxygenation än frukt.Var den god i stora klunkar? Inte särskilt. Var det värt besväret? Absolut!

Skörden i Bordeaux 2013, Humble Pie & Diana Krall

Publicerat 2013-10-04 av Lars Torstenson

Varför det är på det viset kan var och en forma sin egen uppfattning om, men faktum är att framförallt de engelska vinrapportörerna envisas med att fortsatt försöka tala om årgången 2013 i Bordeaux som något riktigt, riktigt bra. Och så har det låtit mest hela året. Även när värmen aldrig riktigt ville installera sig under försäsongen eller regnet sluta med sitt infernaliska droppande eller när kyla och nederbörd ställde till det under blomningen eller när rötan kunde inta sina positioner i juni eller när haglen föll, kanske inte ens när de nu faller igen, ja, vid sidan om regnet som faller lite då och då. Mycket 2002 över den här årgången. Blir kanske, i likhet med 2002, bra i Champagne och, mot alla odds, Bourgogne, men knappast i Bordeaux. Här intill ett par bilder tagna i vinfälten i appellationen Margaux för några dagar sedan, inte riktigt så man som vinmakare vill att klasarna ska se ut när det drar ihop sig till skörd. Notera att de skadade, fortsatt gröna, druvorna, aldrig kommer bli något annat än små, gröna, sura och bittra druvor. Å andra sidan, när sanningen väl når marknaden kommer priserna rasa och den som är lite om sig och kring sig kommer kunna förse sitt vinskåp med en hel del bra, om än ej särdeles lagringsbar, Bordeaux för en relativt ringa slant. Med andra ord har nog engelsmännen rätt ändå: Bordeaux är synnerligen lovande i år. Fredag med Humble Pie & Diana Krall.

Château Lafite Rothschild 1950

Publicerat 2013-08-13 av Lars Torstenson

Väl minnandes den inte helt lyckade för att inte säga tämligen misslyckade Lafite 47:an härförleden, tänkte jag att även 50:an säkert är skräp och trams den också. Med både denna tanke och ett visst mått av glädje över min förslagenhet i hågen sökte jag mig till den svenska vinkällaren och plockade upp det nyss nämnda vinet (50:an för som inte hängde med i den senaste svängen) och bara någon dag senare visade jag stolt upp den för alla middagsgästerna i vars ögon jag genast kunde se vingnideriets svarta ljus lysa och från den stunden följde mig alla, på ett eller annat sätt, för att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, det vill säga då flaskan öppnades. Helt enligt planen ity då de satt sina vinsnikarnäsor i glasen med Lafite skulle jag kasta mig över kvällens övriga viner och då med ett rejält försprång. Dock anade jag snabbt, redan då Hustrun sågs svassa iväg med sitt glas – alltså, alla stod liksom på kö i för att få sin beskärda del – med ett synnerligen belåtet och nöjt leende i sitt annars så rara plyte. Och så fortsatte det. Vinsnikare efter vinsnikare fick sitt vin, doftade på det, ojade sig och svassade lyckligt iväg. Ytterst obehaglig till mods tog jag till slut och stoppade min egen snikarsnok i ett glas, flaskans sista, och möttes till min oförställda förvåning, och än mindre oförställda förtrytelse, av en i högsta grad levande, ursprungstypisk (! både Bordeaux och gammal Lafite) doft med mognad och vital komplexitet och gammallafitigt välintegrerad men ändå påtaglig ek; ett vin som traditionsenligt både var lätt och elegant i sin klass och därtill vitalt utan russin- eller andra överdrivna ålderstoner, riktigt gott, mycket imponerande och synnerligen upprörande. Requiem.