Förr, när jag vara liten, var det ett par gamla tanter som brukade vinterbada. Det innebar att de varje morgon, så länge bassängen var öppen, cyklade ner till den kommunala utomhuspoolen och simmade några vändor, vanligtvis 200 meter, fyra gånger femtio meter. Vi barn i staden var mäkta imponerade. De lite äldre var tämligen övertygade om att tanterna inte hade alla hästar hemma.
Tanterna cyklade från sitt hem i villaområdet i stadens södra utkanter, genom centrum och ner till kvarteret med alla de kommunala idrottsanläggningarna: fotbollsplanerna i gräs och grus, den numer alltmer sällan använda isrinken med resterna av de isigare femtio- och sextiotalens rinkreklam för Zingo, Spaps, Center, Jofa och Sandströms ishockeyklubbor, anläggningarna för allehanda friidrott, idrottshallen och utomhusbadet med den välskötta femtiometersbassängen och den vidhängande undervisningsbassängen. Båda tanterna hade badmössa och badrock på sig, trots att de därunder var fullt påklädda. På pakethållarna hade de varsin korg med en handduk och en termos sockrat te. De såg stolta och medvetna ut där de trampade fram på sina gamla cyklar av märket Rex. Som om de visste något som ingen annan visste. Och de hävdade bestämt, om någon frågade och även då ingen frågade, att människan mår bra av att vinterbada; att vinterbadande föryngrar kroppen och förlänger livet.
Kanske visste de, tänkte mer än en av stadens invånare, något som vi andra inte visste. Fröken Blomdahl hade varit lärare i naturorienterande ämnen på stadens enda högstadieskola – min pappa hade henne i både biologi och kemi hela högstadiet och han tyckte hon var en mycket bra lärare – och hennes syster, Fru Karlsen, hade en lång karriär som distriktssköterska i bagaget. Kanske visste de att det faktiskt är nyttigt att utsätta sig för den plåga och späkning som vinterbadande innebär.
När det tog närmare 100 år innan Fröken Blomdahl gick ur tiden och över 100 år innan Fru Karlsen gjorde det, tog stadens invånare detta som intäkt för att vinterbad trots allt nog, kanske, är hälsosamt. Plågsamt. Men hälsosamt.
Damerna höll igång in i det sista. Låt vara att Fru Karlsen gick ur tiden en natt i juli men hon hade vinterbadat långt in i september och börjat om igen i tidiga maj, så snart bassängen öppnat, samma år som hon gick bort. Med Fröken Blomdahl förhöll det sig annorlunda. Hon tog både sitt sista andetag och simtag i bassängen en tidig morgon i sena september. Av något outgrundligt skäl – de som var insatta i samtidens kommunala förvaltning var emellertid övertygade om att det hade med vaktmästarens, Erland Gunnarsson, tilltagande missbruk att göra – kom bassängen att stängas, alltså till del tömmas på vatten och sedan täckas med en gigantisk presenning, utan att någon, läs Erland Gunnarsson, upptäckte den före detta vinterbadaren. Desto större var förvåningen när Gunnarsson ett drygt halvår senare öppnade poolen igen och fann resterna av den sedan länge efterlysta Fröken Blomdahl i höjd med stegen vid tjugofemmetersmarkeringen.
Det där med Fröken Blomdahls övervintrande i bassängen satte effektivt och definitivt och för många år stopp för det i staden vid den tiden spirande intresset för vinterbad.
När jag många år senare genomgått Svenska Livräddningssällskapets simlärarutbildning i två steg och också varit verksam som simlärare en tid, blev jag av Livräddningssällskapet inbjuden till en fortbildningskurs i vinterbadande i allmänhet och livräddning på is i synnerhet. Kort sagt var tanken att jag tillsammans med ett fåtal andra utvalda simlärare skulle bli respektive hemregions spjutspets när det kom till sjövett, säkerhet och livräddning vintertid. Vi skulle utbilda andra och hjälpa hugade att erövra Livräddningssällskapets särskilda märken för i första hand ofrivilligt vinterbadande: Silverisbjörnen och Guldisbjörnen.
Kursen tog tre dagar och var uppdelad på en teoretisk och en praktisk del. Först fick vi lära oss allt om isar och särskilt då förrädiska vårisar och isar vid bryggor och där det är strömt, därifrån tog utbildarna oss med till ispikarnas och isdubbarnas värld och vidare till förlängda armens användningsområde och kast med räddningslina – vi skulle kunna kasta en räddningslina så den träffade ett målområde med en meters bredd på 12 meters håll – och mycket annat, som att rensa svalg, ge hjärtmassage och utföra mun mot mun-andning. Bra, fick vi också klart för oss, var att få den som mot sin vilja hamnat i en vak att snarast få av sig sina blöta kläder och att få personen ifråga torr och varm på något vis, som massage eller genom att jaga runt den ofrivillige badaren så den sprang sig varm.
Så länge vi höll på med teorin var det en angenäm kurs. Det var kul att sitta i lektionssalen och småskratta åt hur kallt det måste vara där i vaken och hur lustigt det måste vara att jaga runt en nedkyld och naken vinterbadare i jakt på förbättrad blodcirkulation. Vi pratade högt, överträffade varandra med historier om hur allt detta kunde gestalta sig, och vi skrockade och låtsades vara inte alls oroliga över hur vi skulle klara morgondagens dopp i isvaken.
När vi dagen därpå samlades på Mälarens is, i närheten av Eskilstuna dit kursen var förlagd, var vi mer spaka. Ödmjuka inför det som väntade. Hoppa ner i en vak för första gången i livet. Hur skulle det gå? Klara av chocken när det kalla vattnet sveper in över huvudet, få fram isdubben och sega sig upp ur vattnet, ta av sig och se till att bli varm. Hur? Springa runt, rimligtvis.
Medan jag inte haft en tanke på Fröken Blomdahl och Fru Karlsen under den teoretiska delen av utbildningen, tänkte jag desto mer på dem under den praktiska delen. Oerhört besviken. För jag insåg ju att de bara ljugit. De var inga vinterbadare. Möjligen sensommarbadare och försommarbadare. Och det fick de väl vara, men det var djupt orättvist att de uppnått en sådan status som vinterbadare trots att de inte varit det. Kort sagt var de charlataner. Det gjorde ont att inse det för jag hade verkligen varit imponerad av dem. Till och med velat ha en likadan badmössa som Fru Karlsen. En vit med fiskfjäll på. Liksom. Och en liten fena på toppen.
Alla utom en kille från Bergslagen, som visade sig ha en fallenhet för att svimma när kylen slog till, klarade av utbildningen, och jag blev snart en uppskattad expert på att få folk att bli vänner med idén att trilla i en vak och att ta sig ur densamma, och jag hjälpte oräkneliga unga och vuxna att ta de speciella märkena, isbjörnarna, och det var väl just denna popularitet som för en tid sedan spelade mig ett spratt. Ställde till det för mig.
Covid i all ära, när det handlar om att bada isvak och träna livräddning är det lätt hänt att man kommer nära varandra, att man ute i friska luften och det kyliga vattnet glömmer bort det där med avstånd, och munskydd är så klart inte att tänka på. Vem som var smittad i min senaste utbildningsgrupp är omöjligt att veta, ingen visade några sjukdomssymptom, och så är det tydligen: folk kan vara covid-positiva utan att uppvisa symptom.
Hursomhelst så blev vi smittade allihop. De tolv kursdeltagana, min simlärarassistent Ulla, och jag själv.
Jag märkte först inte så mycket. Blev varse min situation när en efter en av deltagarna hörde av sig och meddelade att de utvecklat en covid-infektion. Men så, en dag, bara sådär, slog corona-viruset till med full kraft. Däckade mig. Hosta, feber, ont i halsen, tung i bröstet, slem, ont i kroppen. Trött. Det tog en dryg vecka innan jag åter var på benen och då var luktsinnet borta, eller snarare: saker och ting luktade inte som förut. Till min förvåning steg från apelsinerna i kökets fruktkorg en air av bensin och från badrummets tvål kom en allt annat än diskret dunst av kospillning; det var som om jag hade en hel kobesättning i badrummet. Min nya flickvän, Jeanette från Tinder, som jag varit så besatt av, intresserade mig plötsligt föga, hon fyllde mig rent av med avsmak, det sade jag också i samband med att jag kastade ut henne.
På väg till snabbköpet om hörnet noterade jag att bilarnas avgaser luktade sparris och i snabbköpet kom en odiskutabel doft av banan från osthyllan. Kassörskan spred en omisskännlig odör av bävergäll och tiggaren utanför snabbköpets entré satt i ett moln av varm välling och höll fram sin mugg och sa ”Hejhej”.
När brevbäraren någon dag senare dök upp utanför min dörr med ett rekommenderat brev, noterade jag att hon luktade ruttna ägg. Jag blev först paff och sedan förbannad, skrek ”Men hur luktar ni, människa!? Snusk!”. Brevbäraren såg oförstående på mig och sade något i stil med ”Jag är verkligen ledsen men jag tror inte jag luktar något speciellt?”, ”Ni stinker, stinker, som ett ruttet ägg! En postverkets tjänsteman komma hit och stinka!”, ”Jag är verkligen ledsen, men är ni säker på att det är jag som luktar? Jag duschade i morse och har nytvättade kläder, det svär jag på…”, försökte den olyckliga brevbäraren, jag fäste ingen vikt vid detta utan gjorde bara en otrevlig grimas mot henne och drämde igen dörren.
Men det där fick mig att börja fundera, och närmare undersöka vad som kunde ha hänt med mig, varför jag blivit sådan, det var knappast så att apelsinerna faktiskt börjat lukta bensin över en natt eller att Jeanette från Tinder förlorat sin lockelse bara sådär. Något måste ha hänt.
Snart hittade jag på Google det jag sökte. Den som drabbas av en corona-infektion kan förlora sitt luktsinne, anosmi, eller delvis förlora det, hyposmi. Dessutom finns en tredje variant, parosmi, som på något vis har att göra med att luktbulben och andra för luktupplevelsen relevanta organ och företeelser misstolkar eller misshandlar den information som näsan samlar in, och detta på ett sådant vis att saker och ting inte alls luktar som de egentligen gör. Med andra ord kan apelsiner börja stinka bensin och ett ragg plötsligt förlora den lockelse dess utsöndrande av och av näsan insamlade feromoner tidigare gett upphov till, medan annat kanske börjar lukta bättre, vidbrända bacon luktar jordgubbar och, tänkte jag och tittade, förmodligen lystet, på soffbordet, ting kan visa sig utsöndra en märklig lockelse, lika stark som någonsin Jeanette från Tinder.
Musik! Musik! Musik! Musik! Musik!
Det kan lätt bli fel och det kan lätt bli så att någon får för sig att de hårdare tagen är något som är mer värt än medborgarens personliga frihet även då pandemin blåst över.
Kärt barn har många namn: bush vines, corona, gobelet… Men det är bara uttrycket bush vines som inte helt insatta vinälskare gjort till något mer än vad det är, och understundom rent av gett företeelsen en slags över- eller i vart fall utomjordisk kraft. Så vad är det? Kort sagt är det en vinstock som tuktas utan stöttning. Vanligtvis beskärs den med en stam och en därpå sittande krona – eller, ja, vissa tycker det ser ut som en bägare också, därav de olika namnen. Varje vinter klipps årets utvuxna grenar av så stocken på nytt står där naken och spretar med sina grenar mot himlen.
