I affärer är det vanligtvis betydligt enklare att vara stor än liten, och det är lättare att smyga runt i en stor organisation än att vara fullt synlig i en liten. Måhända bjuder dessa sanningar understundom in till vissa modifikationer, men bara understundom. Tveklöst är det lättare att verka i en miljö som har en stabil ekonomisk uppbackning. När det gäller vinvärlden är det i allra högsta grad på sin plats att hylla de små. De där som sliter med sina verksamheter utan att bli särskilt feta på det; kanske riskerar de rent av sin personliga ekonomi för att får syssla med sin passion. Och de siktar inte in sig på de stora volymerna av skräpviner utan försöker förgylla både sin egen och konsumenternas vardag med produkter som är moraliskt hållbara och avsedda för medvetna vinälskare, med andra ord varorna som inte leder raka vägen till toppen på inkomstlistan i hemlänet.
I Sverige är vi begåvade med en otalig mängd importörer och några näthandlare. Bland dessa finns, såväl bland importörerna som näthandlarna, stora företag med stabil ekonomi, rent av väl tilltagna pekuniära muskler och juridiska avtal till höger och vänster, och där finns något mindre företag som stöttas av riskvilliga och täta investerare*. Vidare finns där sådana som bara sysslar med sin importverksamhet på semestern och då de skickar vidare Systembolagets offertförfrågningar på ren chansning. Inga av dessa kan påstås tillhöra vinvärldens hjältar, inte ens då de företräder producenter och viner vi hemskt gärna vill se mycket av i Sverige. De gör sitt, och de gör det utan att behöva förta sig och än mindre riskera sin personliga ekonomi.
Vid det här laget har den vakne följaren insett det som de riktigt klipska insåg redan då rubriken skummades, nämligen att vinvärldens stora hjältar är de små, de som lever sin passion och som fyllda av mod i barmen ger sig ut på vinimportens underbara men farliga farvatten fyllda av grynnor, fluktuerande valutakurser och den ständigt närvarande risken för en svidande avlistning. Det nyss sagda om vilka vinvärldens hjältar är kan låta såväl självklart som överdrivet samt, inte minst, som en slags bön för en sjuk moster. Må så vara ity alldeles oavsett dessa fjuttiga och lågvattensmärkta invändningar förtjänar alla de här risktagande och av passion drivna, små aktörerna ett lyft på hatten. Tack för att ni lever farligt så vi kan leva gott!
*I den mån Systembolagets idé är att hämma tillgången på alkohol torde idén fungera, i den mån ett raison d’être också skulle vara att stuka alkohol-kapitalet fungerar det inte. Idag är det en affärsidé i sig att via en fet budget, vanligtvis runt 500 000 sek, trycka in framöver lukrativa produkter i de mest lukrativa segmenten via kanaler som leder till garanterade konsumentinköp av de produkter som framhålls (detta kan ske såväl via nya som gamla medier), vilket i sin tur så småningom ger produkten en plats i monopolets fasta sortiment. Detta är säkert något som irriterar både en och annan på Systembolaget, dels den som är mån om kvalitén, dels den som vill stuka alkohol-kapitalet, men som gläder den som tycker att monopolmarknaden ska vara så lik en fri marknad som möjligt så att konsumenten får det den vill ha eller i vart fall tror sig vilja ha.
inskränkningar i de fri- och rättigheter våra förfäder kämpat för, ibland så till den grad att de dött på kuppen. Framförallt får de medborgare i de rikaste länderna att på fullt allvar tro att domedagen är nära och att dessa rika länder inte alls tillhör världens ledande toppskikt utan dess avskrap, någonstans i nivå med Venezuela och Kongo. De som tror på och låter sig ledas av dessa trollkonton är utöver enfaldiga vanligtvis också bittra och i egna ögon i stort behov av åtminstone en gnutta respekt från omgivningen innan de går i graven, och detta tror de att de kan få bara vi alla ger upp vår frihet och rätt att tänka själva och bara vi får fler politiker av Putins, Xi Jinpings, Erdogans, Farages och Trumps kaliber.
Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.
eftersom det är Bowies sista. För den inbitne står det dock klart att detta det sista (?) eposet visar på en utveckling intill slutet samtidigt som upphovsmannens förmåga att vara viktig fortsatte till det sista musikaliska penseldraget. Blackstar är i likhet med många av Bowies verk inget för den som inte vill utmanas (vissa av hans skivor o d är idag föga utmanande, men det betyder inte att de, eller han, inte var det då de släpptes), men för den som gärna tar sig an en musikalisk utmaning är den mumma. Bortsett från ett steg framåt och åt sidan, på känt manér, har Bowie, högst medvetet måste vi förmoda, bakat in tongångar från hela den gigantiska, 50 år långa karriären.
Tankprovet av Les Lauzeraies 2015 efter en vecka finns tidigare omskrivet här på vinifierat (mer precist 
