Den vakne HR:en har upptäckt att sedan några dagar går det att ladda ner er utsändes i de sökande skriftställarnas lika versala som gemena värld roman ”Skördeoffer” genom att klicka på bokens omslag härintill. Gör gärna det och läs boken. Nedan en liten snutt ur ”Skördeoffer”. I boken är det en text skriven av en av romanfigurerna och heter ”Natt i Nimes”, men den titulerades ursprungligen ”Natt i Eskilstuna”. Jag skrev den någon gång kring sekelskiftet och att det blev just Eskilstuna beror på att en person vid den här tiden utan anledning slagits ihjäl mellan restaurangen och hotellet (se texten). Möjligen undrar någon över stiländringen mellan del 1 och del 2 och den kanske lite originella interpunkteringen i del 2 och varför allt blir så läbbigt. Sådant är lättare att ta till sig för den som läser hela boken, som är skriven i flera olika stilar, exakt vad som inspirerats av vad är upp till läsaren att fundera över, men en ledtråd till del 2 nedan är Antonio Lobo Antunes. Att jag väljer att lägga ut just den här textsnutten som en aptitretare är förra bloggposten ”Vårt & talmannens gemensamma ansvar för det öppna samhället”.
Natt i Eskilstuna del 1
När jag var i Eskilstuna härom veckan och var på väg till hotellet från restaurangen där jag ätit, stötte jag ihop med ett par ynglingar som frågade om jag hade en cigarett. ”Nja, vill du verkligen ha en cigarett eller är du ute efter en orsak för att slå ner mig eller är det här likväl början på misshandeln?” frågade jag den gänglige och ljushårige ynglingen som bett om ett rökverk. Han tittade på mig som om jag inte var klok, eller så där ni vet, som folk gör för att få någon att inse att han eller hon är särdeles dum i huvudet; han lät underkäken hänga ner samtidigt som han grimaserade lite med det övriga ansiktet och blängde med stora ögon så att han såg ut som en spegelbild av hur jag rimligen såg ut om jag var dum i huvudet enligt hans sätt att se på saken. ”Är du dum i huvudet, eller va?” frågade han sedan. ”Nja”, svarade jag, ”det är bara det att när jag var ung brukade jag gå omkring och slå ner folk och det kunde börja med att jag gick rakt på någon och stötte till denne någon i förhoppningen att han skulle vända sig om och se arg ut eller ändå bättre säga något adekvat, vilket snabbt skulle ge mig den sista lilla adrenalinkicken som jag behövde för att fullt ut kunna njuta av det förestående skådespelet och för att jag skulle bli hundraprocentigt effektiv i min våldsutövning, eller så trillade personen nästan omkull och just då han tittade upp med förvånade ögon kunde jag ursinnigt skrika ’se dig för för helvete’ och sannolikt också lägga till honom på direkten eller så gick jag fram och frågade efter en cigarett, förhoppningsvis rökte inte dumhuvudet eller ändå bättre: han sade ’nej, det får du inte’, eller, vilket var sämre: ’ja visst’, men oavsett vad han sade så var det ett skäl att nita den fan för om han till exempel sade ’ja visst’ så skulle han ha pack för att han försökte få mig att röka ihjäl mig, och allt det där var ju bara en fråga om att ladda upp det rätta adrenalinet, eller hur?”
Så mycket mer blev inte sagt om detta för nästa steg i Eskilstuna blev att den gänglige och ljushårige ynglingen laddade av en knogjärnsförsedd vänster mot min käke, som gick av, det kände jag alldeles tydligt. ”Det var tur för dig”, försökte jag mumla fram, ” att du hade ett knogjärn, för du vet väl att det är vansinnigt dumt att slå med bar knytnäve mot en haka; hakan är så hård att man lätt skadar handen. Har man inget knogjärn är det bättre att skalla, slå med armbågen, sparka eller slå med handen mot någon annan del av kroppen, men det vet du väl eftersom du hade knogjärn?” Och jag funderade på det där med adrenalinet därför att hela situationen var fånig. Fylld av adrenalin hade jag misshandlat en massa typer, men någonstans på vägen tog adrenalinet slut och är man inte laddad med adrenalin får man alltid stryk. Och så var det nu: jag var garanterat större och säkert även starkare och snabbare än de båda, rimligtvis hade jag bättre teknik också till följd av alla slagsmål jag varit inblandad i, men om man inte är adrenalinspäckad gör slagen ont, man reflekterar för mycket och man anfaller inte i blint ursinne. Det är alltid det som avgör bataljen. ”Det här känns lite djävligt”, sluddrade jag, ”därför att jag har inget adrenalin i kroppen, det gör alltså ont, jag är rädd får man väl säga och jag har ingen lust att slåss, medan ni har ett jätteövertag, därför att ni är inte bara likgiltiga inför detta mitt armod: ni är adrenalinspäckade och ni njuter av detta, kort sagt är ni närmast oövervinneliga just nu.”
Och med det var det slutpratat. Den andre ynglingen, den lite kortare och kraftigare med mörkbrunt hår, drog ett järnrör i mitt huvud och det träffade så illa att jag dog.
Natt i Eskilstuna del 2
Jag vaknade upp i en krypta, damm, jord, smuts och spindelväv klamrade sig fast vid väggarna, i taket, i hörnen, mer jord på golvet, kistor lite varstans, i sten, i trä, på jordgolvet eller stenfundament, slem och avfall och förmultnade kroppar i kistorna och där satt jag upp i min stenkista med en mikrofon framför munnen och ett par hörlurar över öronen, Kontakten med teknikern, som satt bakom en stor, dammig glasruta full av fastkletade kryp, och i direkt anslutning till studion, var bra, vi inte bara såg varandra, Vi stod även i förbindelse med varandra via hörlurar, högtalare och mikrofoner Vårt problem var inte alls vi själva, Vårt problem och frågan som vi båda brottades med, teknikern och jag, var hur man får folk att lyssna när de inte vill lyssna Jag hörde en gång en idiot säga att det är nyhetsmakarna som snuttifierar världen och ger folket oseriöst korta upplysningar om vad som händer i världen, eller så talar de om haltande katter i Torshälla istället för svältande barn i Sudan, Men, Herregud, sade jag, det hör du väl själv att det låter betydligt mer gripbart och engagerande med en haltande katt i Torshälla än ett svältande barn i Sudan, redan bara det faktum att det inte är i Juba eller Karthoum, utan, Sudan, hela djävla Sudan, det vill inte säga lite det och tänk så många svältande barn det finns där, medan det inte finns så många haltande katter i Torshälla, i alla fall inte som får uppmärksamhet i media Det är klart att det är en mycket större nyhet, Alltså The public gets what the public wants, Snuttifieringen är ett tillmötesgående från nyhetsmakarens sida, han eller hon har insett att det är snuttar som säljer till folket, Ingående läsar- och konsumentundersökningar visar att människan vill ha snuttar och haltande katter i Torshälla och sidor med nyfödda och sedan ändå mer snuttar och så en icke ringa andel sex och våld och detta vet förlagshusen, detta vet tidningsmakarna och detta får den lära sig som vill arbeta för någon av de etablerade tidningarna Så nu måste jag snuttifiera, insåg jag där jag satt och försöka tala till de döva öronen runt omkring mig.
”Folk klagar på våld och otrygghet”, sade jag och log mitt dödskallelaktiga och läpplösa leende mot mikrofonen framför mig, ”men det har alltid funnits våld och otrygghet, nästan jämt och överallt, det hjälper inte – bortsett från på kort sikt och avseende ett begränsat område – med fler poliser eller medborgargarden, därför att så länge det finns folk som inte har något att förlora eller rent av inget har överhuvudtaget, så länge kommer våld och kriminalitet att finnas.”
”Det hjälper inte”, fortsatte jag och försökte suga lite på kinderna vilket naturligtvis var omöjligt och endast resulterade i ett väsande som inte heller det fick döingarna runt omkring att reagera, ”att den som upplever sig ha inte är i behov av kriminalitet, därför att det finns så många som med all rätt upplever sig inte ha och att de därmed också är i behov av kriminalitet, Så långt borde allt vara ganska klart, problemet uppstår när någon upplever sig inte ha, trots att han eller hon faktiskt, utifrån en objektiv bedömningsgrund faktiskt har så pass att han eller hon inte är i behov av kriminalitet, men detta problem skulle vara oändligt litet i förhållande till dagens situation, där väldigt många med viss rätt upplever sig vara i behov av kriminalitet.”
”Det hjälper inte i längden”, sade jag och sög på en av mina ruttna tänder medan de andra i kryptan uttråkat och likgiltigt iakttog mig, ”att vi som har alltid varit mästare på att uppfinna eller utnyttja religioner, ideologier och samhällsströmningar för att hålla de som inte har lugna, Men blott ett hjälper och det vet vi egentligen allihop – för vad är det väl i all världen som de som inte har bråkar om? Jo, Envar måste ha något. Är vi som har inte beredda att dela med oss består våldet och kriminaliteten och vi måste ha fler poliser och medborgargarden och högre murar runt husen och fler larm och vi kommer att hålla oss inne allt tidigare på dygnet”, avslutade jag den redan alltför långa pratan, de redan döda åhörarna hade för länge sedan slutat lyssna likgiltig och återgått till att putsa sina kryptor eller peta i sina guldtänder eller så hade de, skrämda, dragit kistlocket över sig, och satte på lite musik för att liva upp programmet något
As long as there are
people that have lost
everything
As long as there are
people who have nothing
to lose
As long as there are
people worth nothing
Life´s dangerous
Till min förvåning fick musiken det att spritta av liv i benranglen, de samlades i grupper kring dammiga kandelabrar, behängda med spindelväv och blodtörstiga spindlar, och drack ur dammiga och mögliga vinpavor fyllda av unken vinäger och i ett slag hade de enats om att så här kunde det inte få fortgå, något måste göras åt saken, Vänligt men bestämt bad de mig sluta på Kryptradion som de tog över i den goda målsättningen att förändra och det fungerade så länge den nye radiomannen kåserade kring den haltande katten i Torshälla som alla andra nyhetssändningar toppade med.
Slut
Musik: Neil Young hjälper oss på vägen.
Det är kunnigt, alarmerande och lättläst. Vi får oss till livs information – inte desinformation eller fake news – om människor som hotas, ibland dödas, därför att de berättar en sanning vissa vill dölja, om hur vårt samhälle och vår vardag redan genomsyras av påverkansoperationer, om utländska ytterst medvetna försök att splittra och påverka, om svenska femtekolonnare, om hur vetenskapen efter medvetna kampanjer alltmer får stryka på foten för upprörda känslor och mycket annat. Oavsett hur obehagligt vi kan tycka det är så måste vi alla förhålla oss till samtiden och i den finns troll, rysk underrättelsetjänst, Daesh och många andra som försöker omstöpa och helst riva ner Sverige så som vi känner det och allt det där har Oksanen koll på. Har du?
Här får vi följa den grävande gruppens Spotlight arbete med att kartlägga och avslöja de utbredda sexuella övergreppen inom den katolska kyrkan. Ingen action, inga smarta dialoger, bara hårt, grävande arbete, där vi får en rimligtvis god bild av hur allt hände. Vi får också klart för oss vikten av att vi på något vis behåller ett antal grävande journalister och rent av grupper och tidningar även i framtiden.
slentrianmässigt drar all media över en kam och talar om hyenor och förespeglar att media som Aftonbladet och SvD skulle ingå i någon form av konspiration mot den lilla människan. Noterbart är för övrigt att det är AB som står LO nära som avslöjar svineriet i Kommunal medan näringslivet närstående SvD avslöjar übermensch-beteendet i SCA. Hatten av och må den som på samma vis som den nya
regeringen i Polen ropar på inskränkningar i yttrandefriheten och som försöker misstänkliggöra de för demokratin livsviktiga medierna ta sig en funderar till – skulle nämnda person efter att ha försökt tänka en gång till fortsatt mena att media i största allmänhet är av ondo må den emigrera till låt säga Saudi-Arabien eller Nordkorea, två länder med ordning och reda i traditionell anda.