Hur bekämpa barbari utan att hemfalla åt barbari? Det är svårt och ett arbete som måste göras från grunden genom att myllan för fanatism bortom sans och förnuft raderas ur samhällets strukturer.

Detta ställer stora krav på oss alla och inte minst våra folkvalda. Att vi misslyckats kapitalt med att skapa ett samhälle fritt från denna mylla är uppenbart och omfattar långt mer än bara en nonchalant integrationspolitik, som både missar individers unika egenskaper och kunskaper och snarare sätter upp hinder än skapar möjligheter, och en skola och andra samhällsinstitutioner som inte är tillräckligt inkluderande.

Utmaningen att skapa ett jämlikt samhälle gäller alla och är ingen höger-vänster-fråga utan en självklarhet för den som ser samhället som ett gemensamt projekt, där enskilda skeenden bara är en del av vår gemensamma helhet, en helhet som vi alla har ett ansvar för och där allt vi säger och gör och hur vi röstar kan ha en avgörande betydelse för både det lilla och det stora skeendet.

I ljuset av det ovan sagda och det som skett i Frankrike – där fanatiker bortom sans och förnuft och utan vare sig verklig hemvist i någon religion eller ideologi och som uppfattar sig som ställda utanför varje möjlighet till att bli en del av den stora gemenskapen, har attackerat grundvalarna för det öppna och fria samhället, som i sin tur är en förutsättning för verklig jämlikhet och en möjlighet för alla – är det dubbelt beklagligt när en folkvald talman i ett demokratiskt parlament, i det här fallet den svenska riksdagen, går ut offentligt med en attack på en enskild journalist.

Björn Söder förefaller vara omedveten om demokratins principer när han skriver ”Hade Anders Lindberg på Aftonbladet haft någon skam i kroppen hade han sedan länge lämnat journalistyrket och kanske sysslat med något han var mer lämpad för, som t ex svampodlare… Han skämmer ut hela journalistkåren och Sverige.” Om vi bortser från det uppenbart omogna i att som politiker, på riksplanet dessutom, ge sig in i en pajkastning med en journalist, kvarstår det allvarliga: här vänder sig en talman i Riksdagen direkt mot det öppna samhällets grundläggande principer. Vår grundlagsfästa tryckfrihet är en förutsättning för ett samhälle där enskilda, journalister eller andra, kan bevaka makten och ge uttryck för andra åsikter än den sittande maktens.

Den som accepterar en offentlig roll som politiker – eller för den delen författare, musiker och mycket annat – accepterar samtidigt att hens arbete skärskådas och kommenteras av andra, inte minst då av media, vars främsta och viktigaste, och från demokratisk synpunkt enda, uppgift är att bevaka och ifrågasätta makten. Detta tycks många ha svårt att förstå och därför tillåter de sig att bunta ihop alla journalister till ett skrå av hyenor, vilket man kan avfärda i polisfilmer med att ”hyenorna är här” och i vardagen med ett ”dom där journalisterna dom ska då alltid hitta något att klaga på!”. Ja, just det, de ska ju det. Det blir inte alltid rätt och det finns dåliga journalister som gör ett uselt arbete antingen därför att de är inkompetenta eller för rubrikkåta och därför döva för nyanser och helheter och det finns låtsasjournalister som ägnar sig åt furstespegling istället för journalistik. Enskilda individer kan också känna sig extra påpassade eller utpekade. Ibland sker detta i form av oförsvarliga drev. Men. För det mesta är detta en del av din och min lagstadgade rätt och möjlighet att via seriösa journalister hålla koll på makten så att politiska beslut inte fattas över våra huvuden, så att vi får veta när ansvarslösa direktör som är mer intresserade av sitt eget välbefinnande än något annat för våra pengar köper skräpföretag till fantasisummor i Holland eller mutar presidentungar i Långtbortistan.

Ett av vår samtids stora problem är inte att journalisterna på Aftonbladet eller SvD, satirikerna på Charlie Hebdo eller några andra som utöver det fria ordet missköter sig utan tvärtom att det börjar bli allt svårare för den seriösa journalistiken att verka och att finna ekonomiska resurser för detta för demokratin fundamentala och avgörande arbete.

Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieministern har blivit rekordklickat rekordsnabbt och därmed inte bara startat en debatt om ämnet i sig utan också om vad som är kvalitet i dagens journalistik och skriftställeri. Många klick, menar vissa, innebär kvalitet. Alltså i grunden den gamla visan om att, styrd eller inte, massan – som, oss emellan, i historiens bakåtblick oftast har/ft fel – har rätt. Få klick betyder omvänt, att intresset och därmed kvaliteten var lägre. Om vinifierat sedan förstått saken rätt är då den stora frågan huruvida framtidens publicistiska alster bara kommer innehålla texter som får många klick eller, även om så inte är fallet, i vilken utsträckning klickandet likväl kommer styra redaktionernas funderingar när de arbetsplanerar och nyhetsvärderar. vinifierat har svårt att se något som i grunden är nytt dock, bortsett från det faktum att opinionsbildare, i och med de sociala mediernas intåg och på gott och ont, fått flera nya verktyg att arbeta med; kort sagt kan den som vill, om den, som Khemiri, gör ett bra jobb och får till rätt text i rätt stund, rekordsnabbt skapa opinion på ett sätt som vi inte sett maken till. Vad det gäller texter i övrigt har det, såvitt går bedöma, alltid varit så att vissa typer av texter och tidningssidor läses i stor utsträckning medan andra knappt blir uppmärksammade, kanske blott av en liten esoterisk krets. Och, vilken tidning har inte, sedan länge, morgondagens löpsedel i huvudet när den gör sin planering, alltså ett sökande efter slagkraftiga nyheter, som lockar till köp och samtal i fikarummet? När vinifierat intog sina journalistiska kunskaper i början av 1980-talet var, om minnet inte sviker, tidningarnas mest lästa avdelningar, alltså massans val, TV-tablåerna och serierna. Därefter följde i de flesta fall familjesidan och sporten. Synnerligen intresserade och upplysta läsare, sades det, läste alla rubriker på sidan ett. Endast en liten skara studerade ledaren och kulturen. Samtidigt var (nästan) alla överens om att en tung artikel på kulturen eller en avslöjande artikel efter lång tids grävande, kvalitativt stod över ett referat av gårdagens matcher i Elitserien och ett skandalluktande ”avslöjande” om prinsessan Madeleine på kvällstidningens nöjessidor. Vid sidan om denna den, så att säga, mer vardagliga sidan av nyhetsförmedlingen och tidningsvärlden, fanns mängder med mindre lästa tidningar och magasin, sådana som genast skulle snappa upp en text som den Khemiri skrev. Gissningsvis är det den typen av publikationers läsare eller presumtiva läsare som i stor utsträckning ligger bakom de många klicken i just det här fallet. Om det antagandet stämmer är slutsatsen av ”klick-debatten”, att texter som förr oftast stannade vid att vara artiklar i mindre spridda, ofta opinionsbildande, eller i vart fall ideologiskt drivna, publikationer, nu kan få en enorm spridning och därmed också påverka debatten på ett tidigare otänkbart vis. Samma sak gäller de texter som publiceras på dagstidningarnas debattsidor: sidor som förr och med intill visshet gränsande sannolikhet lästes i liten utsträckning, kan nu få stor spridning om ”rätt” personer klickar ut dem i sociala medier. På det stora hela inget som är jättenytt och ändå så är det det och framförallt känns det som att demokratin, den öppna debatten och motbildernas bärare är de stora vinnarna.