Dök på ett annat forum in i en fråga om huruvida korkdefekt kan finnas i ett vin som förslutits med annat än naturkork. Mitt inhopp ledde till följdfrågor, och till sist bestämde jag mig för att skriva om saken här på vinifierat istället. Först som sist: korkdefekt kan finnas också i viner som förslutits på annat sätt än med naturkork.
Det vanligaste skälet till ”korkdefekt” när naturkork inte finns med i spelet är, att vinet smittats av bakterier eller på annat vis lagt sig till med ”off-aromer”/defekter/aromavvikelser under arbetet i vinkällaren. Detta till följd av oren materiel och hantering. Det kan vara gamla ekliggare, orena slangar eller annat.
Vidare kan vinet ha ”smttats” av klor på något vis. Kort sagt: Finns klor med i spelet kan korkdefekt uppstå. Detta kan gälla något nuförtiden så ovanligt som att någon behandlat i vingården med ett medel som innehåller klor, och det kan gälla klor som på ett eller annat vis tagit sig in i vinkällaren.
Det sistnämnda kan ske genom att källarpersonalen, kanske en oerfaren, extraarbetande källarråtta, ger sig till att tvätta golvet med ett klorbaserat rengöringsmedel. Eller så kan en byggherre ha satt in takbjälkar eller liknande som smittats av klor. Eller så kan någon i en transportkedja ha kört in en pall med varor på ett lager som rengjorts med ett klorbaserat rengöringsmedel. Eller så… som sagt: sätten är många, och så snart kloret nästlat sig in i vinkällaren kan det spridas och ta sig in i kärlen där vinet finns (kanske har vinbonden rent av satt ekstavar i sin tank, ekstavar som smittats under leverans till vingården).
Det finns kända exempel på att hela vinkällare smittats och fått renoveras för dyra pengar – det har då framförallt handlat om trädetaljer som impregnerats med ett klorbaserat medel. Bara för att nämna ett av flera mer eller mindre kända exempel på (duktiga) producenter som drabbats av detta: Contino (i slutet på 80-talet).
De ”korkdefekter” som nämns i början av texten ovan, och som alltså orsakas av annat än TCA (eller för den TCB, 2,4,6-triklorbromisole) och klor, beror nästan uteslutande på att producenten slarvat med hygienen och/eller använder materiel som borde utrangeras. Den som åker på ”luktsmittning” och klorspridning i vinkärlen kan ha drabbats av detta utan att ha begått något större misstag – det räcker, som sagt, med att en källarråtta använder fel produkt en gång eller kör in en smittad pall i vinkällaren.
Det torde vara överflödigt att nämna att detta är något som ständigt oroar oss vinproducenter och att vi, i alla fall de flesta av oss, är smått övernitiska när det gäller att undvika klor.
En fråga som återkom på forumet jag inledningsvis nämnde, var om någon upplevt det här med ”korkdefekt” även då naturkork inte förekommer. För egen del har jag stött på det åtskilliga gånger. Både i då- och nutid. Vad gäller ”korkdefekt” pga orent arbete händer det titt som tätt och gäller framförallt det som i alla fall jag sedan 90-talet kallar ”smygkork”, skulle möjligen också kunna kallas ”lågfrekvent korkdefekt”. Alltså då defekten snarast yttrar sig som en sordin på glädjen, en aromdödande hinna över frukten. För oss producenter är ”smygkorken” den värsta ”korkdefekten”, för konsumenten tror då oftast att vinet inte är korkdefekt, bara tråkigt, rent av uselt.
När det gäller TCA har jag stött på smittade källare, bland annat nämnda Contino ovan, men mer vanligt när vi kommer till TCA är, förstås, att vinet smittats av korken. Och jag har, faktiskt, en erfarenhet av TCA i den egna vinkällaren. Det hände i det tidiga 90-talet, då två fat inköpta för Clos Dière ”cuvée II” ganska snart efter fyllning uppvisade klar korkanstrykning. Sannolikt hade faten stått en tid på ett lager där någon tvättat med ett klorbaserat meden.
Efter diverse diskussioner med tunnbindaren, som först vägrade erkänna sakförhållandet, fick jag två nya, korrekta, fat. De båda infekterade faten provade en kollega, inriktad på ”vin artisanal” (”hantverksvin”), och då han tyckte vinet var utmärkt, köpte han faten med vinet i. Under flera år framöver lät han mig sedan smaka på årets skörd, lagrad i de där båda faten. Lika korkdefekt varje år, och lika glada var såväl han som hans kunder för det.
Sedan dess är det inte bara vinägerbakterierna som angripit den oskyldiga flaskan som låt vara korkskadad men likväl okorkad fått stå öppen i ett hörn på terrassen, mottaglig för all världens ondska, vilken visat sig i form av allehanda flygfän som nattfjärilar, myggor och till oigenkännlighet, av alkoholskador får man förmoda, förställda naturfenomen i den provencalska natten och dagen.
Hustrun (kanske ont anandes, men, som alltid, framförallt lojal och uppfylld av en outgrundlig vilja att tänka gott om sin inte alltid så gode make): ”Tegelröd, nästan brun färg, hänger inte riktigt ihop med doften, det där tegelröda… luktar sherry, eller vänta!, något mormor drack… Grådask! Det luktar Grådask!”. (Smuttar på vinet, vänder sig hastigt om, går raskt till vasken, spottar ut, hörs, för sig själv, mumla) ”Jag visste det, hans förbannade långtidstest, hur kunde jag missa att det stod en flaska till på terrassen när jag städade, han måste ha gömt den, Gud så äckligt…”
Sagt och gjort! Flaskan stuvades, i förslutningsfritt skick, undan i gömmorna på terrassen, under Hustruns radar, och sedan var det bara att vänta. Nu, efter en vecka, var det så dags att ta sig ett sniff och en liten slurk och spänningen var olidlig!
