Ny roman i höst!

Publicerat 2020-09-15 av Lars Torstenson

Från och med nu går det att förbeställa (i Din lokala bokhandel) eller ”bevaka” (i Din nätbokhandel) min nya roman, ”Herdedikter & Mord”. Böckerna kommer börja levereras från förlaget den första december. Citerar förlaget:”En herdepojke försvinner spårlöst utanför den provensalska hålan Riensac. När den lokala polisen går bet på att lösa gåtan infinner sig flera detektiver för att hjälpa till. Bland dessa kommissarie Maigret, Tintin och Miss Marple. Lars Torstensons femte roman är en burlesk deckare. Eller kanske en skröna fylld av skrönor. ’Man ska ha kul när man läser den här boken,’ säger författaren.

Herdedikter & Mord är Lars Torstensons femte roman. Han har dessutom skrivit ett flertal vinböcker, två novellsamlingar och en humorbok om det katalanska köket, Mama Lopez Catalanske Kogebog”, som 2001 belönades med World Gourmand Cookbook Award och utsågs till ’Årets udgivelse’ i Danmark av Berlingske Tidende.”

Magdalena Ribbing & Anakolut

Publicerat 2017-10-05 av Lars Torstenson

Svara

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.

Sno recept, skriv en kokbok!

Publicerat 2015-11-13 av Lars Torstenson

Efter att i en rasande fart ha rusat från klarhet till klarhet har er utsände i den ångande heta köksdjungeln kommit fram till att högst densamme nu ska skriva en kokbok! Hur går det till? undrar enstaka ovetande i den härliga och efter förkovran allt annat än småsuktande snarare gallskrikande skaran av HR:are. Lätt som en plätt! säger er utsände i de färdigskrivna böckernas omskrivna värld fylld av bibliotekarier, läsare, litteraturprofessorer, Barna Hedenhös, reoler, kritiker och annat som hör den världen till: man snor helt enkelt någon annans recept!Tänk efter själva. Hur ska någon kunna bevisa att ett visst recept tillhör hen? Hur ska hen ens kunna använda ordet ”tillhör”? Om den förslagne kokboksförfattaren dessutom ändrar namnet lite eller kanske flyttar ett kommatecken eller gör receptet för fyra istället för två, ja, då ”tillhör” rimligtvis receptet den kluriga och kreativa kopiekattsindividen. För att ge HR:en ett litet hum om hur det kan komma se ut presenterar här er egen snart nyblivna kokboksförfattare ett utdrag ur det kommande litterära verket, som självfallet kommer vara med i bokförlagens eget VM, World Gourmand Cookbook Award (enligt förlaget ligger just den här boken bra till eftersom bilderna kommer vara så fina och därför att förlaget redan bedrivit fokuserad lobbying):

HALSTRAD GÖS MED RÖDBETOR, BRYNT SMÖR OCH KAPRIS (4 port)

Jaha, hur svårt kan det här vara då? Inte alls, om ni frågar mig. Skulle förvisso aldrig komma på idén att tillreda receptet men hur svårt kan det vara? I boken jag snodde receptet från sägs, om jag fått översättningen rätt, att det här är en enkel – se där! – och mycket god rätt där sältan och syran från kaprisen och sötman från rödbetorna och det brynta smöret – vad är det ? nåja det vet förhoppningsvis ni som ska följa receptet, arma stackare – passar väl till den delikata gösen. Perfekt sommarlunch men fungerar året runt när du är sugen på något gott men inte alltför tungt – och ett vitvin därtill! (Har även snott det där sista, låter bra, eller hur? vintips nedan f ö). Nog av, receptet för er som inte har något liv:

Halstrad gös med rödbetor, brynt smör och kapris (4 port)

Gösfilé

600 g gösfilé (fjällade)

3 medelstora rödbetor

1 rödlök

0,5 dl kapris

75 g smör

2 msk finhackad dill

salt och peppar

Tillredning

1. Skär gösfiléerna i portionsbitar.

2. Koka rödbetorna och finhacka rödlöken

3. Bryn smöret i en kastrull. Det ska få en gyllenbrun färg men var försiktig så det inte bränner vid.

4. Lägg ner rödlök, kapris och rödbetor i det brynta smöret och låt svalna något utan att bli kallt. Smaka av med salt och peppar.

5. Stek gösen hastigt i smör i stekpanna. Låt helst skinnet sitta kvar.

6. Blanda ner dillen i kapris och rödbetsröran, lägg på röran på gösen och servera med kokt färskpotatis.

Klart! Sätt på lite musik och servera!

Vintips, som garanterat fungerar med rätten (enligt självaste Hustrun!):

Montagny Premier Cru ”Les Coères” 2013 (Feuillat-Juillot), nr 2812, 169 sek.Clotilde Davenne Chablis 2014, nr 6307, 159 sek.

PS Någon kanske undrar ”Men! Har inte du redan skrivit en prisbelönad kokbok?!”, eller ja, chansen att någon frågar är liten så jag säger så där ”någon kanske…” så jag får tillfälle att nämna att: Visst har jag det! Mama Lopez Catalanske Kogebog (eller Mama Lopez Katalanska Kokbok, som den kom att heta när den senare gavs ut i Sverige) och visst har den fått World Gourmand Cookbook Award så lite blasé är man ju. Vem som skrev recepten? Ja, inte jag i alla fall, men jag gjorde övrig text…