Nyårsnovell: Ormtjusaren

Publicerat 2020-12-31 av Lars Torstenson

”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder,” det vet varje sann golfare. En smått besvärande vind eller ett irriterande duggregn sätter bara lite piff på tillvaron. Detta innebär självklart dock inte annat än att alla, både de sanna och de osanna golfarna, föredrar behagligt varma och solstänkta dagar och, inte minst, välskötta banor fria från kängurur, ormar, flodhästar och annat som kan utgöra gissel såväl i ruffen och vattenhindren som på fairway och tee. För att nu inte tala om vad som kan dväljas i en vildvuxen ruff.

Nu var inget av det där något som min vän Konradson och jag funderade närmare på, där vi efter en ganska väl genomförd första halva av artonhålsbanan avancerade mot utslagsplatsen för hål tio. Ett 4-par hål med dold green, vattenhinder och ett par bunkrar. Allt i ett. Mitt absoluta favorithål, ett hål för riktiga män, vackert omgivet av buskage och träddungar, sparade från den naturskog som golfbanan en gång i tiden var. Ganska precis 400 meter långt. Perfekt för min träklubba, en tre-etta döpt till Ullabulla i på golfklubbens restaurang inköpt Chapel Hill, ungerskt bubbel som enligt klubbens ungerske pro medför golflycka i det långa loppet. Det hör till på vår klubb att en döper sina träklubbor i sprit eller bubbel. Lord Calvert eller Chapel Hill. Två i mitt tycke välbalanserade och mycket smakrika drycker som inte ger alltför mycket huvudvärk. Dessutom fungerar båda med fruktsoda och is.

När vi kom fram till herr-tee såg vi till vår irritation att ett par damer stod och glodde vid sidan om dam-tee, längre fram, nedanför oss. Det såg ut som om de diskuterade. Det här är en dödssynd på golfbanan, att inte skynda på, att inte hålla sin plats, göra sitt och se till att slå ut och pallra sig iväg så köbildning kan undvikas och tempot hållas uppe. Kafferep kan man ha hemma. Det skrek i alla fall Konradson till dem. Damerna skrek då tillbaka, medan de ivrigt gestikulerade mot utslagsplatsen, ”Här ligger en orm!”. Så irriterande.

Konrad, som vi kallar Konradson för det mesta, och jag såg oss nödda och tvungna att lämna våra bagar på herr-tee och knalla ner till dam-tee för att få igång golfspelet som gått i stå på grund av de här damernas sjåperier. Väl framme insåg vi båda, i alla fall jag, att de irriterande damerna var dels en fruktansvärt snygg och läcker dotter på sisådär 25 och en mamma som måste varit mycket ung när hon fick sin dotter och som nu mer liknade dotterns om möjligt ändå läckrare syster än något annat. Just det där vet vi för samtidigt som jag la in en ny snus – kramvänligt lössnus, General, Gud förbjude påsar, mintsmak och annat tjafs – frågade jag ”Systrar?”, då svarade mamman ”Tack, mor och dotter, kan ni göra något åt ormen?”. Jag pillade till snusen med tungan, tittade på snoken och sa ”Inga problem.”

Jag kavade iväg upp på tee och tog sikte på snoken. Kanske var det mer i mitt inre jag såg det än något som verkligen hände, men det var ändå en på riktigt upplevd känsla när jag kände värmen och beundran som strömmade från de båda kvinnorna och det ska villigt erkännas att jag i tanken redan satt och tog emot deras beröm över ett glas Chapel på restaurangen efter rundan, som vi nu självklart skulle avsluta tillsammans. BFF, och kanske mer än så. Mest en fråga om vem man skulle välja. Dottern var ju lite mer min egen ålder, några år yngre bara, men mamman, ändå läckrare, var inte så lastgammal i förhållande till mig själv, även om hon var betydligt äldre. Sådär gick tankarna samtidigt som jag tog sikte på snokens nacke, alltså utrymmet strax bakom det trekantiga huvudet, där jag avsåg att fånga ormen i ett fast grepp, ja, jag hade bara veckan innan sett ett nyhetsinslag från Adelaide i Australien och hur de hanterade sina oönskade trädgårdsgäster där: ett fast grepp om nacken och så ner med slingerdallen i en säck eller släng över den till grannen.

Nu gick det inte riktigt som tänkt. När min hand var någon decimeter från snokens nacke vände den sig om och högg sig fast mellan högra handens tumme och pekfinger. Det gjorde ont. Väldigt ont. Men utan att visa detta med en min reste jag mig från min halvhukande ställning med ormen dinglande från handen och sa ”Sådärja”, gick bort till en buske och viftade och vevade med handen tills ormen efter vad som föreföll vara en evighet släppte mig.

Om ormen nu varit en snok hade kanske min historia slutat här, men nu visade sig snoken vara en huggorm. Detta blev jag varse när jag på ingen tid alls blev vimmelkantig och snart föll ihop på dam-tee. Där låg jag med blottade ögonvitor, små ryckningar och konvulsioner och snusfärgat saliv rinnande ur ena mungipan. Enligt Konradson hade jag konstiga ljud för mig också. Små kvidanden och en slags bullrande uppstötningar.

Hursomhelst släpade Konradson mig av tee och la mig vid sidan om så damerna kunde spela vidare och sedan satte han sig att tillsammans med mig vänta på ambulansen han haft vänligheten att ringa efter. Blåljuset kom efter bara någon halvtimme och allt löste sig till det bästa, men jag tvingades, fullt förståeligt, byta golfklubb sedan klubben uteslutit mig för vulgärt och olämpligt uppförande och störande av klubbens allmänna ordning.

Favorit i repris: Julfesten

Publicerat 2020-12-17 av Lars Torstenson

Som fordom i kalle Anka går det bästa igen under rubriken ”Favorit i repris” och vad passar väl bättre så här de sista skälvande dagarna för Jul än en liten julberättelse? Passande nog heter novellen ”Julfesten”.

Julfesten

Del I

Det som hände var att det började snöa medan festen pågick. Den traditionella julfesten, dagen före julafton – trots att det är en vanlig arbetsdag hör det till ovanligheterna att någon arbetar på gården dagen före Juldagen; dels har julaftonen varit en arbetsfri dag ända sedan Gamle Produttos tid, dels är de flesta alldeles för bakfulla för att kunna utföra ett rekorderligt dagsverke dagen efter julfesten. (Inom parentes sagt tycker vi sydeuropéer att det är konstigt det där att nordeuropéerna firar jul på julaftonen, fel dag, å andra sidan finns det sådana som firar jul på Trettonhelgen eller rent av inte alls så ja…)

Hursomhelst började det snöa medan vi rumlade runt därinne i vinkällaren. För dagen utrustad med en väldig gran med kulor och blinkande smålampor i regnbågens alla färger och kanske några till. På toppen en stjärna skänkt av San Pellegrino. Vattnet ni vet, fråga mig inte varför. Den där röda Pellegrino-stjärnan sitter alltid i toppen av vår julgran i vinkällaren (vissa rykten vill göra gällande att det var Gamle Produtto som varit kommunist som lagt sig till med stjärnan på den tiden det begav sig, och andra rykten viskade att det var sonen, Ludovici, som skaffat den när han i likhet med många andra trodde att euro-kommunisterna skulle ta över kontinenten, då på 1980-talet, men sedan rasade de ihop, eurokommunisterna, i land efter land: de kommunistiska partierna gick under och deras medlemmar gick istället till högerextrema partier eller missnöjespartier eller så blev de gamla kommunisterna borgare och den som säger att borgerligheten inte är vad den varit har förstås alldeles rätt i det för nu hyser den också kommunister i sitt sköte, vad Ludovici valde?, han slog sig ihop med Berlusconi, så klart.). Nog av. Där sitter den i toppen på granen i alla fall, den röda stjärnan. Vatten eller inte. Och utanför började snön som sagt sakta falla. Först några flingor. Sedan i stora sjok.

Nu tänkte vi inte så mycket på det. Inne i vinkällaren började temperaturen stiga och den vanliga, råa och kyliga källarluften ersattes undan för undan av vår varma och koldioxidstinna utandning (”vi borde fan sluta andas ut,” skrek vid något tillfälle Piero, en av vingårdskillarna och vi tittade på honom, ”klimatet ni vet, alla kor som fiser, fabriker som ryker, turister som flyger, regnskogsbrännare i Brasilien och Indonesien och så alla vi som andas ut koldioxid i stora lass”, sa han då och ingen orkade riktigt med honom så festen bara fortsatte). Doften av ungt vin, gammalt vin och vinäger i avloppsrännorna trängdes undan av aromerna från våra kroppar och allt det goda på borden.

Tankarna, både de tomma med öppna luckor och de fulla med kondensvattnet rinnande längst sidorna, var behängda med kulörta lampor som blinkade i otakt med julmusiken där den skrålade och skramlade från de högtalare som en gång installerats så att kontoret kunde skrika ut instruktioner och order till vinkällaren eller kalla till sig någon när det behovet uppstod. Kanske ett papper som skulle signeras eller en uppgift som skulle uppges till myndigheterna, hur noga det nu var med det på den tiden, långt innan kravet på fullständig transparens infördes så myndigheterna skulle kunna följa varje droppe vin tillbaka till fältet, antingen via våra loggböcker eller de för ändamålet utformade datorprogrammen (det började som bekant med EU:s nya regler från första januari 2005, då regel nummer 178/2002 började gälla, och allt som gjordes i vinkällaren skulle dokumenteras så vem som helst och framförallt myndigheterna skulle kunna följa varenda detalj i produktionsflödet, och sedan byggdes ju det där på med att allt skulle kunna spåras tillbaka till plantan, ja ni vet, tvärtemot alla tokiga idéer om att vi får göra vad vi vill utan att någon håller koll, vi tar oss för pannan och förbannar la tracciabilità och undrar hur den som skriker på transparens missat detta ok på den arme vinbondens utslitna och värkande axlar). Hursomhelst så har vi de där reglerna nu och högtalarna i vinkällaren används mest bara för att spela musik i samband med våra fester.

Ljudet är som framgått inget vidare. Det skrålar och skär sig mest hela tiden. Men det bryr vi oss så klart inte om. Vi smörjer kråset. Vräker i oss från det digra långbordet med alla skaldjuren, snittarna, den gravade laxen, kalkonen, salladerna och de många desserterna – alla dessa desserter! – och vi dricker så det står härliga till. Vin och sprit. Vår egen grappa! Sällan någon blir så full att den måste sova över i vinkällaren, även om det händer (en gång blev Tasconi Sr kvar över hela julhelgen: när ingen såg honom hade han lyft bort gallret till en avloppsränna, krupit ner i den och dragit gallret över sig som täcke, när de hittade honom på Annandagen var han kraftigt nedkyld och fortsatt gravt berusad) , men för det mesta tar sig alla hem eller vart de nu ska efter festen, glada i hatten och vinglande nerför den långa vägen från vinkällaren till landsvägen ett hundratal meter under oss, ja fågelvägen vill säga, och kanske 700-800 meter bort för den som går eller tar sig fram med ett fordon som måste framföras på vägen (skulle någon få för sig att gena genom vingårdarna är det ingen bra idé; raderna går på tvärs över sluttningen).

Högtalarna sattes in på order av Gamle Produtto, sonen till företagets grundare, Doktor Produtto, och far till Signor Produtto, Ludovici, som fortsatt är ordförande och den som i själva verket bestämmer trots att han är ganska dement sedan flera år. Precis som sin far var Gamle Produtto en hängiven anhängare till Mussolini – det var Doktor Produttos stöd och nära vänskap med Il Duce som fick ledaren att i ett utslag av givmildhet och med tacksamhetens tårar rinnande utför kinderna skänka familjen Produtto den väldiga och då nyligen beslagtagna lantegendomen som numer bär deras namn. En egendom Il Dottore inte hade tid att sköta till båta för verksamheten, som istället kom att drivas av kvinnor och män som Lammermoor och Ambrogio Tasconi (jo, just, mer känd som Tacsoni Sr, alltså han som sov i rännan i vinkällaren och hon, ja hon hette egentligen Lucia, men eftersom hon var ett hängivet Donizetti-fan kom hon att kallas Lammermoor, som Lucia di Lammermoor, ett namn som för övrigt gått i arv genom generationerna, vilket gör att vår tids Lucia Tasconi fortsatt kallas Lammermoor trots att hon inte alls lyssnar på opera och inte håller på med räkenskaperna; allteftersom Doktor Produttos son Gamle Produtto tog plats vid egendomens roder minskade den administrativa apparatens inflytande för att till slut glömmas bort, kort sagt var Gamle Produtto en hejare på siffror och administration och allt annat, inklusive högtalare).

En anekdot är kanske att Gamle Produtto till skillnad från sin far handgripligen in och visade sitt stöd för Il Duce. Ingen tycks veta exakt hur det gick till, sanningen gick i graven med Gamle Produtto, men smått mystiskt fångades han in av de allierade när Monte Cassino till slut föll. Han hade då, som det verkar, arbetat som kalfaktor åt general Frido von Senger en tid. När de allierade kom inrusande i det gamla högkvarteret som tyskarna sedan länge utrymt, fanns där bara den vid tidpunkten ganska unge Gamle Produtto som tagit av sig sin tyska uniform och därför var iklädd de kvinnokläder han lyckats förhandla sig till av en gumma i trakten. Övertygade om att tyskarna och särskilt general von Senger använt den stackars italienaren som sexslav, skickade de Gamle Produtto först till sjukhus och sedan till psykolog och som kronan på verket fick han en medalj för visad tapperhet innan han skickades hem till gården. Ute i frihet valde Gamle Produtto att ansluta sig till PCI, kommunistpartiet, där han fick många inflytelserika vänner och en del pengar från Moskva och med tiden ett par medaljer för tapperhet i fält också från den italienska staten (ingen visste förstås exakt vad det var för insatser Gamle Produtto hade gjort för att få sina medaljer eller hur han visat tapperhet, å andra sidan spelade det inte någon roll, trakten var stolt över sin mångfaldigt dekorerade krigshjälte och sorgen var stor när Gamle Produtto alltför tidig gick bort och lämnade över till sin tämligen inkompetente men charmige son Ludovici; en man som fullkomligen älskas av tillresta vinskribenter och som framställs som någon slags nydanare i vinvärlden trots att han inte ens före demensen begripit hur det kom sig att druvorna som slussades in i vinkällaren på hösten kom ut som vin året därpå).

Vi brukar börja lite försiktigt. Vi står där mitt i den smyckade och dukade vinkällaren bland alla de skinande tankarna i rostfritt, de starka lamporna högt däruppe i taket, och beundrar förväntansfullt de många blinkande kulörerna och granen med alla sina kulor och vi sippar på lite mousserande från den egna produktionen (gjord på chardonnay planterad på sena 80-talet, då hela världen planterade chardonnay – en annan tid, då alla ville ha chard, inte som nu då alla vill ha de inhemska, då mest kallade hemska, druvorna, jag säger bara trebbiano), skrapar med fötterna på de renskurade cementgolven med sin flagade rödfärg, pratar lite allmänt om ditten och datten. Då är det vi på kontoret och arbetarna i vinkällaren. Lite mer livat blir det när vingårdsarbetarna gör entré. De är mer högljudda. Sådana som i stort sett inget vet och därför uttalar sig tvärsäkert om det mesta (det är inte lönt att säga emot dem, säger de att Rom är huvudstad i Libanon eller att månlandningen skedde 1937 så är det så).

Riktigt fart blir det när Emilio, Allessandro och Maria dyker upp. Våra utesäljare. De kan partaja. Emilio brukar vara full för det mesta, men inte mer än att han kan kränga massvis av undermåligt vin och hålla igång ett party: ”Party party party” skriker han när han gör entré, greppar närmaste flaska och halsar en stund, så skriker han ”party!” och börjar dansa till vilken musik det nu råkar vara som olåter ur de skraltiga högtalarna. I år råkade det vara Cantique de Noël, en fransk sång av en gubbe vid namn Adam, ganska seg historia, men det stoppade inte Emilio som till och med försökte breakdansa lite, gick sådär, men vi lyckades få upp honom på benen när han fastnat i en slags hopkrupen ställning på golvet och sedan var han ohejdbar: dansade på borden, bjöd upp sin far den demente Signor Produtto, Ludovici, och retade gallfeber på vingårdskillarna genom att säga emot dem och ja, han bara var kul (Emilio är inte bara en alkoholist, partynisse och supersäljare, han är dessutom en kändis i egenskap av rik arvtagare med stående inbjudan till såväl villorna i Saint Tropez som Jeffrey Epsteins partyn, ja, så länge det varade, och Prins Andrews fester och de otyglade saudiprinsarnas innersta och vildaste krets av partysugna och missbrukande vänner, för att nu inte tala om de nyrika kinesernas dekadenta värld).

Intermezzo

Men vad om kvinnorna i släkten Produtto, eller avlade männen sig själva? Uppfostrade sig själva? Levde i celibat? Gjorde allt själva? Såklart inte. Låt oss ta det från början.

Doktor Produtto var homosexuell och hade ett förhållande med Benito Mussolini. Båda var gifta på sitt håll. Il Dottore med Il Duces oäkta syster Gabriella Bellini. När Gabriella visade sig vara gravid blev såväl brodern som maken överlyckliga. Möjligen svalnade deras glädje något när barnet visade sig vara mulatt. ”En satans Dumas!” lär Doktor Produtto har utropat när han fick se sin son Gamle Produtto. Detta brydde sig nu inte Gabriella, eller för den delen fadern, Il Duces abessinske livvakt Melenik om. De fick för övrigt ytterligare sju barn men det enda som Il Dottore tog under sina vingars beskydd och gav sitt namn var den förstfödde, Gamle Produtto.

Bortsett från den mörka hyn och det lätt krulliga håret gillade Doktor Produtto vad han såg när han tittade på sin son: medan Il Dottore var lika liten och rundmagad som Il Duce var Gamle Produtto reslig som sin mor och far och han var en hejare på gymnastik och friidrott (ja, det krävs inte mycket fantasi för att förstå att Doktor Produttos intresse för sin son inte var helt okomplicerat).

Gabriella spelade, sett till familjen Produttos släkthistoria, en undanskymd roll i och med att hennes förstfödde kom att uppfostras som en Produtto på familjens lantegendom medan hon själv levde livets glada dagar med Melenik och alla ungarna strax söder om Trapani på Sicilien. Där startade de ett mycket framgångsrikt textilföretag, MG, efter Melenik och Gabriella. Företaget stämdes så småningom av den engelska biltillverkaren MG och fick en rejäl dusör för att byta namn. Och det gjorde de, bytte namn. Till GM. Detta resulterade i att de stämdes av den amerikanska koncernen General Motors. I den uppgörelse som så småningom nåddes fick de en synnerligen väl tilltagen summan pengar. Efter de här båda lukrativa affärerna lade MG/GM ner sin verksamhet och Gabriella och Melenik levde lyckliga med alla sina pengar och barn resten av sina dagar.

Kanske för att modern varit så frånvarande under hans uppväxt hade Gamle Produtto det svårt att få till det med kvinnorna. Viljan fanns men han drabbades av en annars sällan sedd blyghet var gång ett kjoltyg kom i hans närhet. Därför var det kanske inte så konstigt att han äktade Fiorina Fiorentina, eller rättare sagt att detta manhaftiga fruntimmer äktade honom. Sanningen att säga är det så att varje gång den officiella historieskrivningen nämner något i stil med ”det var på Gamle Produttos tid” eller ”som Gamle Produtto lät införa” är det alltid Fiorina som ska ha äran. Medan Gamle Produtto var ståtlig och vacker var han lika värdelös som den fader som inte var hans fader varit. Fiorina var desto driftigare. Hon lever för övrigt fortfarande, snart 100 år gammal, det är hon som bor i lägenheten ovanpå kontoret och som brukar skrika otidigheter till vingårdsarbetarna om de dristar sig till att ta en paus inom synhåll från lägenhetens fönster. Såvitt vi vet är det också hon som fortfarande bestämmer. Allt.

Signor Produtto, Ludovici, son till Gamle Produtto och Fiorina och själv kommen till åren nu, har aldrig gift sig. Han har varit alltför upptagen med att festa med sina polare (han tillhörde och tillhör Silvio Berlusconis innersta kompiskrets med allt vad det innebär i form av sprit, knark, nepotism och hor). Mödrarna till hans barn är dels filmstjärnan och politikern La Cicciolina (Emilio), dels Françoise Le Pen, kusin till den franske politikern Jean-Marie Le Pen (Maria). Båda mödrarna har varit lika frånvarande som fadern under barnens uppväxt varför barnen uppfostrats av Fiorina Produtto född Fiorentina. (Signor Produtto, Ludovici, introducerades för övrigt till båda sina barns mödrar av festprissen, vännen och pajsaren Silvio Berlusconi.)

Del II

Som! vi åt och drack medan snön och mörkret föll därutanför och musiken skrålade och vi en efter en följde Emilios exempel och rusigt sjöng och dansade runt där mellan de uppställda borden och de väldiga tankarna, långt bort från morgondagens ågren och de sociala mediernas dystra domedagstankar om sakernas tillstånd. Traditionsenligt tystnade musiken exakt klockan 18.00, då vi festat rejält ett kvartsdygn, och Signor Produtto, Ludovici, ställde sig upp (sanningen att säga fick han hjälp med just det, att ställa sig upp) och skrek ut sin traditionsenliga julhälsning (en tradition hans farfar börjat med, då, i en tid som ingen längre minns): ”Nog! God jul på er! Dra nu åt helvete!”. Hans julhälsning möttes av många glada tillrop, där tacksamma ord blandades med skratt från de värsta festprissarna och gråt från de mer melankoliskt lagda och de som bara tyckte att allt det där, de kulörta lamporna, dansen och maten och, som kronan på verket, Signor Produttos, Ludovicis, jultal, var så fint att gråten vällde upp och sprutade ur ögonen och hängde som saliv ur deras öppna gråtmunnar.

Det var först nu, när alla skulle hem som vi insåg att det snöat hela tiden. Mycket. Fullkomligt vräkt ner. Stora sjok, framburna av en hiskelig vind från bergen. En vägg av vitt som mötte den som vågade sig ut och som lyste upp mörkret, som gjorde mörkret mer vitt än svart. Vitt över de bara vinrankorna som slängt sina löv och nu stod där nakna och väntade på att beskäras, vitt på taken som måste skottas om de inte skulle rasa ihop när den väl tilltagna volymen snö började tyngas av varmare dagars mildväder, vitt på bilarna, vitt på cyklarna, vitt på mopederna, vitt på de många vägarna och gångarna i vingården och ner för backen, ner till landsvägen, som inbäddad i, nej snarare försvunnen i vitt slingrar sig bort mot staden, där de flesta av gårdens anställda bor. Nytankade på mod och med spärrarna bortdruckna hoppade de flesta in i eller upp på sina åkdon och gav sig av.

Prästen lika kråka skulle ut och åka… Flera slank ner i dikena vid sidan om vägen som löpte nerför kullen, andra styrde ut i vingården när de insåg att bromsar hjälpte föga i det plötsligt glashala väglaget, ett väglag de sällan eller aldrig utsatts för tidigare (och bilarnas blankslitna däck gjorde inte saken bättre). Andra försökte ta sig ner mot staden på andra vis. Emilio som trots allt var en Produtto, låt vara en försupen sådan, men en Produtto, och dessutom en stjärnsäljare och kändis, fick med sig hela kontoret på ett upp och nervänt långbord som de använde som släde nerför backen. De kraschade halvvägs ner och de flesta blev liggande där, utspridda i snön, tills alpjägare, alpini, från Sjätte Alpjägarregementet i San Candido kom till undsättning på skidor eller i bandvagnar och med många pulkor för alla de skadade. Benbrotten, skallskadorna och förfrysningarna var oräkneliga (enligt uppgift har stadens sjukhus aldrig tidigare ens varit i närheten av att utföra så många akuta amputationer på så kort tid som dagen efter festen).

Bruno, Giovanni och Alberto, tre av killarna i vingården, gick vilse på sin arbetsplats. De trodde de skulle hitta ner till landsvägen genom att vandra de välkända stigarna bland rankorna. Tji fick de. De såg kort sagt inget annat än en vit vägg som stack dem i ögonen med sina vassa flingor. Giovanni kom bort i snöyran och återfanns först fram på förmiddagen dagen därpå, då snöfallet upphört och vinden lagt sig. Han hängde stel som en pinne och med mer än en släng av rigor mortis över ståltråden på en av kullens nedersta rader. Bruno och Alberto klarade sig bättre. Bruno, själv gammal alpino, visste att gräva sig en snöka där han och Alberto kunde övernatta. Det var för övrigt de som hittade Giovanni nästa förmiddag.

Signor Produtto, den demente Ludovici, insåg någonstans mitt i sitt vimmelkantiga rus och sin demens att det nog var bäst att stanna kvar på kontoret över natten. Han fick sällskap av Signora Rondello som skött skaffningen under kvällen och sin dotter Maria, utesäljaren, som helt enkelt var för full för att kunna förflyttas. De tre var tillsammans med ett lysande undantag de enda som klarade natten utan köldskador eller kroniska trauman.

Den enda som tog sig ner till landsvägen och vidare in till staden oskadd var den norska praktikanten Linn, som körde telemark nerför backen på ett par brädlappar hon yxat till och spänt fast med spännband hon hittat på kartonglagret. Signor Produtto, Ludovici, bestämde dagen därpå i en stund av klarhet och där han stod i spillrorna av sin tidigare personal på sjukhuset i staden, att julfesten fortsättningsvis skulle inledas av att en norska med tänd pannlampa och brädlappar på fötterna skulle skrida in i den nedsläckta vinkällaren där personalen andäktigt skulle sitta och vänta, hon skulle sedan sjunga en visa i moll till minne av dem som strukit med under återfärden från den numer historiska julfesten. En minut skulle därefter ägnas åt att minnas och sörja och att kontemplera över människans och tingens och rent av historiens förgänglighet. Sedan skulle den gamla rock ’n’ roll-hjältarna Bobby Solo och Peppino di Capri skråla ur de gamla högtalarna på högsta volym och alla de blinkande lamporna tändas och festen genomföras nu som då och för alltid.

Bobby Solo. Peppino di Capri. Hög stämning med Peppino. Internationell halligallimusik.

Dagen då Helmer Nilsson blåste bort

Publicerat 2020-12-06 av Lars Torstenson

Svara

Hur det kan gå när haspen inte är på, är något Helmer Nilsson numer vet mer om än de flesta. I alla fall får vi anta att det är så. Men låt oss ta det från början.

Byn där Helmer föddes ligger mitt ute i ingenstans någonstans mitt i Sverige. En sådan där liten håla som på den tiden fortfarande omfattade inte bara boningshus utan också bondgårdar, integrerade i byn, en kvarn och ett mejeri och två lanthandlar. Ett stenkast från huset där Helmer föddes gick grannens grisar och bökade fredligt i jorden och svinstians odörer vilade tungt över omgivningen, särskilt dagar med lågtryck. Nu var inte det något någon direkt tänkte på då. Snarare hade nog de flesta reagerat om doften inte fanns där en morgon när de vaknade. ”Vad är det för fel på lukten?” hade de kanske då frågat sig, ”Något stämmer inte!”, paniken hade kunnat bli total. Det går inte att annat än förundras över att grisarna en dag försvann och svinstian med den, utan att en katastrof inträffade, utan att folk blev som galna och undrade vem som tagit deras samtid från dem.

Mejeriet låg någon kilometer bort, i en krök nära den gamla skolan, för skolan var gammal redan när Helmer var ung. En envåningsbyggnad i trä. Ursprungligen grå men senare uppiggad med faluröd färg och vita knutar. Skolgården en fruktträdgård med gråpäron, äppleträd, krusbär och vinbärsbuskar. Astrar, prästkragar och rosor. Dill och persilja. Nässlor. Ett med tiden vitmålat staket runt skolgården som såg till så inget barn förvillade sig ut på grusvägen, där bönder och handelsresanden susade förbi i Saab 93:or, Volvo Duetter och, godsägaren, en Mercedes Benz 180, senare 219 och slutligen en 220. Helmer gick lågstadiet där. Mellanstadiet och högstadiet i den närliggande tätorten fick byns barn åka buss till. En gul buss med grå knopp på växelspaken. Sätena, stål och vaxduk. Delad framruta. Runda lyktor. Helmer hade nära till sin hållplats, strax bortom svinhuset. Andra fick gå någon kilometer från sitt torp eller gård i skogen ut till landsvägen, som inte asfalterades förrän Helmer började högstadiet.

Helmers mor arbetade på mejeriet och fadern på kvarnen, som levde vidare ända in på 80-talet. En odefinierbar låda i grått och rött, till vilken böndernas traktorer och släp och lastbilar från när och fjärran kom och åkte efter bestämda mönster.

Vackraste huset och platsen i byn var då som nu kyrkan och prästgården. En liten oas vid sidan om grusvägen som ledde från byn bort till herrgården, sommartid dold av prunkade grönska och på vintern inbäddad i vit vadd. En stenkyrka med smalt torn och en prästgård i karolinerstil och magnifikt målad i Stendahls färger. Helmer döptes och konfirmerades i kyrkan och hans föräldrar döptes och konfirmerades där, och de gifte sig där och nu ligger de begravda där.

Vid sidan om sina två lanthandlar, herrgården, mejeriet, skolan och kvarnen hade byn en teve-apparat, eller ja i alla fall under en tid, till dess teve-apparaterna en kväll stod och flimrade i snart sagt varje hus i byn. Den första teve-apparaten, med en kanal, Olle Björklund, Ria Wägner, Lennart Hyland och svartvit bild, 24 tum, bodde hos systrarna Högberg. Elvira, byns skolfröken och ansvarig för det i skolan belägna biblioteket. Hedvig, traktens distriktssköterska, en bestämd dam som med fast hand åkte runt, först i en Saab 93 tvåtaktare med kidnappardörrar, senare en Saab 95 V4 herrgårdsvagn, och lade om bandage, räddade avhuggna händer och sprutade vaccin i folk. Systrarna Högberg bodde i huset där de fötts, i klockarbostaden, intill skolan, där deras far varit lärare.

Byn sveptes vintertid in i en air av snö och granved. Snön gjorde att ljuden från gårdarna, mejeriet, kvarnen och bilarna som genomkorsade byn ekade dovt i nejden. Under resten av året blandades vardagens ljud upp med råmande kor, bökande grisar och bräkande får. Om hösten kunde jakthundarna höras yla i skogarna.

Så här i efterhand snöade det alltid på vintern och solen sken på våren och bäckarna porlade, berusade på smältvatten, och de återvändande flyttfåglarna fyllde luften med sin sång. Somrarna innebar arbete på någon av gårdarna eller, som en sommar, Johan Bäckströms lanthandel, mitt i byn. Inte för att Johan och Ulla Bäckström behövde hjälp, men de tyckte att de skulle ge någon av byns barn chansen att tjäna lite extra varje sommar. Helmer var en av de lyckligt utvalda. Att gå och sniffa i lanthandeln, fylld av rökt medvurst, tjära och godis, var något annat än att hjälpa till att kastrera grisar och nacka hönor eller sköta en ladugård. Mjölkning, mockning. Utfordring.

Efter skolan fick Helmer jobb på mejeriet. Där blev han kvar fem år, tills mejeriet köptes upp av Mjölkcentralen. Osttillverkningen flyttades och med den doften av mjölk, ost och rentvättade mjölkkannor och tankar i rostfritt stål. Byns egen ost levde kvar som varumärke, men kom att göras på importerad mjölk och fick en smak som inte hade något att göra med sitt ursprung. Produktionen av glass lades ner och lanthandlarna fick istället köpa glass tillverkad i lite varstans i Europa, fast med svenska namn förstås.

Medan skolan sedan länge gjorts om till privatbostad och numer hyrs ut som airbnb, har mejeriet fått förfalla. En brun och vit skamfläck med förspikade fönster. Det här med airbnb i byn föreföll de flesta av de gamla byborna som en minst sagt tokig idé. Tysken som köpt skolan skulle snart nog bli varse detta, menade de, men tji fick de, för tyskens airbnb går som tåget. Semesterfirare från Europas mer tättbefolkade delar uppskattar lugnet och att ingenting, absolut ingenting, händer i byn. Det förfallna mejeriet ser de som ett pittoreskt inslag och hade grisarna funnits kvar i byn hade de varit pricken över i. Märkligt nog verkar det inte bekomma sommargästerna att de måste köra en mil till tätorten för att handla. Bäckströms höll ut i det längsta, men när ingen ville ta över när Johan gick bort och Ulla tyckte det blev för tungt att driva verksamheten själv, valde hon att lägga ner. Även lanthandeln hyrs idag ut via airbnb.

Under åren Helmer arbetade på mejeriet hann han med att göra lumpen som skyttesoldat och att gänga sig med Britt Eklund från regementsstaden. Hon flyttade först till byn med Helmer och arbetade som hemsamarit. När mejeriet lades ner, fick Helmer hjälp av Arbetsförmedlingen att ta trafikkort och han fick snart jobb som taxichaufför i tätorten. Där föddes Britts och Helmers båda barn. De trivdes i tätorten, Britt och Helmer och barnen. Efter 25 år som taxichaufför fick Helmer sluta. En upphandling, där kommunen var tvungen att ge kontraktet till den billigaste offerten, ledde till att ett taxibolag tio mil bort, i den stora centralorten, fick ta hand om färdtjänsten i tätorten och därmed tappade de lokala droskorna underlaget för sin verksamhet. Numer finns ingen taxi att tillgå i tätorten, annat än om någon av det avlägsna, stora bolagets bilar råkar vara på plats och har tid och lust.

Tätortens liv cirklade då som nu kring sitt pappersbruk, en stinkande anrättning nedåt sjön till, dit lastbilar kom och for i en dygnet runt pågående skytteltrafik. Myror på väg till och från stacken. Timmerstockar in. Gigantiska pappersrullar ut. Hade inte bruket legat där, hade tätorten kunnat anlägga både en hamn och en badplats där. Nu fick den som hade båt åka någon mil bort till granntätortens hamn och den som ville bada hittade både en badplats och en utomhusbassäng där.

Bortsett från hamn och badplats fanns det mesta i den genomasfalterade och under 60-talet moderniserade tätorten. Vivo, Ica, Konsum, Systembolag, herrekipering, damekipering, kläder för barn och ungdom, leksaksaffär, glasmästeri, bosättningsaffär, fotoaffär, urmakeri, busstation, liten järnvägsstation för rälsbussen och godstågen, korvkiosker, kiosker, folktandvård, bokhandel, sportaffärer, primärvård, optiker, konditorier, elaffär, apotek, manufaktur, kemtvätt, ett efter kommunsammanslagningen 1971 gigantiskt kommunhus, till och med en resebyrå och en fotbollsklubb i division tre. Av detta finns inte så mycket kvar idag. Kommunhuset förstås. Stort och fult. Fotbollslaget i nya division fyra, långt under sin gamla nivå. En kiosk finns kvar, men de flesta butikerna är borta och ersatta av en stor Ica Supermarket och ett flertal pizzerior. Den som vill handla kläder, klockor och sportartiklar med mera är hänvisad till den ändå större tätorten eller internet.

När Britt och Helmer flyttade till tätorten var det egentligen inte så stor skillnad på att bo på landet och i staden. Det fanns fortfarande utedass och hus med bara kallt rinnande vatten både här och där, och posten levererades dagligen både här och där och telefonerna fungerade ungefär lika bra och taxibilarna drog sig inte för att åka ut till byn och hämta folk när undantagsvis någon behövde taxi där. Nu är det större skillnad. De som bor kvar i byn har fått vänja sig vid sämre postgång och sämre kommunikationer och service rent allmänt och att åka och handla i tätorten och att leva med halvdålig telefoni sedan de fasta linjerna tagits bort. Britt och Helmer ångrade aldrig att de flyttade. Från dåtiden till den nya samtiden.

Det gick lätt för Helmer att hitta ett nytt jobb efter att taxirörelsen blivit olönsam. Från taxi flyttade han till speditionsbolagens alltmer hektiska värld. Till att börja med levererade han paket till allt från småbutiker till privatpersoner. Allteftersom småbutikerna började försvinna och näthandeln tog över, ändrades Helmers arbetsuppgifter. Till slut hade konkurrensen pressat priserna så mycket att det mest handlade om att köra runt som en dåre och ringa telefonnummer och lägga på innan någon svarade. Vi var där. Ingen hemma. Undantagsvis körde han fram till någon adressat, men helst bara om han visste att det var lätt att hitta dit och att han snabbt skulle bli av med paketet.

Det märkliga den här ovanligt varma sommardagen, dagen då Helmer Nilsson blåste bort, en dag då hettan fick luften att dallra och fåglarna att tystna, var att han var tvungen, verkligen tvungen, att gå in på centralortens sjukhus och leverera sitt paket. Ett litet ilpaket med, uppenbarligen, livsviktigt innehåll. Mannen i sjukhusets informationsdisk såg sommartrött på Helmer när denne frågade var han kunde hitta doktor Schmidt på Ortopeden. Utan att säga något pekade receptionisten upp i skyn på en informationstavla, av vilken det framgick att Helmer skulle gå den orange korridoren bort och sedan ta hissen fyra våningar upp. Mannen i sjukhusets informationsdisk var helt klart slagen av värmen. Uppenbarligen var sjukhusets luftkonditionering ur funktion, om nu sjukhuset, en 70-talistisk betongmanifestation av samtiden, hade en sådan.

Så långt allt väl. Helmer gick den plastmatteluktande korridoren med de orange linjerna bort. Tryckte ner hissen, hälsade på de båda patienterna som kom ner med den, iförda syrgastuber och droppflaskor i ställningar och cigarettpaketen i högsta hugg, tog hissen och tyckte att den tog väl lång tid, en seg hiss, stor så att sängar fick plats i den, skrapade väggar, men ”ping” så var hissen framme. Det var nu problemen började. För ingenstans stod det något om Ortopeden, än mindre om doktor Schmidt. På måfå började Helmer vandra runt i korridorerna. Till slut blev han så trött av värmen och att inte veta var han var att han gick in ett litet rum med en säng och lade sig att vila där. Han var ingen ungdom längre och definitivt inte i toppform, tvärtom var han lätt överviktig och hade ont lite överallt. Åderbråck. Högt blodtryck. Höga kolesterolvärden. Dålig höft. Massor av inte så bra.

När han vaknade hade någon tagit av hans kläder och klätt honom i pappersmössa, operationsskjorta knuten baktill, papperskalsonger och papperstofflor och som pricken över i ett par stayups. Han låg i en säng, på höger arm satt en kateter kopplad till en flaska dropp. Något sa honom att det här måste vara ett misstag. Han var här för att leverera ett paket till doktor… eller var han inte det? Någon körde sängen han låg i. Vart? Han ville fråga. Säga att det var ett misstag. Men han fick inte fram ett ord. Sängen stötte emot en vägg och rullade vidare. In i en operationssal. Lampor och ramper i taket. Kirurger, narkosläkare, sjuksköterskor… alla i blått med pappersmössa på huvudet och mask för ansiktet. Flera med glasögon. Varmt. Som tur är står fönstren öppna så det fläktar lite. Jobba i den här värmen! Han somnar. Och lika bra är det. För just som läkarteamet inför titthålsoperationen blåser upp hans mage med koldioxid för dagen utbytt mot vätgas står en av sjuksköterskorna inte ut längre. Hon öppnar ytterligare ett fönster just som vinden lyfter därute i högsommarvärmen. Det blir tvärdrag och innan någon hinner reagera har Helmer lyft från operationsbordet och blåst ut genom fönstret, med sin uppblåsta mage och droppflaskan dinglande från katetern. Läkarteamet försöker fånga honom men kan inget göra, kan inte hindra honom från att blåsa bort. Bestörta står de i fönstret och tittar efter Helmer där han svävar iväg, en allt mindre prick, som till slut försvinner helt.

En morgon i Hades smak

Publicerat 2020-11-13 av Lars Torstenson

Svara

I det stillastående morgondiset dansar älvorna på det höstgula fältet och långt där borta, bakom de höga träden, på andra sidan den lilla dalen, stiger en röd ballong upp. Ju mer den stiger, desto tydligare blir det, att det är en enorm ballong och till slut, det tar säkert en minut för ballongen att lyfta sig i hela sin prydno, dyker korgen med passagerarna upp,

Korgen är formad som en båt. Ett skepp.

Skeppet plöjer fram genom älvorna, de dansande skuggorna i det gråvita diset, som sakta fälls ut, faller ner och fuktar det hösttorra gräset, där ett myller av knappt synliga småkryp bygger sin morgondag som om det inte funnes vinter.

I fjärran hörs en tupp gala, och till och från fyller en åsna morgonen med sina skrin.

En doft av rök sveper fram över dalen. Någon eldar gran och björk. Håller sitt lilla stenhus varmt och torrt. Fritt från morgonens råa kyla.

På grusvägen, som löper genom dalen, från norr till söder, tar sig en padda mödosamt fram. Ett ben i taget. Långsamt. Ett. Och. (slafs) Två. Ett. Och. (slafs)Två.

Ett skepp kommer lastat!

Med vaddå?

Döingar.

Och det är bråttom. De skulle redan vara i Amerikas förenta stater. Nu är det frågan om de hinner fram i tid för att rösta. Om de inte gör det, får de inte betalt. Inte ens för biljetten. ”Reser ni nu, gör ni det på egen risk!” sa Karon till dem, när de bad honom ro dem över Styx. ”Ger ni er iväg härifrån, kan det bli det sista ni gör!” varnade färjekarlen. Å andra sidan var han säkert medveten om, att den som är död i många avseenden redan gjort det sista den gör.

Karon hade sett fundersam ut, där han stod och kliade sig, först i skägget, sedan under mössan. Men så hade han farit runt och gått och ställt sig i båtens för. Det enda passagerarna såg av honom var ryggtavlan, insvept i en svart mantel. ”Lägg era obol i kassan vid landgången,” sa han och styrde straxt båten mot andra stranden, där de som inte fått en ordentlig begravning irrade omkring. Skuggor i den underjordiska natten.

Väl på andra sidan Styx skyndade döingarna mot kapten Nemos undervattensgrotta. Detta i avsikt, att få denne att övertala sin vän, den berömde ingenjören och uppfinnaren Cyrus Smith, att sätta fart på sin väldiga ballong och skyndsamt ila mot Amerikas förenta stater.

Mötet med den åldrade Nemo blev något av en besvikelse för de reseglada och arbetsvilliga döingarna. När de hittat fram till kaptenens boning i undervattensgrottan, skakade de av iver att få skrida till verket och förverkliga sin amerikanska dröm. ”Men kära ni, ni är alldeles försent ute, ingenjör Smith kommer aldrig att hinna fram i tid, inte ens till västkusten,” undslapp sig Nemo med sin knarriga röst, full av fransk brytning, och såg ömsint på dem. ”De andra gav sig av för ett dygn sedan, och de köpte en Tsyklon-2-raket av Smith, en raket de på nolltid var uppe i stratosfären med, och väl där gav sig snart kapseln iväg på egen hand, bara för att straxt landa i Lake Michigan, perfekt placerad för en insats i staten Michigan. En förflyttning med militärisk effektivitet, framtidens överljudsfart och ingenjörskonstens precision. En resa i Smiths smak.”

När döingarna hörde detta, gav de upp en unison suck, som ekade genom grottan och ut i de levandes värld, där den snart stötte på El Niño och fick sådan kraft, att den vuxit till en mäktig tyfon när den snart svepte in mot Filippinerna, lämnande inget annat än död och förödelse efter sig.

Om mötet med kapten Nemo blev något av en besvikelse, var mötet med ingenjör Cyrus Smith desto mer upplyftande, och det göt mod i de dödas lealösa kroppar. Innan de visste ordet av befann de sig tätt hoptryckta i den båtformade korgen och uppe i luften, svävande mellan först havet och sedan marken och den röda ballongen.

I hög fart seglade de mot Amerikas förenta stater, medan ingenjören, sin vana trogen, föreläste för dem. ”Det som utmärker vår tid är både det ena och det andra, men bland allt detta ena och andra, kan det vara på sin plats att peka på alla dessa ”jag vet nog jag-” människor, som numer tycks finnas i en mängd som indikerar tretton på dussinet. Det är de här som vet, verkligen vet, när saker och ting inte går rätt till, eller när de går rätt till, det gör de för övrigt vanligtvis då saker och ting går som de själva vill, annars går de vanligtvis fel till. För egen del vet jag ingenting, eller rättare sagt: jag är inte alls säker på den saken, för om jag vet att jag inget vet, vet jag ju det, och då vet jag något. Det är komplicerat det där. Och det är det som gör att så många skapar sina egna små sanningar. Slår blå dunster i sina egna ögon. Hade ni haft ögon kvar att se med, hade ni kanske gjort det, men nu är ni döda och ser utan ögon och att slå blå dunster i tomma ögonhålor tjänar inget till, eller det tror jag i alla fall inte. Ni hör att jag tvekar efter varje sanning? Det är därför att min största fasa här i livet är, att bli en ”jag vet nog jag-” människa. En total dåre. Då är det bättre att inget veta, och veta det, fast det är en paradox som komplicerar sakförhållandet och gör gränsen mellan sant och falskt och medvetet och omedvetet diffus. Otydlig. Kort sagt är denna min sanning kanske inte alls sann, för är den sann, går jag balansgång på randen till de verkliga dårarnas rike. Kort sagt är detta oklart som uttrycks som oklart och därför oklart för det friska sinnet och dess förmåga att uppfatta vad som är oklart uttryckt som oklart till skillnad från klart som uttrycks som oklart och därför är nonsens. Om detta torde vi vara överens.”

”Men snälla ingenjören, se er för! Ni seglar ju på de dansande älvorna! Se så deras tårar faller i det torra höstgräset!” ropade plötsligt döingarna i kör, måna, som döingar är, om det levande. På detta ville ingenjören inte alls höra, trots att Eos, morgonrodnadens gudinna, rasande över det han gjort älvorna, stack honom i ögonen med sina rosenfärgade fingrar. Istället kisade han och vände dövörat till och fortsatte att föreläsa: ”Tsyklon-2 byggdes i likhet med alla andra Tsyklon-varianter i Ukraina på den gamla goda Sovjet-tiden. Rymdraketernas Volvo. Pålitlig som få. Ett enda misslyckat uppskjutningsförsök på över 100 uppdrag. Fatta! Klart som korvspad att raketen era polare köpte häromdagen gjorde sitt jobb, som den rymdens packåsna den är. Era vänner har redan avlagt sina röster, de har fått betalt och de är på väg tillbaka till Hades med multna löv och annat som släkt och vänner i dödsriket bett dem ta med.”

Så talade ingenjören, skruvade lite på sina behållare med snart brinnande gas och såg så förnumstig ut, att de döda inte stod ut. Inför våra ögon, där vi står i fjärran, på andra sidan dalen, och tittar på den stigande ballongen, medan tuppen gal och åsnan skriar och älvorna dansar undan i fåfänga försök att undkomma den framforsande korgens ramning, kastar de sig över ingenjör Cyrus Smith, och de ger sig inte förrän de tagit honom av daga, och han blivit en av dem och sällat sig till dem i deras gemensamma ilska över ingenjörens ansvarslösa framfart bland älvorna, morgondiset och Eos rosenfärgade fingrar.

Vi rusar förstås mot den störtade ballongen; i vår iver att se vad som hänt och att hjälpa till, att rädda liv, spjälka ben och förbinda skadade huvuden, plöjer vi fram genom hagtornshäcken som omgärdar vår markplätt på jorden, springer genom de öde fältens höga höstgräs och stannar inte förrän vi, med andan i halsen, kommer fram till nedslagsplatsen, bara för att konstatera att alla är döda: De döda, ingenjören Cyrus Smith och alla älvorna.

Musik. Mer av samma vara.

Herr Führer

Publicerat 2020-11-01 av Lars Torstenson

Jag tänkte att sömnen, det är jag, och smärtan den är orosmomentet, det som stör sömnen, som alltså stör mig, och jag övertygade mig själv om att smärtan inte fick vinna, inte fick väcka mig; för mig handlade det om att sova vidare, om jag gjorde det hade jag vunnit, och det gjorde jag, vann; jag sov vidare, trots att den där gnagande smärtan hela tiden fanns där, i utkanten av medvetandet, hade jag slappnat av det minsta hade smärtan tagit överhanden och jag hade vaknat, men jag vann och det var därför som jag först när jag vaknade några timmar senare upptäckte att hunden ätit upp halva högerarmen. Fast först upptäckte jag hunden. Den låg där intill mig i den vältilltagna hotellsängen, king size, och såg nöjd ut. Mätt och nöjd. Fast så mätt kan den inte ha varit. Så feta armar har jag inte, låt vara att doktor Rimmer sagt åt mig att gå ner några kilo, ”Sluta röka, sluta dricka, ät mindre och framförallt sluta knarka” brukar han säga åt mig när vi har våra månatliga möten. Om jag går dit vill säga. Den här månaden, till exempel, kommer vi inte ses. Jag är nämligen ute på tjänsteförrättning. Reser runt och dänger väska i Sörmland. Haha, kan knappt vänta på att få träffa doktor Rimmer igen, så förvånad han ska bli när han ser min högerarm. Benpipan som sticker ut, de ruttnande köttslamsorna som hänger och slänger. Själv ska jag stolt vifta med armstumpen framför honom och lugnt säga ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem är det som har för tjocka armar nu? Och vem är det som gått ned i vikt? Va?”. Det där sista va:et ska jag liksom ropa ut. Som ett utrop, som överraskande nog kommer i slutet på det där andra, vilket sägs lugnt, ja, nästan smekfullt; som en karess hörs min ljuva stämma sexhest smeka fram orden ”Vad säger du nu då, doktor Rimmer, vem…”

Det här med att vakna upp och upptäcka att ens hund gnagt i sig halva högerarmen på morgonkvisten har sina sidor. Till att börja med är det inte okej någonstans att ens hund äter på en, och det gäller oavsett om en är vaken eller sover. Hunden ska inte äta upp sin herre, så är det bara. Således tog jag fram min telefon, en Huawei så jag började med att säga ”Zaoshang hao” till den, det gör jag alltid, dels av artighet mot telefonen, dels om någon stackars kines sitter där i en avlyssningscentral någonstans och lyssnar på mig genom telefonens högtalare och tittar på mig genom dess kamera, ibland, när jag tycker att det inte riktigt bara räcker att säga god morgon, drar jag till med ett ”Ni hao ma!” och så lägger jag skyndsamt till, ”För egen del mår jag bra, tack!”. När jag klarat av artighetsfraserna satte jag mig att söka i telefonen, inte efter livets mening den här gången utan information om hur hundar ska dresseras för att inte äta upp sina herrar. Hittade en Herr Führer i Gnesta, ”specialiserad på människoätande hundar”. Bra. Mailade Herr Führer. Fick svar med vändande mail. Herr Führer visade sig vara en trevlig prick. Han la bort titlarna med en gång, undertecknade sitt mail smått anakronistiskt med ett ”Er tillgivne” och så bara förnamnet ”Sturmbann”. ”Er tillgivne Sturmbann”. Bra bra. Jag hade varit lite rädd att han kanske skulle vara en aning stel, och kanske argsint. Vet inte varför. Kanske var det namnet, Herr Führer, som lurade mig. Då mitt hotell befann sig i Flen, vilket också innebar att såväl hunden som jag själv var där, var jag, vi, inte långt från Herr Führer, Sturmbann, och Gnesta, varför vi bestämde att vi skulle ses redan om någon timme.

Nu fick jag bråttom minsann! Den som aldrig vaknat upp med en bortgnagd högerarm vet nog inte vad det innebär att försöka skynda på och stressa omedelbart efter det något överraskande uppvaknandet. Redan när jag skulle använda min telefonen stod det klart att den nedre delen av högerarmen och framförallt allt den därvid fästade handen med dess fem flinka fingrar fattades mig. Kort sagt var det bökigt att göra allt med vänster hand. Hade jag varit vänsterhänt hade det kanske gått snabbare att vänja sig vid det nya tillståndet, men nu tog både detta tillvänjandet och allt annat sin lilla tid, därför blev jag, måste jag tillstå, smått rasande på den frukostansvariga människan på hotellet som, när jag äntligen tagit mig till frukostmatsalen, ställde sig att titta på mig med stora ögon och utbrista ett ”Men oh! Vad har hänt med er arm?!”. Då tyckte jag bättre om hennes chef, hotelldirektören, antar jag, som mycket handfast hutade åt mig och sa att ”Vem tror ni att ni är, va? Komma här och springa med en söndergnagd armstump i vädret hursomhelst! Nu är ni så god och tar på er något på överkroppen och ger er iväg härifrån! Sådana gäster vill vi inte ha här! Vi är ett respektabelt hotell!”

Inte mig emot. Jag tog med mig hunden och gick tillbaka till rummet, funderade över det hotelldirektören sagt, insåg det olämpliga i att springa runt med bar överkropp bara för att jag inte hade en arm att stoppa i den högra skjortärmen, vilken fånig tanke! insåg jag nu, klippte av högerärmen på min vita skjorta, satte på skjortan och kavajen, hängde bagen med varuproverna och min necessär över axeln, ”Erlige Erland” står det på bagen, det är jag, Erlige Erland, jag säljer damunderkläder, bagen är full av trosor, bysthållare och korsetter, har jag inga egna kläder där? tänker någon, inget ombyte?, jodå, jag har bagen full med underkläder, även om jag aldrig skulle säga det till en kund, som lanthandlaren i Friåsa, en ganska stel gubbe med religiösa grubblerier och ett förljuget äktenskap, så tycker jag att alla borde ha samma underkläder, fast skulle jag säja det till handlaren i Friåsa skulle han slänga ut mig, han är lite gammaldags, är till och med tveksam till hur han kommer att se på mig nu när jag bara har en armstump på höger sida, det är sådant som kan få handlaren i Friåsa att gå bärsärk, det avvikande, som en enarmad försäljare av damunderkläder.

Skjortärmen, jag lyckades inte så bra med det där med att klippa av den, den blev mest bara strimlad och den fladdrade en hel del, vilket irriterade mig, men den lade sig snart tillrätta när kavajen kom på. Det kändes bra. Jag gick ner till hotellreceptionen, betalade kontant, fnös åt hotelldirektören och försökte få min hund att morra lite, det gjorde den inte, men försöka duger, tänkte jag, bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna bågen, tänkte jag, för sådan är jag: en fighter, och så lämnade vi hotellet, hunden och jag, och tog bilen, en prima Volvo Duett, och körde till Herr Führer, min tillgivne vän Sturmbann i Gnesta. Denne väntade på oss med ett brett leende och nypolerade lederhosen och en dagen till ära nytvättad fasanfjäder i hatten. Herr Führer, Sturmbann, hade polerat brallorna, jo han sa ”brallorna”, och tvättat fjädern så snart det stod klart att han skulle få besök. En ordningens man i sin prydno. Jag tyckte om honom från första början och det var väl det som fick mig att alltför sent inse att det där med ”specialiserad på människoätande hundar” inte innebar att han kunde få hundarna att sluta äta på sina herrar.

Musik.

Apotekarens gästabud

Publicerat 2020-10-23 av Lars Torstenson

Svara

Apotekaren bodde ensam strax utanför byn. Ryktet sa att han fötts där, i det väldiga huset på kullen, till hälften dolt av sekelgamla ekar och plataner och en och annan kastanj. Dygnet runt brann lyktorna i allén som ledde uppför kullen och fram till huset. Till och med mitt i högsommaren, när cikadorna spelade och värmen fick luften att dallra av obehag och solen dränkte trakten i ett överflöd av ljus. Det ständiga skenet från lyktorna underströk den känsla av en skräckens boning som husets utstrålade i sin ständigt nedsläckta och lugubra skepnad.

När jag fick en inbjudan till en smokingmiddag hos Apotekaren, tänkte jag först inte gå. Det där hemska huset på kullen gav mig kalla kårar, och jag hade hört både det ena och det andra om dess herre. Bland det första jag fick höra när jag flyttade till byn för snart fem år sedan var, att Apotekaren egentligen var Hin håle. En absurd tanke. Men ändå. Någonstans har väl alla samlat ihop till sitt rykte? Och ingen rök utan eld.

Å andra sidan föreföll Apotekaren vara den mest normala personen i byn. Inte för jag kunde säga att jag kände honom. Ibland hade han skymtat på baren eller framför osthandlarens stånd på fredagsmarknaden, och det lilla jag talat med honom hade skett över ett paket huvudvärkstabletter eller någon annan produkt som måste vara fruktansvärt banal och ointressant i en farmaceuts värld. Lika ointressant som vårt samtal om vädret och Olympique Marseilles senaste match. Tror ingen av oss var ett dugg intresserad av fotboll. Egentligen. Men det är något de gör i byn: talar om fotboll istället för vädret. Ingen vill verka banal.

Kanske föreföll Apotekaren vara mest normal i byn därför att alla andra var så udda. ”Lerätare”, förklarade Marie-Jo, som flyttade hit ungefär samtidigt som jag. Allmänpraktiker. Tog över docteur Peupuis mottagning, när denne gick bort. ”Lerätare?” undrade förstås jag, ”Äter de lera?” frågade jag mest på skämt. ”Ja, de är geofager nästan allihop. Det är därför de är så bleka, anemi, och hakmaskarna i leran orsakar även andra symptom. Du vet, att de är så små och ser konstiga ut i ansiktet en del? Det är till del inavel, men bara till del, det beror också på födan, att de äter lera.”

Jag var chockad. Visst hade jag hört talas om lerätande djur och fattiga mountaineers och hillbillys i USA som äter lera, och inaveln, ja, vilken bortglömd by i mitten av ingenting har inte sin beskärda del av inavel? Men det här med att nästan alla är geofager. ”Det är inte så märkligt som det låter,” förklarade Marie-Jo, ”det är mer en tradition, ett sätt att dryga ut maten, ingen här tycker det är konstigt att leran ingår som en del i den dagliga dieten. Men det är klart att det inte är så nyttigt.”

Enligt Marie-Jo var de enda ”normala” i byn vi som flyttat dit. Läkare som Marie-Jo och veterinärer som Fabio. ”Och Apotekaren?” undrade jag. Det kunde inte Marie-Jo svara på. Vad hon förstått av byborna som kom till hennes praktik var alla lite rädda för Apotekaren. Men det verkade som om han var född i byn. ”Men ingen vet riktigt vad han sysslade med eller var han höll till åren efter högstadiet och fram till han kom tillbaka en dag och tog över apoteket”. Marie-Jo funderade en stund och så lade hon till ”Ingen verkar veta vad som hände med den gamle apotekaren, eller vart han tog vägen, han var bara borta en dag och istället stod Apotekaren där på hans post, när byborna behövde undsättning med hakmaskmedel och annat.”

”Men man kan väl inte bara försvinna sådär?” undrade jag. ”Nej,” svarade Marie-Jo, ”det kan man väl egentligen inte, men bortsett från det så försvann den gamle apotekaren bara sådär. Nästan som docteur Peupui. Han bara satt och torkade bort på sin praktik. Blev till damm och blåste bort. Det var i alla fall vad städerskan, Madame Moutais sa, det var hon som samlade ihop vad som fanns kvar efter honom och såg till att han kunde jordfästas så som det anstår en kristen man.”

”Men ingen kan dö sådär!” utbrast jag. ”Nej, så klart inte,” sa Marie-Jo, ”men docteur Peupui gjorde det. Jag har sett polisrapporten som gendarmerna borta i Draguignan gjorde. Det står att docteur Peupui torkade ihop och dog på sin post. Sådant som händer här, och det är nog något som du, som ska vara byns skollärare, måste ha koll på.”

Det visade sig att vi som var bjudna till den där smokingmiddagen hos Apotekaren var alla vi inflyttade. Marie-Jo, veterinären Fabio, jag, kanslichefen på det lilla kommunkontoret, Olivier Truc med fru, och så Johnsons, ett engelskt par som nyligen köpt ett av byhusen och renoverat det till oigenkännlighet.

Marie-Jo, Fabio och jag åkte tillsammans i Fabios Peugeot, uppför den knöliga grusvägen som så småningom ledde till den upplysta allén och spökhuset i dess slut. Vi var de sista att anlända. En skylt med en pil manade oss att köra runt huset och parkera på baksidan. Vilken skillnad! Här var allt upplyst, alla fönstren i husets tre våningar var fulla av liv och parkeringsplatsen badade i det varma ljuset av diskret placerade ljuskällor, som vi inte kunde se, bara ana i änden av varje ljuskägla. På trappan brann marschaller och på översta trappsteget stod Apotekaren vänligt leende med utsträckta armar. Han var oerhört stilig i sin smoking och lackskor och med det slickade, kolsvarta håret lagt i en bena vars perfektion endast överträffades av pipskäggets ans.

”Åh, så trevligt att ni kunde komma, kära ni, ni är hjärtligt välkomna!” sa han och menade det. Vi kände oss alla genast betydligt bättre till mods.

Kvällen inleddes med ostron och champagne ”Bouzigues,” sa Apotekaren och nickade mot ostronen, ”hitkörda med taxi idag! Jaja, se så, apoteket går bra, jag har råd, det är därför ni får prestige-champagne också, inget vanligt trams, det kan pöbeln dricka till sin lervälling,” han log hastigt, ”ja, jag vet, inget personligt, men det är ju så det är, här i vår by, folk äter lera, drabbas av hakmask och allehanda sjukdomar, för att nu inte tala om allt inavel, men det finns värre saker att tala om, men låt oss nu skåla, kära ni!”

Vi var alla lite tagna av Apotekaren. Hans charm, hans gästfrihet, hans humor och alla oväntade vändningar i samtalet, som nästan uteslutande drevs av honom själv.

”Medan ni har koll på byborna vet ni nog ingenting om mig, jajo, jag är byns apotekare, lämpligt nog kallad Apotekaren, och det är fint så, ni kan kalla mig Apotekaren, men vill ni, får ni kalla mig Bubba, jaja, det är ett riktigt hillbilly-namn, nascar, banjo, Sista färden och det där, men man får inte allt här i livet och jag fick ju faktiskt ett namn, haha, men nu hörni ska ni få höra: Ni vet att det bara är en tidsfråga innan pandemin stänger ner oss igen och ni vet att de vaccin som finns inte förslår långt, eller hur?”

Utan att invänta svar fortsatte han, lätt maniskt men alltid med ett varmt leende på läpparna och utan att få oss att känna oss annat är välkomna och omtyckta. ”En förmån man har som apotekare är att man kommer över den medicin och de vaccin man vill ha. Även sådant som inte finns.” Han gjorde en kort paus, blinkade åt Marie-Jo och fortsatte först när Mister Johnson undslapp sig ett ”Men så fortsätt då, karl, vad är det ni försöker säga?”

”Det jag försöker säga är att jag har ett dussin sprutor. Vaccin. Och jag delar dem gärna med mina vänner.”

Mister Johnson såg än på Apotekaren, än på sin fru. ”Så ni kan vaccinerna oss?”

”Ja, Mister Johnson, det kan jag. Jag kan se till så ni slipper undan pandemins risker. Med tanke på er ålder borde väl det intressera er, och ni, vår veterinär, med er övervikt och kanske andra underliggande riskfaktorer, ni borde väl också vara intresserad av att vaccinerna er?” Marie-Jo såg tveksam ut. ”Men, vaccinen är slut sedan länge? De lanserades, sedan vet ingen vart de tog vägen eller vem som fick dem, och nu säger ni att ni har vaccin här?”

Apotekaren la sin hand runt Marie-Jos kind och tittade ömt på henne. ”Ja, kära docteur Bucole, så är det, och jag vill dela mina doser med er. Av alla i byn är det er jag vill dela med. Jag ser inget skäl att ge vaccinet till de lervällingsätande dräggen nere i byn.”

Marie-Jo såg ett etiskt dilemma i att själv lägga beslag på en av de hett eftertraktade doserna, men lät sig övertygas av oss andra. Tillsammans konstaterade vi, att det var vi som var samhällets stöttepelare, och att om några skulle gå levande ur pandemin så var det vi.

Sagt och gjort. Apotekaren hämtade en silverbricka med sju sprutor och en efter en blottade vi vänster överarm och lät Apotekaren sticka sin spruta i oss.

När Apotekaren var klar med oss, när vi alla fått vår dos, var vi alla lite upprymda. Som om vi varit med om något väldigt farligt och överlevt. Tillsammans. Precis klarat oss undan. Med nöd och näppe.

Det låg något overkligt över det här, och den känslan förstärktes av all champagne som flödade i en outsinlig ström:. Pommerys Louise på magnum. Taittingers Comtes de Champagne. La Grande Dame…

Det jag framförallt minns från den här delen av middagen är den uppsluppna stämningen och grammofonen, en sådan där gammaldags grammofon för stenkakor, med vev och en stor tratt. Apotekaren skötte själv vevarmen, när det behövdes, och han agerade discjockey med en effektivitet och finess som om han inte sysslat med annat. Hunden Nipper på HMV:s etikett snurrade bokstavligen runt på högvarv medan Gerschwins Fascinating Rhythm, Are You Lonsesome Tonight, ja Presleys hit, men i original, från 20-talet, 1920-talet, Les Nuits Moscovites med den misstänkte femtekolonnaren Tino Rossi och en massa annan musik från mellankrigsåren flödade ur den anakronistiska grammofonens tratt.

Middagsbordet var magnifikt uppdukat i en väldig matsal med kristallkronor och levande ljus och flamländska bonader på väggarna. I ett hörn stod en gammal riddarrustning intill en uppstoppad isbjörn. ”Den sköt jag när jag arbetade på Svalbard,” berättade Apotekaren, ”jag var så illa tvungen, ni vet, däruppe kan man inte gå obeväpnad, nästan som Amerika, haha, isbjörnarna är inte att leka med, den där knäppte jag när den tänkte göra processen kort med mig när jag satt på mitt gevär, som jag lagt mellan två stenar, och uträttade tvåan, som tur var visste jag hur farligt just det momentet kunde vara när man gett sig av ifrån tätorten, och jag satt där med revolvern redo, precis som jag lärt mig, självklart hade jag ryggen åt en klippa, så fienden kunde bara överfalla mig framifrån, och framifrån kom björnen just som jag ansåg mig klar, ja, den detaljen är inte oviktigt, livets små marginaler, hade björnen kommit en halv minut senare är det inte säkert att jag hunnit sikta och skjuta, men nu gjorde jag det, och ja, där står den nu, det var den eller jag.”

Apotekaren skötte allt själv: dukade på och av (silverbestick och kraakporslin från 1600-talet… sa iallafall Apotekaren att det var) , pysslade i köket (mycket arbete i köket så klart), öppnade vinflaskorna (mycket vin, Bordeaux och Côte-Rotie) och fyllde våra glas och underhöll oss med historier av alla möjliga slag. Det verkade som han rest jorden runt flera varv och det föreföll oss som om han arbetat snart sagt överallt. Vi undrade förstås hur han hunnit med allt det där. En undran som inte fick något svar. Istället började Apotekaren tala om vad som föreföll vara hans favoritämne: antropofagerna, kannibalerna i Salernes.

”Känner ni inte till det?” frågade han något häpen. ”Alla vet väl att kannibalismen har sitt ursprung i Salernes, ja, byn bara några mil bort. Det är där arkeologerna kunnat belägga de äldsta fynden av kannibalism. I världen. Det händer väl titt som tätt att folk äter folk. Stalingrad. Det där planet i Anderna. Nöden har ingen lag. Hungern ingen säkerhetsspärr. Och varför skulle den ha det? Fast jag har hört att människokött smakar gott. Många säger att det är det godaste köttet som finns. Det står också att läsa i Egyptens hieroglyfer och andra gamla uttrycksmedel genom historien. Grottan i Fontbrégoua utanför Salernes, där finns bevisen! Tusentals år före vår tideräkning. Redan då. Ja, säg den kultur som inte emanerar från oss fransmän, haha! Men hörni, hur smakar min Boeuf Bourguignon? Haha!”

Vi fann skämtet vansinnigt roligt och så påpassligt och vi gapskrattade alla ikapp med Apotekaren. Jag minns att jag förvånades över att Fabios mun kunde bli så stor när han skrattade för full hals och jag tyckte nog det var lite opassande att Marie-Jo och Apotekaren tittade på varandra, där de satt intill varandra, och skrattade så våldsamt att Marie-Jos långa hår fladdrade och toppen på Apotekaren pipskägg vippade. Kanslichefen Olivier Truc och hans fru skrattade så de trillade under bordet; från någonstans nedanför oss hördes Madame Trucs gälla skratt och kanslichefens fniss som till icke ringa del kom genom hans näsa, det högsta fniss jag någonsin hört, säkert 100 decibel, vilket imponerar ändå mer om man betänker att det framförallt kom från näsan. Den ende som inte skrattade var Mister Johnson som satt och tittade på sin hustrus vigselring som låg väl synlig i den nu nästan tomma grytan med boeuf bourguignon.

Den sadlade mannen

Publicerat 2020-10-07 av Lars Torstenson

Naturligtvis tycker en del, att det är konstigt att jag går runt med en sadel mellan benen. Naturligtvis, tycker de det. För det normala, har jag fått klart för mig, är att inte ha en sadel mellan benen. Ja, annat än när du rider. Förstås. Då är det högst naturligt att ha en sadel mellan benen.

Hur gärna jag än skulle vilja, att fler hade en sadel mellan benen jämt, kan jag också se att väldigt få, om någon, har det. En sadel mellan benen. Kort sagt är jag ganska ensam om mitt tillstånd.

Det konstiga med min sadel är att ingen tycktes se den när jag växte upp. Somliga, de flesta, ser den inte ens idag.

Kanske var sadeln mindre när jag var liten. Så den knappt syntes. Tur för mamma! Tänk annars, när jag föddes, och huvudet kom ut, och den tunna överkroppen med sina taniga bäbisarmar, och sedan blev det stopp, för sadeln tog emot. Oj, vad barnmorskan hade blivit förvånad! Som hon hade fått dra tillsammans med den tillkallade jourläkaren för att få ut mig!

Jag kan inte komma ihåg att någon talade om min sadel i skolan. Eller i bordtennisklubben. Inte för att jag var bra. Jag var usel. Sadeln gjorde mig rejält hjulbent och långsam. Till och med för långsam för pingpong på nybörjarstadiet. Rundboll var bara inte att tänka på. När de andra spelade rundboll i slutet på träningspassen, fick jag gå och byta om. Lika bra det. Kan inte minnas att jag hann upp en enda boll. Någonsin. Sadeln gjorde det svårt att springa. Benen hjulade för mycket, där de omslöt sadeln.

Men alla vara snälla. Både i bordtennisklubben och skolan. Värre var det för Lotta. Lotta Långben. Hon var säkert två meter redan på lågstadiet, och längre blev hon. Gänglig och ranglig. Det var Lotta Långben det. Känd från Guinness rekordbok.

På rasterna brukade vi reta henne. Sprang runt henne, ja jag också, så gott det nu gick, och sjöng en slags omelodiös melodi ”Lotta och Janne Långben! Lotta och Janne Långben!” Det var ganska fånigt. Senare, när vi var vuxna och Lotta jättelång, gifte vi oss. Lotta och jag.

Jag tror att vi hade det bra, Lotta och jag, till dess Lotta en dag, helt oförhappandes, blev jättearg på mig. Hon skrek, att jag inte alls har en sadeln mellan benen, att sadeln sitter i mitt huvud. Då skilde vi oss.

Men hur skulle det se ut? Om en hade en sadel i huvudet!? Skulle det ens gå? Skulle en ens kunna gå med en sadel i huvudet? Balansen! Och nacken, hur skulle det gå med nacken? En sadel med valvet någonstans över pannan, gissar jag, och ett långt utdraget bakhuvud, där sadelns bakre del sticker ut under den uttöjda skalpen. Tänk vilken dålig affärsidé det är, att göra hattar och kepsar för människor med en sadel i huvudet. Nej, där var Lotta fel ute. Jag tror helt enkelt inte att det går att ha en sadel i huvudet. Lika lite som det går att ha en sadel i armhålan. Men det tänkte hon inte på, min Lotta, när hon skrek och gormade, där uppifrån sina höga hästar, flera meter upp i luften.

Hursomhelst så är jag glad att jag har en sadel mellan benen och inte i huvudet. Det är lite rultigt och jag vaggar en hel del när jag får upp farten. Men det går, om jag nu får vara lite putslustig. På tal om att gå, gick jag till en psykolog en tid, eller under ganska lång tid, jag bodde till och med på ett sjukhus med en massa psykologer och andra experter på sadlar mellan benen. De kan sådant, psykologer. Sadlar mellan benen. Tror de i alla fall, för om jag ska vara petig så var de lika fel på det som Lotta. Påstod också att jag hade sadeln på hjärnan. Det tolkar jag som att jag hade sadeln i huvudet. Bara annorlunda uttryckt. Samma dumheter på psykologmumbojumbo.

Nej, det där med psykologer och sjukhus har jag lagt ned, precis som jag lagt ner Lotta och familjen och allt annat. Ni kanske undrar hur det kan vara så? Hur en frisk man med fru, låt vara jättejättelång, och flera ungar, också ganska långa och rakbenta, inte alls som sin far, men i alla fall, fru och barn, hur en sådan man bara kan lägga ner allt, kliva ur sitt liv för att istället, med hjulande gång, driva runt på gator och torg? Vad är värt priset att bli uteliggare? Svaret, mina vänner, är mycket enkelt: Allt är för att få vara med min sadel; jag älskar helt enkelt min sadel mer än något annat här i världen.

Musik.

Bonden & Vägskrapan

Publicerat 2020-08-11 av Lars Torstenson

Grusvägen bredde ut sig mellan de tre små byarna, utspridda cirka tre kilometer ifrån varandra. Just vid bondgården svängde det bruna vägsnöret skarpt åt vänster för den som skulle till den Bortre byn och åt vänster för den som skulle till den Hitre byn – den tredje byn, Ändadärborta, låg bortanför den Bortre byn. Dit, till byn Ändadärborta, åkte traktens folk nästan aldrig till. Den låg för långt bort. Dessutom fanns allt som behövdes hos Sven i den Bortre byn. En lanthandel som hette duga. Med ost, mjölk och köttfärs och grönsaker och godis, fiskespön, huvudvärkstabletter, batterier, grepar, skruvmejslar, skottkärror och gräsklippare och djupfrysta varor av alla de slag, till och med apelsinjuice. På fredagar kunde den som beställt i förväg dessutom hämta ut både fisk från Göteborg och sprit från Systembolaget.

På somrarna cyklade barnen på gården till Sven för att köpa godis, glass och serietidningar. På vintern, då den annars så brunt knastrande vägen svepte genom landskapet som en vit reptil, tog de sparkstöttingen i samma ärende, och året runt hände det minst en gång i veckan att Bondens fru eller Bonden själv satte sig i den blå Volvon och körde till Sven för att inhandla vad som behövdes för att hålla igång hemmet och dess invånare: Bonden, Bondens fru, hundarna, katterna, barnen och undulaten. Bara undantagsvis for de till stan strax norr om byn Ändadärborta för att storhandla på Willy’s.

Utanför Svens lanthandel i Bortre byn fanns en varuautomat så Sven kunde serva traktens befolkning dygnet runt hela veckan, söndagarna inräknade, till och med under mässan. I automatens många luckor fanns det nödvändigaste: kokosbollar, Käck, Skotte, apelsiner, äpplen, Pigalle, Samarin, Luxus kaffe och Salvequick. På lördagseftermiddagarna samlades traktens ungdomar framför lanthandel för att umgås. Ibland handlade de i varuautomaten, ibland inte. De yngre satt på sina mopeder och cyklar medan de äldre smidde planer för kvällen i sina Volvo Amazon och Opel Ascona med påklistrade fartränder och burkiga ljuddämpare av märket Thrush och inhandlade via postorder.Själv arbetade jag på gården som dräng. Vi var två stycken som gjorde det. Karlsson och jag. Han var gammal som gatan, Äldre än Bonden, och själv hade jag sommarlov. Gymnasiet i stan norr om byn Ändadärborta. En annan värld. Modern i jämförelse. Fri från dunster från ladugårdar, gödslade fält, svinhus och gamla plogar och harvar. Fri från ljudet av den porlande bäcken, de knattrande och stånkande traktorerna, kornas råmande och tystnaden när allt släcktes ner någon gång mellan Rapport och Aktuellt.

Hursomhelst så var han gammal, Karlsson. Bodde ensam i ett torp i skogen. Kallvatten och utedass. Vedspis och öppen spis. Kammare, kök och ett vardagsrum. Råttor på vinden. Han luktade Karlsson. Rök, gammal skit, snus och Gud vet vad. Men man vande sig. Det var också vad Bonden sa när han såg hur jag våndades första dagen vi satt och åt frukost tillsammans i köket på bondgården. Bordet var dukat med bröd av alla de slag, prickig korv, smör och ost, och kaffe förstås och grädde till det. Bonden själv åt dessutom sill och mosade ägg och Karlsson sörplade i sig havregrynsgröt så det stod härliga till och det rann mjölk utmed hans skäggiga hals. ”Du vänjer dig vid Karlssons kroppsliga odörer,” sa Bonden. Och det stämde. Efter någon vecka hade jag vant mig. Då kunde jag också titta på Karlsson när han åt utan att äcklas av hans tandlösa mun och löständerna vid sidan om tallriken med havregrynsgröten och snuset som rann i mungiporna också då han åt.

Bondens fru satt med oss ibland men för det mesta skjutsade hon barn till skolan eller var och arbetade på läkarcentralen i stan norr om byn Ändadärborta. En riktig globetrotter. Åkte till stan flera gånger i veckan.

Också Bonden var gammal, tyckte jag, och hans fru. Barnen var däremot unga och små. Egentligen ganska gulliga och snälla, men jag tyckte inte om dem ändå. Det hörde liksom till, tyckte jag, att inte tycka om äckliga småungar. Däremot tyckte jag om hundarna. Till och med schäfern Amanda som hade något fel i huvudet och kunde bita en närsomhelst. Men hon fick vara kvar. ”En bra vakthund,” tyckte Bonden och menade att det övervägde det faktum att Amanda bitit inte bara Bonden och hans fru utan också tre av de fyra barnen, Karlsson, mig och veterinären, som fick åka till läkarcentralen och tvätta rent både låret och underarmen och sy på båda ställena. Tretton stygn inalles.

Till skillnad från sin hustru var Bonden liten och tanig. Fast han hade en rätt stor mage och en krokig näsa och stora fötter. Han såg snäll ut och var snäll. Blev sällan arg. Men det kunde hända, vilket vi strax ska få höra mer om.

Karlsson luktade väl så illa för han var ensam och aldrig riktigt fått lära sig att ta hand om den kroppsliga hygien, eller någon hygien överhuvudtaget. Han föddes i torpet där han bodde när vi arbetade ihop och där levde han tills han en dag blev hämtad till ålderdomshemmet i byn Ändadärborta. Det sägs att han dog när personalen skulle tvätta honom vid ankomsten. Fyra personer och en rejäl sax behövdes för att få av honom kläderna och han dog tydligen när han sänktes ner i badkaret. Fast några vill göra gällande att Karlsson tog stryptag på två av vårdbiträdena och sånär ströp dem, men när de svimmade av syrebrist föll de över Karlsson som då trycktes ner under vattenytan i badkaret och drunknade. De båda vårdbiträdena kunde räddas med hjälp av hjärtmassage och konstgjord andning. Ingen hade riktigt tid att ta sig an Karlsson där han låg livlös strax under vattenytan.

Vägskrapan, eller väghyveln, var en Nord-Verk 130 HVT. Gul och stor. Lång. Sex hjul. Fyra bak, två fram. Strålkastare både bak vid hytten och på den långa ramen mellan hytten och framhjulen och den främre skrapan. Huvudskrapan satt som sig bör strax framför hytten, och motorn strax bakom, ovanför de fyra bakhjulen. Med de där strålkastarna som ögon och den långa kroppen såg vägskrapan ut som en insekt. En slags gräshoppa. Fjorton ton! Så mycket väger Nord-Verk 130 HVT och den är nästan elva meter lång, två och en halv meter bred och över tre meter hög. En strängspridare på 243 cm och en 200 hästars Volvo TD70 B.

Den var som en kär vän, vägskrapan, där den kom hasande med skrapljud och bolmade rök längs grusvägen. En gång i månaden kom den och jämnade till det bruna knastret och spred ut rullgruset som samlats i vägkanten. Det var alltid en speciell känsla att köra hem med mopeden efter arbetsdagen när vägen var nyskrapad. Till och med Karlsson, som cyklade till jobbet, menade att det var en speciell känsla att cykla på vägen när skrapan gjort sitt. ”De e allt annevesare å côkla när syrsa gjort sitt,” sa han för han tyckte också att vägskrapan såg ut som en insekt och särskilt då en slags syrsa.Han som körde vägskrapan verkade vara snäll. Det tyckte vi allihop på gården och alla andra i grannskapet. Han brukade vinka åt oss när han for förbi om vi stod där och reparerade stängsel i dikeskanten eller kanske tog hem korna för det var mjölkdags eller hyvlade plank eller målade om ladugården. Fast den här dagen hade han tydligen bråttom. Han skulle hem till Frida Jonsson i Bortre byn, fick vi senare veta. Kaffe med dopp. Sju sorters kakor. Bullar och sockerkaka. Vetelängd. Lyckosten.

Men även om en kan förstå att han hade bråttom hem till Frida Jonsson och det utlovade kalaset visade han anmärkningsvärt lite tålamod när han kom skrapande och bolmande genom kröken vid sidan om gården, för när han fick syn på de nyanlända armeringsjärnen till en nyss påbörjad ladugårdsutbyggnad på gården – bonden hade beställt hos Sven som ordnat fram armeringsjärnen och sett till att få dem levererade: idag på morgonen hade en lastbil lämpat av de rostbruna spirorna vid sidan av vägen, i kröken; varför han lagt dem just där har vi aldrig fått veta – tvärnitade han med ett gnisslande ljud och gav sig till att tuta med sitt brötiga signalhorn. Det lät som en ångbåt. Det sa i alla fall Karlsson och han visste vad han talade om. Han hade arbetat som mässpojke på en ångslup i sin ungdom. När det nu kan ha varit.

Bonden, Karlsson och jag nackade hönor på gårdsplanen. Bonden tog tag i hönorna, slängde upp dem på huggkubben och högg huvudet av dem. Jag fick sedan försöka fånga de undflyende och huvudlösa kropparna innan de försvann ur synfältet för oss. Karlsson samlade upp så mycket blod han kom åt. Han var övertygad om att färskt hönsblod var det som höll honom vid liv och efter varje hönsslakt kände han att han fyllt på blodreserven för ett år till. ”Ett år i tajet mä hjälp utå höneras blo’, de e mi melodi,” sa Karlsson.

Vi var alltså upptagna och agerad inte direkt. Kanske tog det till och med ett litet tag. Säkert fem minuter. Till slut fick han som körde vägskrapan nog. Han petade i en växel och drog på med sin 200 hästars Volvo TD70 B och det hördes ett förfärligt gnisslande och kvidande när han körde iväg och lämnade efter sig en liten skog av uppåtböjda armeringsjärn.

När bonden insåg vad som höll på att hända och vad som hänt rusade han hjulbent upp till vägkanten och ställde sig vid de deformerade armeringsjärnen, satte händerna i sidorna och glodde efter den undflyende vägskrapan som hastade iväg i säkert 20-25 km/h längs den enorma raksträcka som ledde till nästa tvära krök på grusvägen. Så kom raseriet över bonden på riktigt: han tog av sig sin mössa från Västsvenska lantmän, grön och med en genomskinlig plastskärm, höll den i handen han åter satte i sidan medan han hötte med den andra näven i luften och med en ursinnig gest – detta imponerade på mig för Bonden hade bara tre fingrar på den handen, han hade alltid gillat sådant som smäller och hade lekt vildsinta och för grannskapets brevlådor förödande lekar med hemgjorda påsksmällare som liten och sedan fått sitt lystmäte under rekryten i Skövde, där han lyckats spränga bort några fingrar och en bit av vänster hand – gav han luft åt sin upprördhet, frustration och ilska. ”Din, din, din förbannata apa!” ropade han så efter vägskrapan.

III

Kanske förvånad över den egna ilskan, kanske imponerade av den förbannelse han just i djupt vredesmod utslungat stod Bonden alldeles stilla i en evighet som varade några sekunder, så ryckte han till och började springa på sina krumma ben mot närmaste traktor. Han såg rolig ut när han sprang, Bonden. Hjulbent hade han alltid varit och nu när benen dessutom börjat krumma stapplade han fram närmast sidledes. En del kallade honom fortfarande för ”Hjulet” och ”Tunnel-Karl” fast han slutat spela fotboll för länge sedan. Han hade spelat back i Hitre byns lag och gjort sig känd för sin långsamhet och förmåga att låta sig tunnlas på: han var helt enkelt så hjulbent att han inte kunde stoppa bollen om den spelades i knähöjd rakt mot honom.

Traktorn som stod närmast till var gårdens långsammaste. En gammal Massey Ferguson 65. Detta bekom inte den rasande Bonden som hävde sig upp bakom ratten, startade och satte med ett litet skutt iväg efter vägskrapan.

Där stod sedan Karlsson och jag en stund och tittade efter den undflyende vägskrapan, nu snart framme vid kröken vid den långa rakans slut någon kilometer bort, och den jagande traktorn, i rakans början. När vägskrapan sedan länge var försvunnen och Bonden kommit fram till kröken suckade Karlsson och pekade menande mot hönorna som vi nu fick nacka på egen hand. Karlsson höll i yxan och jag jagade undflyende kroppar som om ingenting hänt. Enda skillnaden var att Karlsson var upprörd över allt blod som nu gick till spillo.

Först flera timmar senare kom Bonden tillbaka. Vi var klara med hönorna och hade städat upp på gårdsplanen och skulle just gå in och förbereda ladugården för natten. När Bonden i försiktigt gemak puttrade in på gårdsplanen och parkerade traktorn på samma plats där den stått då han i raseri äntrat den, stannade vi upp och ställde oss att glo frågande på honom.

Bonden klättrade ner från traktorn, gick förbi oss med en avvärjande gest och styrde stegen mot ladugården och vi hörde honom muttra ”Äsch, när ja hann ifatt’en sto’ skrapa parkerater hos Frida Jonsson i Bortre byn å ja kunde omöjlijen komma ihåg varför ja va så arger, ilskan å raseriet hade runnet å mäjj, så ja vände hemåt men då feck ja bensinstôpp, de va därför de to’ sån ti’, han som kör vägskrapa va snäller å hjälpte mäjj mä diesel, men nu pratar vi inte mer om de, djura väntar.”

Musik.

Allan Karlssons död

Publicerat 2020-07-09 av Lars Torstenson

Svara

Det tog exakt två veckor, en timme och fyra minuter för Allan Karlsson att dö. Mer precist än så kan dödskampens längd inte fastställas. Tiondelar och hundradelar för att nu inte tala om tusendelar är alltför små enheter för att kunna mäta liv och död. Det kan tyckas orättvist, för skillnaden på låt säga en hundradels liv och död kan vara stor för individen i fråga. Men när det gäller själva dödens inträde så är den inte på tusendelen eller ens på tiondelen när. Så fort går det inte. Inte ens då ”döden är omedelbar”.

I Allan Karlssons fall stämmer kanske inte ens två veckor, en timme och fyra minuter som tidsangivelse på dödskampens längd. Han själv menade, så länge han levde, att hans och alla andra människors och djurs dödskamp börjar redan i födelseögonblicket. I så fall tog det Allan Karlsson 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter att dö.

Allan Karlsson dog ensam i sitt sovrum, hemma på Lindgatan 14B, en trappa upp. I lägenheten han kom över i ett av det kommunala bostadsbolagets hus i samband med att han flyttade tillbaka till södern efter sin avstickare norröver. Det var inget han planerat, att dra norröver. Han gick el- och tele på gymnasiet. Praktisk linje. Satsade på en karriär hemmavid. Eller nästintill. Så gott det gick. Hursomhelst kom han att arbeta med el och tele större delen av sitt liv. Ända tills småföretaget han arbetat för de senaste 20 åren köptes upp av ett större bolag för fyra år sedan. Då blev han arbetslös och på den vägen blev det, till dess han nyligen dog 63 år, fyra månader, två veckor, en timme och fyra minuter gammal.Yrkesvalet var inget Allan Karlsson någonsin ångrade. Tvärtom var han mycket tillfreds med det. Han gillade att dra kablar, montera in diskmaskiner och att lösa tekniska problem, som varför säkringen hela tiden löste ut i Jonssons svinhus på Kullens gård utanför Berglunda by. Det var det bästa med jobbet, tyckte Allan Karlsson, att resa runt på landsbygden och skapa ljus och värme åt traktens bönder och en och annan grönavågare. Påminde honom om hans egen uppväxt i torpet på Stora Järns gård, där han växte upp med sina föräldrar och två syskon. Lillasystern Mona Karlsson, gift Berggren, och storebrodern Urban Karlsson. Systern hade han inte träffat på två år, hon bodde alltför långt bort, ända uppe i Umeå. Men de hade kontakt lite då och då, via telefon och Skype. Storebror Urban Karlsson hade varit tio år äldre än Allan Karlsson och var död sedan ett år. Trillade ner från en stege när han skulle byta lampa i hallens takarmatur i sin och hustruns fyra i Mariefred. Bröt benet och slog i huvudet så illa att det blev stopp i hjärnan.

Märkligt det där med det brutna benet, brukade Allan Karlsson ibland tänka. Det hade ju verkligen ingen betydelse med tanke på hjärnskadan och den påföljande döden. Eller hade det det? Kom ambulanspersonalen in där i hallen och hittade Urban Karlsson med ett brutet ben och befarad hjärnskada, tittade på varandra, nickade och började så spjälka benet? Spjälkas brutna ben alls nuförtiden? Sådana frågor och tankegångar irriterade Allan Karlsson. Han var el- och telemontör och sysslade inte med grubblerier och gordiska knutar. Behövde inte veta någonting om saken. Ändå kunde han inte låta bli att tänka på det. På storebroderns Urban Karlsson brutna ben och trasiga hjärna. Inte så mycket själva döden. Mer på ambulanspersonalen i så fall. Var det två män, två kvinnor, en man och en kvinna? Kanske en transperson? Eller två? Hade det någon betydelse? Bryr sig en person beroende på genus mer eller mindre om ett brutet ben eller en trasig hjärna? Men nej, ben spjälkas nog inte nuförtiden såvida det inte är ett benbrott som sker ute i naturen, slog Allan Karlsson till slut fast för sig själv, då, när han ännu levde, och ute i naturen finns knappast hallampor med trasiga glödlampor. Men om det gör det, slog det plötsligt Allan Karlsson, är de då gammaldags, halogen eller LED? Har de dimmer? Vad fäster man dem i? Granar? Tallar? Eller kan bara golvlampor komma på fråga? Och hur långt måste kabeln dras för att få tillfredsställande kraft? Kanske måste man bygga ett eget litet kraftverk? Leta reda på ett vattendrag och sätta en turbin där, eller montera upp ett litet vindkraftverk?

Möjligen hade Allan Karlsson för mycket tid att fundera på saker och ting de sista åren av sitt liv. När han vara arbetslös och satt ensam hemma i sin tvåa på Lindgatan 14B, en trappa upp. För det mesta satt han vid bordet i det lilla gula köket, med en kopp uppvärmt kaffe placerad i en brun ring på vaxduken. Någon mikrovågsugn hade han inte. Han värmde alltid kaffet i en kastrull på spisen. Mikrovågsugnar, var Allan Karlsson övertygad om, var ett djävulens påfund. Det kunde inte vara bra någonstans med de där vågorna som fortplantade sig ner i maten och drycken och sedan väl blev kvar där? Eller hur? Visst stannade de där osynliga vågorna, de där heta, livsfarliga vågorna kvar i det man utsatte för dem? Vart tog de annars vägen? Allan Karlsson var tekniskt lagd, det hade redan hans pappa, den arga snickaren, sagt när han var liten, och magister Thorell, den omtyckte läraren i fysik på högstadiet i Katrineholm, men han kunde inte begripa sig på mikrovågsugnen och dess osynliga värme.

Annat var det när han hade sitt arbete på Rasks El för att inte tala om när han arbetade som montör på stålverket i norr. Då hade han inte tid att fundera så mycket på fel saker, dumheter. I norr. Han bodde där i elva år och fyra månader. Mer exakt än så kan det inte sägas, för den där sista månaden, den femte, bodde han till och från där i norr, eller, han visste inte om han bodde där, Ulla hade sagt ifrån att nu fick det vara nog, allt var ett misstag, hon ville att han skulle ta sitt pick och pack och flytta söderut igen, här hade han inget att göra och hursomhelst var inte ungarna hans, de fanns ju redan när han kom till boet, små förvisso, men födda – och på väg mot döden, det hade han talat om både för dem och Ulla – utan hans hjälp och så fick det bli: han flyttade söderut igen. Hem till Katrineholm. Jobbade runt lite här och där tills han så småningom fick en ordnad och inrutad tillvaro igen. Rasks El blev navet kring vilket han och hans liv snurrade. Och den kommunala lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp, förstås, den var också ett nav, eller åtminstone en fast punkt.

Rasks El. En firma startad av Erna och Nils-Erik Rask redan i det tidiga sextiotalet. 30 år senare tog sonen Nils-Gunnar Rask över. Allan Karlsson gillade dem allihop. Erna och Nils-Erik Rask och Nils-Gunnar Rask. Han gillade till och med Nils-Gunnar Rasks fru Beatrice Rask. Trots att hon hade ett konstigt och onödigt namn. Varför kunde hon inte bara heta Berit, tänkte Allan Karlsson mer än en gång där han stod framför Beatrice Rask och tittade på hennes fylliga läppar, potatisnäsan och de bågformade ögonbrynen. Rödhårig var hon också. Allan Karlsson litade inte riktigt på rödhåriga. Varför visste han inte, men han föredrog alla dagar i veckan alla tänkbara och otänkbara hårfärger, verkliga eller artificiella, före den röda. Hårlöst gick också bra. Själv var han lätt flintskallig och mest gråhårig när han dog. I sin ungdom, innan håret blev grått, hade han råttfärgat hår. Inte för just det spelade någon roll. Men det var i alla fall inte rött.

Till skillnad från sin fru hade Nils-Gunnar Rask precis som sin pappa Nils-Erik Rask en yvig kalufs åt det kolsvarta hållet till. De var också mörkhyade, allra mest Nils-Erik Rask. Det var inte Erna Rask. Mörkhyad. Hon var vit som mjölk och hade en obestämbar hårfärg eftersom hon ändrade den hela tiden. För det mesta var den ganska ljus. Ibland ljus som Marilyn Monroes blonderade lockar.

Det var de, familjen Rask och Allan Karlsson, som arbetade på Rasks El, som monterade och reparerade, och fikade tillsammans varje fredag, före arbetstidens slut. De satt hopträngda i det lilla kontoret på baksidan av Nils-Gunnar och Beatrice Rasks hus, på stolar i metall och med plastdynor och vid ett bord med en sliten yta i ådrat trä. En tavla, ett fotografi av Storgården där Nils-Erik Rask kom från på en vägg och August Malmströms Grindslanten på en annan. Nybryggt kaffe och wienerbröd inhandlade på Nya Konditoriet på Kyrkgatan. För det mesta sådana där med gul smet. Mer sällan med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr. Alltid med fras. De summerade veckan, sörplade och frasåt winerbröden insvepta i en air av kaffearom och blåbyxor som tagit doft av veckans sågande i metallrör, böjande av vita plaströr, klammerspikande, dragande av kablar och skruvande i väggdosor och elskåp. I en av blåbyxornas hängslen dinglade stolt Allan Karlssons morakniv med sitt röda skaft och svarta, ornamenterade slida.

Fast vid den tiden, ganska nyligen egentligen, var Nils-Erik och Erna Rask båda gamla och böjda av årens tyngd. De hade ont i ryggen och knäna och Beatrice glömde mest allting. Och detta var något som Allan Karlsson noterade. Han hade börjat få ont i ryggen redan när han var 40 år, en månad och någon vecka, han minns inte, mins inte!, exakt på dagen eller ens veckan när när det var, men det var ungefär då när han var 40 år och en vecka som han började känna av ryggen, och strax efteråt fick han ont i först ena och sedan den andra axeln. Artros, sa läkaren han så småningom tvingades iväg till av Beatrice Rask.

När han låg där i det tio kvadratmeter stora sovrummet med de neddragna persiennerna och de lätt solkade tapeterna i grått och ändå gråare och garderoben borta i ena hörnet och en fiskargubbe som tycktes spraka där han hängde på väggen ovanför sängen, när han låg där och det bubblade alltmer i bröstet och andningen blev allt svårare att orka med, när han låg där kunde han inte begripa varför han gett sig av norröver, då, lång innan han kom till Rasks El. För Ullas skull ja. Men varför? Var han pilsk och hade hittat någon som släppte till så mycket han ville? Eller ville han ha en familj? Leva ett familjeliv? Var det äventyret? Kanske alltihop? För ett äventyr var det. Och han fick komma till. Och han fick en familj. En tid. I elva år. Sedan försvann allt det där, som om det aldrig funnits. Ulla, Jonas och Lillan. Vad gjorde de nu? Levde de? Levde Ulla? Han visste inte ens om stålverket fanns kvar. Han visste överhuvudtaget mycket lite om vad som hände ute i världen. Redan långt innan han fick gå från Rasks El slutade han följa nyheterna. Lyssnade han på radio blev det Svensktoppen och Melodikrysset, även om också de programmen changerat på senare år. Tappat stilen. Känslan. Originaliteten. Engelska texter på Svensktoppen och konstig pop och pratmusik, och på Melodikrysset en massa artister och musik som bara en tonåring kunde känna till och han kände inte ens någon tonåring.

Det här med att dö ensam hemma i sitt sovrum passade Allan Karlsson bra. Han hade aldrig varit den där som tog plats eller gick med håven, och han ville inte ligga någon till last och att dö lugnt och stilla hemma i sängen föreföll honom både diskret och hänsynsfullt. Visserligen skulle någon behöva hitta honom, förhoppningsvis innan han började stinka alltför mycket och på så vis dra uppmärksamheten till lägenheten och sig själv, kanske rent av bli en notis i tidningen ”Man funnen död efter sex månader”, och visserligen skulle någon behöva ta hand om kroppen och forsla bort den, förhoppningsvis innan den började ruttna och falla sönder, och visserligen skulle någon behöva dödstäda på riktigt, alltså ta bort allt, inte bara överflödet som han skänkt innan han lade sig att dö i sängen hemma i sovrummet.

Det ligger något fint i att själv välja platsen för sin dödsbädd, tycker Allan Karlsson där han ligger och dör. Många får inte den chansen. Hans mamma till exempel, lika diskret som han, hon klev ner i ett badkar när hon var på dagen 74 år, två månader, en vecka och två dagar, och där blev hon sittande. Kunde inte ta sig upp ur badkaret. Så det var bara att sitta där och vänta på döden som kom henne till mötes ett par dagar senare. Men hon hittades i alla fall innan hon börjat lösas upp i vattnet så det kunde ha varit värre.

Han hade känt tonåringar en gång i tiden. När han själv var tonåring. Men sedan tog det slut, precis som allt annat tagit slut, eller nästan tagit slut, eller så hade det tagit slut utan att han riktigt märkt det. När var det slut? Hur visste man det?. I norr hade han haft Ullas vänner och ibland talades ju han och storebrodern Urban Karlsson vid på telefon. Det brukade bli vid jultid. ”Ja,” suckade de, ”så har det gått ett år till, och vi har inte setts i år heller, vart tar tiden vägen, nästa år måste vi ses, och ha nu en så God jul, ja du med”. Lillasyster Mona Karlsson, gift Berggren, och Allan Karlsson talades vid lite oftare. De brukade höras vid påsk också, och ibland på sommaren. Då kunde Mona Karlsson, gift Berggren, ringa och berätta att hon och familjen kanske skulle komma förbi Katrineholm så han kunde träffa barnen och de sin morbror Allan i Katrineholm, men det blev aldrig av. På alla dessa år blev det aldrig av. Men de brukade skicka vykort, Mona Karlssons, gift Berggren, familj. De reste runt lite varstans i världen. Grekland, Spanien och England. En gång kom det ett kort från Rovaniemi. Finland. Då om inte förr kände Allan Karlsson att det var skönt att vara ensam och slippa fara runt i världen.

Utöver köket och sovrummet fanns ett väl tilltaget vardagsrum och ett badrum i Allan Karlsson lägenhet på Lindgatan 14 B, en trappa upp. Den hyreslägenhet han haft turen att få i ett av det kommunala bostadsbolagets hus. Inte för hög hyra. Gick något sönder bara han ringde till vaktmästaren eller gick till vicevärden. Fast han brukade fixa det mesta själv. Ett par gånger hade han till och med hjälpt vaktmästaren med några eljobb som bara den som kunde sina saker och hade rätt att göra dem – det handlade ju om el! – fick göra. Båda gångerna tackade vaktmästaren för hjälpen. En annan gång hjälpte han en ung dam, eller var det kanske en flicka, sak samma för Allan Karlsson, att installera en hallampa. Det var innan storebror Urban Karlsson dog när han skulle byta glödlampa i sin hallampa. Hade det varit efter, hade Allan Karlsson vägrat hjälpa till. Men nu hade han ändå hjälp flickan eller damen. Innan han lämnade hennes lägenhet hade han strängt förmanat henne att göra sig av med den mikrovågsugn han anat i hennes kök. ”De är ytterst opålitliga, sänder ut osynlig strålning och hemliga vågor också då man minst anar, nattetid, okontrollerbara, ingen vet, men vi inom el- och tele vet, ingen av oss använder de där djävulsmaskinerna”, hade han sagt och nästa dag hade han sett flickan eller damen bära ut mikrovågsugnen och försvinna med den borta i gatkröken. Förmodligen på väg till återvinningscentralen. Bra, tänkte Allan Karlsson, och kände sig för en kort stund upprymd. Något han sällan gjort i sitt liv. Å andra sidan blev han sällan nedstämd heller. När far och mor dog så tätt inpå varandra var han inte särskilt ledsen, inte heller när storebror Urban Karlsson trillade så illa när han skulle byta glödlampa att han dog. Ett onödigt och fånigt sätt att dö på. Och med ett brutet ben som kronan på verket. Å andra sidan, funderade Allan Karlsson vidare, spelar det någon roll hur man dör? När man är död är man död.

Själv hade han nog bestämt sig för att dö lite snabbare än dittills redan när arbetet på Rasks El tog slut. Då hade han hållit på att dö i närmare 60 år. Vem visste hur lång tid det skulle ta innan livet nådde sin fullbordan för honom om han inte agerade själv? Sakta hade ett beslut vuxit fram: han skulle ta kontrollen över sin död. Han hade inte varit särskilt bra på att leva. Hans revansch på livet skulle bli döden. Den skulle i allt väsentligt regisseras av honom själv. En kontrollerad och medveten död. I all enkelhet.

Det var inte bara det där med att han gjort sitt som el- och telemontör och att Rasks El inte längre behövde honom. Han hade ont lite här och var och orkade inte lika mycket som förr och hans mage var konstigt degig och ofta i olag. Det var tydliga tecken på att han närmade sig livets målfålla. Och frågan var hur pass utdragen den där finishen skulle bli. Ett kort eller långt upplopp?

Att livet är en meningslös och onödig parentes mellan födseln och döden fick Allan Karlsson klart för sig tidigt i livet. De första åren av hans liv var en parentes i parentesen såtillvida att han då kände samma obegripliga lycka som han också känt i förpuberteten då han var en uppskattad lagkamrat i skolans friidrottslag och ganska framgångsrik på fotbollsplanens mittfält. Men också den lika tillfälliga som obegripliga lyckan är meningslös. Det visste Allan Karlsson, och inget hade egentligen någonsin kunnat muntra upp honom – värnpliktens kamratskap ute i fält, åren med Ulla och barnen, att ha dragit färdigt kablarna på nybygget… – för han visste att det ändå bara var en parentes i en annan onödig parentes som människan måste ha fått för sin dumhet att utveckla sig till människa. Någon gång under skoltiden talade en lärare om en gubbe som hette Darwin och som fått världen att tro att bara de mest lämpliga människorna överlevde i längden. Det var det dummaste Allan Karlsson hört och han undrade vad det var för mening med att lägga pengar på och tvinga barn till skolan när den ändå bara lärde ut dumheter.

Det där med friidrotten tog slut när lagkamraterna och framförallt motståndarna växte ifrån honom. Han hade satsat allt på höjdhopp och då visade det sig att det hade varit bra att växa lite mer på längden än vad som blev fallet med Allan Karlsson. Han hade också varit bra på att springa distanslopp. Samma sak: det visade sig med tiden att det var bra att se ut som en senig pinne i de disciplinerna. En kortare och kraftigare person som Allan Karlsson hade större chans till framgångar om den valde kortdistans istället. I tid. Innan alla andra växte upp i himlen. När han insåg sitt misstag var det försent. Och på fotbollsplanen visade det sig allteftersom åldern förpassade honom ut ur pojklagen, att det inte var lika enkelt längre. Konkurrensen hårdnade och de andra blev bara större och större.

Allan Karlsson bestämde sig för ett kort upplopp. Det var därför han en dag i maj, när han var 63 år och fyra månader lade sig att dö i sin 90-centimeters säng i sitt tio kvadratmeter stora sovrum i sin 56 kvadratmeters lägenheten på Lindgatan 14B, en trappa upp. Han tog en sista kopp kaffe vid det lilla köksbordet med vaxduken i det lilla gula köket och åt ett wienerbröd med gul smet och ett med röd sylt, pärlsocker och vit glasyr, suckade, ställde ner koppen i diskhon, sopade smulorna från vaxduken ner i sin ena näve, öppnade dörren till slaskhinken under diskhon och tömde näven där, suckade igen och gick och la sig i sängen med kläderna på, knäppte händerna på magen och väntade. Nästan på klockslaget två veckor senare var han död. Med en bubblande corona i bröstet, skulle det visa sig, men det var inget Allan Karlsson hade en aning om, han noterade bara att det där med att andas blev allt jobbigare där han låg och väntade på döden. Och varför skulle det inte bli det? Kanske lever man två gånger som den där agenten på bio eller nio gånger som en katt, tänkte Allan Karlsson, men man dör bara en gång och hur ska man kunna veta hur det känns att dö om man aldrig gjort det tidigare? Levt hade han gjort, och det ville han inte göra igen, och nu såg han fram emot döden.

Omkring uteliggaren i Monte Carlo

Publicerat 2020-06-12 av Lars Torstenson

När de små regnmolnen kommer krypande över kammarna som bryts där bergen kastar sig handlöst i havet, är de föraningar. Då sträcker palmerna i Monte Carlo dåraktigt på sig för att suga åt sig av den lågt hängande fukten medan rosorna, som är klokare, drar ihop sig så gott de kan. I akvarierna på Oceanografiska muséet simmar fiskarna oroligt omkring och traktens hundar springer planlöst runt som vore de jagade av vattuskräck.

Och så exploderar allt! Blixt och dunder: Mitt på dagen sveps inte bara Monte Carlo utan hela lilla Monaco med alla sina parker och caféer och affärer och gågator in i en blåsvart natt och ett fyrverkeri av Guds nåde; mitt i allt det blåsvarta ljungar blixtarna – oförskräckt som bolsjeviker på speed tar blixten sikte på Hôtel de Paris kupol, missar med en hårsmån och letar sig istället ner i åskledaren på hotellets tak och innan den vet ordet av har den förts ner i underjorden, ner under Hôtel de Paris och den monegaskiske prinsens gigantiska vinkällare med alla konjaksliggarna och spindelväven och dammet på de hundraåriga flaskorna, från Hôtel de Paris till Hôtel Hermitage, där den sakta lägger sig att dö ställd inför sina trots traktens alla rikedomar utsiktslösa framtid – och åskknallarna får fönsterrutorna på Louis XV att skaka så att gästerna i den strömlösa restaurangen förskräckt ryggar tillbaka och kräver mer gåslever och Louis Roederer Cristal i väntan på undergången.På redden utanför Monaco hastar yachterna iväg. Redan väl informerade av France Meteos sjö- och väderrapport har besättningarna inte väntat in cumulusmolnens järtecken fyllda av onda aningar; i god tid har de sett till att samla in alla sina passagerare och att placera dem framför en utsökt buffé och väl valda viner i de flotta salongerna på övre däck. När cumulusmolnen flyktar fram över himlen med sitt fasanfulla budskap flyktar yachterna mot Korsikas södra udde.

Gästerna på sportbaren Stars ’n’ Bars, ett stenkast från hamnen, ser de stora jakterna ge sig av, men det är inte förrän dagen blir natt och blixtarna ljungar och åskan mullrar och vågorna slår långt över kajen och pirerna i hamnen som de börjar oroa sig. Först lite grann och sedan, när kyparen Alberto faller på knä och med tårarna ymnigt flödande nerför de barnrumpelena kinderna och hakans försiktiga försök till skäggstubbskalhygge ber till Madonnan, mycket; nervöst och med hjärtat i halsgropen börjar de skrika åt varandra, flera tar skydd under borden, mammorna och papporna samlar sina barn under sina utbredda armar, någon ur personalen skriker åt dem ”det där tjänar inget till, ni kan inte skydda era barn, fattar ni inte det?, vi måste ta oss härifrån!”. Några hörsammar den panikslagna personens tokiga uppmaning och rusar ut i den nattsvarta dagen bara för att där slås till marken av ett antediluvianskt regn mänskligheten inte sett maken till sedan Syndafloden, många är de som förs av vattenmassorna till havet som tacksamt slukar allt som kommer till det en dag som denna. En dag då Naturen visar vem som egentligen är herre på täppan på Jorden.När uteliggaren ser stormens förtrupper, de spanande cumulusmolnen, ökar han på stegen; alltmer desperat söker han efter Roger Moores vinröda Rolls. Det finns ingen bil som känns så trygg som den, och det finns ingen bil där smattret mot plåten är lika härligt runt och dovt och tryggt som på bakluckan till Moores Rolls.

Uteliggaren går där med sin vagn alltsedan Monaco Grand Prix 1987. Då var det slicks i vagnen. Nu är det mest gamla påsar, en smutsig filt och lite extra kläder för vintermånaderna. Han vet inte vad som hände. Hur det blev så. Men på något vis blev han bortglömd. Kvarlämnad där nere i Minardis depå.

Han minns att Alessandro, alltså Alessandro Nannini, var synnerligen missnöjd och nedslagen. Först, i kvalet hade allt varit toppen. Han hade rattat sin hopplösa Minardi-Motori Moderni till trettonde startposition. Bara fyra och en halv sekund bakom Nigel Mansell och hans Williams-Honda. Strålande tider för Alessandro. Men i loppet blev allt fel. Den nya stjärnan Ayrton Senna körde ifrån alla i sin egentligen allt annat än segerdugliga Lotus-Honda och Alessandro fick ge upp efter 21 varv då han blivit frånåkt så det visslade om det. På kvällen gjorde därför Alessandro som han brukade när han var deppad: han tvingade killen som drog runt på däcken att gömma sig med honom längst in i depån där de söp sig redlösa på Sambuca medan Alessandro sorgesamt sjöng sorgesamma visor för vagndragarkillen.

Morgonen därpå var det ingen som saknade dem. Iallafall var det ingen som letade efter dem och hursomhelst blev vagndragarkillen kvar där i Monte Carlo med sin däcksvagn. Nannini var det väl någon som plockade upp vid något tillfälle, men ingen saknade en vagn med gamla däck, och ändå mindre saknade någon en vagndragarkille.Även om nog ingen känner till uteliggarens exakta historia vet alla i Monaco vem han är. Att han går runt med en gammal däckvagn tycker de är passande för en uteliggare i Monaco och Prins Albert är så stolt över att också han har en undersåte – eller en slags undersåte för uteliggaren är av självklara skäl vare sig skatt- eller mantalsskriven i furstendömet – som är uteliggare. Ett mycket ovanligt yrke i furstendömet. I samband med festligheterna 2006 till åminnelse av giftermålet mellan Furst Rainer och prinsessan Grace 1956 lät Prins Albert dekorera viktiga medborgare, och slags medborgare, i sitt rike. Folk han tyckte skulle ha en medalj: duktiga kockar och sommelierer, polischefen i Monte Carlo, hans personliga uppassare Nicolas i VIP-loungen på Stade Louis 2, Graham Hills alla levande släktingar och uteliggaren.

Detta var ett sätt att tydligt visa att prinsen och Monaco till skillnad från övriga Europa tar hand om sina uteliggare. Prinsen var mycket nöjd med detta och furstendömets befolkning kunde än en gång skatta sig själv lycklig över att ha en så upplyst despot som statsöverhuvud och ständig regeringsbildare.De mer bemedlade invånarna i furstendömet hade dock redan före medalj-ceremonin tagit uteliggaren till sina hjärtan. Detta så till den milda grad att det var en oskriven lag att Monaco-registrerade bilar, särskilt stora Bentley och Rolls Royce, alltid skulle stå olåsta så att uteliggaren kunde krypa in i dem och sova där om andan föll på eller det piskande regnet tvingade honom att söka tillfälligt skydd. Helst kryper han in i Sir Roger Moores vinröda Rolls och det gjorde han också den här dagen i juni 2010 då himlen tycktes tyngas till marken av blysänken och blixten for fram med ljusets hastighet i underjorden.

Om det inte regnat så hade inte uteliggaren krupit in i Moores Rolls den här dagen, och hade det inte regnat så hade Sir Roger säkert noterat att uteliggaren kopplat fast sin gamla däcksvagnen baktill på Rollsen. Men nu kom Sir Roger springade, hukandes för regnet, och kastade sig in i Rollsen och drog i full fart mot flygplatsen i Nice. Han var sen till planet som skulle ta honom till Ghana på ett nytt Unicef-uppdrag.

Hade Sir Roger inte haft så bråttom hade han kanske sett att bensinen var på väg att ta slut. Nu bar det sig inte bättre än att bilen stannade i höjd med Hotel Negresco, mitt på Promenade des Anglais i Nice. Stressad lämnade Sir Roger bilen där den stod och joggade iväg mot flygplatsen. Hade Rollsen tillhört någon annan hade den säkert bogserats iväg, men alla visste att den vinröda Rollsen var Sir Rogers och att Sir Roger var en gentleman utöver det vanliga. Således fick bilen stå där den stod och mer än så hade det inte behövt vara. Problemet var att det där ovädret, det där som föregicks av de små regnmolnen och snart skrämde slag på rosorna i Monte Carlo, det ovädret kom straxt inmullrandes från Monaco där i öster, bara några bergsvägskrökar bort, och alla de där blixtarna, åskan, de hårda vindarna och det piskande regnet retade havet till vansinne. Snart slog vågorna ursinnigt upp över hela promenaden och tog med sig oaktsamma fotgängare, dödsföraktande mopedister och naiva cyklister i lycra ut i havet, ja, havet slök till och med hela bilar och däribland Sir Rogers vinröda Rolls med den tryggt sovande uteliggaren i kofferten.Fotnot: Ett dykarteam under ledning av Yvonne Lemaire från Musée Océanographique de Monaco återfann Roger Moores vinröda Rolls Royce på 300 meters djup utanför Korsikas kust i höjd med Calvi i juni 2018. Roger Moore misstänktes aldrig för mordet på skelettet i bagageluckan men det var ändå med lättnad hans fanclub mottog beskedet att skelettet tillhört ”Uteliggaren i Monte Carlo”, att denne dött genom drunkning och att identiteten kunnat fastställas med hjälp av DNA, Prins Alberts förtjänstmedalj i 24 karat och med blått band samt den Minardi-keps signerad av Alessandro Nannini uteliggaren alltjämt bar vid sitt försvinnande under den stora stormen i juni 20110.