I anslutning till ett par inlägg något inlägg bakåt förekommer en viktig djupdykning i vad som bör höra till allmänbildningen, nämligen vilka album som är att betrakta som milstolpar, eller åtminstone epokgörare, i musikhistorien och som har ett konvolut dominerat av vitt eller åtminstone ljust. Detta har lett oss till många fina återseenden och, i förekommande fall, självklarheter och lite så där på egen hand har er utsände i musikhistoriens vindelgångar kommit fram till att 1975, i likhet med så gott som alla år på 70-talet, var ett fantastsikt skivutgivningsår, inte nödvändigtvis därför att Thorleifs gav ut ”Gråt inga tårar” och gick upp i topp på Norge-toppen eller därför att Kiss gav ut klassiska ”Alive” eller för att Ulf Lundell, tro det eller ej, gjorde en svensk epokgörare i och med ”Vargmåne”, utgiven till och med före romandebuten ”Jack”, utan därför att Queen gav ut ”A night at the opera” (vitdominerat omslag), Bruce Springsteen gav ut sin hittills bästa skiva ”Born to run” (också vitdominerat omslag), King Crimson gav ut sin makalösa ”Live USA”, Pink Floyd ”Wish you were here” (också vitdominerat konvolut), Led Zeppelin ”Physical graffiti” och David Bowie ”Young Americans”. I övrigt kan man, bland mycket annat, notera att album som Kebnekajse III, AC/DC ”TNT” och ”High Voltage” och Frank Zappas ”One size fits all” också såg stereoanläggningarnas ljus detta år. Och i Bordeaux gjorde man viner som, med få undantag, skulle komma att tokhajpas för att sedan, när även den mest lättledde tokfransen började ana ugglor i sin dyrt inhandlade vinflaska, dissas rejält då de fortsatte vara ”lovande” och stenhårda år efter år efter år.