Gift i ekologiska russin (& ekologiskt vin)! & Blue Note Stuff

Häromdagen slog Råd & rön, Aftonbladet med flera till med en säsongsanpassad skandalrubrik om giftiga russin. När fakta genomlystes visade det sig att rubriken inte riktigt höll – läs till exempel Anders Ivarssons kommentar här. Samtidigt hade rubriken istället kunnat vara ”Gift i ekologiska russin!”.

En bit ner i Ivarssons text citerar vi ”Totalt hittades det cancerframkallande mögelgiftet ochratoxin A i nio av de testade russinfabrikaten”. Att så skedde är inte ett duggRussin förvånande. Ett skäl till att odlaren besprutar sina växter – gäller inte bara druvor – är att undvika höga halter av ochratoxin. Redan under andra halvan av 1990-talet påtalade finska Alko höga halter av mögelgift (ochratoxin) i vin (se också nedan). Sedan dess har ingenting hänt – annat än att ekologiskt vin rent allmänt hålls för ”säkrare” och ”renare” än annat vin. vinifierat har vid upprepade tillfällen påpekat att så inte är fallet per automatik.

I grunden handlar det som alltid om att producenten måste vara seriös och noga i alla stegen i produktionskedjan. Huruvida hen arbetar ekologiskt är av underordnad betydelse. Exempel: odlaren X gör ekologiskt vin som säljs för 59 kronor i Sverige. Detta innebär mycket hög avkastning per hektar, och därmed gödning och ofta bevattning, för att få ekonomin att gå ihop. Följden av detta blir, särskilt ett regnigt år, högre halter av ochratoxin eftersom hög avkastning så gott som alltid går hand i hand med tätare klasar och därmed mer mögel som i sin tur blir till ochratoxin innan det hamnar i konsumenten.

Måttet att utgå från att allt ekologiskt är bra, så som till exempel Systembolaget nu gör, ärmögel en lika bekväm som oerhörd förenkling av verkligheten. Det gäller även russinpaketen: sensationen för de flesta torde egentligen ha varit att de ekologiska russinen, utan rester av bekämpningsmedel, i stort sett var lika farliga som de konventionella produkterna, i förekommande fall kanske till och med farligare. Bäst är att här tillägga att de nivåer som uppmätts i såväl russinen som vin ligger långt från de gränsvärden som gäller (i de fall gränsvärden finns), varför man också kan säga att båda typerna är lika ofarliga.

Intressant vore om någon gjorde en mer omfattande (ochratoxin)analys av Sveriges tio-i-topp-säljare (eko och konventionellt) och ställde dem mot låt säga de tio bäst säljande vinerna för 200 sek (dock utan appassimento- och kändisvinerna, vilka kanske ligger i den prisklassen på grund av annat än sin egentliga kvalitet och renhet – men visst kunde det också vara ett intressant test: kändisvin vs övriga viner i samma prisklass). Svensk vinpress brukar inte precis vara på hugget när det gäller den här typen av undersökande arbete så kanske är det Råd & rön som får ta sig an den saken? Tveklöst vore det bra konsumentupplysning och kanske kunde det också leda till en tillnyktring avseende synen på ekologisk vs konventionell odling och allt däremellan och, framförallt, en större insikt om prisets betydelse för den möjliga kvalitén.

PS Faktum är att Aftonbladet varnade för ochratoxin A i russin redan 2001, läs här. Och den som läser här, kan se att Aftonbladet varnade för ochratoxin i vin redan 1998. Vi konstaterar att minnet i likhet med sensationernas livslängd är kort och avslutar med legendarisk jazz. Fast allra sist kommer ett lästips till Kalla Fakta, som totalmissade målet och därmed också ochratoxinet och dess eventuella betydelse också för allergiker i sitt lika sensationsosande som usla program om vin häromåret.Vill också avslutningsvis påminna om att de systemiska bekämpningsmedlen framförallt är en arbetsmiljöfråga – vingårdsarbetare dör, i verkliga livet, till följd av slarvig kontakt med de här gifterna.

Så här undviker du ftalaterna i vinet

Sverige har idag tagit del av ett allmänt larm om farliga ftalater i vin. Det som är bra med ftalat-larmet är att det till skillnad från de hysteriska och pinsamt okunniga ”tillsats-larmen” förra året lyfter fram något som verkligen är farligt och negativt och som inte ska förekomma i vin. Här får du veta hur du undviker ftalaterna.

Ett kvartal senare har den i våras publicerade franska rapporten om ftalater i vin översatts till engelska och därmed hittat till först Danmark och nu Sverige. Som tur är är det TT som skrivit den text alla baserar sig på och det borgar för ett sansat och kunnigt förhållningssätt. En kvällstidning eller varför inte Kalla Fakta i samarbete med Hittepåakademien i Växjö hade annars kunnat göra något riktigt smarrigt av detta.Montagny - vingårdar

Hur illa är det då? Illa, därför att ftalater förekommer de facto i vin – något som för övrigt är känt sedan åtminstone 25 år. Kan jag undgå ftalaterna i vinet? Ja, det kan du. Vill du vara 100 % säker måste du kolla varje enskild producent, men redan genom att undvika de billigaste vinerna går du ganska säker. Notera här särskilt att det här är en fråga om pris och producentens mentalitet. Såg i någon av texterna som nu publicerats att en person som inte hade något att säga om saken ändå uttalade sig och då påstod att du kan undgå ftalaterna genom att dricka ekologiska viner. Detta är kvalificerat struntprat, därför att här hjälper vare sig ekologisk eller biodynamisk odling eller för den delen att göra naturvin. Inget av detta spelar någon roll om producenten arbetar med gammal epoxi i betong- eller järntankar, lämnar sitt vin för länge på plasttankar eller använder gamla plastslangar – de tre huvudkällorna till ftalater i vin och sådant som förekommer på ställen där det inte investeras tillräckligt i produktionen, på grund av okunskap, pengabrist eller därför att det gäller att hålla nere produktionskostnaden när du gör billigast möjliga vin. Ungefär som det där med ochratoxinet, som i första hand drabbar den som arbetar med högt uttag, vilket den som tillverkar billiga viner alltid gör.BiB Raps

Hur är det då med BiB (plastpåse) och PET (plastflaska)? Enligt de rön som finns för handen idag utgör de ingen fara för den som vill undvika ftalater. För egen del skulle jag inte lita helt på de uppgifterna eftersom ingen rimligtvis har koll på alla de olika påsar och flaskor som används och det har hänt förr att nya analysmetoder och/eller parametrar uppdagar sådant vi inte ville veta – lägg till detta nya producenter av billiga förpackningsalternativ från länder där kontrollen, och kanske också fabrikantens kunskap, är obefintlig.

Den mest häpnadsväckande kommentaren till ftalat-larmet såg jag i Damark där en förståsigpåare menade att ftalaterna kom från ståltankar som behandlats med epoxi, som om detta alls förekom – för säkerhets skull står det också i artikeln att merparten av världens viner passerar en sådan här plastbehandlad ståltank på sin väg mellan vingården och flaskan. Usel journalistik och nämnt här därför att detta inte lär vara sista dumheten som kommer poppa upp med utgångspunkt från ftalat-larmet.Taggtråd vingård

Slutligen understryker ftalat-larmet än en gång vikten av att inte köpa de billigaste vinerna. Bortsett från de negativa effekter dessa kan ha både på natur och arbetare, kan de ha negativa effekter på dig också – låt vara att alkoholen fortsatt är det farligaste i ett lagligt vin. (Om du inte redan läst det tidigare inlägget om den franska rapporten om ftalater kan du göra det nu genom att klicka här.)

Mateus – ödestimman & Beethoven

Hade tänkt låta Mateus-flaskan stå en vecka innan det avgörande testet av densamma, men kunde inte hålla mig efter ännu en sömnlös natt med Mateus i tankarna: efter alldeles för få timmar av kastande hit och dit och lika febrilt som febrigt yrande hastade jag upp ur sängen i morse, rusade till kylen, tog fram flaskan och gav efter för den ångestladdade nyfikenhet som drivit mig de senaste dagarna och hällde upp en skvätt iMateus ett glas och, äntligen!, insöp dess doft och kunde konstatera, att någon slags kvalmig frukt häpnadsväckande nog fortsatt dominerar doften som dock oxiderat en aning vid det här laget – hur detta kan komma sig, att vinet behåller sin frukt på det viset, har er utsände i vinmakandets förunderliga värld inget bra svar på. Med något stadigare ben och händer tog så er favoritvetenskapsman när det kommer till empirisk vinforskning sig an smaken och den var inte att leka med ity den gav upphov till en med näppe emotståndlig känsla av kväljningar – huruvida detta har med ungdomssynder att göra eller om vinets mix av hög halt totalt svavel och, sedan spritzen flytt sin kos, totala brist på balans är orsaken till denna oönskade känsla i morgonstunden vill vi, som den seriösa forskare vi är, låta vara osagt enär vi för att finna svaret på den frågan måste gå mer på djupet i vårt strävsamma och för mänskligheten oumbärliga värv och ta hjälp av labutrustning som vi för dagen inte har till hands i köket. En sammanfattning av långtidstestet av Mateus, som, vill vi påminna om, varit och i någorlunda mån fortsatt är ett av världens mest kända och sålda vinvarumärken, låt vara att volymerna sjunkit sedan toppen för runt 35 år sedan, lyder som följer: En nyöppnad flaska Mateus skrämmer Äldsta dottern som lärt sig dricka finvin medan Yngsta dottern som tycker om att lukta på vin men har svårt för sträva och sura smaker menar att sötman och spritzet är mycket förlåtande och Hustrun,Ludwig van Beethoven som alltid ska vara motvalls, säger att det är ett schysst strandvin, och den ende som egentligen har koll, ja ni vet vem, menar att vinet är rejält översvavlat samt späckat med förlåtande sötma och koldioxid vilket gör det till ett lättdrucket skräpvin; när buteljen stått öppen i tre dagar har en stor del av den överdrivna mängden fritt svavel bundits, varför vinet uppvisar mer frukt än i nyöppnat skick, kort sagt toppar Mateus på den tredje dagen, vilket innebär att festprissar och andra som dricker det här vinet bör öppna det tre dagar före festen; efter en knapp vecka i kylskåpet har den öppnade flaskan i stora stycken lackat ur och smaken blivit obalanserad och kväljande samtidigt som den höga halten totalt svavel slår igenom, noterbart är dock att doften fortsatt är ganska okej, vilket är anmärkningsvärt. Slutsatsen av allt detta är, att er modiga hjälte i bräcklig farkost på önologins rosa hav, köpt sin sista Mateus och nu avslutar det här försöket innan flaskan är tömd, kort sagt är Mateus ödestimma här och nu och då passar det väl bra med lite Ludwig van?

Tredagarstest Mateus & JS Bach

En fråga hela vinvärlden ställt sig sedan urminnes tider är vad som händer med en flaska Mateus när denna det sena 1970-talets dunderstora världshit ställs tillbaka i kylen sedan cirka en fjärdedel av dess innehåll avlägsnats. Ett skäl till att ingen enligt vad som är känt någonsin kommit fram till ett korrekt svar på frågan torde vara att Mateus vanligtvis inmundigas hastigt och lustigt i sin helhet och i nära anslutning till buteljens öppnande. Inte ens forskarna vid Institutet i Schweiz tycks ha klarat av den utmaning det innebär att gå till botten med en sådan här flaska tillrättalagt snusk i vinform. Sådan tur då att vinifierat finns där på vetenskapens bräckliga barrikader när det drar ihop sig till empiri ochMateus seriös, alkoholrelaterad forskning. Det ska erkännas att er utsände i de grumliga vinvattnen hade en förutfattad mening om utfallet. Tesen var att vinet skulle smaka apa efter tre dygn i frihet och vara fullt ut oxiderat. Men tji fick den fördomsfulle. Istället visar sig vinet ha en mer uttalad och tydlig doft efter att ha stått öppet. Det som var knutet och litet för några dagar sedan, uppvisar nu rejäla jordgubbstoner och får Hustruns – ja, jo, hon var också med och provade så att ”allt skulle gå rätt till”, som hon sa – outgrundliga tankebanor att hamna i en flaska Lambrusco och helt fel är väl inte det, även om vi nu aldrig skulle erkänna det. Smaken står också upp på ett bra och friskt sätt. Bättre än häromdagen. Låt vara att en svavelhinna infinner sig i munnen. Så vad drar vi då för slutsatser av detta? Hustrun menar att vinet är kraftigt underskattat, er utsände i de bättre vetandes värld vet att det handlar om ett från början kraftigt översvalat vin (läs här, provningsindikatorerna för översvavling lyser så rött att hela stolpen blir röd) som nu, när svavlet bundits, förmår ge ifrån sig de fruktiga aromer som tidigare blott fanns där i inkapslad form och smaken står sig, såklart, med tanke på dels de svavelmängder som finns där som en garanti även efter tre dagar, dels den syra detta sötade vin trots alltJS Bach innehåller samt, sist men inte minst, all den koldioxid detta vin späckats med. OBS! vi ger oss inte med detta. Se det som en kontrollstation. Vi återkommer med mer information från försöket allteftersom tiden går och vi får nya, spännande rön att sprida till vår ignoransfyllda omgivning. Hittills kan vi konstatera, att Mateus bör luftas rejält före servering, helst ska det öppnas tre dagar i förväg och ställas in i kylen fram till dess dess stund är kommen. En som hade koll på Mateus redan för hundratals år sedan var JS Bach och vi lyssnar på vad han hade att säga om saken.

Barnuppfostran & Mateus, La Tache, Col d’Orcia & Solaia & Anita Hegerland

Sommarlov och 2/3 av barnaskaran hemmavid, passar på att vinutbilda dem och ångrar mig så snart jag hör Äldsta dottern utbrista ”Fy vilket skitvin!” om Mateus. Visst, de skulle lära sig skillnaden på vin och vin, men inte nödvändigtvis så till den milda grad att de skulle föredra La Tache (1984) framför Mateus (U Å) med påföljd att det blir mindre av det goda till er utsände i Benjamin Spocks mystiska värld. Gömmer nu La Tachen och petar iväg en Col d’Orcia Brunello di Montalcino (1980) mot Äldsta dottern och hör då till min lycka Yngsta dottern säga ”helt okej” om Mateus. Bra och oroväckande. Riktigt oroväckande och bra är att Hustrun plötsligt säger rakt ut i tomma intet ”Jamen, det här är väl ett enkelt och trevligt vin att ha med på stranden?”. Passar genast på att försöka fylla på hennes glas, men då ryter hon ”Vad gör du?! JAG tänker inte dricka det. Det var mer bara ett konstaterande. Fly mig nu La Tachen!” . Nej! Så får det inte gå till: ”En sak i taget,” säger jag, ”må så vara att jag kanske har La Tache i glaset men nu ska vi prova Brunellon”. ”För gammal,” utbrister Yngsta dottern. ”Helt okej,” säger Äldsta dottern. ”På gränsen,” säger Hustrun. Suck. Panikdricker min La Tache och serverar dem nu Solaia (2002). Den fällan ska väl någon av dem fastna i. Döttrarna dömer ut det. ”Som en vinterbrasa, där veden är kall inuti och fuktig och varm på utsidan, mycket rökigt dessutom,” säger Yngsta dottern. ”Äsch, klor (hon är gammal simmare förf anm) som övergår i rostade toner och överdriven ek,” säger Äldsta dottern. Driven av en växande panikPedagogisk provning brutalluftar jag då Solaian i en öppen karaff och se nu blir det annat ljud i skällan, alla kan tycka det är helt okej och bäst av allt är att Hustrun nöjt smackar ”Gott!”. Lugnad häller jag upp lite mer La Tache till mig själv. Då. Hustrun. ”Men vad gör du?! Smygdricker du La Tache på riktigt?! Jag trodde du skämtade!” Påkommen. ”Fly mig La Tache. Nu! Säger jag,” säger hon inte helt vänligt. Jaha, och det är kvinnan som nyss tyckte det var onödigt att dra en La Tache bara så där, trots att jag förklarade att 1984 säkert inte är så bra. ”Inte så bra? När drack du en dålig La Tache senast?” Hm, sista gången vi gör en sådan här familjeövning, känner jag i den stunden. Men, undrar då ni alla, hur var egentligen vinerna, du som har koll? Jo, hehe, tacktack, de var så här: Mateus (rödorange nyans, svavelladdad doft med ett mycket litet inslag av odefinierbar frukt och en vinstgivande sötma i smaken, pärlande, kort sagt en brutalrosé som sötats och spritzats och det gör det till en framgångssaga bland andra skräpviner), Col d’Orcia 1980 (mogen i doft och smak, ganska ”brettig” på ett schysst sätt, fortsatt vital om än trött, dock en bra och lång eftersmak), Solaia 2002 (skitår, vinet gjordes utan sangiovese, känns överextraherat, saknar sin vanliga elegans och balans, knuten doft, lite kokt, bra men obalanserad koncentration, allt tyder på att det dumextraherats, okej men ingen stor Solaia), La Tache 1984 (första vinet Yngsta dottern fick under näsan när hon för drygt 20 år sedan kom hem från BB, hon kände till min besvikelse dock inte igen det nu, å andra sidan tyckte hon om det och gillade doften väldigt mycket, vilket fick mig att pedagogiskt hjärntvätta henne med glaset under näsan och femton minuters viskningar i örat ”pinot noir, pinot noir, pinot noir…”; för övrigt instämmer er utsände i pinot noir-djungelns försåtliga fällor, som satt där med en tår i ögonvrån (ja, den utsände, nej, inte fällorna),  i Yngsta dotterns beskrivning ”Helt okej, allt är lagom” (vilket torde vara ett annat uttryck för perfekt balans och ett alltigenom supergott dundervin, trots att årgången inte var den bästa)). Anita Hegerland.Anita Hegerland

Expressen penetrerar dumheten: utlovar baksmällefria BiB!

Vi måste utgå från att ”Överläkaren” i Expressens artikel om ”Vinerna du inte blir bakis av” inte är skogstokig utan att han låtit sig duperas till att medverka så som han gör i artikeln. Exakt hur detta gått till lär vi inte få veta, men här är några fakta. 1. Det enda sättet som fungerar för den som vill undvika baksmälla är att inte dricka alkohol. 2. Sanslöst naivt tro att något annat än alkoholen är orsak till verklig baksmälla och direkt förledande konsumentinformation att påstå något sådant. Baksmällans elände orsakas av acetaldehyden som uppstår då kroppen bryter ner alkohol (vetenskapligt bevisade fakta). 3. Vid sidan om baksmällan finns ett fåtal personer som är överkänsliga mot vissa naturliga ingredienser i vin och vindruvor, bland annat tror vetenskapen att somliga reagerar med huvudvärk på en del rödviner samt mousserande vin.  Undantagsvis reagerar också vissa ibland med huvudvärk på skitiga viner – exakt varför har vetenskapen ännu inte fullt ut bevisat, men dåliga viner innehåller ofta  högre halter av saker som ochratoxin och acetaldehyd (se ovan) som kan uppstå vid högintensiv odling (ochratoxin) respektive slarvigt vinmakeri och i viner med låg svavelhalt (acetaldehyd). 4. Överläkaren påstår att det är ”mindre konserveringsmedel och tillsatser i ekologiskt odlade viner”. Bevis, herr Överläkare, tack. Det där är ett antagande. Min erfarenhet är att enklare vin gjorda på högintensivt Expressen logaodlade druvor, ekologiska eller inte, innehåller mer av allt det du inte vill att vinet ska innehålla. I sammanhanget ska nämnas att billiga viner är högintensivt odlade – vore de inte det skulle priset vara högre. 4. Och så återigen detta med alla konserveringsmedel och tillsatser, suck, vilka tillsatser talar vi om då av det ytterst lilla fåtal som är tillåtna och som används undantagsvis och då framförallt i enklare viner, ekologiska eller inte? 5. ”Konserveringsmedel”, gissar då att svavel i första hand avses. Att den tillåtna svavelhalten är lägre för ekologiska viner än övriga innebär inte att de per se innehåller lägre halter. Många välgjorda ”konventionella” viner innehåller mycket låga halter och det finns enskilda ekologiska produkter som balanserar på den tillåtna gränsen och som kanske fått sig en tillsats askorbinsyra istället för svavel.6. Som en som började med ekologisk odling och svavelförsök redan runt 1990 borde jag stå på en kruskaknutte – barrikad i sådana här lägen men dumheten måste alltid bekämpas även om självaste gudarna kämpade förgäves mot den.

Systembolaget redo straffa skräpvinerna?

Systembolaget inför inom kort en negativ särbehandling genom en straffavgift på tyngre glasbuteljer. En vettig tanke: den som vill ha det där vinet med den där läckra men från miljösynpunkt klandervärda buteljen får betala lite extra. Ett logiskt nästa steg är att införa en straffavgift på alla viner med ett uttag på över 60 hl/ha.

Larm: E122 tappar färgen! & finns

Azorubin, karmosinrött eller E122, kärt barn har många namn. Efter EU-inträdet blev azofärgämnen godkända i livsmedel i Sverige. De framställs på kemisk väg och vissa begränsningar förekommer fortfarande. Till exempel får E122 inte pimpa saft och vin. Däremot får det, såvitt vinifierat kunnat utröna, användas i till exempel sprit och fruktviner- och drinkar. vinifierat har tidigare ödmjukast påpekat att det farligaste i vinet är alkoholen, medan de systemiska bekämpningsmedlen är livsfarliga för den som arbetar med dem. Vid sidan om alkoholen är det otrevligaste ochratoxin. Ett gift sprunget ur mögelsvampar hemmahörande i penicillium- och aspergillus-släkterna. Det här är inget problem alls i välgjorda viner, men mögelgiftet kan förekomma i enklare, billiga viner tillverkade i ett högintensivt jordbruk samt på gårdar där bonden inte tar mögelangreppen på allvar varför hen inte heller gör något åt dem -jo, det finns ett fåtal skogstomtar som inte förstår bättre. Tittar vi utanför lagens råmärken har vinifierat påpekat, att tja, det är klart att någon kan tänkas pytsa i otillåtna ämnen, kanske för att sätt färg och smak på drycken. Även här torde intresset bara finnas för den som gör ett skäligen enkelt vin – bättre viner skulle förlora på ett slikt förehavande. Om någon nu skulle arbeta olagligt kan den pytsa i lite E122 i sin eländiga produkt, men särskilt vanligt torde det inte vara. Däremot får den se upp som är känslig för den här typen av ämnen, E122 till exempel, om den får för sig att hälla i sig rikliga mängder av låt säga ett fruktvin. Således, ni som vet med er att ni är överkänsliga för E122 eller som vill undvika det eftersom ni vet att det finns forskningsrön som pekar på olämpliga avigsidor med produkten, ni bör hålla koll på etiketten på ert fruktvin eller er fruktdrink: använder du ett azofärgämne ska det framgå av etiketten. Sist men inte minst en liten smålustig anekdot: E122 förefaller inte stå pall för solljus. Nedan en bild på två flaskor av en karmosinpimpad produkt, där den ena fått stå i mörkt förvar och den andra i dagsljus några dagar (direkt solljus cirka 20 timmar). Oooops! vinifierat tackar en HR som bett att få vara anonym då hen inte vill bli ihågkommen som karmosinmannen/kvinnan för bilden. Och vilken låt kan vi bara inte låta bli att spela nu?E122

Larm: AB smaksätter skåpsmat!

Igår slog Aftonbladet, en tidning som delar ut plus till skräpviner, till med ”Larm: här smaksätts ditt lådvin”. Dubbelmoral förstås, men betydigt värre är att artiklar av den här typen försvårar för alla som på allvar försöker upplysa om det omoraliska i att konsumera skräpviner. Omoralen ligger i att det inte finns några billiga viner – någon måste alltid betala och är det inte konsumenten lär det vara miljön ochAftonbladet logga vingårdsarbetaren som står för merparten av notan. Aftonbladet och den en gång i tiden intressante hemlige kocken Mats-Eric Nilsson maler däremot på i enlighet med påhittade ”Naturvinsakademiens” intill dumhet felaktiga propaganda. Några snabba, korta om Aftonbladets artikel igår: 1. Att Takis Soldatos blandar och tappar vin i Simrishamn är sannerligen inget nytt. 2. Ämnena som nämns – gelatin, kasein (felstavat i tidningen) och äggvita – är till skillnad från vad som påstås inte tillåtna tillsatser i vin; det är tillåtna behandlingsmedel och de används för att klara vinet ungefär som man klarar saft. Notera också att till skillnad från vad som sägs i texten måste användande av sådana här proteiner angesTV4 logga på etiketten. 3. I artikeln nämns MCR ”som fungerar som socker” och allt låter i ett slag otäckt, men MCR är socker eller mer exakt söt druvmust. Naturligt så det förslår. Sedan kan man invända mot att kreti och pleti föredrar produkter som är sötade och det är en del av den mer seriösa debatten om skräpviner som andra försöker föra – samtidigt som vi här ger oss in på konsumentens smakpreferenser och vi kan knappast skälla på den som tycker om ett mjukt och runt vin, möjligen lite snobbigt beklaga det. 4. Sanningen är att inget av det som Aftonbladet, Mats-Eric Nilsson, ”Naturvinsakademien” och Kalla Fakta kommer dragandes med är till närmelsevis så upprörande som de själv tycks tro på, som det förefaller, fullt och infantilt allvar. Det överlägset farligaste i en laglig flaska vin är alkoholen. Repeterar: det överlägset farligaste i en laglig flaska vin ärDödskalle alkoholen. 5. Sanningen är den att legalt tillverkade viner, särskilt om de är ekologiskt odlade, inte innehåller eller har utsatts för en massa livsfarliga tillsatser. 6. Och här har vi pudelns kärna: medan vissa av oss försöker visa på det omoraliska i att handla sweatshopsandaler, svinbillig fläskfilé (om uttrycket tillåtes) och skräpviner kommer sådana här okunniga domedagsprofeter och tvingar oss att förklara hur fel de har i sin skrämselpropaganda och plötsligt verkar det som om vi försvarar skräpvinerna.  7. Ingen har gjort så mycket skada för den seriösa och verkliga debatten om skräpviner som Aftonbladet, Kalla Fakta, Mats-Eric Nilsson, ”Naturvinsakademien” och alla deras inte alls pålästa eller, uppenbarligen, inte heller källkritiska proselyter. 8. Vad som kan vara ett verkligt problem för allergiker och den som är överkänslig för vissa ämnen är framförallt olagliga tillsatser i vin, somVingård, Cori färg- och smakämnen, samt ochratoxin, vars halt vanligtvis är högre i skräpvinerna eftersom de måste tillverkas med stora skördeuttag som främjar utvecklingen av mögel. Notera för övrigt att ett sätt att få ner halten ochratoxin är att klara vinet (se ovan). Inget av det nyss nämnda finns med på några listor över vad som är tillåtet. Vore oerhört intressant att se debattförstörarna lägga ner fem minuter på lite egna, seriösa, efterforskningar om till exempel färgämnena eller ochratoxin och dess förekomst i skräpvinerna. Det skulle kunna bli en bra larmartikel. 9. Eller sätt fokus på det konsumenten behöver hjälp med att se: övergödning, slöseri med vatten, oförsvarlig hantering av systemiska pesticider, utsatta vingårdsarbetare, högintensivt bruk med förhöjd halt av ochratoxin som följd… Allt det som gör ett skräpvin billigt. 10. Blir så oändligt trött, därför att i grunden vill många av oss samma sak: få bort skräpvinerna. Men det måste ske med sakliga argument, inte dumheter och skrämselpropaganda, som endast kan spela IOGT-NTO i händerna när de ska kräva nya alkoholrestriktioner.

Ett snobbigt inlägg om den universelle skräpkonsumenten, Se&Hör , Deborah Harry & Blondie

Någonstans är det fullt rättvist att det är samma folk som dricker omoraliska viner och äter gourmetmörad dansk fläskfilé som läser Se&Hör. Möjligen finns det något enstaka undantag från denna regel, men på det hela taget torde det stämma ganska väl. Hard core skräp-konsumenterna föredrar skräp i varje valsituation och de skäms inte för det. Tvärtom blir de trubbiga å det värsta om deras förkärlek för crap ifrågasätts. Och hur skulle det kunna vara på något annat vis? Att bli anklagad för att vara korkad går an så länge det inte är sant.Deborah Harry Häromdagen kunde Se&Hörs skräpkonsumerande läsare glädja sig åt ett frossande i det faktum att Deborah Harry – som nyligen avstod pengarna i Sotji i en protestaktion för mänskliga rättigheter – 35 år senare inte ser ut som den fotomodell hon en gång var. Deborah är och har sedan sena 70-talet varit frontfigur i bandet Blondie, som nyligen tilldelats NME:s musikpris ”Godlike genius award”. Bland annat därför att bandet är det enda som lyckats toppa världens topplistor med nya låtar minst en gång/decennium tre decennier i rad. En hygglig prestation värd att uppmärksammas så som NME gör och vinifierat hänger på med ett litet Blondie-potpurri för er som både ser och respekterar människors och sakers rätta värde: Atomic, The Tide is High och Maria. PS Bonusspår med Debbie Harrie & Arcade Fire.