Rubriken är egentligen mer ett konstaterande än en fråga. Det finns inget som tyder på att svensken via sitt vinval stöttar den på många håll pågående kampen för basala rättigheter ute i världen. Eller att den tar ställning mot utsugning och förtryck.

Mest påtagligt hos oss är fallet med den bästsäljande, sydafrikanska producent som vid upprepade tillfällen hängts ut i media. Redan 2010 gjorde Rapport ett inslag om missförhållanden på många vingårdar i Sydafrika. Medan en ansvarig importör sade sig ”välkomna att missförhållandena uppdagades” brydde sig inte särskilt många konsumenter. Och knappast heller importören ifråga. Kommentaren var den självklara, även för den som eventuellt inte gått på medieträning.

Genom åren har sedan diverse rop på hjälp och upprörda rapporter kommit till Sverige utan att göra något avtryck. Sommaren 2013 brände det dock till lite igen. DN skrev ett par artiklar sedan ”vinarbetare i ett brev till Systembolaget varnat för missförhållanden”. På en av vingårdarna, kopplad till den ovan nämnda producenten, fick sex personer sparken efter att ha deltagit i fackliga protester. I en annan artikel i DN från 2013 kan vi läsa om löner man inte kan leva på, långa arbetsdagar och fackmedlemmar som förföljs och hotas.

Systembolaget införde 2012 en uppförandekod. Vid uppföljningar av denna fann monopolet avvikelser från koden hos alla kontrollerade företag. Felaktig övertidsersättning och avsaknad av regler för hälsa och säkerhet var vanligt. Trots detta var Systembolagets ansvariga person positiv då ”det visar att riktlinjerna gör skillnad, eftersom vi upptäcker bristerna”.

I samma artikel berättar fackförbundsmannen Karel Swart att han inte ser någon skillnad alls. Den enda stora förändringen på senare år är den löneförhöjning från 46 till 70 kronor om dagen som kom till efter en lång och bitvis våldsam facklig kamp. För att balansera de ökade kostnaderna började många vinproducenter ta mer betalt för bostäder och el för dem som bodde på gårdarna och ökade transportkostnaderna för dem som inte gjorde det. Att höja priset på produkterna eller effektivisera organisationen var, uppenbarligen, för de flesta ingen option.

Vad sa då den svenska importören? Företaget som ovan hänsyftats på hade nu bytt importör och den nya importören svarade ungefär som den första ”i (våra) ögon är en bojkott det sämsta alternativet, vi ska vara på plats och arbeta långsiktigt för att förbättra villkoren”.

Vad har då hänt sedan sommaren 2013 annat än att en del producenter tagit tillbaka de fattiga arbetarnas nyvunna löneseger? Jo, i december 2014, cirka ett och ett halvt år efter DN:s artiklar och tre – fyra år efter Rapports reportage anmälde facket CSAAWU en vingårdschef för att dels ha kört iväg en facklig representant som hade rätt att vid tillfället befinna sig på gården för ett möte, dels ha hotat och tagit stryptag på en anställd som bjudit in den facklige representanten till vingården – efter arbetstid och i enlighet med gällande regler. Det unika med det här fallet är att det kommit inte bara till en polisanmälan utan att det också hamnat i domstol. Såvitt vinfierat kunnat förstå har dock domstolsförhandlingar skjutits upp två gånger i år.

Anmärkningsvärt är att det bästsäljande företaget på papperet ser okej ut. Det har kontrollerats av Systembolaget och har ställt sig positivt till monopolets uppförandekod. Det är också medlem i WIETA Agricultural Ethical Trade Initiative (läs här).

Kontentan av det ovan sagda är rimligtvis att producenter som år 2014 fortfarande betraktar sina arbetare som egendom kommer undan med det trots att de på papperet inte borde kunna göra det. Kort sagt är avståndet stort mellan ord och handling. Samma sak gäller förhållandet till till exempel svenska importörer och det svenska monopolet. Alla försöker lagom och alla säger fina saker. Men inte mycket sker.

Som vanligt ligger saken i konsumentens händer.

Ytterligare en tragisk sida med de där förkastliga arbetsgivarna i Sydafrika och alla andra som också tjänar pengar på eländet utan att på riktigt göra något åt det är att det skadar de seriösa producenternas image. Sydafrikanskt vin är inte dåligt. Eller fel. Och lika mycket som det gäller att sätta åt de dåliga handlar det om att stötta de goda.

Det är inte vinifierats sak att dra gränsen mellan de där goda och de om inte onda så i vart fall anakronistiska och eventuellt också giriga producenterna, det borde däremot någon annan göra, kanske en konsumentupplysande tidning som Råd & Rön. Konsumenten behöver den hjälpen för att veta vilka sydafrikanska och andra viner den ska bojkotta.

Vad gäller vinskribenterna lär knappast någon göra det där reportage, eller få betalt av någon för att göra det. Däremot kan de utifrån vad de själva bör ha koll på undvika att ens nämna produkter från producenter som inte på ett solklart sätt har rena händer. The Jam.