Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

2003

När man gör vin är det inte bara det innevarande året som påverkar årgången. Druvans embryo finns på stocken redan året innan och då naturen rör sig i cykler beror utfallet också på denna; en torr cykel medför mindre volymer och kanske mer koncentration (förutsatt att mognadsprocessen inte bromsas eller rent av avbryts av torkan) och en mer nederbördsrik period föder med större lätthet fruktiga aromer och ökar volymen med viss risk för lägre koncentration.img_2336Årgången 2003 inföll under en torr cykel i södra Frankrike, där undantagsåret var 2002 – ett år som bortsett från att det var ovanligt svalt under sommaren bjöd på mycket nederbörd och mycket hagel och många stormar med blixt och dunder. Med andra ord påverkades 03 både av det svala och nederbördsrika 02 och den torra och varma cykeln som då rådde. Mer i detalj kunde vi på Domaine Rabiega och Château d’Esclans – de båda gårdar jag då gjorde vinet på – konstatera att det varmt, väldigt varmt, och torrt, väldigt torrt. Inget regn alls och riktigt varmt från våren till efter skörden.IMG_1586År med torka och värme innebär i de här trakterna att risken för bränder, stora bränder, är ständigt överhängande. Skogsbranden i Västmanland häromåret är vardagsmat härnere och är skälet till att brandförsvaret har ett flertal plan och helikoptrar som de kan vattenbomba med, och skogarna övervakas ständigt både från luften och marken.10940415_1583439691893025_5871997061250902770_nMedan vi klarade oss från bränder i Rabiegas närhet drabbades Château d’Esclans på ett tämligen direkt vis av en omfattande brand i trakterna av gården, som ligger mellan La Motte och Callas. Några byggnader strök inte med och som vinfälten utgör effektiva brandgator nöjde sig branden med att nagga oss i kanterna. Något hektar stockar torkade ut och gav ingen skörd 2003 medan ytterligare några hektar fick skördas separat då de rökskadats. Förlusten mätt i volym motsvarade ungefär det som vildsvinen, som kraftigt förökade sig under 90-talet, åt upp varje år – 2003 åt de däremot inte upp något alls eftersom skogarna runt gården brann ner varmed vildsvinen, och andra fyrfotingar, tog det säkra före det osäkra och flyttade till skogstätare trakter.craignan-hostDet var nu inte bara södra Frankrike som upplevde en ovanligt varm och torr sommar 2003. Det gällde även stora delar av Europa och inte minst övriga Frankrike, där så många åldingar dog av värmeslag att president Chirac ville att fransmännen hädanefter skulle arbeta gratis Annandag Pingst så att staten kunde skänka lönerna från den dagen till äldrevården och då framförallt till nya klimatanläggningar (detta resulterade snart i att var och en fick välja om den villa arbeta gratis på Annandagen eller om den hellre var ledig och idag verkar de flesta arbeta för egen räkning). I trakterna av det normalt tämligen gröna Grenoble såg det ut som en skogsbrand dragit fram i slutet av augusti men det var ”bara” torkans effekter som stod att utläsa i de kala träden och det brända gräset.IMG_2210

Vinmakarna i de svalare delarna av Frankrike var bekymrade. Ett sådant här år hade de aldrig upplevt tidigare – i områden som är beroende av hög syra och inte alltför hög alkohol/sockermängd, som Champagne och Cognac, talade man om ett katastrofår – och visst fick de problem när de togs på sängen av mognaden och plötsligt hade mer socker i druvorna är kanske någonsin förr i kombination med den lägsta syran de skådat. Det sista sagt med förbehåll för flera undantag där torkan stängt av mognadsprocessen – blir det för torrt fokuserar vinstocken på att överleva och slutar försöka få sin frukt att mogna. Med andra ord satt många i de svala områdena med antingen ganska klumpiga och platta viner eller så var de direkt usla i sin lika gröna som paradoxala omognad.Meteo FranceI södra Frankrike, där vi är vana vid den här typen av år – låt vara att 03 var extremt på många sätt – hade vi lättare att hantera situationen. Samtidigt gällde för den som ville optimera kvaliteten att snabbt läsa av året och följa naturens nycker. För egen del kände jag tidigt att förutsatt att stockarna inte skulle stänga ner sig – risken var mindre på våra båda gårdar där vi arbetade utan kvävegödning och med låga skördeuttag – så skulle vi korta ner macerationstiderna och bejaka årets lätt svulstiga sidor. Sagt och gjort.IMG_0816Vitvinerna blev sådär. Ganska självklart. Vi hade förvisso kunnat panga på med syra-tillsatser men det resulterar allt som oftast i att vinerna upplevs som enklare än de egentligen är alternativt som obalanserade. Istället bejakade vi det svulstiga också här och fick fram ett antal ganska maffiga vitingar som var okej utan att ha syran för ett riktigt långt liv. Ett trick man alltid kan arbeta med är att hantera den naturliga koldioxiden som uppstår under jäsningen och låta mer av den vara kvar vid buteljeringen, varmed vinet också upplevs som friskare. Självklart blockerade vi också den malolaktiska jäsningen.Mourbase

Det som ovan sägs om vitvinerna gällde i stort även för de rosa, där ekfatslagrade ”Rochêne”, alltså det som idag blivit ”Garrus”, klarade sig bäst – kort sagt passade det maffiga in på det här ekiga rosévinet som också i mindre utsträckning än många av de övriga roséerna var beroende av syran.carbaseRödvinerna blev genomgående riktigt bra. Mer Nya världen kanske än europeiska ibland, detta i och med att vi på UC Davis-vis arbetade med övermogna aromer, till detta nödda och tvungna. Ganska kul. Ett vin som ”Carbase”, gjort på ren carignan på Château d’Esclans, blev riktigt mumsigt men tappade det mesta av sin unicitet (svarta vinbär med lingontopp och en rejäl syraskjuts) och det var påtagligt hur lika varandra – inom rimliga gränser – de tre endruvsvinerna på Château d’Esclans blev (Carbase, Mourbase och Grebase). Övermognaden gjorde dem rundare och mumsigare men också mindre personliga och spännande och mindre intressanta att kombinera med mat.hagelPå Domaine Rabiega, där eländesåret 2002 var enda gången jag fick ta det drastiska och nedslående beslutet att inte göra någon röd Clos Dière, kastade jag mig girigt över 2003 – äntligen en röd Clos Dière igen! Det året som föreföll och fortsatt förefaller mig mest likt 03 var och är 1990. Slutresultaten 90 och 03 kom därför föga förvånande att påminna om varandra och lika nöjd som jag var 90 var jag 03. Tack vare det strama 89 och det synnerligen svala 02 fick båda åren med sig en släng av det som det egna året inte innehöll. (89 och 90 följde för övrigt på två nederbördsrika år, där 87 dessutom var ganska svalt.)img_2336Tänkte på allt detta när jag öppnade en 2003 Clos Dière häromdagen. Flaskan hade legat ganska länge i vinstället i köket och hade med andra ord inte lagrats perfekt det senaste året. Nu oroade inte detta mig. Precis som 90, som fortsatt är vid mycket god vigör, kommer 03 (Clos Dière) hålla länge, ja, faktum är att en svalt lagrad flaska fortsatt är långt från sin peak. Den här delvis kökslagrade versionen var kanske lite mer utvecklad men gjorde oss inte besvikna. Tvärtom. Kraftfullt, begynnande mognad, stor komplexitet och smakrikdeom, massvis av frukt och en nu väl integrerad ek som bär upp frukten på ett sätt som gör året rättvisa. Måste erkänna att det känns galet skönt att öppna en flaska vin och bara känna att ”wow, det året satte jag i bull’s eye”. Det där sista kan nu låta både övermaga och skrika ut att här har vi en som saknar självkritik. Kanske är det så. Å andra sidan tror jag att de flesta av oss som försökt/er göra riktigt bra viner är så självkritiska att vi också måste få jubla när det känns alldeles rätt – de flesta åren gör det inte det och då tiger ohälsan still.

Zager & Evans.

Château d’Esclans

Efter inläggen om Domaine Rabiega och Clos Dière har fler än en hört av sig och bett om en liten kommentar också till åren på Château d’Esclans (1995-2003) och, ja, varför inte: I syfte att ta tag i vår kritiska massa och utöka volymen och därmed smeta ut kostnaderna arrenderade V&S via Domaine Rabiega vingården vid Château d’Esclans under nio år. För min personliga del handlade det också om att få tillfälle att vinmaka, experimentera, lära och förfina mera. Arbetet inleddes med att styra upp den totala renoveringen av vinkällaren, som kom att göras som en större kopia på Domaine Rabiega. Det innebar ett separat fatlager och två olika jäsningslokaler. En med stora tankar och en med små. Allt gjordes efter konstens alla regler och kort sagt var druvreceptionen och jäsningslokalerna utmärkta.

Lika gott ställt var det inte i vingården. Enligt det franska regelverket för arrenden är det ägarens sak att investera och underhålla odlingen (med mera). Det var nu denne inte så intresserad av, varför vi fick jobba på så gott det gick i markerna. Vissa planteringar var i så pass dåligt skick att det var svårt att göra något vettigt där, men överlag fungerade det trots allt väl och vi led ingen brist på bra druvmaterial.MourbaseSom vi inte ägde gårdens eget varumärke fick vi skapa nya produkter och namn vid sidan om en fortsatt produktion av ett antal viner som gick under namnet ”Château d’Esclans” – i stort sett genomgående korrekta viner som var lätta att tycka om och att sätta på matbordet. Utöver det segmentet byggde vi snabbt upp ett flertal produkter och etiketter som fungerade väl. Sist men inte minst fanns under de här åren ett flertal ”experiment-viner” att tillgå.

SONY DSC

Blend de sista nämner jag här framförallt tre: 1. Rochêne (från ”rosé” + ”chêne”, ek). Ett ganska kraftfullt rosévin med tämligen ljus färg, jäst och lagrat sex till nio månader på ny ek. 2. Recinasut (från ”recioto” + ”cinsaut”). Ett rödvin som gjordes på torkade cinsaut-druvor (druvorna torkade vi flera månader på vinden ovanför den mindre av vinkällarna). 3. Rabiega Ripasso. Tja, det var en ripasso och smakade mer Italien än Frankrike. Vid sidan om dessa gjorde vi en del viner som till exempel skulle vinna medaljer, och gjorde det (Cuvée Concours), ekade rolle-viner (som då hånades och nu kopierats en masse), och provlådor som Rabiega The Oak Case (samma vin som lagrats lika länge på sex olika fat och buteljerats var för sig) och Rabiega The Cork Case (som föregående men med sex olika slags förslutningar).

SONY DSC

Det som var själen och hjärtat i verksamheten vid Château d’Esclans var de endruvsviner vi gjorde där, framförallt de tre röda, Carbase (carignan), Mourbase (mourvèdre) och Grebase (grenache). Här sparade vi inte på krutet. Allt gjordes i odlingen för att druvorna skulle bli perfekta och vi försökte skörda på minuten och utveckla macereringen och jäsningen till fulländning (vi hann långt men inte till fulländning, om man nu alls kan nå dit). Vi använde mestadels ny ek för de här vinerna och skruvade på sammansättningen lite varje år och skapade en fatfilosofi för de enskilda druvorna i syfte att hjälpa naturen att ta fram fruktens specifika och bästa egenskaper.carbase

Provade en The Oak Case häromåret. Fortsatt spännande provning och vinet håller, trots att vi snarast valde ett grundvin som var lite vekt (i syfte att få rejält synbara resultat på sex månaders fatlagring). Carbase 2001 fortsatt fantastisk, om jag får säga det själv. Provade det som nog var det bästa året, 1998, för något år sedan, strålande då, dessvärre lär det inte finnas några fler flaskor att prova (?). Avseende Mourbase testade jag både 99 och 00 för ett par år sedan, då fortsatt bra. Grebase tror jag generellt slukades för tidigt och jag har inte provat någon på flera år.

När vi lämnande Château d’Esclans tog en granne över arrendet och ett par år senare såldes gården till nuvarande ägaren, Sacha Lichine, som tog tillbaka arrendet och som bestämt sig för att göra världens dyraste rosévin. Sagt och gjort. Efter år av investeringar och hårt arbete har han en vingård i perfekt skick och har kraftigt byggt ut för att kunna utöka produktionen och lagerkapaciteten. Och han gör världens, såvitt är bekant, dyraste rosé. Huruvida detta är prisvärt överlåter jag åt andra att bedöma, men jag lyfter gärna på hatten för Lichines all in-satsning på egendomen. Det är ett nöje att köra vägen mellan Le Muy och Callas och titta på den välskötta egendomen, där den breder ut sig mellan vägen D25 och vattendraget Endre.

The Jam 1, 2!

Clos Dière cuvée I

Här och nu en i sammanhanget oundviklig post om cuvée I och hux-flux så blev inläggen om Domaine Rabiega till en trilogi, Rabiega-trilogin (se här och här – lägg f ö också till det här som en slags pendang (handlar om Clos Dière blanc)). Till att börja med namnet. Gården hette i likhet med vinerna Domaine Christiane Rabiega när V&S köpte den. Eftersom det inte fanns något marknadsvärde i det namnet, snarare tvärtom, letade jag efter ett annat namn för gårdens tänkta nya, bättre viner. Det blev Clos Dière, eller Clos d’Ière som vi först och mer korrekt skrev det. Familjen Ières gård, betydde det och det var en gång i tiden platsens namn.IMG_1586Skälet till att jag undan för undan ändrade på stavningen var att det finns så många vinfreakar som vill vara något de inte är, de lägger all möda i världen på att med petimäterfingret i luften tillrättavisa så snart de kan, i syfte, förstås, att hävda sig själva. Så, hur stavades nu Clos Dière? Jo, först Clos d’Ière, sedan Clos D’Ière och därefter Clos Dière. Vilket gav många tillfällen att vifta med det meningslöst tillrättavisande fingret för den som ville tro sig veta något andra inte hade koll på, varmed vårt vin kom att bli en varumärkesbyggande diskussion.IMG_2519

Clos Dière alltså. Gjorde på försök två nya rödviner. De kallades cuvée I och cuvée II, blandning ett och två. Tanken var nog att de skulle få andra namn, men av olika skäl stannade det vid cuvée I och cuvée II. Ettan var ren syrah, tvåan carignan och grenache (senare kompletterade med lite cab).IMG_1586Bortsett från att de båda druv-strategierna paradoxalt nog var ovanliga i trakten ändrade vi gödningsprogrammet, gallringen och beskärningen och vi gick över till ekologisk kultur, införde ny ek och Provences första gallringsmatta. Allt det där tämligen omgående (och inte alltid så populärt i trakten). Över tid blev cuvée I så makat i detalj att vi bara skördade druvorna på eftermiddagarna och helst då det blåste. Att vi plockade druvorna vid lite olika tillfällen var självklart. Och medan vi lade ner enormt mycket tid och kraft på odlingen och att sätta skördetillfället (på timmen!) och macerationstiden (nästan på timmen) gjorde vi i princip inget med druvorna och vinet under vinifieringen.IMG_1586(Jodå, vi testade med olika jäststammar, men medan vi med jästen kunde skapa olika, alltid tämligen ointressanta, viner när vi arbetade med en druva som ugni blanc, var syrah-vinet likadant efter sex månader oavsett vilken jäst vi använt; tilläggas kan att vi inte brukade tillsätta jäst annat än åren då vi experimenterade med syrah-druvorna under 90-talets början; tanken att det här med lågt svavel och naturlig jäst skulle vara något nytt är tämligen okunnigt, Clos Dière-vinerna ligger liksom övriga Rabiega-viner från den här tiden lågt i svavel och de röda gjordes så gott som alltid utan jäst eller något som boostade fermenteringen.)IMG_1585Clos Dière cuvée I gjordes för att drickas tidigast efter tio år och gärna efter 20, och det fungerade/r bra. Idag är utmärkta årgången 1990 fortsatt okej (låt vara att enstaka flaskor kan vara lite trötta), det svåra året 1991 håller också. Någon 92 har jag inte provat på länge, men 93:orna och senare årgångar bör alla vara okej. 1999 testade jag i samband med en provning i Stockholm i vintras, då var vinet långt ifrån trött men inne i en knepig vändning, hade jag en 99:a i källaren skulle jag låta den ligga ett par år till. Årgången 2000 är utmärkt idag, men håller länge än. 01, 03 och 04, de tre sista åren jag gjorde Clos Dière, eller Clos Diére cuvée I som det hette t o m 2001, är samtliga i utmärkt skick idag, bedömer rent av att 03 och 04 är lite unga. Notera att 03 och 04 försågs med svarta etiketter, som var avsedda att bli framtiden för Clos Dière, av detta blev det dock intet så ni som sitter på de där åren har kanske rent av lite samlarvärde i etiketterna.Clos DièreFramgångarna för cuvée I var exempellösa. Trea i ”Olympiade du vin” före storheter som Penfold’s Grange, Jaboulet, Guigal och så gott som alla andra värda att nämnas (vill minnas att Chave var den enda av världens stora som saknades), enda ”Trophé” som någonsin delats ut i Vinalies, 19,5/20 poäng av Clive Coates i Vine, 19/20 flera gånger i franska sommelierernas vinguide ”Fleurys”, toppnoteringar (ibland full pott) i Revue du Vin de France, Wine Magazine, Decanter, Wijnpress och på många andra håll.

One!

PS Om någon petimäter funderar över färgen på texten på den årgångslösa (klassiska) etiketten ovan så är det en specialtappad version av cuvée I 1990, utan ek. Oekad som den var och är, är det en oäkting varför den aldrig fått kalla sig ”cuvée I” och inte heller fått bära ettans vanliga färg på texten. Hur den oekade 90:an är? Håller fint. (Bilderna på de svarta etiketterna avser i båda fallen 03:or.)

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

Domaine Rabiega

Formellt från maj men inofficiellt från februari 1988 till officiellt februari 2006 men inofficiellt augusti 2006 var jag chef för vin- och konferensgården Domaine Rabiega. I uppdraget ingick också att själv bli vinmakare och efter att ha arbetat sida vid sida med en konsulterande önolog 1988 och 1989 tog jag över den rollen fullt ut 1990. Var häromveckan tillbaka för tredje gången sedan jag lämnade 2006, inbjuden av fransmannen som köpte gården för ett och ett halvt år sedan.IMG_2517

När Vin&Sprit sålde (2006) fanns gårdens toppvin Clos Dière, som stod för 2/3 av  produktionen, på de flesta av den stora PACA-regionens stjärnkrogar och Alain Ducasse var den största enskilda kunden, exporten borträknad. Endast en liten del av produktionen hamnade i Sverige. Så hade det blivit eftersom vi ville mäta oss på en öppen marknad och samtidigt nå så bra ekonomiskt resultat som möjligt. Inom ramen för det sista och för att öka vår kritiska massa, volymen, arrenderade vi 1995-2003 Château d’Esclans – där vi bland annat utvecklade det ekfatslagrade rosévin som senare skulle bli känt som ”Garrus” – och från 1996 byggde vi upp ett vinhandelshus, Rabiega Négociant (och varumärket Rabiega), med sin verksamhet förlagd till en vinkällare i Besse sur Issole, nära Brignoles. De vinerna såldes till ett dussin länder och var den ekonomiska basen i verksamheten – vingården Rabiega/Clos Dière, med sina tio hektar, kunde av självklara skäl inte bära sig själv.
IMG_2517Glädjande nog håller den nye ägaren, Yves Tanchou, som bäst på att totalrenovera allt på gården. Det innebär inte bara att hotellet och övriga byggnader återfår sin forna status. Dessutom investerar han i vingården och ämnar åter göra den ekologisk, så som den var när V&S sålde (en av de första ekologiska i området för övrigt). Han arbetar också på att bygga upp den franska marknaden på nytt och vill på sikt få igång exporten igen.IMG_2517Fick med lite viner som M Tanchou ville att jag skulle prova. Vinerna som nu säljs men som gjordes av tidigare ägaren (2006 – 2014) faller utanför uppdraget, men om de vita och rosa viner som nu görs på gården kan man säga att även om det är en bit till att gå innan de når personlighet så är det fråga om trevliga och välgjorda viner. Ser med spänning fram emot vad jag hoppas är en ny vår för Domaine Rabiega!

På tal om återseenden, och kanske nytt för er som har nollkoll: Steve Hillage!

Clos Diére blanc 2004

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 var min uppgift att basa för denna AB Vin-& Spritcentralens kurs- och vingård. Inom två år skulle jag också ta över vinmakeriet, var det sagt. Så blev det. Men redan vid ankomsten ställdes jag inför en situation som krävde ett ”vinmakar-beslut”. Ett par hektar mark hade ryckts upp och skulle planteras – med vilka druvor då?IMG_1379I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.IMG_1381

Hursomhelst, viognier lades till mixen. Tanken med druvurvalet på vita sidan var att göra något som då, mig bekant, aldrig gjorts, nämligen blanda chardonnay, sauvignon blanc och viognier (senare upptäckte jag att Hamilton Russel i Sydafrika och Hedges i USA båda började blenda chardonnay och sauvignon blanc ungefär samtidigt som vi). Att vinet skulle jäsas på nya fat var, tidsenligt, självklart (och faten valdes med tiden nogsammast ut, ett resultat av studier för Naudin och Feuillat, som på den tiden var världens fatguruar). Gick däremot mot tidsanadan avseende den malolaktiska jäsningen, då ett antal kurser/provningar övertygat mig om den malolaktiska jäsningens vikt för den här typen av fatjäst vin.IMG_1379

Över åren utvecklades receptet för Clos Dière blanc. I vinkällaren kan man säga att allt förenklades och vi gjorde allt mindre med vinet. Däremot lade vi allt större vikt vid arbetet i vingården och kommen till 2004, då odlingen varit ekologiskt i nästan 15 år, var uttaget, hårdgallrad som gården var, nere under 20 Hl/Ha på rankan (det vi fick ut som vin låg snarare på 15 Hl/Ha) och vi hade inte gött annat än med mineraler sedan 1990-talets början.IMG_1381

Min tanke med Clos Diére blanc var att göra ett rejält lagringsvin, ett vin som skulle börja drickas efter tio år. Skulle gissa att 98 % av all Clos Dière blanc – ett vin som upphörde finnas till efter årgången 2005 (gården bytte ägare precis före skörden 2006, och jag lämnade redan i början av det året, låt vara att jag övervakade odlingen t o m augusti i väntan på en ny ägare) – är uppdrucken sedan länge, och alltför tidigt. Själv har jag ett gäng 03, 04 och 05 liggandes. Igår öppnade jag en 04:a.IMG_1379

Det talas ibland om att det är bristen på svavel som gör att många vita Bourgogner mognar i förtid, eller i vart fall snabbare än förr. Kanske har det med saken att göra, men jag tvivlar starkt på det – inte minst i ljuset av ändrade odlingsförutsättningar, nya kloner, andra odlings- och fermenteringsmetoder, lägre naturlig syra och mycket annat. Clos Diére blanc har, precis som så gott som alla viner jag gjort och gör, väldigt låg svavelhalt (varför? därför att ett välgjort och rätt hanterat vin sällan behöver mycket svavel, att sedan många önologiska standardverk för universiteten slentrianmässigt spridit högsvavlingens evangelium sedan Peynaud är lika relevant som att de svenska historieböckerna för grundskolan hyllade Cecil Rhodes som Afrikas ljus ända in på 1980-talet och att man i Ukraina av säkerhetsskäl fortsatt pastöriserar allt vin före buteljeringen).IMG_1381

Alldeles oavsett det nyss sagda så är Clos Diére blanc från 2004, detta lågsvavalade vin, fortsatt ungt (!). Stor doft med inslag av, sedan bara något år, färdigintegrerad ek, lätt kryddigt, gula plommon, fudge, en blombukett, pyttelite mocka; smaken är rejäl och kraftfull och fortsatt en aning rustik i kanterna, där den måste förfinas lite innan vi är helt nöjda; lång, ren eftersmak. Fungerade till blomkål med bacon och någon slags sås.Muhammad Ali

The Greatest!

Långredagsfrossa & påsktribut

Påsken kräver sin tribut och för att göra högtiden till viljes har er utsände bland de högtidsfirande festprissarna både offrat sig och ställt upp än en gång då Vinvännen Göran i Cannes kallat och, dessutom!, skrivit en tribut till Påsken. Först en rapsodisk genomgång av Vinvännens Göran i Cannes vinutbud som i år inte var helt olikt fjolårets vilket gav oss tillfälle att se vad som hänt med våra näsor det senaste året och i förekommande fall vinerna.IMG_2202

Vi som drivna av en djupt liggande känsla för snyltfeeling kom långt före alla andra fick oss till livs först en Bollinger R.D. 1982 (väldigt gul, väldigt väl mogen, tyvärr) och sedan en Agrapart Avizoise (fantastiskt bra, läcker syra, rent, fräscht, hejhopp!).IMG_2204

När så småningom de andra mindre snikinriktade gästerna dök upp kom en spann med lite jeroboamer från Louis Roederer fram (mycket bra, ungt, friskt, fräscht, fruktigt, läckert, trots att det kom efter den urläckra Agrapart Avizoise som inte är så kul att komma efter).IMG_2220

När den obligatoriska Långfredagschampagnefrossan avslutats skred de flesta till bords med viss värdighet medan andra, ingen nämnd ingen glömd, kastade sig över vinbordet och gick lös på det som fanns där och den som gjorde det fann då saker som två gamla, fina Clos Dière (03, förvånansvärt fin utveckling senaste året, börjar mogna lite nu och har fått en för vinmakaren överraskande tydlig och snygg druvkaraktär (syrah) – vi talar trots allt om det överdådiga året 2003… – alltså bra att dricka nu , låt vara den håller flera år till, aningen eldigt slut från året, dock blott 13,5 % och snygg balans och struktur vilket vi måste applådera oss själva för ett år som 03: bravo vinmakaren!;…IMG_2210

…04 ”La Chouchou”, alltså den lilla specialbuteljeringen av ett enda ekfat av den totala volymen Clos Dière 04 – resten såldes som vanlig Clos Dière, utan tillägget ”La Chouchou” -, kräver fortsatt ett par års lagring, dock behagligt att dricka nu, avsevärt mer frukt och rostade toner än i 03, vilket delvis beror på det utvalda ekfatet, gott tyckte nog de flesta).IMG_2211Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).IMG_2206

Château Giscours (magnum) 2007 (tegelröda kanter, knutet och inte särskilt ursprungstypiskt inledningsvis, nästan som om Giscours fortsatt skulle fiffla med ekchips, men med lite luft lättar det där och vinet blir alltmer typiskt både för sitt ursprung och sitt år, helt ok då).IMG_2209

Som somliga hellre drack vitt än rött fanns det också lite av Domaine Otts vitvin från Clos Mireille (2014, mer grape än det fordom var och inte lika läckert personligt som tidigare, inbillade sig er utsände i de omgjorda vitvinernas överraskande värld, ok men borde haft mer personlighet) och en Chablis som vi så här med eftertankens kranka blekhet brännande som en långt gången förfrysning på kinderna glömde prova mer ordentligt, kanske därför att en första sniff var så tråkig och avtändande (svavelbyggd kryddighet och ”terroir”) att vi inte orkade anstränga oss på den.IMG_2213

Nu, äntligen!, är vi komna till påsktributen, vilken i samband med ett litet tal frikostigt delades ut till de övriga gästerna, vilka inte kunde hålla tårarna tillbaka och att döma av de framhulkade ropen efter väl genomförd deklamation var det mer än en som menade att de minsann vet vem som bör få nästa Nobelpris i litteratur! Vi ger plats för ”Påsk! Oh påsk, signade Påsk!”IMG_2228

Påsk! Oh, Påsk, signade Påsk!

 

Påsk! Oh, Påsk, den signade Påsken

är här så fjädrarna yr

Vintern bort från oss flyr

Våren är här med sol och glam

Och knoppen vaknar på sin stam

 

Vi skönjer en ny morgondag

Och fylls av mycken välbehag

Va? Hörde jag ordet pekoral?

Då ska ni veta att detta är ett omfattande tal

 

Var var vi nu igen då?

Jo, våren och påsken var vi på

Vi vill vara hipsters och odla skägg

Bara för att det råkar rimma på ägg

 

För vad vore denna hyllningsdikt

på en skala

utan de ovala?

Jo, som en ledbruten utan gikt

 

Se där i skyn!

Vad stiger ur dyn?

Vad är det för låt vi lyss till?

Är det en lärka som slår en drill?

Nej! Det är Påsktuppen som gal!

Att nu är det slut på detta fina tal!IMG_2212

Påskmusik!

TWWD 2016 & Suede

Åren 2013-2015 arrangerade mig närstående importören Terrific Wines ”Terrific Women Winemaker’s Day” (TWWD) i samband med den internationella kvinnodagen i mars. Kort sagt domineras importörens portfölj av kvinnliga vinmakare och det var ett tema gott som något att samlas kring, ”kvinnliga vinmakare”, under en dag fylld av intressanta föredrag och provningar ledda av de tillresta vinmakarna.bildSamtidigt, konstaterade arrangören, skulle evenemanget bara anordnas under tre år. Därefter skulle möjligen dagen som sådan fortsätta men med ett annat tema. Det fanns två skäl till detta, menade man: 1. Kopie-evenemang skulle uppstå inom loppet av tre år (visade sig vara ett riktigt antagande). 2. I grunden är det idag en aning förolämpande och framförallt kvart över tolv att separat lyfta fram ”kvinnliga vinmakare” när det egentligen handlar om bra eller dåliga vinmakare och sådana finns det av alla kön och i ett land som Frankrike utbildas sedan flera år fler kvinnliga än manliga önologer.Ästad Gård vingård

Om en dryg vecka är det dags för årets TWWD och nu står i enlighet med ursprungsplanen TWWD för Terrific Wines’ Wine Day och temat 2016 är ”Rhône – druvor”. I likhet med ifjol genomförs evenemanget på två platser, dels Ästad Vingård utanför Varberg (lördag 6 februari), dels Hotell Sheraton i Stockholm (måndag 8 februari). Till Ästad är alla med åldern inne välkomna (läs mer här), i Stockholm riktar sig arrangemanget till folk i branschen.Casa Marin vingård

Programmen påminner om varandra men en viss skillnad är det då några vinmakare bara kommer till det ena eller andra stället och vissa ändrar temat för sitt föredrag när de kommer till Stockholm. Det sista gäller er utsände bland de föreläsande vinmakarnas pratglada skara. På Ästad talar jag om ”Syrah around the world” fast på svenska så det blir nog mest om syrah jorden runt och hursomhelst kommer vi prova några exempel på hur olika resultat man kan få fram med den här druvan beroende på var man odlar och efter vilken filosofi vinmakaren arbetar. I Stockholm handlar mitt föredrag om både syrah och carignan och vi kommer där förhoppningsvis prova några unika viner som jag själv inte testat på åratal och därför inte ens vet om de är fortsatt okej, det gäller till exempel ett prov strålande carignan jag drog av en tank det sista jag gjorde innan jag lämnade Domaine Rabiega (den tanken blendades sedan bort i en allmän blend av allt vin från 2005).IMG_0816

Nu ska inte den som börjar oroa sig för att det här bara är en eventuellt drickbar carignan-show med ja ni vet vem veta att det i övrigt kommer finnas på plats ett gäng duktiga vinmakare som kommer tala om allt från mikrolägen i Châteauneuf-du-Pape via syrah i Österike (endast i Stockholm) till ekologisk odling och de senaste trenderna i Provence. Bland annat. Dessutom kommer det finnas viner att prova en masse och för den som är groupielagd skriver vinmakarna mer än gärna autografer och poserar på bild.

(Bilderna ovan: 1. Vindagen på Ästad avslutas med en finfin ”Winemaker’s dinner”  (vi ser ett av Dorli Muhrs viner på bilden, Dorli håller föredrag i Stockholm i år), 2. Vingården Ästad Vingård (den som besöker TWWD Ästad får tillfälle att även se vingården där och den moderna vinkällaren), 3. En av Marilus vingårdar på Casa Marin i Lo Abarca, Chile (Marilu var med på länk TWWD2015), 4. Clos Dière-flaskor från 2003 och 2004, de sista som gjordes av er utsände i de svarta etiketternas mystiska värld där det mystiska blir än mer mystiskt då det svarta förses med ett litet hjärta (unik carignan-tank samt gamla Clos Dière finns med på provningen i Stockholm, max 15 platser; fler platser på Ästad där vi fokuserar på syrah från hela världen och inte bara svarta etiketter).)

Nytt från Suede. Gammalt från Suede.

Clos Dière Blanc 2004

När vi sommaren 2005 släppte vita Clos Dière från 2004 var rekommendationen att konsumenten skulle spara vinet tio år. Få tog detta på allvar och stjälpte i sig flaskans innehåll mer eller mindre per omgående, som om det inte fanns någon morgondag. För någon månad sedan hörde min danske förläggare (jojomensan) av sig och berättade att han öppnat den första av sina vita 04:or och den var strålande. Han tackade för tipset att låta flaskorna ligga. Här vore det lite lustigt och klädsamt ödmjukt att säga att ingen var mer förvånad än jag, men det var jag inte. Öppnade igår själv en 04 och kunde konstatera att den var i toppform. Alla beståndsdelarna har nu fallit på plats och vinet utgör en enhet. Inte som när det släpptes fyra-fem olika vin i en och samma flaska. CBLbild

Bakgrunden till Clos Dière Blanc är att vi ville göra ett riktigt bra, lagringsbart vitvin på Domaine Rabiega. Vid sidan om det enklare ugni blanc-baserade vitskriket, som vi i första hand utsatte för diverse experiment med olika jäststammar (ganska nytt i trakten då), med eller utan svavel, hyperoxidering, macération pelliculaire och så vidare. Utvecklingen av nya vitvinet började med att vi planterade dåtidens nyaste nytt i trakten, chardonnay och sauvignon blanc. Inte vad jag hade valt tio år senare då det var det lika självklart att plantera de båda som det idag skulle vara att sätta till exempel roussanne. Tanken var också att snarast komplettera de två första druvorna med viognier, som vid den här tiden, runt 1990, var på utdöende, tro det eller ej. Som tur var gjorde jag mig omaket att ta reda på vilka kloner som fanns och vi planterade den svårodlade ursprungsklonen, inte den persikostinna och alltför avrundade kitchklonen som kom att dominera det sena 90-talets och framförallt 00-talets modevåg.CBLbild

Medan ugni blanc-vinet aldrig lades på ek, annat än i experimentsyfte, både jästes och lagrades Clos Dière på fat, nya dessutom.CBLbild

Clos Dière 2004, var det andra vita Clos Dière som försågs med min oläsliga vita etikett (svart för det röda). Sammanlagt kom den udda etiketten att användas för de vita årgångarna 03, 04 och 05. 04:an är en blend av sauvignon blanc (60%), chardonnay (30%) och viognier. Jäst på nya barrique och sedan lagrad 6-9 månader (beroende på fatet) i samma kärl, med fat-remuage. Kort macération pelliculaire på chardonnay-druvorna. Lång debourbage-tid på chardonnay och sauvignon blanc, kort för viognier. Ingen hyperoxidering, utvald jäst eller annat. Buteljerad och lanserad 2005. Utmärkt att dricka nu med en stor, komplex doft där de tre druvorna fortsätter slåss om herraväldet och turas om att vara hen på täppan, mycket smakrikt, runt, lång, ren eftersmak. Saknar dessvärre lite syra, vilket kan göra mig synnerligen irriterad , men det var uppenbart redan under skörden 04 att det var så och valet var att acidifera eller inte. Jag gjorde inte det i enlighet med min basala hands off-filosofi, ”skyll dig själv om du inte satte skörden till 100%”, men visst hade vinet blivit bättre med lite syra (eller att vi fått in chardonnayn lite tidigare). Hursomhelst: ni som spar, ni har, ni äger. Ny musik 2004.Franz Ferdinand